Ett dynamit-attentat.
Bland den samling hufvudsakligast utskottsmänsklighet vi hade i vår
camp nere i urskogarna var Pietari Taivalmaa ingalunda det minst
originella exemplaret. Han var ordningsman i lägret och däraf framgår
utan vidare för enhvar, som har hälst något begrepp om lifvet i ett
läger af järnvägsarbetare, att han var en mera än vanligt duktig karl.
Det är icke så alldeles lätt som det möjligen kan förefalla den
oinvigde att hålla styr på ett eller annat hundratal män,
representerande ett rundt tiotal olika nationaliteter, af hvilka enhvar
för någon orsaks skull anser sig bättre än alla de öfriga. Gemensamt
arbete, gemensamma måltider och icke minst den gemensamma sofbaracken
orsaka så många sammanstötningar af intressen, att anledningar till
gräl ständigt yppas. Och grälen utmynna så godt som utan undantag
alltid i slagsmål, såvida de icke afklippas i tid.
Vidare är hygienin i en sådan urskogscamp af rätt stor vikt. Hvarhälst
den otroligt feta och djupa matjorden gräfves upp under arbetet stiga
dunster upp, som påminna långt mera om förmultnade djur- än om
växtlämningar. Hvarje ny skärning sänder alltid åtskilliga af de nyare
arbetarne, de, som ännu icke vant sig vid klimat- och andra
förhållanden, till hospitalet med sumpfeber. Men därför är det också af
så mycket större vikt att snyggheten i lägret och dess närmaste närhet
är möjligast klanderfri, så att dess innevånare åtminstone nattetid
kunna fylla sina lungor med ren luft. Det är en annan anledning till
ständiga kollisioner med ordningsmakten, hvars utöfvare endast genom
oaflåtlig påpasslighet och omutlig stränghet kan förhindra att campen,
trots asgamarnas renhållningsarbete, förvandlas till -- -- -- ja, det
är lättare att föreställa sig än att beskrifva hvad den skulle bli.
Och så finnas likvid-dagarna, då en stor del af besättningen omsätter
sina anletens svett i spritvaror. Isynnerhet i läger, som hafva en
kommissariatsbutik, äro sådana dagar bullersamma, ty till dem infinna
sig alltid arbetare från grannlägren, och då går det sällan af för
mindre än generalbataljer, så storartade att icke ens ordningsmannen
kan afstyra dem. Det mesta han kan göra -- och det endast om han är
rätter man för sin post -- är att så leda drabbningen att främlingarna
drifvas ut, ty ehuru ofta öfverlägsna till antal sakna dessa vanligen
nödig sammanhållning och disciplin för att kunna framgångsrikt motstå
en samlad attack.
Häraf framgår emellertid att ordningsmannen, som bär all denna
mångskiftande ämbetsmannaansvarighet på sina skuldror, måste vara en
karl af det rätta slaget -- det slag, som i allmänhet är så sällsynt
öfverallt i världen. Och här är det måhända på sin plats att anmärka
att i alla läger, där öfverhufvudtaget finska arbetare funnos, en af
den var ordningsman, camp-chefen, "kaptenen", som tillsatte dem, må
sedan ha varit af hvad nationalitet som hälst. Vår ordningsman var som
sagdt Pietari Taivalmaa, och han svängde sin spira med allt utom lätt
hand, ehuru på det hela till allmän belåtenhet.
Med några andra än sina landsmän, hvilka uppgingo till inemot ett
femtiotal, eller ungefär tredjedelen af vår besättning, kunde han visst
icke utbyta ett enda ord. Han hade kommit så godt som direkt från Härmä
öfver New-York ned till tropikerna, och där var språkförbistringen
sådan, att han alls icke kunde tänka på att bemästra den. Men han hade
ett oemotståndligt lättfattligt sätt att understryka sina på finska
utlagda förhållningsregler medels sin ordningsmanna-spira eller staf,
till hvilken inom parentes sagdt en väldig tjur lämnat materialet. Den
bar han alltid i handen, och då orden tröto, förfullständigade han sin
mening medels några så vältaliga åtbörder, att de sällan förfelade att
skänka hans muntliga ordres all nödig tydlighet. Längre gick han icke
ofta, men om det undantagsvis blef nödvändigt, förstod Pietari
Taivalmaa ypperligt att använda sin staf med ett eftertryck, som icke
lämnade rum för minsta tvifvel om hans värkliga mening.
De äldre arbetarne hade småningom lärt att foga sig i de ordningsregler
han upprätthöll med så mycken energi. Gentemot dem behöfde det alls
icke komma i fråga att använda några kraftåtgärder. Men med
nykomlingarna var det värre, och då en mängd arbetare alltid drefvo
från läger till läger, funnos ständigt nya föremål för ordningsmannens
tjänstenit. Och därför fans likaså ständigt ett oppositionsparti, som
gjorde lifvet bittert för honom, ehuru det aldrig blef talrikt nog att
ens kunna tänka på öppen revolutionär uppstudsighet. Men just därför
var det troligen oppositionsandan en vacker dag gaf sig luft såsom
anarkism.
Den tyske kommissariatföreståndaren och jag sutto den dagen, likasom
alla andra dagar sedan göromålen voro afslutade, och rökte i
kommissariatbutiken, det vanliga sällskapsrummet i lägret. Rökte och
tego, ty alla tänkbara samtalsämnen hade vi uttömt sedan veckor och
månader tillbaka. Det var redan tämligen långt lidet på aftonen, intet
ljud hördes mera i närheten, men ingendera af oss tänkte på att gå till
hvila, då hettan kändes till och med betydligt mera kväfvande än
vanligt. Där var tydligen ett större åskväder i annalkande och moskiter
samt annan flygfänad därför så efterhängsna att vi ställt lampan längst
bort i rummet, för att narra dem ditåt. Men rökandet var icke desto
mindre oundgängligt nödvändigt för att i någon mån freda åtminstone
ansiktet.
