HIJJEN-RAKKI, En helfvetes hund, cerber, furie --

HIJJEN-RUUNA, en underjordisk häst. Se _Hijsi_.

HIJJEN-WÄKI, alt Hijsis husfolk, en gruflig skara af plågoandar, som

uphetsas af troll på dem de vilja illa. _Voi Hijjen väki_ är en af

små-svordomarne.

_Hijsi_ hade et väl försedt hushåll: hus och hem, hustru och barn,

hästar, hundar och kattor, som alle voro af et argt kynne och

likadana med sin husbonde.

_Hippa_ var en af Hijsis döttrar, som i lag med _Kalma_ gaf brådtom

åt tjufvar, at återhämta det bortstulna. Se _Kipinätär_; och alle

föregående artiklar under _Hijjen_ och _Hijsi_.

HIJLITÄR, En af skogs-dejorna i Nordanskog, som skulle förtaga svedan

af brännsår. Hon anropades vid dylika eldskador således:

Palon tytti pohjan neiti

hiilitär Tapion vaimo,

Tuo polwin porossa pyöri,

ypenesä kyynärwarsin.

Oris juoxi Pohjolasta,

Jonk on lampi lautaisella,

Wesi selwä selkä luula:

Ottipa siitten hyytä,

Otti jäätä jähdyttöä,

Suusta pohjolan orihin

Tuolla hyyllä hyyvvytteli

Tuolla jäällä jäähytteli

Paikkoja palaneita

Lihan tuiki tullehia.

HIJSI, En mägtig Gud eller Gudinna, som fredade för skogsdjur, men

var i sig sjelf förfärlig; dyrkades på flera ställen i Finland,

hvarom än vitna orter nämnde efter honom, til åminnelse af dess

dyrkan: t.ex. _Hijden-wuori, Hijden linna_ &c. Hijsi är til namnet

mycket lik de Ægyptiers Gudinna _Isis_, Osiris syster och maka, bägge

födde af Saturnus; bonarum artium, morum & agriculturæ promotores.

Se _Wennerdahls_ Mythol. och _Suidas_.

_Hijsi_ ansågs för en grufvelig stark Jätte, grym och förfärlig;

hvilken dref Björnar och Vargar som lamb. Agricola säger: _Hijsi

metseleist soi woiton_. i.e. Hiisi de feris largitus fuit victoriam.

It. med _Hiisi_ förstås så väl _Blåkullan_, som _Hin Onde_, då det

säges: _mene hijteen_, far til faners; _mistä hijjestä se tuli_, af

hvilket elakt rum kom han? _jo sen hijsi wei: woi hijsi toki_, det

var Hin -- vox indignantis & admirantis.

_Hijsi_ är af flere slag: 1:o _Wesi hijsi_, 2:o _Mettän hijsi_, 3:o

_Wuori hijsi_ eller _Hijden wäki_ -- desse alla, näml. vatn-, skogs-,

bergsrån, tro trollen sig kunna uphitsa och utcommendera, at qvälja

och plåga i synnerhet tjufvar, at göra en döf, blind, darrande, och

med flere sjukdomar behäftad; en sådan önskan är denna:

Ken katehen Kahtonowi,

Silmin kierin kexinöwi,

Ken kuujalla kuunnelwoo,

Wälillä wäjystänöö,

Hiijen hursti hurmehinen,

Korwiin kohettuoon

Korwin kuulemattomaxi.

Ho som afvundsamt ser,

Koxar med sneda ögon,

Den som lyss på tåget,

Lurar på vägen häremellan,

Hin ondes blodiga duk,

Må svepas om hans öron,

Så at han blifver döf.

_Hijsi_ eller _Hijttis_, anses för Hijsis fula och stygga boning.

Et hiskeligit ställe; helfvete. Run. _Hijden hijli huonet_ -- Flere

orter i Finland, hemman och sjöar bära namn af Hijsi -- i Pijkis

och i Paldamo _Hijsi_ och _Hijttis_ i Åbo Stad en gård, _Hijdenala_

i Pemar, _Hijttis_ i Janakkala, Kimito och Lojo, _Hiiden kangas_ i

Nousis, _Hijden wesi_ och _Hijden wainio_ i Wichtis &c. Se _Kalewa_.

HIJTEIN-KIRKKO, vid gamla Kunga-Sätet _Saaris_ i Wirmo Socken,

vid berget _Isomäen wuori, Hijtein Kirkko_, i.e. Templum Deorum

sylvestrium; där finnas stenar satte i den ordning, som Tempel

brukade grundläggas och upmuras.

HIJTOLAINEN eller _Hittolainen_, et elakt bergstroll af Hijsis

familie, hvars sträfva hår förvandlades til ormar; hvarföre ormen

titleras: _Hijtolaisen hiuskarwa, Pannahaisen partakarwa_.

HIPPA, (Ylimmäinen Metän Kuningas) Faunus el. Pan, den förnämste

Skogs-Gud, kanske den samme, som titleras _Kuippana_; skulle drifva

Skogsdjur i giller och fällor, hvarom han anropas således:

Kuippana metän kuningas,

metzä Hippa halliparta,

Kulettele kultiasi

Mieluussa mehtolassa,

Käyttele hopeitas,

Puhalla punainen lanka

Poikki pohjolan joesta,

Sini lanka siuwwauta,

Tulla suurta tulla pientä,

Wiljaa monen muosta,

Kynttä kaiken karwallista,

Lapin laajalta mäeltä

Niin säs tu-u tuonnempata

Laajasta lapin perästä &c.

Kuippana du Skogens Kung,

Du Skogens lustige Gubbe med skiftande skägg,

Led dina guldvärda djur

I den nöjsamma skogen,

För an dina silfverdyra Kreatur, (i synnerhet Räfvar),

Blås ut rakt dit röda garn

Tvärs öfver ifrån Nordens elf.

Svinga den blåa tråden (tvinna),

At både stora och små djur må komma,

Villebråd af många slag,

Klordjur af alla färgor,

Ifrån Laplands vidsträkta högder;

Hämta dem längre ifrån,

Ifrån det vidlyftiga Lapplands yttersta vrå. --

_Hiippa_, en lek om våren. Se _Helaa_.

HILLERWO, en Utter-Gudinna, _Saukon oma Emuu_. Bodde vid forssar,

bäckar och källor; Skulle gifva uttrar; kallades ock _wejen ehtosa

Emäntä_; en rik och gunstig vatu-fru; dess man var _Juoletar_.

St. HINRIK, En Lärare ifrån England; kom til Sverige med sin Landsman

Cardinalen _Nicolaus Albanensis_ 1153, och blef af honom förordnad

til Biskop i Upsala. Han fölgde med Erik den Helige til Finland,

där han omvände och döpte många hedningar, och styrkte dem, som af

_Eriks_ vapen redan voro tvungne til dop och Christendom.

Men när Hendrik på Svenskt sätt ville gästa på et gods, som tilhörde

Lalli, en förnäm Finne, och i ägarens frånvaro uttog det han behöfde,

blef han af den förtörnade _Lalli_ öfverfallen och ihjälslagen på

isen i _Kjulo_ träsk, först på året 1158. Lalli afhögg St. Hinriks

tumm, hvarpå var en gullring, som flög på isen, men glittrade fram om

våren, då den gjorde mirakel och en blind, som först blef den varse,

feck sin syn igen. Samma tumm, är nu et insigne i Åbo Dom-Capitlets

Sigill.

Detta dråp gjorde Henrik til en Martyr och uphögde honom til et

Helgon. _Påfven Adrian IV_ utgaf en Bulla, at St. Henrik skulle

blifva Canonicerad, och d. 19 Januarii, kallad Hindriksmessa, skulle

hans åminnelse heligt firas, och St. Henrik antagas til Sveriges och

_Finlands Patron_. Hans graf i _Nousis_ kyrka, tre mil ifrån Åbo,

blef mycket besökt, Hans åkallan troddes bota sjukdomar och hela

kropps bräkligheter. Dom-Kyrkan i Åbo blef invigd på _Unikangar_

til hans ära, och hennes underlagde Bönder kallades St. _Henriks

Landtboar_. St. Henriks bild i Lebens grösse fins af träd, med

Biskops mitra, i Pedersöre kyrkas väkenhus.

Se _Lalli_ och _Rändämäki_.

HIPPA, en Skogs-Gud. Se Hiippa -- En annan vid namn _Hippa_ anses

för _Hijsis dotter_, Som skulle plåga tjufvar, hvarom _Runan_ säger:

_Hippa hijjen tyttäriä -- warkahani wartaxi, omoani ottamahan_. -- Se

_Hijjen väki, Hijsi, Kipinäter_.

HIRMU, en förskräckelig Jätte; fördref colique. _Hirmu kourilla

kowilla, kaikkiwallan kahleilla_.

HITTAWANIN eller _hittavainen_, dref, lik en Jagthund, de rädda

hararne fram; anropades som en Gudamagt, för at gynna Jagt och

djur-fånge i Careln.

HITU, _Hijjen neitosia_ eller _Hijten_. En orm-piga, en af Furierne.

Ormen liknas vid henne: _Hitu hijten neitosia, palmikko paulalle

nojjan, hius rihma hijten nojjan_ -- ormen trollens hårband, at fläta

med.

HOMMA, Kimmoin Kuningas, skulle stämma blod.

HOMARIN Koski, En strid Ström med forss, som i _Runorne_ dels nämnes

vara i Sverige, dels tros vara _Turkin rajalla_, vid Turkiska gränsen.

HONGAS, En Nordanskogens Fru, skulle hålla styr på björnen, at han ej

skadade boskapen:

Hongas pohjolan emäntä

Pane panta pihlajainen

Nenän ympäri nykerän

Kuin ei pihlaja pitäne

Niin sä rautanen rakenna

HONGATAR eller Hongotar, n. pr. foem. En Skogs-nymph, Furuträns

beskydderska; Björnens mor och amma; _Hongonen_ dess man, Björns

fader. Beskrifves såsom trumpen och tvär, _waljo-waimo_, bor i

_Romentola_ -- Se _Tapiola_. Den grymma Björnens amma kan ej heller

hafva mildt utseende. Om Björnen heter det i Runorne; _Hongikosta

sinun sukusi, Hongotar sinun sukusi._ -- -- --

HOROGALLEN, en gammal Lappsk, af dem så kallad, under-himmelsk Gud.

Kan äga likhet med _oksgia_, Bacchi högtider, som höllos på sky-höga

berg, hvars Präster nämndes _oksgenones_, de där höllo sammankomster

hjeltar och Gudar til heder. Suidas.

HÖLMÄ, En underjordisk Järn-Gud. R.

Hölmä tuonelta tulowi,

Maan alta manalan poika,

Löyti suosta ruoste heinän,

Teräs heinän hetteestä,

Weipä Ilmarin pajaan,

Itte seppä Ilmarinen -- -- --

I sjelfva verket ej annat, än tack- och myrjärnets uphof, v.

_Ilmarinen_.

HULDA, en Finsk trollkäring, hvilken berättas hafva förgjort Svenska

Konungen Wanlander -- törhända Taciti _Welleda_, en jungfru,

som kunde spå, och Dalins _weli öda_, en af honom föregifven

Spådoms-Gudinna. Se _Athe_.

HURUS och _hurus-wäinen_, en välgörande Nymph, _Wäinämöises_ dotter,

hämmade blodfloder.

HYRYITÄR eller _Hyryttär_, n. pr. foem. af _Panittares_ afföda,

skötte elden i koppar-kettlar.

HYSE, en skogs-ande, rådande öfver vargar och björnar, samma som

Hijsi, Hysi dref skogs-djuren i vall.

Hysis häst eller _Hijjen Ruuna_ var en underjordisk häst, hvarpå

reds til blåkulla efter smörjor, då man blifvit sårad af järn: R.

_hikoowako Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas_ -- -- --

HYSISBORG eller Hijsi Slott i Öfterbotn, emellan Sotkamo och Paldamo.

Et berg med trappsteg. Se Hijsi, Soini.

HYYTTÖ, den Rimmiga köldens iskalla moder. Se Kijron-koski. Pakkanen.

HYYTÄMÖINEN eller _Hyyhäröinen_, den af is och snö rimmige och stele

_Pakkases_ Farfader. Vintern kallas _Talwi poika Hyytämöinen_.

Hotades, at ej förr kyla tår och fingrar, än han islagt Wuoxen-forss,

så at ingen droppa skulle drypa; äfven en qvinnas händer i deg-tråget

och fålan i stod-qveden; kölden skulle höra til dessa orden:

Pakkanen Puhurin poika,

Talwi poika Hyytämöinen,

Ellös kylmäk kynsiäni,

Warpahiani palelek!

Äskensä minuua palelek,

Kuinkas kuiwat Wuoxen kosken

Weden wuotamattomaxi,

Akan kädet taikinahan,

Wahtahan hewosen warsan.

IHARI, en forss uti Kangasala vid Pälkänä i Tavastland, som kom up

1604 vid Ihari by, då Sarsan koski flod torkades, hvaraf är detta

ordstäf derpå orten: _Ilkiä Iharin koski saatti Sarjan waiwaisexi_

d.ä.

Imunitis Torrens Ihari dum nascitur extra

Pauperiem peperit, qua pungitur incola Sarsae.

Vid. Christ. Limnel Disp. de Tavastia P. II. p. 24 & Åho Tidn. för år

1784. Se _Inari_.

ILKKA eller _Ilkainen_, Jacob, en bonde från Ilmola Socken i

Österbotn, anförare för Bönderne i Klubbe-kriget 1596 mot Claes

Flemming. Se _Nujja eller Klupu- sota_. _Ilkka_, är et Bonde-hemman

vid Ilmola Moderkyrka, straxt bredevid landsvägen.

ILMARITNEN, Wäinämöises yngre bror; Luft-Guden, öfver väder; samme

med AEolus, rådde äfven öfver eld och vatn. _Iski tulta Ilmarinen,

wälähytti Wäinämöinen pimiäsä Pohjolassa_. Han gjorde krigståg och

färder lycklige. _Ilmarinen rauhan ja ilman tei ja matkamiehet edes

wei_. Denne Wäinämöises Bror och Compagnon, var ock en god järnsmed

och masugns mästare vid tack- och myrjärnets kokning -- -- -- hvarom

sjunges i _Raudan Synty_:

Itte Seppä Ilmarinen

Pani orjaat liehtomahan,

Painamaan palkalaiset,

Orjat liehto löyhytteli:

Jo päivvänä Kolmantena

Kahto ahjosan alustan;

Mitä mun tuleni tuopi,

Kuta ahjoni ajaa?

Rauta tungexen tulesta,

Iso rauta lähteestä

Emä rauta we-en nawoilta

Kahteloo, kääntelöö:

Hoss! sinua rauta raukka,

Ettsäs silloin ollut suuri,

Kuins tuotihin pajahan,

Kuissas heilut hetteessä,

Wenyt wehnässä tahassa,

Nousit nuorra taikinana,

Kumma sinun ahjoon ajelin.

Sjelfver Smeden Ilmarinen

Satte trälarne at draga bälgen,

De legda, at krysta på (pusta),

Drengarne drogo bälgen, at de flåsade:

Redan den 3:dje dagen

Besåg han sin ässjas botn (understa lag);

Hvad godt förer min eld,

Hvad drifver min ässja fram?

Järnet tränger sig ut ur elden.

Det stora järnet från källdyn,

Moder-järnet ifrån vatudjupet.

Han beser det, vänder om det:

O! du stackars Järn,

Intet var du då stor,

Då du hämtades i Smidjan,

Då du välde (gungade) i hängdyn,

Var segt och tögdes såsom en hvetmjöls-deg,

Uptogs obrukadt likt deg,

Då jag föste dig in i ässjan (i masugn)

Se det öfriga under Luonnotar, Aluen-järvi.

Finnarnes Ilmarinen beteknar ofta regnet, åskan och luften, såsom

Josur eller Jupiter. I anseende til Smed-kunskapen kunde Ilmarinen

anses för Swafnis, den Finska Vulcanus, ty honom blefvo alla goda vapn

tilskrifna.

Ilmarinen, såsom en god Pil-smed, anroptes äfven vid Pestskott

-- -- --

Jollama puskuja puserran,

Ampu-tautia ajelen;

Itte llmoinen Jumala,

Itse Wanha Wäinämöinen,

Itse Seppo Ilmarinen

Täsä myöskin tarwitahan,

at utdraga pest-skotten.

IMMI, En kärleks-mö -- Finnarnes Astrild, som skänker ej mindre oro

än ro, bryr och sårar de dödeligas hjertan. Se Pohjolan impi.

INARI, En af Stygis hiskeliga brådstupande forssar. _Inarin wesi,

Pohjolan puolesa_; et afgrundens träsk ytterst i Norden; dit troll,

samt alla onda vålnader och gastar hänvises. Se Aluen-järwi och

Ihari. R.

