Tro-Tjenare och Professor
i
Vältaligheten och Skaldekonsten,
vid
Kongl. Åbo Academie,
Högädle och vidtberömde,
Herr Mag. HENRIC GABRIEL
PORTHAN,
Höggunstige Gynnare!
Med hvad berömvärd nit, beledsagad af de vidsträktaste insigter, Herr
Professoren sökt uplysa vår Finska historie, updaga landets ålderdoms
minnings-märken, granska, upodla, tilöka och fullkomna Finska
Språket, samt stadga dess poësie, därom vitna Herr Professorens
utkomna arbeten, som icke allenast äro kända och högaktada innom eget
land, utan ock med bästa loford emottagne och granskade af de lärde i
Göttingen, London och Pettersburg, samt flerestädes; hvarigenom Hr.
Professoren altså hedrat sig sjelf, sin fosterbygd och sina landsmän,
samt förskaffat vårt Finska Språk all aktning.
Utom dess har Hr. Professoren satt sine Landsmän i en berömlig
medtäflan, at upodla och lära bättre känna sit Landsspråk, som
härtils blifvit föga agtadt.
Herr Professorens outtrötteliga Bref-växlingar och täta resor, hafva
alla syftat därhän, at befrämja et så lofligt andamål.
Jag, får min del, har förmon, at härmedelst offenteligen tacka Herr
Professoren för, nu snart i 21 års tid, gunstigt, så munteligen som
skrifteligen meddelte underrättelser och upmuntringar, at fortfara
til Finska Litteraturens förmon.
Denna Finska Mythologie, som til större delen är samlad af Hr.
Professorens egna skrifter, både trykta och i handskrift varande, mig
gunstigt meddelte, gamla Finska Runor, tilägnas vördsammast hel och
hållen Hr. Professoren, såsom et vedermåle, huru jag använt Finska
Vitterheten til fördel, de undervisningar jag haft äran, at handfå af
Hr. Professoren.
Tillika utbeder mig ödmjukast, at detta må få blifva til evärdelig
åminnelse af den agtning, hvarmed har förmon at framhärda Högädle och
Vidtberömde Herr Professorens
allerödmjukaste tjenare
_Christfrid Ganander_.
Frantzila i Siikajoki Socken ochUhleåborgs Län d. 28 Apr. 1785.
Företal.
Finska Mythologien är, så vål som alla andra folkslags, inveklad
i många mörka sagor och berättelser om Landets fordna Gudar och
Gudinnor, med tillämpningar eller allusioner til naturliga händelser
och borgerliga förrättningar, som behöfva sin utläggning och
förklaring, hvilken bäst vinnes af _Finska_, så kallade, gamla
_troll-Runor_; då de jämföras med hvarandra, och til hjelp tages
andra Nationers Mythologie.[1]
Våra Finska Runor likna mycket i det Mythologiska eller Fabelagtiga
Ovidii Metamorphoses; som ses i synnerhet under namnen _Luonnottaret,
Louheatar, Joukawainen_ o.s.v.
Våre Finnar voro dock ej ensamma de, som nyttjat detta sätt, at
föreställa höga sanningar, om Gud, verlden, dess skapelse, naturens
ändringar och verkningar, tingens uphof, själens odödlighet, et
tilstånd efter döden i et glädje- eller plågo-rum m.m. under förtäkta
ord och i liknelsetal, som, för deras sinlighet, bättre kunde fattas
och, i brist af skrifkonst, i väl sammanhängande Runor, i minnet
bibehållas, alt ifrån hedentimma til närvarande tid; utan nästan alla
Slägter på jorden hafva älskat dessa sinnebilder och mythiska sagor.
-- Alla hedningar hade en otalig mängd af Gudomligheter.
Nästan alla ting i naturen, dalar, berg, trän, vatn, luft hade sin
egen vålne, eller, om man skall så säga, Gud.
De _Ægyptier_, den äldste och lärdaste nation, tilbädo _Osiris,
Isis_, och en outsägelig hop af apor och andra djur.
_Phænicierne_, de störste handlande i gamla verlden, ärade _Baal,
Baalsemen_.
_Chaldaerne, Bel, Mylitta_.
_Perserne, Mithra, Solen_ och de 4 Elementerna, såsom Gudomligheter:
Så trodde ock de _Araber_ och _Indianer_; och et tallöst antal af
Gudar, af större och mindre rang, hade de _visaste folkslag_ i
ålderdomen, de _Græker_ och _Romare_.