Huru länge vi suttit där vet jag icke -- och det kan väl också för
öfrigt vara tämligen likgiltigt -- då vi med ens hörde steg, som
hastigt närmade sig, och ett ljud som af gråt och svordomar i
blandning. Nästa minut refs dörren upp utan minsta förberedande
knackning och in rusade en två dagar förut antagen arbetare, en polack,
som utan vidare bröt ut i en ström af ord, polska, ryska, tyska,
engelska och spanska ord, större delen af dem okvädingsord och
allesamman framförda med så mycket tjut, tandagnisslan och annat
ackompagnement, att hvarken tysken eller jag kunde bli kloka på hvad
karlen ville säga.
I enlighet med urskogsetiketten lämnade jag initiativet åt den, på
hvars enskilda område vi för tillfället befunno oss, och yttrade
ingenting, ehuru polackens vältalighet föreföll adresserad till mig
mera än till tysken. Men sedan denne med ett rytande, hvars styrka väl
delvis också berodde på det tryckande vädret, förmått honom att afbryta
sin internationella ovettighet och vi båda utfrågat mannen på olika
språk, utredde vi att han ville anföra klagomål mot Pietari Taivalmaa,
som slagit honom.
-- Hvarför?
-- För rakt ingenting, försäkrade polacken. Och då vi båda småleende
affärdade det påståendet såsom ett uppenbart våldförande af sanningen,
bröt han på nytt ut i en rad utsökta okväden af polyglott natur och
alla omisskänneligt afseende vår ordningsman. Samtidigt drog han med
synnerlig flinkhet skjortan öfver hufvudet och vände ryggen mot lampan
för att låta våra egna ögon öfvertyga oss om att han värkligen fått
stryk.
Därom hade vi väl egentligen icke hyst några tvifvel, men om vi det
gjort, skulle åsynen af hans rygg ohjälpligt ha skingrat dem. Den bar
omisskänneliga spår af Taivalmaas ämbetsstaf och vittnade med sina
tjocka, svullna, mörkröda ränder, som täckte den så långt nedåt vi
kunde se, om att en eller annan ordningsregel med alldeles ovanligt
eftertryck blifvit inskärpt hos klaganden.
"Taivalmaas nerven måtte också ha rönt intryck af det åskdigra vädret",
tänkte jag och hvisslade ut genom dörren -- en lång, en kort och så
igen en lång hvissling -- såsom tecken åt ordningsmannen att hans
närvaro var önskvärd. Polacken tillsades att vänta.
Inom några minuter hörde vi ett stadigt tramp af bastanta fötter,
sådana ingen annan än Pietari Taivalmaa ägde, och omedelbart därpå
trädde han in med ämbetsstafven i handen. Hans första ögonkast föll på
polacken.
-- Jaså, här är den herrn! sade han utan att ens fråga hvarför han
blifvit kallad.
-- Han säger att ni slagit honom för rakt ingenting, upplyste jag.
-- Såå -- -- -- för ingenting? För sån't ingenting borde han ha mera,
försäkrade ordningsmannen och svängde stafven i så obehaglig närhet
till klagandeparten, att denne drog sig ett par hastiga steg åt sidan,
bakom vår väldiga brödlår. Den var inemot fem fot hög, byggd af plankor
och därför alls icke oäfven såsom förskansning, men så kände sig också
polacken så säker, att han omedelbart begynte ösa ur sig en ny sats
ovett på flera tungomål.
Det var ingen lätt sak att bringa honom till tystnad och knappast
mycket lättare att få reda på hvad som händt af ordningsmannen, som
uppenbart alls icke ansåg sig skyldig att aflägga räkenskap för sina
ämbetsåtgärder. Han förklarade till en början endast att polacken
ärligt förtjänat stryk och fått hvad han förtjänat.
-- Om kapten börjar höra på alla drifvare, som komma hit och bära sig
skamlöst åt, så blir här snart en skön ordning, sade han trumpet.
Men han lät slutligen dock förmå sig att svara på mina frågor, ehuru
först sedan jag försäkrat att endast nyfikenhet förestafvade dem --
alls intet tvifvel om rättmätigheten af den upptuktelse han tilldelat
den mångspråkige polacken.
Denne hade tillåtit sig att -- -- -- ja, vi kunna ju säga att han
betett sig ohygieniskt tätt utanför sofbaracken. Och Pietari Taivalmaa,
som hade ett utmärkt väderkorn för allehanda öfverträdelser af
ordningen, hade ertappat honom på bar gärning samt hade utan vidare
medels ämbetsstafven gifvit lämpligt uttryck åt sin åsikt om illdådet.
Den hade missdådaren ögonblickligt uppfattat och hade sökt räddning i
en skyndsam reträtt in i sofbaracken -- så skyndsam att han icke hunnit
tänka på att ordna sin något derangerade toalett, hvilken naturligtvis
väckt häjdlöst jubel bland de öfriga. De hade till och med i
förbifarten med händer, fötter och ett eller annat tillhygge sökt
förfullständiga den tuktan syndaren redan ågått, och det hade gjort
polacken så rasande att han börjat tjuta och vråla som ett vildt djur,
så snart han nått skyddet af sin sofplats.
Först hade de endast skrattat åt oljudet, men då fridstöraren
synbarligen hade för afsikt att fortsätta det under obestämd tid och
bara vrålade värre, när han tillsades att hålla sig tyst, hade
Taivalmaa fått lof att träda emellan. Och då åsynen af ämbetsstafven
icke gjort tillbörlig värkan, hade han sett sig tvungen att använda den
-- med långt mera än vanlig frikostighet, emedan början af kuren endast
frambragt starkare tjutande än förut.