Tuonne ma sinun manoan

Inarihin ilkiähän

Rutian koskehen rumahan,

Kust et kuulu kuuna päänä,

är et _Exorcisternes_ trogna votum mot det onda.

INDOMIEHET, samme som _Tietäjät_, eller lika med Grönländares

_Angekokker_ och Persernes _Magi_ -- trodde sig veta alla

hemligheter: om något var bortstulit, en häst bortrymd, eller

någon skada skedd; så viste de beskrifva alt, endast de sågo i en

bränvins-bägare: de viste säga om man hade at förvänta lyckelig eller

olyckelig utgång på et ärende, om giftermål &c. Desse voro Läkare,

som äfven frånvarande kunde bota, om något af den sjukas kläder eller

husgeråd til dem hämtades.

De föreskrifva åtskilliga narraktige botemedel, såsom at gå omkring

en kyrka, eller om natten inpå kyrkogården &c. och den som af deras

cur ej blir frisk, beskylles at icke hafva observerat alla deras

löjeliga uptåg och föreskrifter, eller säger man, at en ond ande

eller menniskja varit förhinderlig m.m.

Desse _Tietäjät_, eller vise Gubbar, sökas på flere mils

väg. De äro altid försedde med vidskeplige amuleter, t.ex.

menniskjo-hufvudskallar, ben, stoft från kyrkogården, ormhufvuden

m.m. hvarmed de tro sig uträtta alt. Ingen törs förtörna desse

allvetande herrar; ty då rasa de, bita tänderna, deras hår resa sig,

de hoppa af enthousiasme up i vädret, stapla fram några ord, stampa

med fötterna och bärga sig som fullkomligen rasande; därföre kallas

de _Indo-miehet_ -- -- _jotka owat innosansa, haldiosansa liikkuwat_

-- -- Myrrys miehet -- Se _Haltia, Tietäjät, Noider_ eller _Noidat,

Myrrys miehet_.

JABMIAIMO, Lapparnes _Wallhall_ eller _Gripnis-Salar_, Finnarnes

_Tuonela, Manala_, dödens boning, et stycke ned i jorden. När någon

dör, säga Lapparne, at själen är faren til Jabmiaimo. Äfven mena de,

at själen är faren til Jabmiaimo, när man är blefven sjuk, hvarföre

Lapparne sluta, at kroppen vil komma efter och dör. Då de falla i sin

ecstas eller dvala (_Lappi lankeepi loween_); fara de til Jabmiaimo;

när _Noiden_ är kommen til Jabmiaimo, begärer hans slägt, at själen

må äterkomma i kroppen och menniskjan framdeles lefva. De sjungas

dädan up med troll-Runor. Sidenius.

Alla döda äro i Jabmiaimo lika så väldiga, som de hafva varit häruti

verlden, och de få en ny lekamen i dess stad och ställe, som här

förrutnat i jorden. Se _Rotaimo, Rota och Tuoni_. Jabmiaimo kan

jämföras med gamla Göthernes Gripnis-Salar; de döda hjeltars boning

och hemvist, där de möttes och bodde i de dödas rike. Här satt

_Jallwadur_ på en gyldene stol, och omkring honom de berömdaste

hjeltar, hvilka verlden någon tid sedt. Här sjöngs _Gymesliod_, en

sång, som förnögde de aflednas öron i Gripnis-Sal eller Jabmiaimo.

JABMIAKKA, är dödens moder, härskarinna i Jabmiaimo. Til Jabmiakka

offra Lapparne, på det menniskjorna må så lefva; ty Jabmiakka och

dödningarna sjelfve stå efter, at af de lefvande få ned til sig dem,

som äro i slägt med dem, såsom barn, barnabarn &c. Sidenius.

JAMI-kiatser, underjordiske andar, åt hvilka Lapparne offra ben

och några små stycken, som de taga af de förnämsta lemmar på

offer-altaret, och om hvilka de säga, at Gudar och Jamikiatser skola

däraf kunna göra sig nya kreatur och skapa kött på benen. Alla tider

bruka de ock tilbedja på knä och låfva Gudarna med deras sånger.

Sidenius.

JÄTIT el. _Jättiläiset_, samma som _Kalewan-pojat_, eller Bibelns

_Enakims barn, Nephilim et Gibborim, Resar och Goliather_, Jättar,

tyranner och väldige.

Dem tilägnas än de Sten-rötor (ehuru de mästa äro Lapparnes

qvarlefvor, af fattiga kojor), som finnas nästan öfver alt i Finland,

i synnerhet i Haliko, äfven i Björneborgs Län, där de ock heta

_Hijjen kiukaat, luolat_; i Vijtasaari, _Lapinrauniot_; i Laihela och

Sijkajoki i Österbotn _Jättiläisten haudat, asunsiat, huoneet_.

Desse _Atins_ barn. Nordens äldste invånare, lekte i sina tjocka

skogar, hvarest träden äro lika gamla med verlden och stå med sina

lummoga qvistar snärde kring hvarandra, och gömma i sina snären de

villaste djur.

Vårt gamla Sverige och Finland kallades _Jotanhem_ eller _Jättars

land_, af sina Reslika inbyggare, som då hade ben och ej bråsk, blod

och ej vassla, hvilkas kroppar hvarken veklighet, eller vällust,

eller utländske drycker hade gjort qvinliga.

_Jättstrikar_ bodde i Norrland. Fordna invånarena i Jästrikeland och

i vårt Paldamo. (Se Hijsi och Calevan pojat) i längd och styrka,

nästan Jättarne lika. Se Kalewan-pojat.

JORTANA, Styggie flod, öfver hvilken de döda skuggor skulle föras,

dit svedor förvistes: i Runor, stundom en Elf, stundom heter det:

_Jortana, Jumalan Poika, Tulek työsi tuntemahan_.

Bukrefven (Ähky) manas til _Juortanin jokiin suuhun (Ilomantzin)

rajoilla yxi Juortanin joki_ där säges ock qvesan (Se Kotalahti) vara

upkommen, _Juordanin jokijn suissa_ -- dit förvises ock qvesan från

fingret:

Hoss sinua koitu hoihka

Menes Tuonne kunne käsken,

Jordanin jokiin suihin;

Sielt olet kutta kulkenunna

Mieron herjä heittänynnä,

Märkinä märättämään,

Panemahan paisumina -- -- --

Då de läsa öfver ormbett, gifva de in åt boskapen qvicksilfver, salt,

camphert, dyfvelsträck och bäfvergäll, som de blanda med vatten,

hvilket de mana ifrån Jordanin joki af _Kyytöläinen_:

Tuo wettä Jordanin joelta,

Hywän wirran pyörtehestä

Wettä Wennon lähtehestä -- --

Laula wettä kielelleni,

Tuolta wettä tuota kohden,

Jordanaisesta joesta.

JOTUN -- _Joter_, Finska folkets fordna namn, hvarföre Domalder

heter _Jota-Dolgi_, Finnarnes Baneman eller mördare, häraf är ock

_Fornijoti_ sammansatt -- -- Se Fornioti, Athe, Jätit.

JOUKKAWAINEN, En Jätte, som ville täfla med Wäinämöinen;

men Wäinämöinen stack honom genom hjertat med et spjut; då

Nuori-Joukawainen anropade alla Gudamagter så til lands som sjös,

och äfven i sin nöd vände sig til J. Maria, som på en natt läkte

såret, så at han blef helt frisk. Han öfvertalte sedan Wäinämöinen,

at sjunga, hvaraf mörkrets portar öpnades, luften daldrade, klipporne

brusto; härom heter det i _Runan_:

Leuwat liikku, pää järisi,

Kiwet rannalle rakoovvi,

Paaet paukku kalliolla,

Wäinämöisen laulaissa;

Portit pohjalla repesi,

Ilman kannet katkieli,

Wäinämöisen laulaissa.

Joukawainen mötte Wäinämöinen på en väg och retade honom, hvarom

_Runan_ berättar sålunda:

Ennen Wanha Wäinämöinen

Ja tuo nuori Joukkawainen

Tulit tiellä wastuxuta,

Aisa aisahan takisti;

Wembel tarttui wembelehen -- --

Joukaivainen sade då i sin ungdoms hetta:

Se nyt tiellä olkohon,

Joka tienneepi enemmin;

Se tieldä pois poiketkohon,

Joka tienneepi wähemmän.

Muistan meret kynnetyxi,

Sarka jaot sauwwotuxi,

Ilma pielet pistetyxi,

Mäet myllermöitetyxi,

Kiwet luoduxi kokohon.

Jussit & extendi campos, subsidere valles,

Fronde tegi silvas, lapidosos surgere montes.

Ovid. metamorph, Lib. I: v. 43, 44.

Men Wäinämöinen beviste sig vara äldre, och fattade i Joukkawainen,

för at kasta honom i sjön, säjande:

Lapin tietoo, waimon muisto,

Ja ei Uron parta-suisen!

Minun on meret kyntämäni,

Sarka jaot sauwwomani -- -- --

Han lockade sedan Wäinämöinen at sjunga;

Laula, laula Wäinämöinen,

Hyräile hywä sukuinen -- -- --

Tuopa wanha Wäinämöinen

Warmon kyllä wastaeli -- --

Warainen on laulamaxi

Aikainen on ilon teoxi.

Men när ock Wäinämöinen började sjunga; så måste alt daldra och

röras, såsom det äfvanföre är berättadt. Se _Wäinämöinen_.

Joukkawainen var lik _Thormoder_, som sjunger när han drager pilen ur

hjertat, och lifvet följer efter handen. Joukawainen kan ock liknas

vid Göthernes _Hogne och Håward_. Den förre sönderslet _Swiphalder_,

när han förvandlat sig i et lejon, och log när man skar ur honom

hjertat. Håward, kämpen, hotar då han står på knä, och kämpar ännu

när han mistat bägge benen: kroppen är stympad, men hjertat oförsagdt.

JOULU kalla Finnarne Julen, den de af gammalt och ännu hålla för

den yppersta högtid, och hvartil i synnerhet välplägning af mat och

dricka beredes, samt då framför andra tider nyttjas; däraf är äfven

detta ordspråk gängse: _Juoman l. juoda Jouluna pitäwi syöda lihaa

laskiaissa_ -- Se Laskiainen, d.ä. om Julen skal man dricka.

Biskop Jesper Swedberg i dess _Schibboleth_ och Ol. v. Dalin i Sv.

Rik. Hist. derivera ordet af _Jul, rota_, som fans på Runestafven för

denna dag, til tecken, at Solen återvände tilbaka mot Norden; eller

af _Jola, Joldra_, för de lekar och dryckes-lag, med Odens galtens

förtärande, som då anstältes Oden til heder, och för at vinna god

årsväxt, i det inträdande nya året. Om den påföljande kornväxten

mycket lagt sig härs och tvärs, säga Finnarne än i dag, at husbonden,

eller den som sådt, varit full om Juldagen.

Hos Graekerne firades en Högtid af mäst lika namn, hvarom Suidas.

_Ióleia_, festi dies, qui in Jolai honorem celebrantur. _Iólaos_,

Heros quidam, qui apud Athenienses colitur; Hos _Scapula_ finner

man följande: _Ouló_ vocabatur Ceres: _'Oulos & 'Ióulos_, hymnus,

qui in honorem Cereris concinnebatur. And. Wennerdahl, i dess

Mytbol. Lex. förmäler ock, at _Cereri_ til ära firades en högtid

i December månad; hvilket alt leder _Julen_, Finsks _Joulu_, i

hänseende på namn, tid och äfven vällefnads plägsed, åtminstone för

Christendomen, til gemenskap med Graekernas omrörde fest. Vist och

aldeles afgjordt är det, at våre _Joter_ och äldste landets invånare,

långt för _Christum_ uti hedenhös, i uråldriga tider firade Jul rätt

högtideligen, just samma tid i _December_, som vi nu för tiden, ehuru

i andra afsigter.

JUMALA, Den Högste Guden: är ej Nom. propr. utan Apellativum. _Jumala

Tempel_ var beryktadt i Helsingeland. v. Hervara _Sagan_ med Verelii

noter. De _Bjarmer_, som voro af Finsk härkomst, dyrkade en afgud,

under namn af _Jomala_, hvars Tempel högst heligt förekommer äfven i

gamla Isländska Sagor. I Herrauds Saga p. 27: _thar är gofgad God,

thad er Jumala heitir_, och hos Snorro Sturleson i St. Olofs Saga P.

VII. 143. _i garthinom stendur Goth Bjarma, er Jomali heitir_.

Ordets _Jumala_ derivation se Dalins Sv. Rik. Hist, I. Del. C. III.

not. r. C. IV. not. m. Andre derivera det af Ebreiska _Jom_, dag,

och _El_, Gud, som ock kommer öfverens med Lapparnes _Jubmel_: andre

af _Jom_, dag, och _Malech_, full, (plenus fuit) plenus dierum,

evig, alsmägtig &c. Andre af Samojediska _Jum_, himmel, och _Baal_

(Syriska) Herre, eller Esthiska _pallua_, dyrka, tilbedja, det samma

som Finnarnes _palvella_.

Den Högste Guden kalla Finnarne, efter inkommen Christendom _Luoja_

och _Kaikkiwalda_, Skapare och alsmägtig. De gamle Finnar hade likväl

redan i hedentima begrep om et alltings skapare, som de kalla _kaiken

mailman takoja, ilman kannen kalkuttaja_, expansi fabricator, fästets

utsmidare, uttänjare.

Wäinämöinen i striden med Joukawainen tyckes ock ådagalägga sin

allmagt.

Så väl Finnar, som Lappar, nämna alltings Skapare _Jumala_ --

Finnarne _Jumo_, Lap. _Jumi_ eller _Jubmel_. Se Archtopolitans Disp.

p. 12. de origine & Relig. Fennonum.

Schefferus in Lapponia och Petr. Bång hist. Eccles. nämner en

_Jumala_, som _Bjarmerne_ skola hafva dyrkat: _inne i gårdenom står

ock de Bjarmers Gud ocb heter Jumala_, St. Olows Saga supra cit.

Häfdateknarena äro ej viste, hvarest de skola sätta detta _Bjarme_

land (_waara, wuori maa_, Bergland, Fenn.), där _Jumala_ såsom en

Öfver-Gud, bland andre små-gudar, dyrkades. Somlige sätta det emellan

Wäster- och Österbotn, andra i Cajana Län, andre i Finnland &c. v.

Architopolitani Disp loc. cit. De _Wotaker i Kasan_ dyrka Gud, under

namn af _Jumar_, de _Ctscherennisser_ -- _Jama_.

Af gamla Konunga-Sagor är otvifvelacktigt, at Finska folket ansågo

Jumala för en Öfver-Gud, och gåfvo honom en präcktig dyrkan. Mycken

likhet är, at Finnarne kallat Gud Jumala, af Grækiska _'Iomaleios

Zeus_ hvilket Epitheton Grækerne tillagt _Jupiter_ och derunder

dyrkat honom som en fridgifvande Gud. _Ceres_ har äfven i Thebae

blifvit för lika orsak dyrkad, och kallad _'omaloia_ -- Suidas in

voce _'omaloios_.

JUMALERS eller de Amalers ätt härstammade af Gudar, de äldste och

förste landets invånare; af hvilka Fornioti var. Se Fornioti, Aathe,

Jätit.

JUMO, _Jymi, Yme_ -- En af öfverboer i Västerbotn af Resa-slägte, Som

skulle bestorma himmelen. Umeå Stad är efter honom nämnd. Se Pohjolan

poika, Jätit, Kalewan-pajat.

JUNKKER eller _Junkari_, En Lapsk afgud, hvilken dyrkades såsom

gynnande jagt och djur-fånge: han anroptes vid en stor sten eller

träd-stubbe, dit ock, honom til heder, Renblodet och alla hornen

af hvar Lappsk famille samlades: han var tilbeden under namn af

_Stor-Junker och Lill-Junker_. Af Renhornens myckenhet i dessa stora

högar på gamla offer-ställen, kastade Stor-Junker til åminnelse, kan

dömmas til Lapparnes ålder.

JUOLETAR -- Neptunus. _Hillervos_ man; styrde i lag med henna uttrar

i giller. Han bodde eller hölt til i källor och gölar, hvarifrån han

upmanas:

Juoletar ukko kaunis,

Wejin kultainen kuningas,

Nouse tänne liettehestä,

Antomahan ainoasi -- --

JUORTANI -- Se Jortana.

JUUKELI, den samme med Juutas. Se Kyytöläinen, Ahtohinen.

JUUTAS, Sjelfver Hin onde, ormens uphof, _Loke_. Härmed utmärka

Finnarne en elak, ond, arglistig, som ormen. Juutas bemärker äfven

i Esthniskan, djefvulen eller hin onde. Se Katrinatar. I ormens

tjusnings-ord heter det:

Uupu Juutas juostuahan,

Wäsy wäipäs käytyään,

Ukon uuelle kiwelle

Kuola tippu konnan suusta,

Kino ilkiön kiasta

Äsken Herra hengen antoi

Käskyn Pietarin perästä.