Dock tillade de sine Gudar och Gudinnor de största och gemenaste
laster; såsom, ägtenskaps-brott, afvund, hämd, ondska och grufsamhet,
som voro deras vanliga dater, hvilket _Homer, Aristophanes och
Æschines_ ådagalägga. Til exempel kan _Jupiters och Junos_ äfventyr
vara nog tilräckeligt bevis.
Ehuru de äldste Scribenter, _Herodotus, Plato och Aristoteles_,
antaga den äldre tidens berättelser för helt sanfärdiga och i
egentelig mening, och hafva så trodt dem, som de berättas; så hafva
dock sednare tiderne ansedt dem för _kloka fabler af Allegorisk
betydelse_, och de vise hafva gjort dem til _Physiska_ eller
_Moraliska vehiclar_, och formerat deraf _Philosophiska sanningar,
klädde i sinnebilder_ och _Mythologiska Sannsagor_. _Zeno_, den
Stoiska Sectens stiftare, var, som det synes, den förste, som
utveklade sanningen ifrån dess lindor. Cicer. N. D. I: 14. II: 24. --
Närmast bidrogo därtil de _Platoniker_, efter _Christi börd_ i det
3:dje och 4:de århundrade, hvilka, til at afhjelpa den insmygande
hedendomen, förvandlade desse fabler i Allegoriska hölsor, som gömde
de högsta sanningar.[2]
Jag kan icke undgå, at här anföra något af det Hr. _Abboten och
vice Presid._ m.m. _J. Fr. v. Jerusalem_ i sina _Betraktelser öfver
Religionens Förnämsta Sanningar_, angående denna sak, skrifver: 2.
Del. sid. 15. Hvarföre skulle Stjernorna allena vara upfylde af
Gudomlighet? Någre menniskjor hafva framför andre så utmärkt höga
egenskaper, at de omöjeligen kunna härstamma af naturliga människjor;
deras ande måste vara af högre art, och de således vara en högre Guda
afföda. Efter döden återtaga de sit rum ibland Gudarne; dock behålla
de altid utmårkt böjelse för deras förra fädernesland och äro dess
Skyds-Gudar t.ex. _S. Niclas_ i Ryssland, _Wäinämöinen, Ilmarinen_
i Finland.
Luft, haf, floder och vädret äro i den grofva menniskans ögon, som
icke känner naturens lagar och dessas gemensamma ändamål, så många
särskilde magter, som til deras verkningar icke bero af hvarandra;
hvarföre skola ock icke de vara fulle af en lika osynlig kraft? --
Åter igen nye Gudar -- Deras storhet är väl sins emellan åtskild,
men de äro sjelfrådande i deras Herradömen, och måste altså blifva
ombedne af Gudar och menniskor om deras välvilja. _Juno_ nödgas gifva
_Æolus_ goda ord, när hon vil hafva storm på hafvet, och lofva honom
til tacksamhet en af sina skönaste Nympher; _Neptunus_ åter finner
ganska illa, at Väder-Guden dristar besatta sig med hans element; och
således blifver aldrig någon ande på dikter om Gudar och Gudinnor.
Uti Naturen och i hennes eget lefverne, vederfares den enfaldiga
menniskjan både ljuft och ledt, både goda och förskräckande
händelser, hvilkas närmaste orsak hon icke inser; alt detta kan icke
komma af annat, än af _sådane_ osynlige och verksamme väsenden. Så
mycket _flere blifva Gudarne_; altid nye _under-gudar_, goda och illa
görande _spöken, vålnader och féer_. _Trettio tusend_ voro de redan
vid Hesiodi tid. Och alle desse Gudar, så månge de åro, större och
mindre, blifva altid människorna like: kunna altså icke dyrkas utan
på människjo sätt och bibehållas i deras goda vilja, eller försonas;
äro de icke för mägtige, kunna de ock för deras oginhet straffas, och
förmås til mera tjenstfärdighet, medelst indragning af deras vanliga
offer och lofsägningar. Augustus, at hamna sig på Neptun för en
utstånden storm, vågade förbjuda, at uti en högtidlig procession bära
hans bild med de öfrige Gudarnas.
Sådane äro Gudarne hos Homerus, sådane voro de hos de uplyste Romare,
och sådane äro de i denna dag hos Samojederne och Villarne i Canada.
Sid. 17. Det enda man af dem begärte, var endast tilfredsställandet
af närvarande behof och begärelser, samt at få veta sit tilkommande
öde -- -- Dygdig kunde man sjelf vara.
Satis est orare Jovem, qui donat & aufert,
Det vitam, det opes: æquum mi animum ipse parabo.
Sid. 39. Genom många _Symboliska föreställningar_, som til äfventyrs
skulle betekna vissa _Nationale händelser_ och naturs verkningar, dem
hvarken de eller deras _mästare_ sjelfve mera förstodo, så väl som
genom de mångfaldiga diktade små _Guddomar och Andar_, hade den gamle
Religionens sanningar förlorat deras första enfald. Se vidare sid.