Både tysken, för hvars uppbyggelse jag öfversatte historien i mån som
den framgick ur sväromålet, och jag själf lyckades hålla berömvärdt
allvarsam min under dess fortgång. Och likaså medan jag i ett kort och
på sak gående anförande meddelade polacken min åsikt att honom icke
vederfarits annat än rättvisa samt förständigade honom att begifva sig
tillbaka till sofbaracken och framgent icke låta slikt komma sig till
last. Men han hade knappast hunnit ut genom dörren -- med skjortan i
handen och den zebra-lika ryggen fullt belyst af lampan -- innan vi
båda vid åsynen af Taivalmaas bistert triumferande min högljudt gåfvo
våra känslor luft.
Det kunde polacken omöjligt undgå att höra. Och det blef droppen, som
kom hans vredes skålar att flöda öfver -- först i och genom en hop
polska yttranden, dem vi icke förstodo, men som helt säkert ej voro
välsignelser, och därnäst genom en på bruten ryska uttryckt förhoppning
att vi skulle skratta lika godt då han lät oss samtligen flyga in i
-- -- -- ett till och med varmare klimat än Costa Ricas.
Det förmådde mig endast att öppna dörren och ropa ut i mörkret ett
löfte om en ytterligare, ögonblicklig och fördubblad dos ordningsmakt,
såvida han icke genast försvann ur hörhåll. Men då jag meddelade hans
hotelse åt kommissariatföreståndaren, som varit två år längre än jag
där nere och följaktligen kände folket bättre, såg denne allt utom
skrattlysten ut.
-- Fy fan! sade han hjärtligt. -- Den karlen hörde till ett lag, som
arbetade i Ortegas-tunneln och blef upplöst, då där stulits en hop
dynamit. Arbetarena fördelades längs linjen, så att de ej skulle kunna
ställa till något gemensamt spektakel, men omöjligt är det alls inte
att han hämtat en eller annan patron med sig hit. Vi måste fånga in
honom, innan han försöker utföra sina vänliga afsikter.
-- Jaså! sade Pietari Taivalmaa, då han fick del af det nya sakläget --
är han en af den sorten? Vänta tills jag får tag på honom igen! Den här
tingesten -- med en nästan öm blick på ämbetsstafven -- tar nog snart
de funderingarna ur honom!
Därmed ämnade han sig ut, antagligen för att omedelbart pröfva
ofelbarheten af sin metod, och såg både förvånad och indignerad ut, då
jag höll honom tillbaka.
-- Så brådt är det inte. Så länge där är rörelse i lägret och han ser
att vi ha ljus, vågar han icke företaga någonting, trodde tysken. --
Och har han någon dynamit, så är den väl troligen gömd någonstädes i
skogskanten. Det vore inte svårt att knipa honom, om vi bara hade en
aning om hvar det kan vara.
-- Första dagen han kom såg jag honom tumla med någonting vid den stora
stenen nära spången, som går upp till bärgsbyn, upplyste Taivalmaa. --
Och det skulle inte vara ett dåligt gömställe.
-- Tio mot ett att det just är där han har sitt upplag! Det förenklar
saker och ting hela hopen, funderade tysken. -- Om vi så tyst vi kunna
och hälst en om en begifva oss upp dit och vänta tills han kommer, så
knipa vi den juvelen. Han vågade säkert inte gå rätt dit, då han ej
kunde veta, om någon af oss följde honom i mörkret.
-- Vänta ett ögonblick, invände jag. -- Det är nog sannolikt att vi
kunna komma öfver honom där i närheten, men långt ifrån säkert att han
inte slipper undan i mörkret. Vi måste ställa en karl vid hvart spår,
som leder ut från lägret -- de äro ju bara tre -- så att vi i alla fall
få tag på honom, också om han slinker oss genom fingrarna vid stenen.
Tysken medgaf genast riktigheten af förslaget, men ordningsmannen
tyckte att det vore både enklare och säkrare att utan vidare skjuta
polacken.
-- Kapten har ju en god revolver, sade han -- och med en sådan hund
behöfver man väl inte vara så nogräknad. Hvad göra vi dessutom med
honom, om vi taga fast honom. Skjutas borde han! slutade Taivalmaa med
lugn blodtörstighet.
-- Vi ska inte bry oss om skinnet, innan vi ha björnen. Kalla nu på
förman Parviain till fjärde man, afklippte jag vidare diskussion.
Förmannen infann sig oförtöfvadt, upplystes om hvad som var på färde
och fick sig anförtrodt ett af spåren, medan tysken begaf sig till det
andra och jag åtog mig det tredje, det, som ledde nära förbi den
misstänkta stenen. Den anhöll Taivalmaa att få på sin lott, nästan som
om han ansett det vara sin rätt.
-- Men var försiktig, varnade jag. -- Om han redan hunnit få tag på sin
dynamit, kan det lätt bli obehagligt.
-- Strunt! sade ordningsmannen föraktligt. Så mörkt som det är, kan han
inte se att kasta. Och inte är man nu väl rädd för en polack häller!
Det var värkligen så beckmörkt, att endast gammal bekantskap med
terrängen gjorde det möjligt för oss att finna våra poster, till hvilka
vi smögo oss så tyst omständigheterna medgåfvo. Vi kunde icke ens se
den stora stenen, men Taivalmaa, som noga visste hvar den låg, lämnade
mig, då vi passerade förbi, och några ögonblick därpå var jag själf
framme vid den punkt jag skulle bevaka.
Spången, där jag var posterad, var så smal att knappast en katt kunnat
obemärkt smyga förbi mig, säkert ingen fullvuxen karl. På båda sidor
stod skogen som en vägg, såsom all tropikernas skog så ogenomträngligt
hoptrasslad af lianer, buskar, klängväxter och parasiter af tusen slag,
att man icke ens krypande kunde lämna de trånga vägar, som huggits upp
för att förmedla samfärdseln med lägret.
Men då man vände ryggen åt skogen, var mörkret ute på den rödjning af
några tunnland, som gjorts för vårt läger, på långt när icke så svart
som det förefallit, när vi kommo ut ur kommissariatbutiken. Jag kunde
till och med om en stund otydligt urskilja en mörk massa ett halft
dussin famnar från min post: den misstänkta stenen, i hvars närhet jag
visste att ordningsmannen stod på pass.