Juutas hade med sin Hustru _Catrinatar_ 9. stygga afgrundens foster.

Efter honom äro än dessa Finska talesätt: _Jo sen Juutas wei_ -- han

for til faners: _mihenkä juuttaalle se meni: mikä Juutas sinun on:

Juutaskos sen on, joss ei se lähde_ &c.

JUXAKKA, den 3:dje _Maderakkas_ dotter hos Lapparne, hvars

beställning är, at emottaga barnen, när de äro födde, och bevara dem

ifrån stöt och fall. Hon hjelper ock qvinnorne i deras sedvanliga

månads- sjuka; Lapparne offra til henne, på det hon må vara flitig

därutinnan -- Sidenius.

JYRY, St. _Jöran, Georg_, d. 23 April; en dag, hvars märkvärdighet

efter Sanct Jöran säkert kommit ifrån Påfvedömet. _Jyryn päivä_

helgades, som en sabbath, än i detta seculo; ingen fick då arbeta,

hugga eller bulta, eller gå härdt i dörrarne; hvarföre ock

dörr-gångjärnen smordes, på det de ej skulle knarka. Alt detta

skedde, för at förekomma åskan (Ukko) om sommarn, på det ej årsväxten

skulle skadas. Ändteligen fingo qvinfolken denna dag sticka strumpor,

men alt annat groft arbete var förbudit: Eljest skreks nog starkt, i

synnerhet om isen sköt denna dag: at supa sig full var likväl ingen

synd. Denna dag offrades ock mjölk eller hela silbunckar under vissa

helgade träd i skogs-lundarne.

KAINU, _Kainun maa_, Sjökanten i öfterbotn. item, de gamlas Qvenland

eller Cajana Län.

KAINULAISET, kallas, så af Savolänningar, som af alla öfverboar uti

Sokneskatarne i Österbotn, alle de som bo åt Sjökanten och tala

finare eller förnämare Finska; hvaraf denna phrasis är: _se puhuu_

-- -- _murtaa kainuuxi_, talar sin Finska.

KAISAN, KAJJAN, KATHARINAN PÄIWÄ. En af de Påviske antagen helg

hos Finnarne för detta. Då samlade värdinnan utomgårds af dess

grann-qvinnor par näfvar mjöl af hvarje; hvaraf tilreddes en moos,

_mämmi_ kallad. Därtil kokades med et härtil spardt Kohufvud, hvaraf

tungan allenast med _mämmi_ blef i fähuset förtärd. Då kliptes fåren

3:dje gången på året, som det ock än sker. Se _Katrinatar_.

KALARI -- En strid forss. lika med _Ihari_, dit sveda förvises:

Tuonnema sinun manoan,

Rutian koskehen kowahan,

Iharihin ilkiähän,

Kalannin karkiahan,

Siell on hywä huiskatasi -- --

KALEWA, En Jätte, förfärlig och stark, alla Jättars General och Fader

för 12 Söner, hvilkas namn äro förgätne, dock nämnes _Hijsi_ som

bygde Slott af berg i Paldamo; _Soini_, hvilken rodde på en dag til

Limingo, och satte sig där ned (et hemman nämnet än efter honom):

_Kihawanskoinen och Liekiöinen_ rögde ängar och brukade svidjor.

Sjelfva _Wäinämöinen och Ilmarinen_ tros vara Calewas Söner. De bodde

förut å sin Faders hemort i Paldamo, men begåfvo sig sedan til flera

orter; äfven voro de i Kemi.

KALEWAN-pojat, Jättar, som arbetade öfvernaturligt och gjorde

storvärk; de voro goda slotter-karlar; ty de bärgade ängar på en

natt. Biskop Agricola räknar dem bland de Tawasters Gudamagter.

_Calewan_ pojat (Calebs Söner) _niitut ja mwöh löit_. Filii Calebi,

Fennice, Calewan pojat, talas än om i Finland; de tros varit Jättar,

af större kropps växt, än vi. _Arngrimus Jonae_ säger, at de voro de

Cananeiske Jättar, som skolat flytt åt Norden för Josuae och Calebs

Svärd. Jfr. Disp, de Borea Fennia p. 20.

_Österbotn_ styrdes i _Ingialds_ tid af Jätten _Calewas_, Califas,

kanske den Skandiske Drott af Gylfes ätt, som ännu i den orten

behåller namnet af ätteläggar. (Dalin.)

Calewa hade, såsom sagt är, 12 Söner, otroligen starke, af hvilka

förnämligast 3 bygdt stora Slott i Österbotn. En Hijsi upförde en

ofantelig Byggnad 10 mil öfter om Cajaneborg, midt i moras och kärr,

af grufveligen stor sten och jord, med trappsteg af mer än en famn

mellan hvartdera.

Calewas andre Söner Wäinämöinen, Ilmarinen och Lieköinen bodde i

Finn-, Tavast-och Savoland.

Med desse Kalewas Söner hafver Konungen i Finland underkufvat sig

hela Ryssland, som de gamle Finnar därom ännu qväda. Pass. & praep.

Joh. Cajani bref til Probst. P. N. Mathesius införd i Disp. de

Ostrobotnia.

Se Hijsi, Soini, Jättiläiset, Kyrialsbotn, Miehen Syöpä.

_Kalewan pojat_ tilskrifves i uråldriga muntliga sagor och

berättelser åtskilliga hjelte- och jätte-dater. Deras öfvermage

Jungfru-döttrar voro så starka och karlvulna, at de i sina förkläden

buro ofanteliga stenar och lade dem i högar, hvaraf berg äro upkomne.

Et sådant berg, af Jättar ihopburit af lösa stenar, är vid Päjände

i Hattula Socken i Tavastland, et stycke från Rahkola hemman i en

bro-ända, hvarom jag hörde där dylikt berättas.

Hijsis Slott i Paldamo är ej annat, än et berg af lösa stenar.

Desse Jättar (Kalewan pojat) måtte ock hafva bodt i Kemi Socken.

Följande anecdot tycks bekräfta det. För 20 år sedan lefde i

Rouwwanjemi i Kemi, i Paawoniemi gård, en gammal gumma Caisa vid

namn, som berättat: _Kalewan tyttären ottaneen hewosen ja kyntäjän

ja auran, jotka toi äitilleen ja sano: mikä sitti sontiainen tämä

on, jonka minä löysin, äiti, maata tonkimasta? äiti sanoi: wie

pois piikani: meidän pitää pois paeta täldä maalda; ne tulevvat

tänne asumaan_. Det är. En Jätte-flicka uptog i sin famn _en häst,

plöjarn och plogen_, bar dem til sin moder och frågade: hvad för en

torndyfvel månde detta vara, som jag fant, min mamma, gräfva eller

böka i jorden? Modren svarade: för dem bort, min pia, vi måste bort

från detta land, och de komma hit at bo.

KALKI, et af _Soinis_, Calewas Sons, tilnamn, for dess skalkstrek; Se

Soini.

KALMA, likstank, följer med _Kejjuset_ och deras anhang. Anses ock

i troll-Runor, för en särskild underjordisk magt, som skal näpsa

tjufvar, mot hvilka han uphetsas således:

Nouse Kalma kaaheille,

Hippa Hijjen tyttäriä,

Warkahani wartiaxi,

Omoani ottamahan.

KALMISTO, Begrafnings platser, i synnerhet sådane, som finnas än i

skogar och på holmar efter Lapparne och fordna landets invånare, för

hvilka de vidskepplige bära mycken aktning, och upggräfva där fordna

lik til sina trollskap. Sådane finnas flerestädes i Finland, t.ex. i

Sijkajoki Socken vid Frantzila Capell, Pungere gamla kyrkogård, och

Kalma-saari i Mangila träsk &c.

KALLIIT-ILLAT, dyra Helgedags-qvällar, voro måndags och hela torsdags

qvällen; äfven Söndagen. Om Söndags-morgonen i dagjämningen, då

koerna varit i fållan, har värdinnan gådt omkring dem 5 gångor mot

Solen, och i en besynnerlig kropps ställning burit imellan tänderna

en knif, och i handen gårdsens nycklar, lija, yxa, m.m. i andra

handen brinnande stickor af torrved.

Om Torsdags qvällen fick ingen spinna, om det icke skulle spöka.

KAMMO, n. pr. den samma som _Kimmo_. En förskräckande och hiskelig

vålne i Sten-rötor; hvadan det Finska verb. neutr. _se kammoo -- --

se kammotaa kattooxeni_, det fasar mig, at se.

Synes i troll Runor vara en stenarnes patron. Se Sjöjätar, Camus

Fennorum.

KAMULAINEN, et bergs-troll af samma calibre med _Koljumi och Pirus_

anhang. Se Ukko.

Lik _Geirskagel_, en af de underjordiska plågo-andar; plåga med _Piru_

de osälla skuggor.

KANGATAR, En skogs-mö, bodde på sandåsar, där hon ruskade, i lag med

_Tuuletar_, furuträn, at de bättre växte i längd och tjocklek.

KAPEET -- Se Kawet.

KARE, Jätten Forniots Son, af hvilken de Carelare eller _Karjalaiset_

härstamma. Björner säger Sv. R. Häfd. åld. p. 17: _Kyre_ och

_Kare_-boerne häratamma af ättfadren Kare.

Fornioter hade med sin hustru _Laufeja_ Sönerne _Kare, Loge och Htar

eller Ägir_. Kare blef genom sina lyckliga Sjöresor en väder-Gud och

i Fadrens ställe domare i _Kuenland_ (Finnland), _Kajana, Karjalan_

maa eller Carelen.

Se Trägårds Utdrag af Ol. v. Dalins Sv. R. hist p. 19.

KARELN, Fennis _Karjalan maa_, nämnd af Kare. Fornioteri tertius

filius Kari, Fenningiae Aboriginum, eorundemque pastorum (nominis

fui originem habet a fennica voce _Karja_, pecus), alterius instar

Romuli, _Rex_ erat. De regione _Carjala_ ad pagum _Carjala_ in

Wirmo coloniam accessisse probabile videtur. Nam _Carelia_ Fennis

Carjala audit. Regio quaedam vasta quoque nomine _Carja_ in _desertis

Russiae_ esse dicitur a Rudbeck Atl. T. I: p. 363.

KARHUN-pejjahaiset, Se Kouwwon-päälliset.

KARILAINEN, _Kiwi karista_, hemma från stenklipporne, skulle göra

järnet slött (_Raudan sulkia_), eller förtaga dess värkan. Han var

halt och ofärdig, som Vulcanus; men med sin tå och häl gräfde han

i jorden, hvadan _Herhiläinen och Mehiläinen_ utflögo, at hämta

honings-smörjor åt järn-skadorne:

Karilainen kaita poika

Kaiwo maata kannallaan,

Warpahallaan watusti;

Herhiläinen maasta nousi,

Karilaisen kannan tiestä;

Jo päiwänä kolmantena

Karilainen kaita poika

Kaiwo maata wielä kannallaan,

Mehiläinen maasta nousi,

Karilaisen kannan tiestä;

Lähitti mein perään,

Ylitze meren yhexän,

Meri puolen kymmenettä,

Simoa tawottamahan.

Til Karilaises klippa förvises Ähky: _Tuonnema sinun peto manaan,

Karilaisen kallioon_. -- --

KATI n. pr. foem. _puiden Emuu_; En Skogs-Gudinna, som alstrar trän i

Skogen.

Kati kaunis, neito nuori

Pisti karwan kankahaseen,

Ukon mustihin mutihin,

Sijtä eppä synty synty

Siitä Eppä suku sikisi -- --

Honka puu Romentolasta

Mesi lauhto mehtolasta -- -- --

_Meri-kate_ -- id. ac _Wesi-Hijsi_ -- _Karwoista meri kateen_, eller

en Sjö- Häst, hippopotamus.

KATRINATAR, Sanct Catharina; Et af Helgonen, hvilken ock anropas som

Deja, God Ladugårds gumma i sällskap med J. Maria, hafvande sina

pigor och stillerskor, som skulle hägna och sköta boskapen. Bön til

henna lyder således, där hon tillitas om, at stilla eller hejda Björn

ifrån hjorden:

Katrinatar Waimo kaunis!

Aita rautanen rapa-ak

Ympäri minun eloni,

Kahen puolen karjastani

Ettei koske konnan poika;

Yön tytti, hämärän neiti,

Wiisi piikoa pityö,

Kuusi käskyn kuuliata,

Karjoani kahtomassa.

Neity Maria Emonen,

Maasta asti aita pannuk,

Wilun ilman wiskomatak,

Kowan ilman koskematak,

Käywwä karjan kaunihistak,

Tänä kiesuxen kesänä,

Jumalan suwena suurra,

Peltomata pieni kynnen,

Wasikan warajamatak

Kiwexi minun omani,

Pääxi kannon kaunoseni

Suulla-annik suun suun e-essä

Ano luojalta lupoa,

Jumalalta uskallusta,

Tänä kiexuksen kesänä,

Käywwä karjan kaunihisti.

Catharina du väna Fru!

Sätt up i hast en gärdsgård så stadig som järn,

Omkring min egendom,

På ömse (båda) sidor om min boskapshjord,

At den gemena styggans afföda ej må komma åt;

Nattens flicka, daggryningens mö,

Må hålla (bestå sig) 5 pigor,

6 lydige underhafvande,

At vårda (valla) min boskap.

J. Maria du väna moder!

Sätt up alt ifrån jorden (marken) börjandes en gärdesgård,

Så at Skogs kalla vädret (björn) ej må kullkasta den

(Slänga öfver ända),

Och et hårdt väder ej röra vid den,

På det boskapen må så gå vackert, fredligen,

Hela denna sköna sommar,

Guds långa sommarn igenom,

At de små klöfvarna må få gå utan farhåga,

Kalfvarne utan at rädas före!

Mine egne må blifva til sten förvände (i hans ögon),

Min vackra mjölk-ko til en stubbända

Äfven för den glupskastes mun!

Begär låf af Skaparen, Förtröstan af Gud,

Om denna vackra Sommar,

At boskapen må få gå i fredlig stillhet, väl fredad.

Se Kaisa och Juutas.

KAWE, Wäinämöises Far, en mägtig Herre i Norden; låg i moderlifvet 30

Somrar, där han ledsnade at längre vara, och som en Pallas eller Mars

kom där ut med sköld och hjelm. Runan berättar:

Kawe ukko pohjan Herra,

Ikäinen iku Turilas,

Isä wanha Wäinämöinen,

Makais äitinsä kohdusa

Kolme kymmentä keseä;

Ikävvystyi aikojaan,

Oudostui elämitään;

Wijlaisi äitinsä kohdun,

Potkaisi punaista tuota,

Sormella nimettömällä,

Wasemmalla warpahalla -- -- --

Päästi sotamiehen miekkoneen,

Satuloineen orihin,

Kupehesta kunottaren,

Lapsen waimon lappiosta -- -- --

KAWEH, KAWOH eller _Kawet_, anses ock stundom för en stark välgörande

Ande, då den anropas til hjelp mot sjukdomar:

Kaweh ennen jaxon jaxoi,

Kaweh ennen päästön päästi,

Mixetsä minua päästä?

alluderes til föregående Runa om hans födelse.

_Kawet_ in genit. _Kapehen_, in pl. _Kapehet_ eller _Kapeet_.

Märk 1:o med Kawet förstås ofta en _mägtig Förste i Månan_, som

hjelpte den mot _Kuumets_ anslag. Se Kuumet.

2:o Ofta menas med Kapeet Skogsdjur med släta hår, såsom haror,

räfvar och _hemtamde_, såsom får, hästar -- ja, sjelfva menniskjan.

-- Se mitt Finska Lexicon, sub Kawet & Kapeet. -- t.ex. då

orm-förgiftet blåses och manas vidskepligen ifrån menniskjohullet,

heter det:

Weeäs wiinana wihasi,

Maitona oma makusi,

Luojan luonto kappaleesta,

Karwasta iso-kapeen, det är menniskjan

Men at med _Kapeen_ eller _Kaween_ förstås menniskjan, synes ännu

tydeligare af följande Runo-fragment, då sjukdom utmanas utur kroppen:

Ihosta imehnolaisten,

Emon tuoman ruumihista,

Karwoista Kawon tekemän,

Minä mies Jumalan luoma,

Luoma kolmen Luonnottaren,

Kantama kahen Kapeen.

Ifrån menniskjornes hull,

Af dem som äro födde af qvinno,

Ifrån et menniskjo barns hullhår,

Jag af Gud skapade menniskja,

Af de 3 natursens krafter värkad,

Buren af 2:ne menniskjor (af et par ägta folk).