27, 40 och Apolog. Conf. Aug. p. m. 229.
Sammalunda utmärka våre _Finnar_ i sin Mythologie ofta naturliga
verkningar och orsaker, under flera Guda-namn, såsom til exempel,
åskan med _Ukko_ och _Ilmarinen_, Järnets uphof med _Luonnotar_ --
samt ådagalägga en mycken naturlig insigt i naturens kännedom, dels
kraft och verkningar.
Sjelfve _Götherne_ i sin äldsta Mythologie komma öfverens i samma
idéer om troll i Berg, Sjöar, Dalar, Skogar, Resar och Jättar -- som
äro aldeles de samme med Romarenas, Grækernas och Finnarnes samt
Lapparnes Mythiske varelser.
Vi hafve inga andra spår qvar til _Finnarnes_, såsom ostridigt de
äldste[3] _Nordens_ inbyggares, _härkomst, regering och lefnadssätt_,
än dem man spridda och strödda kan komma öfver och blifva varse
i _Finska Mythologien_, i Finska Språket och i landets uråldriga
hemseder[4]
Så vål _Finska ordspråk_, som _Runor_ eller _Poëtiska Sånger_,
aldeles olika andra nationers, 8 stafvige Rythmer utan rim, gifva
anledning at sluta om Språkets fordna häfd -- i de _förra_, är
folkets gamla _Sedo- och Vishets_-lära förvarad; de _sednare_ eller
Runorne angå deras _Hedniska Gudalära, Metamorphoser, Theogonie_,
slögder, näringar, _vidskeppelser_ m.m, -- Därigenom at desse blott
i allmogens minne många secler igenom varit bibehållne och först
i nyliga tider, utur dagligt tal samt mundteliga sånger, blifvit
fattade i Skrift, har händt, at de i et och annat tyckas vara
försämrade; _men i dem är ock mycket qvar, som en kännare af språket
välbefogad fötter i jämförelse med det man i upodlade tungomål anser
starkt ock vackert_.[5] I gamla _Finska Runor_ finner man ock,
under regelbunden och _Sinrik ordaställning_, et med _Allegorier,
Metaphorer_ och flera sådana prydligheter lifligt lekande snille.[6]
Til at kunna därföre begagna sig af den äldre Finska Poësin, och med
nytta, nöje och smak läsa våra Finska Runor, och _igenfinna det höga,
det vackra, det intagande i de samma_, är en _Mythologisk kundskap
oundvikeligen nödig_, Finska Mythologien är en clavis poëseos
Fennicæ. Lika så litet som _Ovidius, Wirgilius och Homerus_ skulle
förstås, och deras rätta mening, hvartil de alludera, inhämtas utom
Mythologisk insigt, och kundskap om Romares och Grækers hemseder;
lika så litet kommer man ock til rätta med Finnarnes Runor, utom
_Mythologie_.
I den afsigt, at gifva ljus åt den äldre _Finska poësien_, har
jag gjort den _Mythologiske Samling_, som jag nu ställer inför
allmänhetens ögon, under det jag i flere år genomgått alla
_tilgängelige_, och möjligen i landet _existerande Runor_, af hvilka
jag tillika utplockat flere hundrade ord, til en vacker _tilökning_
til et nytt _Finskt Lexicon_, med _phrases_, som nu äfven är under
renskrifning.
Under en tid af några och 20 år, som jag samlat och granskat Finska
ord, har jag väl blifvit varse, at flere ord til ljud och betydelse
äro lika med Graekiska, men huruvida Probsten _D. Nils Idman_ (l.c.
p. 39.) rätteligen slutar, at _Finnarnes Hedniska Gudalära varit til
största delen Grekisk_; hvilket däraf skulle bestyrkas, at de _fläste
Gudars namn äro i Finska Språket främmande och komma intet af Finska
ord_; det är något som jag, för min ringa del, anser vara betydande
tvifvelsmål underkastadt; emedan de med samma skäl, i min tanka,
kunde hänledas ifrån Hebraiskan, eller flere Europäiska än lefvande
språk. Så väl Stam-orden i Finskan och ändelserne, hvilka äro Finske,
som den Mythologiska. Genealogien tyckes bevisa motsatsen; härtil
gömmer, at samma begrep, som Romare, Græker, Göther, med flere, sig
gjort om sina större och mindre Gudamagter, hafva ock Finnarne.
Dessutom äro någre Mythologiska namn verkeliga Stam-familiers,
märkelige i lifstiden och efter döden ihågkomne personers samt
än varande orters namn.