Men då så var, kunde det ju också mycket lätt hända att polacken sett
någon skymt af oss, medan vi gingo öfver den öppna terrängen. Och om
han det gjort, så måste han veta hvad vi förehade -- -- -- hade
troligen i sådant fall skyndat rätt till gömstället, där han hade sin
dynamit -- -- -- och visste nogsamt att den bästa utsikten till
räddning låg längs spåret upp mot byarna i bärgen -- -- det jag
bevakade -- -- --
Jag gjorde högervändning kvickare än en gardist på mönstringsparad, då
jag tyckte det prasslade i gräset. Det var ingenting. Men jag flyttade
mig ändå ett par steg åt sidan, bort från själfva spången och kände
efter revolvern i fickan.
Taivalmaas idé var när allt gick omkring dock icke att förakta -- -- --
och mera än själfförsvar vore det väl noga taget inte att -- -- --
Då skymtade jag någonting rörligt ett stycke från det svarta jag visste
var stenen. Jag hukade mig instinktlikt ned, men hörde i detsamma något
träffa en trädstam ett bra stycke åt vänster, och nästa ögonblick
dånade det skarpare än ett kanonskott, ett bjärt rödgult sken lyste för
en sekund upp de närmaste stammarna, stenen, en gestalt ett dussin steg
nedanför och en annan i språng mot den första.
Det var icke mera än en ögonblicksbild, men den var fullt tillräcklig
att klargöra hvad som händt. Polacken hade hört eller sett Taivalmaa
och hade träffat en trädstam bortom stenen i stället för denne. Men
innan jag ens hann tänka det redigt, hörde jag ordningsmannens röst.
-- Sådana konster skall jag kurera dig för -- -- nu ska du få se på
fan!
Nästa ljud härrörde utan minsta tvifvel från ämbetsstafven.
Jag röt åt honom att inte slå och rusade dit så fort jag kunde i
mörkret, som åter föreföll ogenomträngligt.
-- Han kan ha en annan patron på sig, förklarade jag min order -- och
den kan ni råka träffa.
Polacken låg platt på magen, såsom han fallit då Taivalmaa kastade sig
på honom, och denne höll honom med ett förtvifladt grepp om nacken.
Vi kände på karlen, som var naken ända ned till midjan och tycktes till
hälften kväfd, dels af raseri, tror jag, och dels af Taivalmaa. Men
hvarken i byxfickorna eller i stöflarna hade han något af farlig natur,
och då ansåg jag mig icke ha vidare skäl att afhålla ordningsmannen
från tillämpande af sin ämbetsmetod, medan vi väntade några minuter på
ett par lyktor, som skyndsamt närmade sig från sofbaracken och köket.
Då de kommo, funno vi den förolyckade attentatorns skjorta nära intill
och i den två ytterligare dynamitpatroner, hvilka han tydligen varit
rädd att hålla i handen när han kastade den första.
Om Taivalmaa varit endast helt litet mindre snabb
i vändningarna -- -- --!
Så godt som hela besättningen hade skyndat till stället, och då de
fingo klart för sig hvad där varit i görningen, ådagalade de en hardt
när oemotståndlig lust att anställa en lynchning.
-- Hvarför inte? sade till och med Antti Ulukka, som ändå var den
fredligaste karl vi hade i lägret -- nog kunde man väl göra
det -- -- -- Fast inte blef det ju ändå annat än buller af!
Jag afklippte öfverläggningen genom att låta föra föremålet därför till
sjukbaracken, där vi bundo honom utsträckt på ryggen på en tom säng, så
att han icke kunde röra sig utan att taga den med sig.
-- Och det låter han vackert bli med, försäkrade vår ordningsman med
omild uppsyn, när han drog till den sista knuten.
-- Nog var det tämligen farligt i alla fall att utan vidare rusa på
honom, anmärkte jag, då jag låste till dörren. -- Om han nu haft en af
de andra patronerna i handen -- -- --
-- Om, ja! afbröt Pietari Taivalmaa. -- Men om det nu inte var bestämdt
att han skulle ha den, så var det inte farligt.
Och mot den filosofin kunde jag själffallet ingenting invända.
Alexander Taivalmaas spanska kärlek.
-- Skulle kapten kunna ge arbete åt min pojke i den här camp'en?
frågade mig Pietari Taivalmaa en dag, sedan vi utbytt en hop
anmärkningar om väderleksförhållandena och annat af intresse.
-- Har ni redan en så stor pojke att han duger på järnvägsarbete?
frågade jag tillbaka, obekant som jag var med vår ordningsmans
familjeangelägenheter.
-- Nog skulle han ju dugat att taga med redan då jag kom, men han hade
två år kvar af reservexercisen och jag ville inte att han skulle rymma.
Nu kommer han redan med nästa båt. Och hälst ville jag ha honom i samma
camp.
-- Arbete fins här ju mera än tillräckligt, svarade jag, inom mig
undrande hvart karlen ville hän med sina preludier. Ty Taivalmaa visste
nogsamt att jag med nöje skulle antagit ett femtiotal nya arbetare, om
jag kunnat få dem.
Han var synbarligen icke häller ännu tillfreds, utan stod och tuggade
ett grässtrå och tittade åt höger och åt vänster, men inte på mig. Så
spottade han ut grässtrået och drog fram sin pipa.
"Nu kommer det", tänkte jag, efter att ha noga följt med hans manövrer
utan att låtsa märka dem. Det var riktigt tänkt. Så snart han fått eld
på pipan, klarade han strupen och anmärkte i möjligast likgiltiga ton:
-- Få nu se hvem som blir bokhållare här i boden.
Det var således meningen. Biträdet i kommissariatbutiken hade ett par
dagar tidigare fått nog af tropikerna samt begifvit sig tillbaka till
New-York. Och nu spekulerade vår ordningsman på platsen för sin,
antagligen förhoppningsfulla son och arfvinge.
-- Han kan väl skrifva och räkna? frågade jag försiktigt.