Och mot ormstyngets värkan:

Kuin purit Kapeen karwan,

Kuin purit ihon imeisen -- -- --

Dessa verser förklara hvarandra, och synes tydel. af repetition, at

_Kapeen karwa_ är det samma, som _iho imeisen_, menniskjans hull.

_Karwa Emo & Emo-Kawet-Kapeen_, kallas menniskjan, för dess hullhår,

ofta i Runor.

3:o _Kapeet_ beskyllas orätt, så af Biskop Agricola, som Dr.

Juslenius och flere deras anhängare, hafva _upfrått månan_; utan

tvärt om hjelpte och frälste de månan från _Kuumet_; ty Runan säger:

_Kawet päästi päiwän paistamaan, Päästi kuun kuumottamahan_.

4:o Dessutom deriveras _Kapeet_, som är pluralis, orätt af

_kapeendua_, coarctari; ty _kapeet_ har i singulari _kawet_, gen.

_kapehen_ eller _kapeen_ och brukas här i Österbotn, på min ort i

dagligt tal, om får, haror, ja, om hästar, som äro släthullige, äfven

om menniskjor -- &c., altså et apellativum och ej proprium -- Se

Rändämäki, kapeetten hauta.

I Runorne _Suru Runo-suomalaiset_, eller Klago-Runorne öfver det

usla, tilståndet i landet efter Storkyro Slaget 1714, nämnes

_kapeet_, efter vårt dagliga sätt at tala, för får och lamb: om

fienden heter det: _Tuimuuwella tultuansa, söi siat sikiiöinensä,

karihtat kapeinensa_, lamben med sina tackhår.

5:o De som påstå at _kapeet_ äta månan, derivera ordet af Grækiska

ordet _kabaistos_, infatiabilis, inexplebilis.

6:o Kapeet anses ock för fiskare och at de hade sitt fiskevatn. I

Runor heter det, _Kapeet kalalle läxi_ -- item _Kapeen kala wesi_.

KÄITÖS, Deus pecorum, Pan; skulle vårda och valla boskapen i skogen.

Se Kekri.

KÄMÖINEN -sen, _Kyynäläises_ Bror; en orm-patron.

KÄRES, (_Käärmetten Emu_). En orm-föderska.

KÄREITÄR, (_Ketun Emuu_). En Räfvens patronessa, som skulle skaffa

honom i saxen; heter

Käreitär kulta waimo!

Otas kullat kulppiisi,

Hopiat pikariisi...

Nämä on kuulut Ruotsin kullat...

näml. Räfskinnen, Se Tornio.

KÄÄRÄMÖINEN -- En ormödlornes patron. Ödlan kallas i Runor; _Käin

käärek Käärämöisen_ -- Se Panula, Kyytöläinen. Käärämöinen, den samma

som _Fafnis_, en ohyggelig orm, som förvarade en stor skatt.

KEJJUSET eller _Kejjungaiset_, små elfvar, flygande genier: likna i

ögonen på dem, som tro sig se desse vid lik, processer, kyrkogårdar

och vägar, snösjun, små barn-dockor, eldstrimmor; utan tvifvel ej

annat, än förstörda lifs-andar. De tros vara hvita och svarta, onda

och goda, infinna sig där någon själas och där lik är, hafva en stank

(_kalma_) med sig, hvarmed de upfylla rummet. Det fordras en god

imagination och vantro, at få se dem, eller ock et godt bränvinsrus,

eller feber-yrsel. Somlige tro dem vara mellan-andar, hvarken änglar

eller djeflar.

De som hata hvarannan och vilja straffa sin fiende, sägas bära de

dödas ben och stofft ifrån kyrkogårdar, här i yttersta norden, i

sängrummet, där då Kejjuset infinna sig, at oroa och qvälja. Si

credere fas est.

KEITO, En af Cycloperne, eller en af underjordiska smidje-drängar,

som uptog de pilar, hvilka _Rampa_ hade med _perisokia_ och

_pirulainen_ skutit i luften, som däraf daldrade:

Ampu perisokia,

Ampu yhen nuoliahan

Ylähäiseen Taiwasehen,

Tahto taiwaskin haleta,

Ilman kaaret katkehella,

Mennesä pahan otahan;

Risti rautanen putoisi,

Tuon keito käsin tapaisi,

llman maata maistamatak,

Tannerta tawoittamatak.

Han skulle och curera styng, hvarföre han anropes:

Otak keito kehähänsi,

Tahik woipa wäkehensi

Siwalla siansi harja,

Wä-äk poisi werinen weihti -- --

KEITOLAINEN -sen, skogs och tufvornes vålne. Af dess pik formerades

ormtungan. Aliis, _kietolainen_. I Troll-Runor, sjelfva _ormen_, som

fick ögon af linfrö, tungan af Jätten _Calewas_ svärd, tänderne ifrån

_Tuonis_ brodd. Om ormen heter det:

Mist' on silmät siunailtu?

Silmät liinan siemenistä.

Mist' on kieli keitolaisen?

Miekasta Kalewan pojan.

Mist' on hammas keitolaisen?

Orahasta Tuonen Otran.

KEKRI eller KÄKRI, Befordrare af Boskaps trefnad. Ansågs af

_Carelare_, såsom en Boskaps-patron. Biskop Agricola säger i sit rim:

_Kekri se liseis Karian kaswon_ -- hvarföre ock _Kekri_ til heder i

November hölts ymniga dryckeslag. Se _Ollin päiwä_. Huru _Käkri_ kan

jämföras med de Athenieniers lagstiftare _Kekrops_ och _Cecropia_,

under hvilket namn Minerva dyrkades i Athen, lämnas därhän.

KEKRI (Allhelgona), en stor och gammal högtid, at fägna sig öfver god

årsväxt och inbärgning. Se Wuoden alkajaiset och sielujen päiwä.

Til _Kekri_ slagta Carelare åter et får, såsom til _Olsmessan_, och

förtära den jämte annan mat, öl och bränvin, med flere vidskeppelser,

såsom om Olsmesso- dagen, men nu med än större helgedoms-ceremonier.

Man fick ej en gång smaka på maltet, då det var på badstugu-lafven

at mältas; ty då skulle halsen svälla på dem, som det gjorde: och

utom alt annat tillagades då om aftonen upvärmd mjölk med så kallad

_Mämmi_, hvilket skulle ätas i fähuset, och få noga, at intet åter

utbärs; eftersågs ock noga, om någon af gästerna dölgt sådant i

munnen, det han oförmärkt utbära ville. Men skulle något blifvit

qvar, som ej förtärdes på en gång; så spardes det i fähuset til en

annan gång. Vid samma tilfälle indoppades en fogelvinge uti öl och

därmed öfversmordes koerna på ryggen och sjöngs en _Kekri Runa_ til

_Tapios_ heder. v. _Köyry_. Den än i dag brukelige _Kekri visan_

sjunges som 1, 2, 3, 4. _låt oss lustige vara_, &c. eller _yx, kax,

kolm, neljä, ann ilonen olla, kosk suru tulee, ann hänen mennä_ --

&c. och lyder således:

Ei aina Kekriä kestä,

Ei aina Tupia pestä,

Ei aina höyky,

Ei aina möyky,

Ei aina wiina flaskusa löyky;

Kosk juomme hywä oltta,

Niin mahdam tupakkaa polttaa;

Isken siis walkiat taulaan,

Ja wirwoitan kaulaan,

Ja wihdoin iloisest laulan.

KEKRITÄR, en af Kekris dejor.

KIASE-OLMAI, en Lappsk fiskeriets Gud, som sänder fisken til kroken

och nätet eller garnet. Sidenius.

KIJRON-KOSKI, en strid forss up i kallasta Lappland, dädan kölden har

sin första upkomst, efter Runorne mot kölden (_pakkasen sanat_).

Itki syyttö poikojaan,

Wesi silmästä tipahti,

Pirahti pisaran werta,

Toinen toisesta norahti:

Tuoll on poikani polosen,

Kiiron koskessa kowassa!

Äläs kylmä kynsiäni,

Ennen kuin kylmät Kiiron kosken

Tilkan tippumattomaxi,

Pisaran pirahtamatak -- --

_Hyyttö_ (den af rim och is stela) begret sina söner,

Vatnet (tåran) dröp från ögat,

En droppa vid lag föll ned;

En annan droppa tilrade ned af det andra ögat:

Där är, min älendas. Son,

I den faseligen strida _Kijro_ forssen!

Förkyl ej förr mina finger-ändar,

Föran du tilisar _Kiiro_ forss,

Så at icke en enda tår dryper,

At ej mer en droppa spritter ut --

Se _Packanen, Puhuri, Kyrön-koski_.

KILLAN-KETO, Svet. Hedendantz och _kaunis nummi_, en lund vid

_Tursunperä_ by i Wirmo Socken, där _Wirmo och Nousis_ boerne

fira sina _ludicra isthmia_ med löpa, springa, bållspel, sjunga.

At de Nordiske folkslag således förvärfvat sig armstyrka och

vighet berättar _Ol. Magn. Lib. XV. p. 340. Stephanius in Saxonem

Grammaticum._

KILKA -- och KILO -- samma som _Paholainen_ och _Piru_.

KIMMO och KAMMO, Et Spöke, som knakar och brakar samt slår i

knutarne. Grækernes och Romarenas _Camus_; tyckes vara Stenarnes

patron. _Kiwi Kimmon kammon poika, syöjättären syämmen syrjä_ -- v.

Kammo.

KIPINÄTÄR, en af Hiisis arga klösande hus-kattor; uphetsas på tjufvar

til at truga dem, at med skyndsamhet hämta det stulna igen.

Kipinätär (en hon-katta) Hiijen kissa,

Rewi reisiä jalosti,

Kipinänä kiirehtiös -- -- --

KIPUMÄKI, En plågo-ort: berättas vara uppe i Kemi Socken vid Kemi

Älf; en hög kulle, där en flat ihålig sten fins midt uppå backen,

lik et bord, med flere sten altaren omkring uti en ring; et gammalt

offerställe: men dit nu ingen, af vidskeppelig frugtan, vågar

upstiga; ty ingen, som där upgått, skal kommit helbregda tilbaka.

Detta hafva lefvande menniskjor i mit tidehvarf berättat.

Beskrifves i troll-Runorne sammaledes, hvilket bekräftar föregående

berättelse.

I _sten på Kipu wuori_, som står midt uppå backen, äro 9 hål, 9

famnar djupa, dit sveda och värk manas och förvises af troll således:

Kunnek kipuja kiistän?

Kunnek tungen turmioita?

Kipu wuoren kukkulalle;

Tuosa on reikeä yhexän,

Joka reikä keskinäinen,

Yhexän sylen sywyinen,

Sinnek kipuja kiistän -- --

Sveda och värk skulle fösas in i sprickan af sten, som beskrifves:

Tuonnema kipuja kiistän,

Ajan tuonne aluhia,

Kiwen kirjawan sisähän,

Maxan karwasen malohon,

Korennolla koiwusella,

Walkamella waskisella

Til Kipumäki var ej så lätt at upklänga; därföre säges ordstäfsvis:

Annas kattua kokea,

Kumman kynnet kilpistywät,

Kumman warpahat wajoowat

Nostessa nokimäkiä,

Kiwetessä kipumäkiä.

Det är: trots, den är karl, som slipper dit up. Se _Kiwutar_.

KIPULAN NEITO eller _Kipu Tyttö_. En af Parcerna. v. _Tuoni_,

Tuo kiwa Kipulan neito

Istuu tykyttelöö,

Keskellä kipumäkeä,

Kipuja kokoiloo,

Wammoja walitteloo -- -- --

Bodde på Kipumaki och samlade plågorne. Om henna säges:

Kippu Tytti Tuonen neiti

Se ennen kiwussa itki,

Sekä waiwoisa walitti -- --

Sinne kiirehen kipuja -- --

Likaledes:

Kipu Tyttö Tuonen neito

Kipuja kokoeleepi,

Keskellä kipumäkiä,

Kipumäen kukkulalla,

Kirja wakkanen käessä,

Kirja kansi kainalossa -- --

Det är: hon hade _Pandorae_ brokiga ask i handen.

KIPU WUORI, samma som Kipumäki, där stenarne af en bock föddes.

Kiwi kimmon kammon poika

Pukin hännästä putoisi,

Nostessa kipumäkeä,

Kipuwuorta kiiwetessä.

KIRIS eller _Kirsi Tuorstai_, Skär-thorsdagen i dymmel-veckan;

höls helig efter införd Christendom: men missbrukades ock til

vidskeppelse. I synnerhet skedde flere uptåg i fähuset med liar och

med korsande, at förekomma troll-kånors åtkomst.

Träffar, i anseende til kälfall och vanligt årstids arbete, in med

Grækernes högtid _Skizon_, hvarom Suidas: _Skizon_, festum apud

Athenienses in honorem _Minervæ_ eo tempore celebratum, quo ædificare

& domos tegere solebant.

KIWUTAR, En af plågo-möerne; Den samma som _Kipu-Tytär_, en

_Wäinämöises_ dotter: dryftade eld, och bodde på _Kipumäki_, dit alla

onda värkar och svedor förvistes. Hennes syssla var at koka plågorne:

Tuonne Kiirehen Kipuja,

Kattila on Kiwuttarella,

Pata Wäinen tyttärellä,

Jolla keittäwät kipuja,

Keskellä Kipumäkeä;

Siell ompi kipuset koirat,

Hallit hallan karwalliset,

Jotka ennen kiwussa ulwo,

Sekä waiwoissa walitti.

Dit hänviser jag, manar, plågorne,

Där plågo-möen har en kittel,

Wäinämöises dotter en gryta,

Hvarmed de koka plågorne,

Midt uppå plågo-backen (blå-kullan);

Där äro plågfulla hundar, cerberi,

Stora gråhårige doggar,

Som fordom tjöto (ylde) i plågorne,

Qvidde under qvalen.

Kiwutar emottog på plågo-orten, _Kipumäki_, svedorne, då de dit

manades; hvarföre _Noider och lndomiehet_ säga:

Tuonne kiirehen kipuja,

Kiwuttaren kinttaiseen -- --

Kattila Kiwuttarella,

Pata Wäinen tyttärellä,

Jolla keittää kipuja,

Keskellä kipumäkeä,

Kipu wuoren kukkulalla,

Reikä siell' on keskellä kiweä,

Johon kiirehen kipuja,

Johon waiwoja walitan

Ihosta alastomasta -- -- --

Hon kallas ock _Kipumäen Iso Emäntä_ och _Kiwutar kauhia Emäntä_ --

En af _Hwedrungs_ möerna eller de 3 plågo-andar hos de underjordiska;

Furier och Olycks-andar, som plågade de onda efter döden. Se Kipumäki.

KLUPU-SOTA -- Se Nujja-sota och Ilkka.

KOIRANKUONOLAISET -- Se Kuontolaiset.

KOLJUMI, En stark Rese; kanske _Goljat_ -- men anses i Runor för

_Piru, wahwa peto_, som med et eldgnistrande svärd (Risanöth)

krossades:

Tuo Jesus tulinen miekka,

Kannas kuuran karwallinen,

Säkeinen säihäytäk

Käteeni oikiahan,

Jolla paikkoan pahoa

Rumat henget ruhtasisin

Jolla ma hurttia hesusin,

Koljumin kowasti löisin.

Se _Kamulainen_.

I gamla Svenska Sagor nämnes _Kole_, et troll, til Jätte, som sölat

sina händer med mycket oskyldigt blod -- Se Miehen syöpä.

Eljest är här i Frantzila en muntlig gammal saga, om 2:ne Jättar

_Koljo och Kiljo_, som täflat sins imellan, och kastat stora stenar,

af hvilka den ene än heter _Koljon-kivi_ och den andra _Kiljon-kiwi_.

Hundrade årtag är imellan hvardera i Sijkajoki elf, hvaraf gölen

heter _koljon suando_, och backen där gent emot _kiljon kangas_. --

Ex auditis & visis.

KONTION MAAHAN PANIAISET. Se _Kowwon päälliset_.

KOTALAHTI, et ställe, eller en sjövik, där qvesan är född, af gemene

horors byk och kläd-tvätt:

Koi synty kotalahessa -- --

Huorat huhto huntujaan,

Juordanin jokiin suussa -- --

Sieltä läxi koina kulkemaan.

KÖNDÖS, Förestod svedjor och åkrar (_Huhdat_) befrämjade åkrar och

Svedersbruk.

KÖPELI, Gast och spöke, som stimmade i hus, gamla slott m.m. och

syntes vid galgbackar samt _Kalmistot_. Visade sig i åtskillig

skepnad. Allmogen befarade af _Köpeli_ sig tilfogas skada och

hvarjehanda illistiga och oförmodade anfall. I gamla Finska Sagor

förekomma _Köpelin wuori_ och _Linna_. Namnet tycks vara graekiskt.