Med den _Finska Mythologien_ har jag ock velat förena den _Lappska_.
Hvad jag af _Lappska Mythologien_ anfört, har jag tagit af et
Manuscript, författadt af _Danske Missionairen, Lenart Sidenius_, och
öfversändt ifrån _Öfver-Sallsetter i Astafjorden_ d. 17 Oct 1728. til
Kyrkoherden _Johan Tornberg i Jukkasjärfvi_ och af honom til Probsten
mag. _Hinr. Forbus_ d. 1. Jan. 1728. Det är öfverensstämmande med en
annan Dansk Missionarii _Jöns Kijhldals_ berättelser.
Lapparne hafva classificerat och rangerat sine Gudar i följande
ordning:
1:o Til de Gudar, som äro allerhögst uppe i Stjernhimmelen, eller
Öfver-Gudar, räknas Jubmel, Rariet, Radier och Rana-neida.
2:o Til Gudar, som äro lägre ned i luften, höra, Beiwe, Torden,
Bjegs-olmai, Gissen-olmai, Akklikkes-olmai.
3:o Gudar, som äro på jorden, räknas Stor- och Lill-Junkker,
Leib-olmai, Kiase- olmai, Mader-akka och dess 3 döttrar: Sarakka,
Ux-akka, och Jux-akka, Saiwa- olmai, Saiwo-neides, Saiwo-serva,
Saiwo-lodde, Saiwo-gwelle.
4:o Underjordiska Gudamagter och Orter äro Jabmiaimo, Jabmi-akka,
Nemagwelle, Rota, Rotaimo, Rota-landa, Jamikiatser; hvilka alla i
detta Mythologiska Lexicon, under sina alphabeter, kommaa at utredas
och beskrifvas, efter Danska Missionairen Sidenii upgifter i nämnde
Mscr.
För den likhet, som fins i Lapparnes och Finnarnes Mythologie,
såsom folks, hvilka synas vara af en Stam och extraction[7] få til
Språkets, som fordna lefnadens öfverensstämmelse, (hälft som det är
bevist, at Lapparne bodt förut i landet och Finnarne med dem äro
befryndade) har jag velat förena bägges Mythologie; samt här och där
i detta arbete jämföra dem med hvarandra; och hvarest ske kunnat,
äfven visa då och då til den äldre Svenska Mythologien, hvarest
äfven förekomma, om icke samma och lika lydande Mythologiska namn,
dock dylika idéer. Som hos de bägge andra; hvartil äröfringar,
commerce och folkflyttningar måtte bidragit.
Af alla dessa 3, nu under Sveriges Krono lydande folkslags
Mythologie, kan aftagas och lätteligen slutas til deras likhet i
tänkesätt om Religion; at de trodt själens odödlighet och et annat
lif efter detta; som kan ses då man efterslår Tuoni, Jabmiaimo,
Manala, Kipumäki, Kivutar o.s.v.
Man skulle förmoda, at af denna Finska Mythologien vinna tillika
någon uplysning i Finska folkets historie och geographie; då här och
där anföras fordna Sedvänjor, af hvilka många än äro bibehållna, och
någre orter blifva updagade, som förut varit föga kände.
At denna Mythologie må vinna det påsyftade ändamålet, at uplysa,
samt dess mera trovärdighet och pålitelighet hos Finska vitterhets
älskare, bör jag til slut upgifva de källor, ur hvilka jag hämtat
dessa närvarande Mythologiska uplysningar, näml.
Af Ol. v. Dalins och Af Botins Sv. R. historie. Af Björners Brew om
Finnars, Lappars och Samojeders ursprung. Archtopolitani Disp. de
Religione & origine Fennnorum, Upsaliae 1728. Magist. Christ. Er.
Lencquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum -- Aboae, Praes.
Prof. Eloqv. Hinr. Gabr. Porthan, edit. 1782.
Biskop Agricola har, som bekant är, i sina kända rim, nämnt Finska
Gudars och Gudinnors namn, dem jag ock, ehuru råbråkade, här uptagit.
Finska så kallade troll-Runor, hafva praesterat mig de fläste
Mythologiske personers och orters namn, som förklarat sig sjelfve,
genom det sammanhang som i dem träffats.
Hvad jag sjelf sett och hört, har jag med all trygghet kunnat anföra.
Denne Finske Mythologie tryckes i qvart-format, för at kunna
framdeles biläggas det under arbete varande nya Finska Lexicon.
Om mine värde Landsmän och älskare af Finsk Vitterhet, kunna hafva
häraf någon nytta, skall det vara mig en ogemen fägnad.