-- Det må han väl kunna, då han blef skolad tills han var sexton år,
sade Taivalmaa med en förlåtlig anstrykning af stolthet.
-- Men någonting annat än finska förstår han naturligtvis inte?
-- Neej -- -- medgaf ordningsmannen dröjande -- -- men nog kommer man
ju till rätta här också med finska. Och snart lär han sig väl annat om
det behöfs -- -- unga pojken är han ju ännu.
-- Ja, det är en sak jag i alla fall icke kan afgöra ensam, afböjde jag
tillsvidare frågan -- och kommissariatföreståndaren vill nog åtminstone
se honom, innan han lofvar någonting.
-- Det förstås -- det förstås! instämde han med så stor belåtenhet, att
jag begrep huru landet låg. Han hade klarligen till en början blott
velat taga reda på om platsen redan var besatt eller bortlofvad. Och
jag hade helt oskyldigt hjälpt honom åtskilliga steg längre på väg än
han troligen velat gå i första anloppet.
-- Och Alexander heter han, upplyste Taivalmaa, då han gick -- i en ton
som om det varit en särskildt behjärtansvärd rekommendation.
Icke många dagar senare anlände den sändning nya hvita arbetare, till
hvilka Alexander Taivalmaa slutit sig i New-Tork. Och en half timme
senare hämtade ordningsmannen själf honom till kommissariatbutiken för
att presenteras.
Taivalmaa, fadren, sken åtminstone lika starkt af stolt belåtenhet som
sonen Alexander af tvål och vatten, då de tillsamman trädde in. Sonen
rätade upp sig innanför dörren och gjorde honnör -- jag tror
sannerligen än i dag, att både far och son antogo kaptenstiteln
beteckna samma militära rang där nere som hemma i Finland. Men nog
måtte uniformen gjort dem åtskilligt hufvudbry!
Alexander var ett godt halft hufvud högre än fadren, ehuru denne å sin
sida alls icke var någon liten karl. Axelbred och groflämmad var f.d.
reservisten också -- kroppsligen otvifvelaktigt långt mera lämpad för
skötande af hacka och skofvel än för bokhålleri.
Någon smidighet hade de tre årens exercis alls icke skänkt honom. Han
såg tvärtom ut som en björn, klumpig och tung, med linhvitt hår och ett
bredt ansikte, så solbrändt efter oceanresan, att det ovanligt ljusa
håret ändå mera föll i ögonen. Af uttryck hade ansiktet icke stort mera
än om det tillvärkats med yxe af en granstock, men de små, ljusgrå
ögonen voro klara och vackra och sågo en med lugn, oförbryllad blick
rätt i ansiktet.
Kommissariatföreståndaren anställde genom mig en liten examen med
bokhållare-kandidaten och dess resultat blef att han utnämdes till
befattningen, ehuru till en början endast på prof till månadens slut.
Ty både på likviddagarna och när de tvåhundra negrerna från en
granncamp kommo på proviantering till vårt läger, var det alls icke
oäfvet att hafva ett handfast biträde i butiken. Och åtminstone i den
vägen lämnade Alexander Taivalmaa ingenting öfrigt att önska.
Snart visade han sig dock vara en i allo lämplig akvisition också i
andra stycken. Han blef visst aldrig så kvick och behändig som en väl
konditionerad bokhållare ju borde vara, men i stället tappade han
häller aldrig hufvudet, där må sedan ha trängts aldrig så många
pockande negrer utanför luckan. Tvärtom utvecklade han snart en
alldeles ovanlig förmåga att känna igen dem, ehuru han första gången de
infunnit sig hopplöst förklarat att de ju alla sågo precis lika ut!
Sedan dög det icke mera för dem att gömma den redan erhållna ransonen
och ställa upp sig på nytt i raden af dem, som i tur närmade sig
luckan.
-- Åh nej! försök inga så'na konster! affärdade Alexander de svarta
industririddarne. -- Här ges inte två gånger ens åt den svartaste.
Och då hans finska sällan gjorde tillräckligt snabb värkan, sträckte
han armen ut genom luckan och sköt spekulanten på orättfånget gods med
oemotståndligt lugn så mycket åt sidan, att den näste kunde komma fram.
Negrerna funno det särdeles nöjsamt att bli så ovanligt mildt
behandlade och roade sig framgent regelbundet med försök att lura den
nya bokhållaren, men lyckades aldrig reta honom till häftighet, huru
många gånger de än på nytt presenterade sina grinande fysionomier i
luckan. Han bara grinade tillbaka och skötte med orubbligt jämnmod sin
syssla. "M:r Alexander", såsom de kallade honom, blef inom kort
svartingarnas förklarade favorit.
Och icke deras allenast. Hans oföränderliga godmodighet och vänliga
uppsyn gjorde snart hela besättningen till hans vänner, och
kommissariatföreståndaren förklarade sig aldrig ha haft att göra med en
pålitligare karl. Till och med våra italienska stenhuggare, som annars
aldrig inläto sig med andra människor, hade en fryntlig nick och en
grymtning för honom, då de kommo i affärer till butiken.
Men om ett par månader begynte vi finna skäl misstänka, att den
allmänna populariteten stigit vår bokhållare väl mycket åt hufvudet.
Han började lefva oordentligt. Icke så att han skulle slarfvat med sina
åligganden -- dem skötte han nog lika samvetsgrant som förut -- men han
tillbragte hvar timme af sin lediga tid någonstädes utom lägret. Och
kom tillbaka ofta nog först på morgonen, då de andra gingo ut på
arbete.
Till en början hade vi ingen aning om hvar han höll till, men en morgon
då jag råkade vara i rörelse tidigare än vanligt -- eller Alexander
Taivalmaa möjligen senare än vanligt återvände från sin natt-utflykt --
såg jag honom komma ut ur skogen längs spången, som ledde upp till
byarna i bärgen. Och då begynte jag få onda aningar.