_Kobalos_ (tyskarnes Kobolt) assutus, qui malis artibus utitur; Latro

bipennem gestans, qui exercet latrocinia, Suidas.

KÖÖPELIT in pl. samma som _männingäiset och kejjuset_, af Grœkiska

_Kobaloi_, Daemones Asperi & immites. Scapula. Namnet liknar

_Gebeleitzin_, den Thracierne och de Göther dyrkat såsom Seger-Gud.

Dalins Sv. R. Hist. t. Del. p. 24.

En Göthernes Gud, Gebleitzin, nämnes i Ek. Bentzelii Utkast til Sv.

folkcts hist, p. 94.

KOUWWON-PÄÄLLISET, Björn-graföl, firades med många ceremonier, under

musik af Runor och öldrickande, då Björn-hufvudet uphängdes i et

träd: til detta gelag gjordes af grannarne et sammanskott af spanmål

och matvaror. En gosse och flicka utvaldes til brudpar i full skrud.

Gästerne voro högtids-klädde. Först bars hufvudet, och sedan det

öfrige Björn-köttet in, hvarpå ärtsoppa var kokad; när han kom med

dessa tilredde rätter til förstugutröskelen, sade han dessa orden til

introitus:

Pois olkoon pojjat porstuasta,

Piiat pihti puolisista

Hywän tullesa Tupaan

Autuan sisälle astuisa.

Vidskepelser och löjelige sedvanor vid Björn-jagter äro ännu öflige

på visse orter i Lappland. Fordom ansågs det som en trosartikel, at

Björn var et heligt djur (på Lapska, _passe waisie_). De gifva honom

på sit språk många besynnerliga titlar. (Efter uttydning på Svenska,

kallas Björnen, Berg-gubbe, Berg-farfader, m.m.) Sammalunda gifva

Finnarne Björnen flere heders-titlar, såsom _Ukko, messän wanhin,

kulta kämmen, kultainen kuningas_.

Alla hans lemmar, ben och knotor nämnas med vissa ifrån det allmänna

Lapska språket åtskilde namn. Man vet icke hvarest de tagit alle

orimligheter som endast vid Björnars fångande brukas. De anse alt

sådant för hemligheter, hvilka icke för främmande böra uppenbaras.

Så snart Björnen blifvit dödad och under det de föra honom hem,

upstämmas vissa _Joikningar_ eller sånger.

Schefferus, Lappon. ill. p. 233, omtalar några af deras visor. Deras

första compliment til Björnen skal vara denna: _Kitulis pourra,

kitulis i skade tackemis, Sobbi jalla saiti_: det är: de tacka

Björnen, at han ej gjort dem skada, sönderbrutit deras stafvar och

spjut.

Den förnämste Banemannen slår merendels en mässings-nagel i sit

gevär, eller hänger något visst märke på sin hals, det han en lång

tid bär, som et heders tecken. De hafva äfven hvarjehanda underliga

ceremonier och sånger, sedan de äro hemkomne, samt när de sönderdela

och förtära Björnen. Dylika uptåg voro i detta seculo i Österbotten,

Savolax och Carelen vanliga.

Alt detta slutas med en sång, angående den heder, som de nu visa emot

Björnen, med begäran, at han ville förkunna detta åt andre Björnar,

på det desse ock villigt måtte låta fånga sig.

Alla ben i Björnen hopsamlas så hela de äro, och rangeras i behörig

ordning uti en upkastad grop, af samma längd som Björn varit, hvarpå

lägges fint björkris: gropen betäckes sedan noga med långa klabbar,

hvaruppå sedan bredes granris. Desse löjelige ceremonier blifva dock

icke hos alle Lappar på lika sätt i akttagne.

Se Fischerströms Oeconom. Lex. 2:dra Del. p. 57.

KÖYRY, Se _Kekri_,

KRAKLA, et troll, en Jättinna; gjorde et skepp af spånor, bar endast

en och kunde dock aldrig öfverlastas. fick altid börd hvar det ville.

KRATTI, En Tavasters Penninge-Gud, samme som Svenskarnes _Skratt_.

Låg öfver de i jorden gömda skatter och Penninge-kistor. Se _Aarni_.

Probsten Doct. Nils Idman deriverar ordet af _Kestaios_ -- Rei

alicujus potens & Dominus; valens in continendo. _Kratti_ troddes ock

ej upgifva gömman, utan offer och åtskilliga signerier. Viste ofta

penninge-kistan vid jord- eller vattu-ytan, men sänkte den åter ned,

då han ej var gunstig.

_Kratti_, samma som Svenskarnes _Wable_ eller Pluto. _Wables_ Tempel

var på et rum i en lund utaf Alträn, som aldrig löfvades, utan stodo

nakna, också den tid då alla andra skogar frögdades. Inga foglar

qvittrade uppå deras grenar; utan några korpar hade där endast bygt

sina nästen. Där skrattade skator, där tjöto ufvar och ugglorne

skreko. Inga herdar drefvo där sina hjordar; ty backarne voro brände

(utan tvifvel af koppar-erg). Luften där ikring var tung. Om nätterna

syntes där sällsamma syner.

KUIPPANA, En Förste i Skogen, lång och förfärlig, med grått skägg;

dref harar och räfvar i giller och snaror; han får den hedern, at

heta Skogs-kung (tör hända en Finsk Fylckis-kung), _Kuippana metän

Kuningas, messä Hippa halliparta_.

Se _Hippa_. Lik _Rhomund Hallgrims_ Son; et troll och Rese, som

tillika med blodet hade ärft både växt, krafter och grymhet af sin

Fader. Hans gång var så tung, at han ock tyktes vilja vada genom

jorden. Alla hans åtbörder voro faselige och sjelfva upsynen grym.

Han hölt til i Skogar i _Kyrials_ botten el. _Pohjola_.

KUNINGS-KALMAR, Et berg i Wirmo Socken vid Parsila by, där et

sten-bord står, med 12 omkringstälde stensäten. Tecken til

Räfste-ting eller Allhärjars-ting med allmogen i Hedendomen.

KUNNARI, et så kalladt Silfverberg i Kalajoki Socken, emellan Metzäby

och Alavieska. Består af stibium, blyertz och Svafvel-kjes. Jag fick

däraf 1783 en spitsglas malmstuff. Finnarne kalla berget Hopiawuori.

KUNOTAR, Kawes mor, se Kawe.

KUOHARIT, Hästgällare, utgifva sig för de ypperste och kunnigaste

troll; kunna ock värkeligen än i dag de bästa gamla troll-Runor,

_synnyt och sanat_. Förr än en lärlinge antages til detta hederliga

ämbete, omdöpes han på en sten midt i en strid forss; då han får

_Indo och haltia_, nästan som _Lapparne i Nemagwelles_ namn.

_Kuoharin sanat_ läsas vid hästars utskärning, där _Etelätär neity

nuori, neity Maria Emoinen, Wäinämöinen, Mehiläinen_ med flere

anropas, at kyla, svalka, förtaga sveda och värk.

KUONTOLAISET (_Koiran Kuonolaiset_); Et slags vilda kalmukker, Som

tros äta människjo-kött. Skola til mun och ansigte likna hundnos.

Anthropophager. Se Miehen Syöpä.

KUUMET, förmörkade Månan (_Peto, Piru joka rupeis kuun peittämän_)

hvarom de hafva en barnslig berättelse; _Kawet_ hjelpte månan i sit

skick; härom lyda orden i en Runa:

Kuumet ennen kuun kehitti

Kawet kuun kehästä päästi

(Kawet i.e. lintu, Eläwä Jumalan luoma, Eläin),

Riihen rautaisen sisästä

(Oli jo peittänyt kuun rautaseen riiheen),

Ja mix ett sinä sitten paha pakene?

Pakene pakana hengi,

Kule kutta kunne kasken,

Lähe herja häätämällä;

Pääsi ennen päiwän poika,

Päiwättären päästäjessä,

Jesus kuun kehästä päästi,

Päiwän päärlystä ylenti -- -- --

Om månans af- och tiltagande bruka Finnarne i dagligt tal följande

utlåtelser, utan tvifvel i afseende på föregående fabel: _Kuu syödään_

månen ätes, månen födes, _Kuu syntyy_ hvilka likligen leda sit

Ursprung af mythologiska historien om _Saturnus_, som ätit sina barn.

_Isis_ var _Saturni_ dotter, och dyrkades i eget och äfven i _Cereris_

namn, under månans bild. Se _kapeet_.

KUSTÖ-Capell eller Slott, är af Åbo Biskopen Ragwald anlagd 1312.

Messenii Scond. Illustr. T. X. p. 13. Sedan Biskops-sätet avbrann

1470 intogs det år 1523 av de ädelmodiga _Flemmingarne_, nedbröts

1528, så at nu näppeligen några lämningar synas. Nu Öfverste Boställe

vid Åbo Läns Infanteri-Regemente. Se Tunelds Geographie 5:te uplagan 2

afdeln. sid. 165.

KUUTAR, En af månans bus-jungfrur; sknlle agta för getingars styng --

_Kätke kuutar poikiasi, päiwätär pereitäsi_ -- -- --

KYRÖN-KOSKl. En strid forss i Tavastkyro, brant och brådstupande öfver

en bergshälla. Skall hafva någon gång stadnadt i dess fart, såsom

_Motala_, och då har man sedt under fallet en stor kittel, som, efter

forn-sägen, i fegde-tiden skal vara dit nedsatt, full med pengar, dem

ingen kan dädan få.

KYRIALS botn, där Hallgrims kula var; det stycket af Finland, som

ligger högst i Norr; bebodd af _Jättar, Kalewat och Jättiläiset_, Samt

_Hijsis_ familie i _Sotkamo och Paldamo_ -- grymma och hasklige -- Se

_Miehen-syöpä_.

KYTÖLÄINEN _a Kytö_. En Skogs-planteur. Af dess tårar växte up vide.

Kovin itki Kytöläinen,

Wiholainen wingutteli,

Kyynnel juoxi kyön silmästä,

Toinen toisesta norahti -- -- --

Kannoille pajut pakahtu -- -- --

KYYNÄLÄlNEN, En orm kjusare --- Se _Kämöinen_.

_Kyynäläinen_, deriv. a _kyy_, en koppar-orm, Aspis; hade ormar til

piskor, hvarföre _Runan_ säger om ormen: _Kyynäläinen kyndö ruoska,

mato musta maan alanen_.

KYYITÖLÄlNEN, den samme. Et afgrundens foster, som varit uphof

til alla maskar och ormar; kallas af Finnarne, _Matojen Emuu_ --

maskarnes moder och uphof. Då han plöjde, betjente han sig af ormar

til oxpiska. Ödlan kallas _Kyytöläisen kyntöruoska_. Se käärämöinen,

panula, ahtolainen, juutas -- _Mitäs itket kyytöläinen Tihiässä

Tuomikossa, Paxussa pajumetässä_.

LALLI, en finsk bonde som mördade _St. Hinrik_. Sedan han kom hem

ifrån Kjulo- träsk, och hade den mördade Biskopens mitra på hufvudet,

sjöng barnflickan vid vaggan: _Mistä Lalli lakin saanut, Paha mies

hyvän hytyrin_. Se _St. Hinrik_.

LAPIN _koito kota_. Lappens kalla kota, dit hänvises sveda och värk.

LASKIAINEN, _Laskiais Tiistai_. Fet-tisdagen i Fastan. De gamlas

Bacchanalia. Firades mäst in Februario, då Fastlagen infaller. Samma

tid blef i hedendomen årligen[8] offrat och offergille hållit,

hvarvid kött, äfven _af hästar_, i synnerhet, såsom en gammal Göthisk

lif-rätt, blef ymnigt ätit. At äta allehanda fett, såsom _fläsk_,

stekt och kokt, ärt-soppor, korn-bröd med fläsk inbakadt, i agttages

än i dag öfver alt i Finland: hvarpå sedan skrinnas med kälkor och

skidor ned för backar, under rop och skrik: _Pitkiä hamppuja, pitkiä

pellawia_, d.ä. lycka til lång hampa -- til långt lin -- näml. nästa

sommar. Dagen användes ock til åkande med bjellror och skällor, samt

andra uptåg. En sådan motion och krops-rörelse tyckes ock vara nödig,

när man ätit så mycket fett cch tagit til lifs af spiritueusa drycker

och liqueurer.

Finnarne hafva om Fet-tisdagen et ordstäf, som betygar om en uråldrig

plägsed af kött-ätande denna dag: _Juoman jouluna pitäwi Syywwä

lihaa laskiaissa_ -- -- -- Men at _Laskiainen_ skulle för köttätande

deriveras af _lasana_, culinaria vasa, ubi Senatui post sacrificia

carnes parantur, såsom det läses hos Suidas, och Probsten Doct. Idman

i dess _Afhandling om Finska och Grekiska Språkens gemenskap sid.

40_ menar, är ej afgjordt. Hälldre synes ordet _Laskiainen_, härröra

af _skrinnande i backar_; ty _Lasken, Lasketella_ är skrinna ned med

kälcka. Denna dag slutes ock köttätandet och Fastan vidtager för

Graeker och Catholiker.

Åtskilliga vidskeppelser i akttagas om Laskiainen, såsom: at ingen

får spinna eller hugga ved, på det koerna ej må blifva halta:

matmodren går tidigt til sängs, och alt folket med dagen, på det

äfven kona må hemkomma om Sommarn tidigare om qvällarne; men när

man ätit så mycket fett och druckit, samt haft god rörelse på

släng-kälckan, eller eljest, torde sömn vara nödig, med mera vällust,

som sången åtföljer.

LAURIN-LåHDE, St. Laurentii källa i Janakkala Socken, äfven kallad

_Janakkalan lähde_; är dyrkad och besökt, såsom offerkälla, til

sednare tider, därvid de ock öfvade foedissima Veterum Bacchanalia,

hvarföre dess besökande ock vid vite är förbudit.

LAWIATAR, samma som Syöjätär.

LEIB-OLMAI, En af Lappska Gudar, som äro på jorden. En Gud för

skytterier, djur- och fogla-fånge. Lapparne gifva honom offer, at de

må vara lyckelige i deras skytterier och fogla-fånge. Sidenius.

LEKIÖ, samma som Liekkiö.

LEMMAS, en vän Nymph, kunde tilbinda sår och mildra svedan: _Lemmes

Laukan Hattaria -- Suo muron murottaria_. En myrjärnets omrörerska,

då järnet koktes, uptaget från kärr och myror.

LEMMINGÄIN -- nuori, idem.

LEMMES -- En Skogs-Gud, eller _Faun_, som satte al och var dess Skyds

patron. _Leppä on Lemmexen tekemä, Kanelian kasvattama, puu puhdas

Jumalan luoma_.

LEMMETÄR el. LEMMÄTÄR, En smidje-mö, som dragit på bälgen, då järnet

danades. Se _Ruojuatar_.

_Rauta on Lemmättären liekuttama_ eller _liehuttama_, blåst, pustad

med smidje-bälg. Skakade äfven med sin pust på trän i skogen, med en

runkande väderil: hvarföre om furun heter:

_Honga Hongattaren huojuttama el. huiskuttama

Lemmättären liejuttama,

Rangattaren Kajuma

Tuulettaren Tuuittama_

LEMPO, En flygande ond ande; trollskott och sjelfver Hin Onde: _Noita

nuolia wanuupi, Lempo lehti keihäitä_ -- Smidde onda flygande pilar,

drakar och trollskott. De Svenskars _Midgars orm, Loke_. Se _Piru_.

Med _Lempo_ förstås ock Tapio i Björn-Runan; _Tuoppa Lempo Lepeelle,

Tänne saalis saapuille_, Du Skogs-Rå, hämta, skaffa Rofvet på flacka

strid-fältet.

LIEKKIÖ, En gast, som skrek i skogar, efter utkastade barn, och

skrämde med sit skrän de resande; hade välde öfver gräs, rötter och

trän. -- De Graeker kallade _Apollo lukeios_ men tyckes ej hafva

någon gemenskap med denna Finska Skogs-gast, om icke för medicinsk

insigt och botanisk kunskaps skull.

LIEMO, Et stilla stående vatn. Et träsk, där elden fans; samme som

_Aluen järwi_, där not drogs, för at finna elden.

_Wietiin wesille nuotta,

Liemon wienoon weteen,

We-ettiin, wennättiin,

Liemon wienossa we-essä --

Saatiin sären kalooja -- -- ec_.

LIETO-LEMMINGÄINEN, En stark Roddare, af _Wäinämöises_ Sjö-gastar,

den han satte at ro sin nya båt:

Sitte wanha Wäinämöinen

Pani Lieto Lemminkäisen (soutamaan);

Äsken keikku wenehen keula,

Purajasi puoren nokka -- --

Souti päivän suo-vesiä,

Toisen päivän maa-vesiä,

Kolmannen Emä-wesiä,

Laski laivansa kiwelle

Kiwellekko wai hawolle,

Waikko hauwwin hartioille -- --

LlNNA-KANGAS, et gammalt Fäfte i _Pavola i Sijkajoki_ Socken. Item,

mellan _korsu_ gästgifvare-gård i Pavola och Pattijoki af _Salo_

Socken i Öfterbottn; där äro 8 portar af et gammalt Slott. Flere

sådane, af lika namn, finnas här i landet.

LINNAT, Slott, fästen, skansar och borg: månge sådane aro i Österbotn

och Finland på högder och branta berg anlagda gammeldags-fästen och

borgar i _Rundlar_, til försvar mot fiendtligt anfall, hvarföre

de kallades i fordna sagor, _ormar, drakar_, m.m. i anseende til

utseendet. Innom de samma försvarade de sig, och nedkastade stenar

på fienden. Sådane fästen, anlagde af Konung _Erik Emundsson eller

Väderhatt_, hvilken intog sjelf, såsom Holmgårdska Hofvets skydds

herre, med sin sjömagt, _Finland, Estland_ och flere _Östra_ orter,

som nu velat draga sig undan Sveriges Herravälde, syntes sedan i

långliga tider därstädes. Sådant har skedt vid är 930.

TORGNY _Torgnyson_, Uplands Lagman, hvars skägg betäkte hela bringan

och låg ned på hans knän, i sin tid den visaste och en vördig man,

talade på Riksmötet i Upsala vid är 1023 och sade: at hans Farfader

_Torgny_ hade bivistat Konung _Erik_ Emundssons segrar i Finland,

Estland, Österbotn -- -- &c, och han förebrådde Olof _Sköt-Konung_,

at han vårdslösade sina _Östra Skattländer_, Se _Trägårds_ utdrag af

_Ol. v. Dalins_ Sv. R. Hist. p. 204, 182.

LINTUINEN, Et Björns heders-namn, för dess snabbhets skull. _Ohtoseni

Lintuseni, Kaunoiseni Kultaiseni_.

LINTU-KOTOLAINEN, Et slags små Dvärgar i _Turian maa_, som troddes

föra strid med tranor, och kunde et par af dem ligga på en tunn botn.

Et gammalt rykte och tradition är ibland Finnarne, at sådane små

menniskjor existerat, hvilka krigat med tranor, och af dem blifvit

öfvervundne. Finnarnes imaginerte _Lille-pytter_, och Svenskarnes

_Andwar_, en dvärg, fången i en gäddas liknelse, som gaf til at lösa

sig en otrolig skatt, hvarpå den ohyggeliga ormen _Fafnis_ låg, som

blef dräpen af _Sigurd_ Fafnis baneman.

LOAUS eller LAUS, En Skogsmagt för Renar och Elgar, som anropades vid

Ren-jagten -- Se dess hutru, _Pohjan Eukko, Loweatar eller Laheatar_.

Loaus, Pohjolan Isäntä

Anna mulle aika lintu

näistä puista puhtaista,

Warwuista walanteista;

Siitä mä sitten hywää kiitän,

Siitä kuuluwa kumarraan,

Kuins sas annat aika linnun,

Kotosixi tuomisixi -- -- --

Loaus Nordens Husbonde,

Gif mig et fullkomligt Rodjur

Af dessa mina rena trän,

Släta (qvistlösa) giller stickor,

Därföre skal jag sedan tacka den goda,

Buga mig för (hedra) den beryktade.

När du nu ger en dugtig Elg,

Til hemkomst gåfvor, at fägna hem-folket med.

LOUHI, Pohjolas Hustru, den kalla nordens maka, eller _Louhiatar_,

Qvinnor eller Nympher, som rådde öfver Nordanfjäll, och bodde i

yttersta Nordens Skogar. Se _Hongas_.

_Louhi_ skulle svalka med Nordan, at ingen hetta eller inflammation

kom i öpna sår.

Louhi Pohjolan Emäntä,

Wetyöön wetinen lumme,

Kahden puolen kämmentäni

Tulen tuiki polttamata,

Walkian warastamata.

LOUHIATAR el. LOWEHETAR, beskrifves som en arg trollkona;

förordsakade många plågor, såsom tandvärk, styng. Risen m.m. Hennes

Character är:

Portto Pohjolan Emäntä,

Lowehetar wanha waimo.

Selin tuulehen makasi.

Persehin pahaan sähän,

Toki tuli tiinehexi,

Ahawa kohullisexi;

Tuota tyyny, Tuosta täyty,

Tuosta paxuxi panihin,

Lihawaxi lijtettyi -- -- --

Teki poikoa yhexän,

Yhestä wattan wäestä -- -- --

Item _Suen Emuus_, födde ock vargen ur sin qved. _Kohussansa koiran

kandoi, suwen muissa suolissahan, penin alla pernohinsa_ -- -- --

Hennes Söner voro _Ruho, Rampa, Perisokia_, samt dessutom hundar och

andra rifvande djur.

LOWEEN _langeta_, falla in ecstasin och vandra utom kroppen

til Wallhall, i synnerhet hos Lapparne ttl _Jabmiaimo_ -- Se

_Saiwo-neides_.

LUGUT, ord, som mumlande läsas öfver järnskador och contusioner,

eller andra hexerier, at förgöra någon. Sådane läxor läsas med mycken

andägtig mine, med blottadt hufvud; sådane voro de Svenskars _gallrar

och Odens galder_. Se _Synnyt, Aloen-järvi_.

LUMOUS, var en konst, at göra sig hård mot skått, förgift, andras

trolleri, ormbett och så vidare; ja, at kunna bevara sin boskap.

Sina hus förvara de för eld med åskviggen, sina res-slädor med

menniskjo-ben -- -- Vid Rättegånger ansågo de sig för stora advocater

och oöfvervinnerliga, om de buro hos sig korp- eller ormsten,

ormskallar, grod lår-ben, o.s.v.

LUONOTTARET, 5:ne raska Möjor, som i Ilmarises smidja, mjölkade af

sine egne bröst tre slags järn, såsom nedanstående Smed-Runa ger vid

hand.

Luonnottarat äro i sjelfva verket ej annat än naturens värkningar

vid järnets tilverkning; därföre kalla ock Finnarne dem sjelf

_Raudan-haltiat, Emuset, Tyttäret, neijet, jotka synnytit rautaa_.

Visan eller _Runan_ berättar således:

Kolme oli neittä Luonotarta,

Yxi lypsi mustan maijon,

Toinen walkian waletti,

Kolmansi punasen maijon.

Joka walkian waletti,

Sijt on tehty rääky-rauwwat.

Jokapa punasen piiotti

Sijt on tehtynä teräxet;

Joka lypsi mustan majjon

Sijt on tehty mellot rauwwat.

Ei rauta paha olisit,

Ilman käärmeen kähytät,

Maon mustan muojuitak.

Hoss sinua rauta raukka,

Ettsäs sillon ollu suuri

Ett kowan kipusakaan el korjakaan,

Kuinssas maitona makaisit,

Hettiessä heiluvassa,

Wenyt wehnässä tahassa,

Sepon Ilmarin pajassa,

-- -- -- ec.

Trenne Jungfrur voro värksamma i naturen,

En mjölkade _svart_ (mörk) mjölk,

Den andra lät drypa hvit,

Den 3:dje en _rödbrun_ mjölk.

Den som lät sqvala den hvita,

Däraf gjordes det spröda _kallbräkta järnet_;

Den som neddröp (fälde) den röda

Däraf äro _stål_ tilverkade;

Af den svarta mjölkade mjölken

Äro de bästa, segaste _stång-järnen_.

Ej vore järnet sjelf så elakt,

Utom ormens ondskefulla hväsande,

Den svarta maskens efterfulla illska.

O! du stackars järn,

Du var ej då stor,

Ej heller mycket svedande eller vacker,

Då du låg en som en mjölk

I den gungande hängdyn (flyn),

Töjdes som en hvete-deg

I Smeden _Ilmarises_ hytta,

-- -- --

Se vidare _Helka_, som kallas _Ite Raudan-Emuu_, jämets moder, _ja

näitten tytärten äiti_, och mor åt dessa 3:ne flickor.

De _Braminer_ i Indien tilbedja äfven, utom den Högste Guden, 3

andra gudomligheter, _Brama, Isuren och Vischnou_. Se Gotfrid Less

_Geschichte der Religion_ I. Th. p. 424 utgifven i 8:o i Göttingen

1784.

LUONOTAR, är lika med de 4 mjölkströmmar, som i _Edda_ säges hafva

runnit af koen _Audamblas_ spenar. Tör hända Finnarne härtil alludera

vid järnets smältning och tilverkning. Tör ock betekna de 3 Nordens

gudomligheter _Oden, Thor och Frigga_. Se _Kawet_.

LUPI LUPPA, En luden Skogs-Gud, Faunus, eller en Satyr. Se _Ukkonen_.

MAAHINEN -sen, alt hvad af jorden tros fastna, såsom räform, utslag,

exanthemata -- -- -- Et slags små-andar, _Elfvar_, som en vis Gubbe

på Holmön uti Qvarken i Wästerbotn trodde ligga vid tröskgårdarne,

och förböd därföre kasta hett vatn ut, at de ej må skällas -- deras

små ben sade han sig hafva funnit i skogar. Han lefde än 1760 och

var en Smedenborgian; de troddes dansa, hvaraf är elfve- dansen, och

bo vid stenar, träd-rötter, i hus, under gålf, vid husknutar och

trösklar, oroade någon dem til förtörnelse; så fick han skorf och

utslag; hvarföre de borde först påhälsas vid inflyttningen til nytt

hus och blidkas med salt, malt och bröd, eller messing skrapad i

mjölk. Dödade någon dem, så blef han sjuk. _Swedenborg_ såg dem vid

Stockholms brand 1759 som myror, pissa på en husvägg och fläcka ut

elden, som ock där stadnade och huset blef conserveradt. - - -- --

Ingen fick kasta sit vatn utan farhåga af skada eller åkomma. En ägta

_Ceylonernes_ sats efter Pythagoras i Ostindien, at man först bör

sopa med qvastar för sig, för än vatten kastas, at ej dessa elfvar må

dö. Se _Kati, Meri- kati_.

MAAN-EMONEN, _Ukkos_ hustru; gaf styrka åt de svaga. _Nouse maasta

maan Emoinen, wäixeni woimaxeni_ -- -- v. _Ukko_.

MAAN-HALTIA, En Rådare i gårdar, Som visar sig under menniskjo-hamn,

som en gammal gubbe eller käring, och stökar om nätterna. Se _haltia_.

MADER AKKA, En af de Lapparnes Gudinnor, som äro på jorden; som

emottager af _Radier_, det af honom belefvada eller med anda försedda

fostret, och lefvererar det åter straxt til dess dotter _Sar-akka_.

Qvinnan _Maderakka_ är med sina 3 döttrar, _Sarakka, Uxakka och

Juxakka_, Qvinnorna til hjelp. Lapparne offra til henne, at hon

skall tillåta sina döttrar, at tjena qvinnorne. Några säga, at denna

_Maderakka_ sjelf hjelper qvinnorne, i det hon bemänger sig i en hvar

sina döttrars gärning. Sidenius. Jämför _Neity Maria Emonen_.

MAHNA, Et Svenskt troll och Jättinna; sådana äro många i de fordna

sagor -- Jämför _Hattara, krakla_.

MAMMA, En underjordisk troll-kona, maskarnes och ormarnes Moder.

_Mikä nosti mamman maasta, tielle teuhakehtamaan, kartanolle

kapsahtamaan_. R. MAMMELAINEN eller _Mammeloinen_, En faselig

kött- och ben-frätande troll-kona; ordsaken til tandvärk; dess

beskrifning är:

Mammelainen maasta nousi,

Kolmikanta kaukahasta,

Lihan syöjä, luun purija,

Weren uxelta wetäjä.

MAMMOTAR, n. pr. foem. _Matoin Emuu_, ormars alstrerska. Anses äfven

för en Sten-patronessa, hvarmed skatter betäckas. _Kiwi Kimmon kammon

poika, Syöjättären syämmen syrjä, Mammottaren maxan pilppu_.

En af furieme och underjordiska troll, som tros förvara i jorden

nedgrafna gamla skatter. _Hecate_, Plutonis uxor inferorumque regina.

Se _Kratti, Arni, Haltia_.

MANALA, den samma som _Tuonela_. De dödas rike. Häraf är talesättet:

_Jo se meni manalaan eli manalle_ han tog farväl af verlden.

_Manala_ eller _Tuonela_ är Göthernes _Glitnis_, döden, eller

underjordiska Riket, hvarest _Gandel, Skagel och Geirskagel_ lupo

med brinnande ögon kring dödsens marker (det är i _Tuonela_ eller

_Jabmiaimo_); förskräckelse, ångest, qval och elände voro i deras

följe, och det var en ängslan, at se dem. _Tuoni_ eller _Glitnis_ har

här utbredt alla sina förskräckelser, hvilka _Thors_ moder (_neity

Maria Emoinen_ eller _Mariatar_, hvilket liknar de Påfviskas sats),

med sina böner hindrat, at ej få utbredas öfver jorden. Se _Tuonela,

Jabmiakka och Jabmiaimo_ -- I _Manala_ var ock en Pegasus eller

Skjutshäst, at föra fram plågorne efter järn-skador. _Hikowaako

Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas. Tietä tuonne juostessahan_.

MANALAN MATTI, döden, härskande i _Tuonela_, eller _Tuonen Tuomas_.

Manalan Matti samma som _Loke_ eller _Charon_; förde de döda skuggor

öfver floden til _Tuonela_ eller _Manala_. Finnarnes ordstäf är, då

de blifva gamla, ledsna vid at lefva och tro sig ej mer blifva gifta:

_Manalan Matti minun naipi, ja Tuonen Tuomas mun perii_.

_Marta_, samma som _Tuoni_.

_Neity Maria Emonen_, anropas ofta i de af hedendom och Påfvisk

lära blandade vidskeppeliga Runor, som utan tvifvel äro sammansatte

för _Reformations_ seculum. J. _Maria_ är i alt en förträffelig

hjelperska, i synnerhet vid barnsbörder, sjukdomar, pest, blod-sår

och eldens upkomst.

Neity Maria Emonen,

Mesi keittä kielelläsi,

Sima suussasi suloa,

Konnan kuohuun kowaan

tilredde smorja til _ormbett_.

Är ej heller oförfaren til _sjöss_, ty det heter: _Neity Maria

Emoinen, itek airollen asehin, Tungeixen Tuho kätehen_ -- grep sjelf

til årarne.

Beskrifves såsom en god Baderska, Barberska, Apothekerska, olje- och

flått- kokerska, til allehanda sår smörjor, med Silkes Robe och långt

släp, samt med en gullslef i handen.

Vid skador eller sår af järn heter det:

Jos rauta pahan teköö,

Teräs hieno hilpasoo;

Neity Maria Emonen

Pistä sormesi sulonen,

Reikään revennesehen,

Hienot helmasi kokoat.

Se _Helka. Neity Maria och Jesus_ anropas i parallel, til ex. mot

_Rutto_.

Isäni ikunen Jesus,

Esivanhemman Jumala -- --

Tuoltama anon apua,

Isältäni Jesuxelta,

Emoltani Marialta,

Näihin töihin työlähiin:

Neity M. Emonen

Tule tänne tarwitaan -- --

Woiteles metisin siiwin - --

Se _Mader-akka_.

MARIATAR, berätta de vidskeppelige hafva varit J. Marias dotter. Hon

kallas:

Mariatar kaunis Waimo,

Tu-us pikku kattilansi,

Jolla Werta keitetään,

Jolla ma hurmeen tymeen,

Weren wuotamattomaksi -- --

Punasta putoamatak -- -- --

MÄNNINGÄISET el. _Menningäiset_, Kyrkspöken, Vålnader, bodde i

grifter, bergsskrefvor och öknar; skrämde folk. Se _Kejjuset_

och _Köpeli_. Men Biskop _Agricola_ föreger dem vara Gudar, som

befordrade ägtenskap; hvarföre Probsten Doct. _Idman_, i sin afhandl.

om Finska och Graekiska Språkens gemenskap, deriverar ordet af

grækiska _hymen_, Hymenæus, Nuptiarum Deus -- Suidas.

MEHILÄINEN -- _ilman lintu_ -- En honings-fogel eller _Trochilus_;

Linn. Den minste och lättaste af alla foglar. I Troll-Runor, et

honings-bi eller Vise, som skall efter ordres ofta flyga öfver haf

och fält, at hämta honing, mjöd, olja, med mera sött, de sjuka til

vederqvickelse och trollen til smörja. t.ex.