Där uppe bedrefs lönnbränning och lönnkrögeri i rätt vidsträckt skala
och våra arbetare hade för vana att vifta guaro -- sockerrörs-bränvin
-- hos tillvärkarne af varan, så länge deras kontanta medel räckte.
Kredit beviljades aldrig, så att det egentligen endast var den närmaste
tiden efter likviderna de kunde tillåta sig sådana vifter. Men
Alexander Taivalmaa innehade en förtroendepost, där en hop pengar hvar
vecka gingo genom hans händer -- -- --
Jag kallade oförtöfvadt Taivalmaa den äldre till mitt enskildta rum och
sade honom rent ut att sonen var på dåliga vägar. Om han fortsatte att
tillbringa alla lediga stunder hos krögarne där uppe, kunde det icke
slå fel att han förr eller senare blefve oförmögen att sköta sin
tjänst. Ingen människa kunde i längden hålla ut med att nätterna igenom
dricka guaro och sedan arbeta på dagarna.
Ordningsmannens bistra drag drogo sig tillsamman i ett illfundigt
småleende, medan jag gaf luft åt mina farhågor, dem han alls icke
tycktes dela.
-- Inte lär det bli mycket "kvaro" drucket på de färderna, sade han
sedan. -- Flickbestyr är det han har för sig. De andra berätta att en
af krögarne har en vacker flicka, som han går till.
Det var ju en helt annan sak -- en, som helt och hållet undandrog sig
allt inskridande på ämbetets vägnar. Jag meddelade genast
kommissariatföreståndaren förklaringen på hans bokhållares oordentliga
vanor, och han kände sig lika lugnad som jag. Men båda bråkade vi våra
hjärnor med att söka utfundera på hvilket underligt vis den kurtisen
bedrefs, då Alexander lika litet kunde tala spanska som hans kreolska
förstod någon finska. Befolkningen i bärgsbyarna bestod nämligen helt
och hållet af spanjorer med en dryg tillblandning af indianblod.
Så mycket intrigerade oss den punkten, att vi en vacker afton, då
Alexander hade ledigt, beslöto rida dit upp för att med egna ögon och
öron taga reda på saken. Det var grannt månsken, så att man godt kunde
rida i skogen och våra hästar voro i stånd att föra oss till den första
byn på en timme.
Vi funno ganska riktigt Alexander Taivalmaa hos den betecknade
krögaren. Hans ansikte uttryckte skamflathet så tydligt det öfverhufvud
kunde uttrycka något, då vi redo upp och ertappade honom med flickan
tätt bredvid sig på en bänk utanför dörren.
Hon var värkligen så vacker som knappast andra än spanska kreolskor äro
det, så länge de äro helt unga. Blåsvart hår, mörkbruna ögon,
silkeslent skinn i ljus bronsfärg och en grann figur, hvilken ännu icke
blifvit för yppig, bildade ett helt, som nog kunnat förvrida andra
hjärnor än Härmä-reservistens.
Vi bundo hästarna vid korral'en, slogo oss ned och anhöllo om ett par
glas guaro. Då flickan hämtat dem, satte hon sig igen möjligast nära
intill Alexander, som såg tafatt och belåten ut, men icke yttrade ett
ord.
Hans belåtenhet tycktes icke ens lida någon minskning när vi började
språka med hans sköna, som alls inte var ovillig att prata med oss, men
litet emellan kastade de mest brännande förtjusta blickar på sin stumma
beundrare.
Hon hette Chepita, berättade hon, var aderton år gammal och hade nog
haft mera än en novio förut, men aldrig någon hon brytt sig hälften så
mycket om som "el señor Alessandro". De andra voro oregerliga och
otäcka då de druckit en smula, men han uppförde sig alltid som en
värklig caballero både mot henne och mot andra.
Därvid gaf hon honom igen en blick, som bort kunna sätta eld på hans
linlugg, men don Alessandro Taivalmaa bara blossade på en lång, svart
cigarr och såg kolugn ut som alltid.
-- Men han kan ju inte ens tala med er, invände jag.
-- Det gör ingenting, försäkrade Chepita -- vi förstå hvarandra mycket
väl ändå.
Och det glimmade värkligen i hans ljusgrå ögon som om han uppfattat det
humoristiska i situationen lika väl som vi.
-- Är det indiskret att fråga hvad det är ni tycker bäst om hos honom?
retades kommissariatföreståndaren.
-- Äh, allting -- -- nästan! Han är alltid städad och dricker sig
aldrig full -- och stark som två vanliga karlar -- -- -- och så är han
så blond!
Jo, det var han -- så fördärfvadt blond, att bara en obetydlighet mera
skulle gjort honom till albino. Men då både tysken och jag skrattade åt
hennes förteckning öfver don Alessandros meriter, blef Chepita så
förargad att hon icke mera ville språka med oss. Och då under tiden ett
halft dussin andra guaro-kunder infunnit sig, tyckte vi det i alla fall
inte var så särskildt roligt att åse hennes beundran för sin blonda
caballero, utan redo vår väg.
-- Nog äro kvinfolk galna i alla fall, anmärkte kommissariatmannen, då
vi ridit ett stycke väg.
Han hade själf alltid varit en synnerlig favorit hos kreolskorna, såsom
varande betydligt blond. Men i den vägen kunde han icke nämnas på samma
dag som Alessandro Taivalmaa.
Och annat tycktes inte tagas med i räkning, tröstade jag.
Åtminstone Chepita tycktes icke fästa afseende vid något annat. Vår
bokhållare blef småningom alltmera regelmässig i sina oregelbundna
vanor, utan att vi ansågo oss ha skäl till anmärkningar, så länge han
fullgjorde sina åligganden. Men så fick han ett anfall af febern,
hvilken ju förr eller senare drabbade litet hvar. Honom attackerade den
så skarpt, antagligen till följd af nattpromenaderna, att han måste
ligga tio dagar på sjukhuset. Och därunder vidtog en oväntad
händelsernas utveckling.