Mehiläinen ilman lintu,

Lennä tuonne kyyhyttele

Yhexän meren ylitse,

Meren puolen kymmenettä -- --

Tuo mettä mehtolasta,

Simoa Tapiolasta,

Ripiälle woitehexi,

Wammollen parantehexi -- --

Wojjat yldä, wojjat pääldä.

Denne honungs-fogel var ock utftäld för Snaror; därföre önskas honom

lycka på resan, at hämta honing._Käy kuin kehää myöten päiwän permetä

samoa_. Se _Karilainen_. Ja, _Mehiläinen_ flög högre än de som göra

luft-resor med aëroflatiska machiner;ty han skulle flyga öfver om

stjernorna och in i himmelen, som en _Mersurius_, och hämta horungs

salfvor och smörjor för brännsår: det heter:

Mehiläinen ilman lintu,

Lennä tuonne, jonne käsken,

Yli kuun, alati päiwän,

Taiwon tähtein ta-ati,

Otawaisten olkapäitten;

Lennä luojan kellarihin,

Kamarihin kaikkiwalllan;

Pistä siipensi simahan,

Kasta kaapunsi metehen,

Höyräytäk höyhenensi;

Tuo simoa siwessänsi,

Kanna mettä kaapussansi

Kauan rahnoin pahoin,

Tulen tuiki polttamihin.

Item:

Mehiläinen ilman lintu,

Käy kuun keheä myöten,

Päiwän päärmättä samoa -- --

Tuuok mettä Mehtolasta,

Simoa Tapiolasta -- --

Tuo simoa siiwelläsi,

Mettä kielensi nenällä -- --

Wojjak yldä, wojjak pääldä,

Kerran keskeä rapaja.

Se _Neity Maria_.

MEHTOLA, En ren barr-skog; annat än _Tapiola_. En skogsbygd, där

skogs-djur, foglar, bien och andre skogens håfvor vanckade -- _Item,

en skogs-Guda-magt, Pan_: anses ock i Runor, som en _Skogs-Fru_

rådande öfver djur och foglar. De titlar, hvarmed hon under

tilbedjandet behedrades, äro: _Mielus Mehtolan Emäntä_, du benägna

Skogs-värdinna:

Metän Ehtosa Emäntä,

Mielly mejjän miehiimmäk,

Antamaan ainuasi,

Omas ojentamaan,

Mielusasta Mehtolasta.

Du välviljoga Skogs-värdinna,

Var benägen åt oss Skogsmän,

Til at gifva ditt enda,

Räcka åt oss ditt egna,

Af den luftiga, nöjsamma, skogsparken.

Hon dref harar i gillren och vippsnarorne i lag med _Ukkonen_

hvarföre harfångarne bedja:

Puhas Mehtolan Emäntä,

Metän kultanen Kuningas!

Kuk on laiska kulkemahan,

Sitä sijmalla siwalla,

Karkota kari perällä,

Mieluusta mehtolasta --

Se Ukkonen.

Ifrån _Mehtola_ och _Tapiola_, skulle _Mehiläinen_ anskaffa honing

til sår- smörja. Se _Mehiläinen_.

MERI-TURSAS, En strand-bo; kallas _partalainen_, dels för det han

vistades vid hafs-stranden, dels för sit långa våta skägg, hvarmed

han krystade Pohjolas dotter som blef moder för 9 barn, alla

afgrundens foster. Se _Pohjolan imbi_.

Synty Neitsy Pohjolassa,

Impi kylmäsä kylässä,

Jok' ei suostu sulhaisihin,

Mielly miehiin hywiin;

Kuin tulowi immintuska,

Pakko neitosen panexen,

Syxiin syöstäxen mereen,

Kalsoin aaltoin ajaxen.

Meri Tursas partalainen

Teki neiden tiinehexi,

Meren kuohuilla kowilla,

Weden wankan waalehilla;

Teki pokoa yhexän,

Yhestä watanwäestä;

Piilotteli poikiahan

Alla wijden willa waipan

Sarka kauhtanan kahexan;

Nimitteli poikiahan:

Minkä pani pakkaisexi -- -- --

METELIWAARA, Se _Waarat_.

METZISTÖ, En skogs-lund, där afguden bedrefs. Item, idolum, forte

Priapus. -- 2. Reg. 23; 6: 7.

METZÄN-EUKKO, _Tapios_ hustru, _Metän Emäntä_; anroptes af Jägare,

at gifva villebråd. Syntes stundom, då hon var gunstig med gyldene

ringar och insvept i gyldene duk. -- -- -- Men onådig viste sig med

ringar af vidje-länkar och med ris-ruska. Henne til heder skulle

sjungas _Messän miehin wirsi_, då man gick ut til skogs: Hon var ej

blid då Jägaren sjöng:

Mielestä Metän Emännen,

Usein hywän Emännän

Sormet kulta sormuxisa,

Käet kulta käärehissä,

Jotk on soaanut[9] annillahan;

Usein pahan Emännän

Sormet wihta sormuxissa,

Käet wihta kääreissä,

Aina auttamattuessa.[10]

Alt efter Skogsvärdinnans godtycko,

Är den goda Mors

Finger understundom i gullringar,

Händerna inveklade i gulldukar,

Som hon fått med sina gåfvor;

Men ofta då mor är ond,

Äro fingren med vidjelänckar prydde,

Händerna omvicklade med vidjor,

Och altid då hjelplös.

Då _Wäinämöinen_ slog på sin citra, kom ock Skogs-gudinnan med alla

sina skogsdjur, at lyss på den härliga musiken: _Itekkin metän

emäntä, rinnon aidalle ajain_. Se _Wäinämöinen_.

MIEHEN SYÖPÄ, Anthropophag, menniskjo-frätare -- troddes vara i

Norrska Lappmarken; dit hänvisas sjukdomar: ex. gr.

Mennekkös sinne sekahan (näml. til Rutian koski)

Tuol on muutkin murha-miehet

Miehen syöpähän kylään,

Lapin maahan laukiaseen,

Pohjan pitkähän perään. -- --

MIESTEN SYÖJÄIN KYLÄ, var i _Kyrials_ land, eller den ort i _Kyrials_

botn, högft i Norr i Finland, där starke Resar och Anthropophager

förfärade de ankommande; se föregående _miehen syöpä_. Efterföljande

saga besannar det. När _Domar_ (Upsala Kung) ännu var ung och låg

uppå sjön, för at förvärfva sig ära och rikedom, blef han genom en

häftig storm drifven emot _Kyrials-botn_, eller til det stycket af

Finland, som ligger högst i Norr (Kemi, Cajana, Paldamo, Sotkamo,

där Hijsi bodde och andre Jättar i berg; ty landet var än segelbart

den tiden, emedan skeps-vrak ännu i dag finnas i flere moras i

Kemi Socken). Han kallade sit ankare under en stor och mörk skog;

han betäckte stranden och gick up, at bese landet. Där råkade han

_Hallgrim, en Rese_, som var, för sina krafter och än mera för sina

många konster, den farligaste. Hela vägen til hans kula var betäckt

med nakna hufvudskallar och multnade ben, efter dem som han mördat

och upätit. Hans grymhet var intet mindre än hans krafter, och det

var et vidunder i naturen, hvars blotta åskådande kunde injaga

en skräck hos det modigaste hjerta i verlden. Alla de som hördt

hans namn, hyste en räddhåga för honom. Men Domar mötte honom utan

fruktan. Deras strid var svår, men Risanöth (et svärd, det Rolf tagit

i Grims kula; hörde Ynglinga-stammen til; dess sår läktes aldrig;

flog genom sköld och hjelm), som den tiden var i Domars hand, behöll

segren. Hallgrim föll, och Domar gick in i hans kula, hvarest en

större rikedom, än han någonsin tilförene sedt, lyste honom i ögonen.

Alla väggar voro klädde med sköldar af blänkande silfver, samt

hjelmar af klaraste guld. Där hängde åtskilliga horn med ränder och

bilder af den dyraste metall inlagde.

MIKKELIN _päiwä_. En stor högtid hos Norr-finnar; Se _wuoden

alkajaiset_. Alla hästar tagas då in i stall; fodras med öl,

korn, granris och hermelins kött, som skal praeservera dem för

hufvudsjukor, m.m. Boskapen drifvas tidigt och utan ljud i fähuset,

om eljest väl skall gå. Se _Ristin päivä_.

MUNNU. En oculist i gamla Runor. _Munnu silmän Tytteriä_. Item, en af

Nordens möer, som anropas af häst-gällare, at hämta is, rim och kyla.

Texten säger:

Munnu silmän tyttäriä,

Höyhenes panuttaria.

Tuuwwos hyytä Pohjolasta,

Jäätä kylmästä kylästä,

Sillä hyyllä hyytele,

Jäällä tuolla jäähyttele,

Pistän hyyn hyppyseni,

Jällä jäähytän kätem,

Teen tulen tehottomaxi,

Walkian warattomaxi. -- -- --

MYRRYS MIEHET, de samme som Indomiehet, trollkarlar och vidskeppelige,

som dels med läsningar, _lugut, synnyt_, spåttande, flåsande och

på-blåsande, med troll- Runor, _synnyt_, tro sig bota ormhund- och

vargbett, eldskador m.m.

NÄKKI, Neptunus, Svenskarnes _Åge_. Se _Weden-Emo_ -- Efter forntidens

berättelser och skrock-sagor (Se Urban Hjernes Flocker om flere

hafs-fruar). Här i Finland beskrifves Näcken med långa utslagna hår

naken visa sig på vatn, i solsken, på stenar vid forssar borsta och

kamba sig, eller ajustera sit ljusgula hår äfven stundom sjunga utan

tvifvel en Siren sång eller Crocodils gråt, at låcka barn til

stranden, och simmare i vatnet, dem hon kramar så at de blifva

kål-blåa, suger deras blod m.m. Hvilket i sjelfva verket är

kramp- eller seno-drag. Käringar och utlefvade Sjö-galtar kunna

skräma lätt-trogna med tusende Näck- och hafs-fru sagor, Se _Ahti_.

_Näkken_ och alla de små guda-magter, som bo i de våta Riken, voro

alla framkomne, at höra Wäinämöises sång och harposlag, hvars like de

aldrig förnummit. Se _Wäinämöinen_.

NEITONEN NOROSTA, En vattu-nymph; bodde i våta dälder; kylde och

svalkade. Af dess bröst-mjölk upväxte björkar. Hon anmodades af

häst-gällare, at förtaga eldens eller det heta järnets kraft.

Nouse Neitonen Norosta

Wuotehilta hyisen pojjan,

Jäisen lapsen lappeasta;

Weä wijttasi wilusta,

Hamehensi hallan alta,

Heitä pahoilllen potowan

Kaatoowallen kattehixi;

Jottei poikasi potoisi

Kaatowaisi kannettunsi,

Jonk on huntu huutehessa,

Iho liiwi iljannessa,

Pajjan kaulus kaikkalassa.

NEMAGWELLE. En af Lappska jordiska Guda magter, hvars hjelp ganska

få meddelas. De få endast dess bistånd, som första gången omdöpas;

ty Lapparne döpas med _troll-döpelse_ mer än en gång; hvilket sker

således, at när menniskjan blifver sjuk, gifver man henne et annat

namn, och öser vatn på henne med dessa ord: Jag döper dig i detta

namn N. N. och du skall lefva i detta namn N. N. De som få således

troll-namnet, få äga, tillika med namnet, _Nemoigwelle_. Som denne

Lapp ser ofta Nemoigwelle gå för sig öfver bäckar och moras; så har

han honom ock när han skall gå tilkyrkan. Han dricker ock _Sarakkas_

blod i samma bäck, hvar nemoigvelle står. Sidenius.

NEURERNE, äro stammen til _Finnar_, Lappar och Esthlänningar, som i

Språk mycket liknat Hebreerne.

Se Trägårds Utdr. af Dalins Sv. R. hist. I. Del. Cap, 13, §. 3. pag.

13.

NOIDER, Lapparnes troll och vise män, som falla i dvala, under en

viss sång; och hämta ifrån långt aflägsna orter något i barmen,

samt berätta hvad de sedt och hördt, under sin vandel utur kroppen.

Finnarne kalla denna ecstasis, _langeta loween_ -- Om Finnarnes

_Noidat_ och _Myrrys miehet_ har man ej hördt sådant; utan endast,

at de hoppa i raseri och gnissla med tänderna, som kallas, _olla

haltioisaan_. Se _Myrrys miehet_ och _Indomiehet_.

NUJJA-SOTA eller _Kluppu-sota_, Klubbe-kriget i Finland 1597. På

flere ställen i Finland, Tavastland och Österbotn hölts sådane

klubbe- batailler. I Padasjoki by i Tavastland på åkern vid Nystelä

by har i Konung Carl IX tid år 1597 klubbe-kriget ock gått för sig,

såsom ock på flere orter i Finland; hvarföre _Säxmäki, Ilmoila,

Gamle-Carleby_ jämväl äro af klubbe-kriget märkvärdige. Nästa holmen

vid Nystelä åker, på hvilken de slagne blefvo begrafne, heter än

_Nujja saari_, i.e. insula clavorum. Menniskjo hufvud skallar synas

där än i dag.

Hertig _Carls_ afsägelse gjorde öfver hela landet mycket buller.

Särdeles utblossade lågan i _Öserbotn_ och Finland. Bönderne hade

därifrån kommit til Hertigen och klagat öfver det betryck de ledo

af _Clas Flemmings_ Rytteri: sedan, då de nu blifvit upmuntrade,

och hörde, at Hertigen af missnöje tagit afsked, blefvo de aldeles

obändige: en af dem _Bengt Poutu_, samlade en stor svärm af sine

likar, angrep dessa Flemmings Ryttare, ehvar han dem råkade, och

öfvade på dem all barbarisk grymhet; hvaribland äfven Lagläsaren

_Erich Olofsson i Woitby_ mördades, för det han _höll Rustning_.

Allmogens hop öktes derpå ansenligen, och valde sig en ny anförare.

_Jacob Ilkainen eller Ilkka från Ilmola_ Socken i Österbotn, af

hvilken detta buller kallades _Ilkkainens krig_ eller, af dess vapen,

_Klubbe-kriget_.

Afsigten var nu icke mindre, än at anfalla Tavastland och Carelen,

jaga därifrån hela Konungens (Sigismunds) rytteri, upbränna eller

sköfla _Clas Flemmings, Axel Kurks, And. Bojes och Anders Larssons_

gårdar, samt aldeles förstöra Åbo Slott.

Clas Flemming ryckte up med sit krigsfolk från Åbo den 23. Dec. 1596,

tågandes til _Birkkala_ i Öfredels härad och _Björneborgs_ Län, där

_Bonde-hären_ vid Nockia Sätes-gård hade sit hufvud-läger. Han lät

skjuta några Falkonet-kulor genom husen, hvaraf Bönderne förskräktes.

Ilkkainen drog sig om natten tilbaka in i en stor skog, som skiljer

Tavastland och Österbotn; men förlorade i afvikningen några 100 man.

Han blef sedan fängslad och afrättad. Antalet på de Bönder, som

fallit i detta fält-tåg, var grufveligt, och har stigit öfver 11,000,

hvilket för Österbotn var en obotelig skada.

NYKYRI -- Se _Sotakedot_.

NYRKES, gaf Ickornar. _Nyrkkes_ bodde sjelf i granskogar. Se

_Hittavanen_.

OHTO, _Ohtoinen_, Et Björnens namn i Runor, för dess breda änne och

stora hufvud. _Tapios_ starkaste djur. -- Se _Tapio_.

Han anropas, at ej röra vid Boskapen (som kallas _sonda-reidet_). Och

skulle han vela pröfva sina tänders och ramars styrka så hade han

därtil stockar och stenar. Dock om hans maj:ts grymhet vore alt för

stor; så anropades Skogs- Gudinnan Tapio, at hon ville styra björn,

och göra månan för honom mörk, sänka himmelen i moln, och förblinda

hans ögon, på det han ej må se kona, som skulle vara i hans ögon som

stenar och stubbar. Se _Sini sirkku_.

Ohtos födelse och höga härkomst alt ifrån himla hvalfvet och

Sju-stjernorne, med _J. Mariae_ tilhjelp, beskrifves i följande

_Ohtos-synty_ eller _Archaeologie_, ifrån Kuopio i Savolax.

Misä ohto synnytelty?

Mesi kämmen kääunyteldy?

Kuun luona, tykönä päiwän,

Otawaisten olkapäillä:

Sieldä on maahan laskettuna

Hihnoisa hopeisisa

Kuldaisisa kätkyhisä.