Alexander hade sedan tre dagar på nytt fått börja hjälpa till i
butiken, ehuru han ännu stod kvar på sjuklistan, intog sina mål på
sjukhuset och tillbragte nätterna där. Den aftonen hade där icke varit
mycket att göra, så att vi tidigt skickat honom till sängs. Men själfva
hade vi händerna fulla med räkenskaper och arbetslistor, som följande
morgon skulle sändas in till hufvudkontoret i och för uppgörande af
månadslikviden.
Vår närmaste granne på linjen -- "El diablo kaptenen" -- hade också
infunnit sig för att få ett utdrag ur kommissariatets böcker för sin
camp, och han såväl som vi själfva och vår förman arbetade styft ända
till sent på aftonen. Då vi till sist voro färdiga med våra papper,
slogo vi oss lös och bryggde en whiskypunsch såsom belöning för våra
mödor. Men den aftonen blef vår punsch rätt länge odrucken.
Vi hade just kommit så långt att vi begynt smaka på brygden och
uttrycka våra olika åsikter om hvad där borde läggas till, då utan
minsta varning ett skott smällde utanför och en kula slog in i väggen
ofvanom våra hufvuden. Nästan i samma ögonblick slets dörren upp och in
rusade en ung, alldeles nyss anländ arbetare, som kommit direkt från
Tyskland.
-- In -- -- indi -- anerna! stammade han, likblek af förskräckelse, såg
sig rådlös omkring ett ögonblick -- och försvann i det nästa in i
brödlåren, då ett andra skott hördes och kulan ref en splittra ur
dörrposten.
Det gick så obegripligt snabbt, att ingen af oss ens hann göra en
rörelse före det andra skottet. Men då hoppade jag upp och blåste ut
lampan. Det försvårade åtminstone siktandet genom de glesa
käpp-väggarna.
-- Hvad är det här för satans galenskap? röt kommissariat-föreståndaren
åt brödlåren till, och El diablo kaptenen sköt rigeln för dörren. Men
innan brödlårens tillfälliga innevånare ens hann börja förklara sig,
dundrade flera knytnäfvar på dörren och ett par, tre röster pockade på
en gång högljudt på "el señor Alessandro".
-- Han är inte här -- och hvad har ni för öfrigt med honom att skaffa?
De svarade ingenting på frågan, men påstodo sig med egna ögon ha sett
honom springa in i butiken. Då klarnade det i någon mån för oss. De
hade i månskenet tagit den unga tysken, som likaledes var blond, för
Alexander Taivalmaa, hvilken han också liknade i längd och bredd. Men
det upplyste ännu icke om orsaken till deras mordiska afsikter mot vår
bokhållare.
Jag försäkrade dem ännu en gång att han icke var där och tillade att de
själfva kunde komma in och öfvertyga sig därom, såvida de först
förklarade hvad de ville honom.
Jo, don Alessandro hade enleverat Chepita. Men hon var bortlofvad åt en
man, som redan inom några dagar skulle gifta sig med henne, och därför
hade hennes far, två bröder och fästmannen kommit för att föra henne
tillbaka. Och för att få upprättelse af förföraren.
Jag hade nu min enskilda, skäligen bestämda åsikt om hvem den förförda
parten var, såvida där alls kunde bli tal om förförelse. Men den
uttalade jag icke, utan tände lampan ånyo, öppnade dörren och tillsade
tysken, som var blåblek af skrämsel, att komma fram ur brödlåren. Han
hade troligen redan i andanom tagit farväl af sin skalp, men kryade
till sig då de fyra infödingarna efter en enda blick på hans uppskakade
fysionomi begynte med största artighet bedja oss samtliga om ursäkt för
sitt misstag.
Ursäkterna och artigheten räddade dem dock ingalunda från en hop skarpt
ovett för tilltaget att utan vidare bränna af sina revolvrar, och i
sammanhang därmed förklarade vi att bokhållaren omöjligt kunnat hafva
något att skaffa med Chepitas enlevering. Han hade legat på sjukhuset
de sista tio dagarna och var kvar där ännu. Men det ville de icke tro.
De senaste tiderna hade flickan icke brytt sig om någon annan än don
Alessandro, påstod hennes far. Och då hon i dag upplysts om att hon på
söndagen skulle giftas bort med don Iberio, hade hon ingenting svarat,
men kort därpå var hon försvunnen.
Han gjorde en ståtlig bugning mot "don Iberio", likasom för att
föreställa honom, då han nämde hans namn. Men det var lindrigast sagdt
öfverflödigt. Det var icke längre än tre veckor sedan don Iberio
blifvit bortkörd från sin slaktare-befattning i lägret, emedan vi mera
än misstänkte att han handlade med stulna hästar.
Vi låtsade dock icke om den gamla bekantskapen, utan läto udda vara
jämt. Jag kallade på Taivalmaa den äldre och frågade huruvida han hade
sig något bekant om enleveringshistorien. Alessandro hade ju i alla
fall varit i rörelse de tre sista dagarna. Skral var han visst ännu,
men Herrans vägar äro ju som bekant underbara -- -- --
Ordningsmannen såg icke så litet förlägen ut och skrapade sig
eftertryckligt i hufvudet. Slutligen sade han sig vara alldeles säker
på att sonen haft ingenting att göra med flickans försvinnande.
-- Vet ni om hon är här i camp'en? frågade jag rätt på sak, då hans
uppsyn tydligt visade att han visste mera än han ville ut med.
-- Nog kan det väl hända att hon är här -- -- -- men inte hämtade
Santeri henne hit.
Och som svar på en mängd ytterligare frågor meddelade han, att han sett
henne komma ut från skogen kort före klockan sex, då manskapet
återvände från arbetet. Hon hade varit mycket uppskrämd och tycktes
frukta att någon skulle komma efter henne, hvarför han själf låst in
henne i källaren, där vårt sprängkrut förvarades. Där var hon nog ännu
-- sedan fem timmar! -- och Santeri visste ingenting om hela saken.