Neityt Maaria Emonen

Wisko willoja wesillen

Kapalolta kuondaloita,

Selwälle meren selallen

Lakeelle laineellen;

Noita tuuli tuuwwitteli,

Wein henki heilutteli

Nenään metisen niemen,

Saloja samoamaan,

Pohjan maita polkemaan:

Ellys piiloja pityö

Häpeseen hämmendyö,

Emosi sinun epäsi;

Elä sorra sonda reittä,

Koaha majjon kandajata

Enempi on emoillen työtä,

Suuri waiwa wahimmalle,

Kuin poika pahoin tekee,

Lapsi kangein asuu:

Kule sikana siwuhte,

Wierihte wein kalana:

Tule tuwissa tulille,

Ilman Immin tietämätä.

Hvar är _Ohto_ född?

Gull-ramen vänd som et barn (vaggad)?

Hos månan, nära vid Solen,

På axeln af karlvagns-stjernorne:

Dädan är han nedsläpt

I silfrade remmar (feltyg),

I gyldene vaggor.

_J. Maria_ den lilla modren,

Kastade ulltappar på vatten,

Lindor som flagor,

På de klara hafs-själarne,

På de vida vågorne;

Dem vaggade vädret,

Vatu-draget omgungade dem

Til en honings-rik udd af näset,

At springa i skogarna,

För at tråka de Nordiska länderne:

Gör ej hvad elakt och rasande är,

Blanda dig ej i det nedriga (skamliga)

Din mor förbjöd dig det;

Förtryck ej det gönings orena låret,Fäll ej mjölk-bäraren:

Mera har din moder at göra.

Din fosterska har stort besvär,

När sonen gör illa,

Dess barn förhåller sig argsint (styfsint);

Far förbi som et svin,

Där nära bredevid som en silk i vatnet:

Kom hemma vid til vårt vistnings-ställe,

Utan at dejan vet deraf.

OLLIN _päiwä_, Olsmessan; då tordes ingen bärga hö, af farhåga, at

om då rördes vid något boskaps-foder, så skulle björnen göra skada.

Då slagtades och åts _Willa-wuona_ (et oklipt lamb ifrån våren),

då skörden slöts, hvartil äfven tilreddes öl och bränvin. Då fåret

inbars, skulle med al- och granqvistar vatn kastas öfver Tröskeln.

Förr än man tordes smaka af alla anrättningarne, skulle däraf

utgjutas något i vrån vid bänken i bordsändan och på golfvet, samt

under _Aaatto-koivu_ d.ä. en helgad björklund, eller det träd, som

om midsommars qvällen sättes på gården. _Sirppi-juusto_ kokas eller

bakas denna dag och ätes i Österbotn.

OTAWATAR, En Gudinna ifrån Karlvagn eller Sjustjernorne, som synes

varit dess make; kallas i gamla troll-Runor _dagsens dotter_.

Hon anropades til hjelp mot natt-tjufvar, och at igenskaffa det

bortstulna.

Otawatar päiwän tyttö

Tule tänne tarwitahan

Omoani ottamahan

Kadonnutta kaihtemahan -- --

Se _Päiwätär_. Med dessa kan Svenskarnes _Thiodan_ jämföras, eller

_Titan_ hos de Latiner, som skulle köra solens vagn.

PAHOLAINEN, En ond ande, djefvul, en ond vålne, ormens stamfader

-- Hade ormar til briskar och söljor; hvarföre ormen titleras i

troll-Runor eller dess _Synty_:

Mato musta maan alainen

Toukka Tuonen karwalllinen,

Rinta solki Syöjättären,

Paholaisen pajjan naula -- --

PAINAJAINEN, Maran, som af mjeltsjuka ses, som en hvit nymph om

nätterna under sömn; uplyser med sit sken hela rummet och trycker

öfver bröstet, hvarunder de vråla och låta illa. Item _Painajainen_,

som krossar barn och gör dem vindögde: fördrifves af vidskeppelige

med stål och betsman, lagdt under hufvudef. Är i sjelfva verket en

nerv- och convulsiv sjukdom hos barn af fyra --

PAKKANEN, Smäll-kalla kölden, den bistra _Puhuris_ Son, med dess

kulna och surmulna fru _Hyyttö_ anvises til _Kijron koski_, at tilisa

den, om han vore i stånd. Mot kölden stod man nog, när man fick

följande at skyla sig med:

Tuos mulle Utunen turkki,

Kanna willan karwallinen

Jolla tuima turwellennek,

Ettei pakkanen palelek,

Kowan ilman koskematak,

Pakkasen palelematak:

Talwen ilma Taiwaellek,

Ettei riko riskittyä.

Eikä wismoille wiraak:

Ämmöni Utunen uuwin

Turvvaxeni tuotuwohon,

Päälleni pujettakohon.

Hämta mig den varma svanskinströjan,

Bär hit den rikullige lurfviga pälsen,

Hvarmed jag förvarar mig mot den bistra kölden,

At ej kölden förkyler,

At ej den kalla luften får komma åt,

Vintern förkyla mig:

Den klare vinter-luften fare up under himmeln,

At den ej skadar någon christen el. gör någon enda lytter,

Eller verkar på huden rinnande fråstskador:

Min farfars, farmors varma edderduns paulun-säng el. tält

Må hämtas til min skygd,

Jag må påklädas, öfverhöljas därmed.

Jag tror man nog skall stå sig mot kölden så väl ombyltad, utan någon

trollkonst.

PANNAHAINEN, En bannlyst, förbannad. Därmed förstås ofta ormen eller

en elak stygga.

PANULAN NEITI, En underjordisk troll-mö, hvars bindel upfattes med

ödlor. Ödlan kallas därföre: _pää-puikko Panulan nejjen_ -- En af

furierne; upammade ödlor och ormar. Se. _Kyytöläinen_ -- Hon höll til

i _Aluen-järwi_ djup; plågade genom elden.

PANUTAR. En af ormens däggerskor -- _Juutases_ stygga dotter.

_Panattar_ den samme, förorsakade sveda och värk; åberopas äfven vid

läsningar öfver sår och järn-skador. _Rauta Ruoste hettäriä, höyhenes

Panuttaria, maa isänsi, maa emänsi_. --

PARA, samma som de Svenskas _Bjära_; en troll-konornes villige

tjenste-ande, hvilken skall di mjölk af främmande koer, ysta det i

sin mage och bära i Smör-kärnan. Dess underliga födelse ses i Mag.

Christ. Er. Lincquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum P. I.

p. 53.

För 100 år sedan, då man än förmodeligen var för skumögd och

lätt-trogen och såg nog ofta spöken och elfvar dansa, hade man fått

se detta kreatur, som til utseende skall varit luden, hvit och

svart-spräcklig, mera rund än aflång (utan tvifvelen tjufaktig

grannens katta), fötterne smala som en tranas, och 3 til antalet,

liknade mycket en gammal dags slända. Då _Paran_ klämdes imellan en

dörr i et mjölk-hus och dog, sjuknade ock värdinnan samt afled straxt

därefter.

När _Para_, bjäran, är född och fått lif, efter description l.c. så

säges:

Kanna woita, kanna maitoa,

Tuo woita Wuoren Lukko,

Piimä Pirun-emäntä,

Pääästä piimä pindehestä,

Maito happaman hallusta -- --

PARAN-WOITA, Bjär-smör, som i sjelfva värket är en sort blöt svamp

i Rötmånan (mucor unctuosus flavus, Linn. Fl. Svec. 1282), bruka de

vidskeplige bränna i tjära, salt, svafvel och piska med en vidja, då

dess ägarinna, troll-konan, tros komma af med ömkan och visa sig, med

förbön för sin tjenste-ande.

PÄIWÄTÄR, En af vargens foster-möer -- It. dagsens brudfrämma, den

sköna morgonrådnan, som frälste Solen och månen ifrån förmörkelser,

som den elaka _Kuumet_ anstälde. Se _Kuumet, Kuutar_.

PÄIWÄIN WALITZIAT, dagväljare, namnes i Bibeln; utmärkte vissa dagar

för olyckelige, af hvilka några kallades _Katehen päiwät_ och _Tyhjät

päiwät_, då var ej godt, at så åker, _kuiwat päiwät_ 4, 5, och 6:te i

nyet, ej aldeles gillade för goda. _Tuulen päiwä_, d. 2 Januarii, då

skulle ej eld göras, af farhåga för eldsvåda nästa sommar. _Måndag_

och _Thorsdag_, gamla teknedagar.

PÄÄSIÄINEN, en väl de Christnas högtid, men af vidskeppelige mycket

vanärad. Om Påsknatten sättes än skällan på skäll-koen och lior på

fähus-dörren, at förhindra de flygande troll-konors ingång.

Nu sittes hela natten, och man lyss, som det kallas. De tro sig se

trollkonor flygande i luften utan aerostatiska machinens tilhjelp,

höra bultas, smidas, tröskas -- hvaraf spås om tilkommande ting, om

årsväxt, dödsfall m.m. De flygande trollen skola ock nu föra all den

ull, kohår, svansar m.m som de samlat, til blåkulla, såsom tionde åt

Hin. (Se _Norrländska troll-väsendet_ Capitain Elin). Nu tros ock, at

man ser Solen dansa om morgonen. Jämför Strelings _Physica_.

At derivera ordet _pääsiäinen_ af Grækernas _paianisai_, Pæanem aut

_apollinem_ invocare[11] och _paianismós_, Carmen ob liberationem a

malis aut præteritis, aut futuris -- Suidas, är något tvungit, hälst

Finnarne ej vetat af Pääsiäinen eller Påskas firande, förr än efter

införd Christendom: häldre kan ordet vara helt och hållit Finskt, af

primitivo _pääsen-stä_ -- jag blifver fri, slipper lös -- och betyder

_pääsiäinen_, vi vocis, en _lösnings, befrielses- dag_, i likhet med

Ebreernas _passah_, transitus -- en öfver eller förbigång i afseende

på mord-ängeln i Egypten vid första Påsk, och övergången öfver röda

hafvet &c.

PELLERWOINEN, En god Skogs-planteur och åkerman, dess son var

_Sämpsä_ -- _Sämpsä poika Pellervoinen_. Se _Wennon härkä_ och

_Sämpsä_.

PELLON PEKKA eller pekko. En korn-gud; befordrade vår-sådden och gaf

god vört, som kallas _pellon maito_.

Probst. D. N. Idman l.c. deriverar namnet af Graekiska _paelo_ eller

_pelithro pekos_, coeni el. jugeri Deus -- på finska _Pellon Jumala_,

Agri Deus -- _Pellon pekkoa maistaa el. juoda_, är, dricka vört,

eller buska, färskt gäsit dricka.

PERKELE, djefvul; får flere namn -- _Lempo Hiisi, Piru, Pirulainen,

Peiko, Pejjakas, Pejjainen, Pendele, Kilka, Kilo, paha Kurki_ --

Graecis _pérkos_, niger, nigris maculis variegatus -- Sv. Hin

Svarte. Hin onde. Diabolus enim, nescio qvare, nigris coloribus

depingitur, nam alias format se in angelum lucis 2. Cor. II:14.

Hädan är Finnarnes talesätt: _Musta kuin perkele_. Den samme som

Svenskarnes _Loke_ och _Midgards-orm_, hvarmed medel-guden _Thor_

stridde; hos Lapparne den Gud, som var uphofvet til det onda. Probst.

D. Nils Idman loc. cit. p. 35. deriverar _Perkele_ af _Lpeisokalos_,

recti experientiam non habens, Decori ignarus, ineptus; men nog

tvungit. Hårdragit är ock, at förege, det Perkele vore den markelige

_Bergelmer_, som blifvit räknad ibland Gudar, hvilken, efter _Eddas_

upgift, varit en _Jotuner_, namnkunnig af visdom och kallad _Hin

frode Jotun_, af hvilken _Odin_ den äldre lärt regerings- och

krigs-vetenskapen; men hvilken han sedermera med sit anhang drifvit

ifrån säte och land. Se Schönings afhandl. om Tids Regering i den gl.

Nordiska bist. p. 105. Detta uphäfver ordet _perkeles_ derivation

af _'Apeirókalos_ -- dock säga finnarna, i anseende til Bergelmer,

_sillä on Perkeleen konstit -- wiekas kuin perkele_, illslug -- men

naturligen härstammar det af _pérkos_, svart, som är lika til uttal

och betydelse, emedan ock en sådan idée än i dag åtföljer sjelfva

namnet. Se _Piru, Hijsi_. --

PERI-SOKIA, En af _Louheatars_ 9 stygga söner -- En af Thussar eller

Cycloper -- Enögda bestar; smidde viggar åt Thor eller _Ukko och

Ilmarinen_.

PESUAN KANGAS, En stenhögd i Pavola af Sijkajoki, Socken i Österbotn,

där jag d. 16 Sept. 1783 nedraserade 4 stenhögar; det är en

sten-rundel, liknande en gammal skants eller fäste, _Linnat_, med 2

portar på en ganska brant högd, midt uti låg och flät utan stenar,

men omkring murad af gråsten. Tör hända en _Kalmisto_. Se _Linnat,

Linna kangas, Kalewa_.

PIEHINGIN-WUORET -- Bergs-rygg i S.O. ifrån Landsvägen 6/4 ut ifrån

Piehingi by i Salo Socken. Där skola än synas tecken til rum och

4 st. portar. De äro första landt-känningar för seglande ifrån

_Brahestad_.

Santta PIETARI, rådde til ormens födsel -- Se _Juutas_. St. _Pehr_

åberopas ofta i troll-runor, i anledning af flera Påfviska sago om

hans vandel med sin mästare. Sådane Runor höra til medel åldern för

Reformations-tiden.

PIMENTO & PiMENTOLA. Se _Pirulainen_.

PINNEUS, filius Tapionis, aliis, _Pinneys_, _Tipion poika_.

PIRU, djefvulen, _Perkele_; agerar ock smed; smider pestskotts pilar,

som _Loke_.

Piru pijliä takoo.

Pajassa owettomassa.

Ilman ikunattomassa;

Isä piiliä takoo.

Poika nuo sulitteloo -- --

Hans gesäller aro _Ruho_ och _Rompa_ samt _Perisokia_. Finnarrnes

talesätt, _Tulinen perkele el. piru_, ger tilkänna, at han umgicks

som smed med elden och det glödande järnet.

_Rossæus_ säger, at _Ryssarne_ dyrkat en Gud, under namn af _Perun_,

den de förestält under en mans bild, hållande en eldhet sten i

handen, hvilken til heder de underhöllo ständigt en brinnande eld af

ekträd.

För det at ordet _Piru_, tyckes hafva någon gemenskap med Grækiska

ordet _pyr_, ignis, eld, den _Perserne_ dyrkade som en Gud (Suidas),

och den Finska _Piru_ förstod sig på eldens kraft i ässjan, såsom

smed, sluter Doct. Idman p. 36. loc. cit. at elden i Hedendomen

blifvit hållen för Gud, och dyrkad under namnet _Piru_. Eldens dyrkan

i Norden påstår _Schöning_ i sin afhandl, om Tids Regering i den

gamla Nordiska hist. p. 105.

PIRULAINEN. En ond ande af mindre slaget -- Fans unge, _lång och

förskräcklig_, i Runorne. _Louheatars_ Son. _Pirulainen pitkä poika

hakkasi Tulisen koiwun, Saaressa nimittömässä_ -- -- item -- alt hvad

som var af _Pirus_ slägt, kallas _Pirulainen_, hin ondes pak; Se

_Paholainen_. Dess tilhåll var i --

PIMENTO eller PIMENTOLA, _pohjan perä_, ultima _Thule_; yttersta

mörkret, dels i afgrunden, dels i Norden vid _Novaja Zembla_ och

_Turja_ (Norrige).

Ukko Turjasta tuloo.

Mies pitkä pimentolasta.

Täynnä hyytä, täynnä jäätä.

Syltä on housun lahkeesta.

Puolta toista polwen päästä,

Kahta syltä Roatiolda,

(i.e. _housun persauxilta_ ifrån byxlinningen)

Täynnä hyytä, täynnä jäätä --

Se _Turja & Tuli poika_.

Denna _långa man_ ifrån _Pimendola_, anropas ock som Hofslagare,

då hästfoten flintat:

Tuli Poika Pohjalasta,

Uros uudesta kylästä,

Pitkä mies Pimendolasta,

Tuo tulla tuhahteloowi.

Suoni wihko kainalossa,

Liuta kesseli selässä;

Minä nuota anelemaan,

Anna miekkonen minullen,

Minä nuota tarvvihteisin;

Tästä liuta liukahtanna,

Tästä kalwo katkennunna;

Tähän kalwo kaswattele,

Tähän liityö lihoa,

Ellys märille männy,

Ellys wismoillen wiruoo -- -- --

Då elden fans i _Aluanjärwi_, sedan flera notvarp blifvit dragne, kom

ock en _stark Otter_ ifrån _Pimendola_ --

Tuli mies Pimentolasta,

Mies tarkka Topiolasta,

Joka rohkeisi ruweta,

Wiilemähän wikkelästi,

Rautaisitta rukkaisitta,

Wantuitta matoisitta