Jag skickade honom genast efter flickan och meddelade dem, som sökte
henne, hvad jag just hört. Men det förändrade knappast saken, påstodo
de. Det var i alla fall för att träffa honom hon kommit. Och det var en
skam, som inte så lätt kunde utplånas -- en skam för hela hennes släkt
och ingalunda minst för fästmannen.
Vi började förlora tålamodet och jag hade just beslutit bedja dem taga
flickan med sig och draga -- åtminstone till sin egen by, då Pietari
Taivalmaa trädde in och tätt efter honom både Chepita och Alexander.
De rusade alla mot honom, men han sköt den främste åt sidan på samma
sätt som negrerna vid luckan och pappa Taivalmaa höjde ämbetsstafven
med en uppsyn, som icke lämnade rum för missförstånd. Samtidigt
tillropade dem El diablo kaptenen att vi skulle skjuta på ögonblicket
och alla på en gång, om de gjorde minsta bråk.
Det hjälpte. Jag började förhöret:
-- Hvem hämtade er hit till camp'en, Chepita?
-- Ingen -- -- -- jag kom själf, emedan jag inte vill gifta mig med
Iberio.
Hennes far mumlade någonting alldeles obeskrifligt. Men tillade om ett
ögonblick att el señor Alessandro kunde gifta sig med Chepita om han
ville, eftersom hon var så galen. Mot skälig ersättning till don Iberio
naturligtvis.
-- Inte hade jag ju tänkt gifta mig här, sade don Alessandro
fundersamt, då frågan framstäldes till honom -- men hällre gifter jag
mig väl än jag lämnar henne åt det där tattarpacket.
-- Inte kan du föra hem en sådan hustru, invände hans far kort.
-- Nog skulle de väl se mera på henne än på prästen i Härmä kyrka,
medgaf Alexander med en lustig glimt i ögonen -- men inte är jag ju
ändå alldeles utan fel i det här.
Det gaf mig en idé. Nu trodde jag mig ha högsta trumfen på hand, men
innan jag spelade ut den, ville jag förvissa mig om huru sakerna
värkligen stodo.
Kunde den här historien inte ställas om på något annat sätt? vände jag
mig till Chepitas far.
Han öfverlade en stund ytterst ifrigt, men hviskande, med sina söner
samt den tillärnade svärsonen och förklarade så, att de voro villiga
att frångå alla vidare anspråk mot en skadeersättning af ettusen pesos.
-- Det kan han inte betala, försäkrade jag på eget bevåg.
Ja, då måste han gifta sig med henne. De skulle nog finna på utväg att
tvinga honom till det. Lag och domstolar fans det nog i landet.
Spekulationen blef allt klarare.
-- Jag trodde hon var bortlofvad åt don Iberio?
-- Han vill inte ha henne, sedan hon rymde hit, utan en ny hemgift. Och
om han träder tillbaka, gifter sig ingen annan häller med henne.
-- Schmeissen wir die Hunde hinaus! proponerade El diablo kaptenen.
Men då det otvifvelaktigt skulle medfört ytterst obehagliga följder för
Chepita, bad jag honom vänta några minuter och öfversatte
ersättningsförslaget för herrarna Taivalmaa.
-- Inte har hon blifvit sämre här i camp'en, det kan jag svara för,
försäkrade vår ordningsman. -- Och om också någonting skulle händt,
borde hon väl i alla fall duga åt en hästtjuf!
Men sonen förklarade sig villig att betala, om summan vore rimlig. Och
då bjöd jag det värda sällskapet tjugu pesos.
De både spottade och uttryckte sitt förakt för beloppet på flerahanda
andra sätt samt slutade med några svafvelluktande eder af innehåll att
han antingen skulle betala ettusen pesos, eller skulle de "hänga honom
i hans egna tarmar".
-- Han är luteran, sade jag i så vänlig ton jag kunde åstadkomma.
De korsade sig hvarenda en, Chepita såväl som de öfriga.
-- Santissima Virgen! utbrast hon. Men hennes far sade "demonio!" och
de andra anropade snarlika skyddspatroner, medan kommissariat-mannen
och grannkaptenen skrattade af hjärtans lust.
-- Ja, då måste han betala ändå mera, förklarade Chepitas far, sedan
han hämtat sig något. Det skulle kosta en massa pengar innan el padre
kunde rentvå henne från synden att ha haft någonting sådant att göra
med en "heretico". Och det kunde don Alessandro i alla fall icke neka
till.
Nej, det ville han icke förneka. Men det hade de alls inte brytt sig om
så länge han betalade för guaro. Och han var säker om att Iberio inte
häller ville ha henne för annat än att locka kunder.
-- Tjugu pesos betalar han, upprepade jag anbudet, för att komma till
slut.
De svuro och fördömde sig igen på att de skulle skicka honom till ett
varmare ställe än skärselden hällre än gå af för en sådan spottstyfver.
Men då var kommissariat-föreståndarens tålamod uttömdt. Han steg upp,
grep don Iberio omildt i örat, drog honom till dörren och förpassade
honom med foten ut i månskenet.
-- Ut med er andra också! befallde han. -- Och ställer ni till något
slags spektakel i camp'en, eller får jag höra att ni gjort Chepita
någonting för när, börjar jag på fläcken sälja aguardiente till tjugu
centavos flaskan!
Det tog dem på det ömma -- de kunde ju inte veta huru långt hans
fullmakter från järnvägsbolaget gingo. Chepitas far sadlade om på
ögonblicket och anhöll ödmjukast att skadeersättningen måtte höjas
hälst något litet. Han hade svurit en så dyr ed att icke taga tjugu
pesos och los caballeros ville väl ändå inte göra honom till menedare?
Han fick tjugutvå. Och Chepita skakade energiskt på hufvudet, när don
Alessandro Taivalmaa den blonde försökte räcka henne handen till
afsked.
Hon ansåg sig tydligen ha haft mera heretico än hon kunde svara för
inför Gud och människor.