Det bör återigen påpekas, att historier sådana som denna endast kunna
hända en norrman, eller två norrmän, vilket var fallet den här gången.
Oss utomstående förefaller en sådan tilldragelse obegriplig, om vi varit
åskådare till den, och otrolig, om vi höra den berättas. Men det hindrar
inte, att så går det till, varest två eller tre sanna norska män äro
församlade.
Målaren Dybedræt var ofta församlad med målaren Börevig, och såg helst,
att det icke skedde alltför långt från ett bord, som uppbar flaskor och
glas. Eftersom båda bodde i Köpenhamn, hade de teoretiskt sett många
sådana bord att välja på. Stundom voro de församlade framför ett staffli
med en tavla på. Tillhörde denna tavla Börevig, var den kubistisk, och
Dybedræt sade:--Idén är god, men konst kan nu kubismen aldrig bli;
tillhörde den Dybedræt, var den expressionistisk och Börevig
sade:--Något av det riktiga har du fått med, men expressionismen kan nu
aldrig få med allt; i vilket fall som helst tillhörde tavlan aldrig
någon annan, ty ingen köpte Dybedræts och Börevigs tavlor.
Börevig var en lång mager bondpojke från Västlandet med öron som
skygglappar och händer tunga som bronssköldar. Två av sina framtänder
hade han fått utslagna i konstens namn. Det var en neo-expressionist som
gjort det. Dybedræt var från Fredrikshald men såg ut som en
sydfransman, med bred panna, blixtrande ögon och ett ungt empireskägg.
Han föraktade Västlandet som ett säte för religiös obskurantism, till
vilket han räknade kubismen. Han brukade berätta en anekdot för att
bevisa, att han hade rätt:--Västlandet! Har ni hört, när Olaf Dahl kom
upp till förläggaren och ville sälja en samling essayer.--»Det går
aldrig» sade förläggaren, »uteslutet, fullkomligt löjligt att tänka
sig!»--»Ge ut dem i alla fall», sade Olaf Dahl, »men betala mig inte
förrän andra upplagan kommer.»--»Andra upplagan kommer, hahaha!» sade
förläggaren. »Nå jag skall ge ut dem i alla fall.» Boken kom ut: Essays
av Olaf Dahl. Första upplagan blev utsåld på en vecka. Förläggaren
visste inte, vad han skulle tro. Han tryckte en upplaga till; den gick
på fyra dagar; och en till, som gick på tre. Innan fjärde upplagan
trycktes, kom Olaf Dahl upp och hämtade honorar.--»Hör på», sade
förläggaren, »jag har tryckt tre upplagor av er omöjliga bok, och de ha
sålts. Jag klagar inte. Jag har tagit reda på vart böckerna gå. De gå
till Västlandet. Men vem i Herrans namn köper dem där och varför?
varför?»--»Det skall jag säga er», sade Olaf Dahl. »Det gör bönderna på
Västlandet. De tro, att boken handlar om Esajas.» Och det var sant;
bönderna där äro läsare, de trodde, fan förtäre mig, att boken var om
Esajas. De köpte två upplagor till och märkte inte ett ögonblick, att
den inte handlade om Esajas. Haha! sådant är folket på Västlandet! Det
skulle inte förvånat mig, om de köpte kubistiska tavlor.
Börevig hade inga anekdoter att hämnas med. Han var en smula enfaldig.
Han trivdes samman med Dybedræt. Ingen av dem hade lyckats, och de voro
båda lika fattiga. Fattigdomen och deras skiljaktiga konstuppfattning
gjorde dem oskiljaktiga.
Att en skiljaktig uppfattning håller folk samman, kan endast förvåna den
obegåvade. Vad skulle man annars tala om? Men utom de dragliga tvisterna
hade Dybedræt och Börevig fru Lasson som förenande länk.
Fru Lasson var en gammal vänlig dam med vitt hår och barska ögon, av
vilka det ena skelade och båda voro gömda bakom brillor. Hon var
danskfödd och änka efter en norrman, som gett henne en inblick i
nykterhetsrörelsens mål genom att dö av för mycket portvin. Själv ansåg
han, att man omöjligt kunde få för mycket portvin, men naturen delade
inte denna uppfattning. Eftersom den kommer igen även om man driver ut
den med en tjuga, fick den också sin åsikt genomtrumfad. Lasson dog vid
sextiosju års ålder av alltför mycket portvin. Fru Lasson övertog
gråtande hans affär och hans vinlager. Affären hade hon redan skött i
många år. Om vinlagret lät hon andra döma. Hon var en moderlig själ,
vars barska ögon icke bedrogo någon, utom det av dem som skelande undvek
betraktaren. Hon ville ha sällskap och helst ungt sällskap. Hennes port
stod alltid öppen för Dybedræt och Börevig.
När detta brödrapar gjorde hennes bekantskap, slogos båda samtidigt av
samma idé: hon har råd att köpa en tavla! hon skall köpa en! Skillnaden
var, att Börevig menade en kubistisk tavla, under det Dybedræt närmast
tänkte på en expressionistisk. Så fort Dybedræt ansåg sig ha förberett
marken nog med konversation, tog han avsked och störtade hem. När han
kom igen med sina utvalda arbeten under armen, mötte han Börevig, vars
långa västlandsben givit honom detta försprång. I händerna, stora som
bronssköldar, bar han en kollektion av sina verk. Dybedræts ansikte
mörknade. Ägandebegärets förbannelse kastade sin skugga över
brödraparets vänskap.
--Har du redan varit där?
--Ja!
--Jag får säga, att du förlorar inte tiden.
--Tvärtom. Det är just vad jag har gjort. Och du själv? Du flåsar ju som
en hund.
--Jaså, hon förstod sig inte på parallellepipederiet? Det förvånar mig
mindre. Hon tycks vara förnuftig. Hej så länge!
Parallellepipederiet eller parallellepipedismen var det smädenamn
Dybedræt givit den kubistiska konstriktningen. Han försvann genom fru
Lassons dörr och återvände en halvtimme senare med ögonen lysande av
harm.
--Vet du vad hon sade om det där?
--Nej.
--Hon sade uha! Hon sade, att det inte var färdigt. Har du hört maken?
--Det är det inte heller. Hon har rätt. Det är som jag alltid har sagt,
expressionismen kan få med lite av det rätta, men aldrig mycket eller
allt.
--Haha! Vad sade hon om ditt?
--Det gör detsamma. För resten kan man inte begära, att en kvinna skall
förstå sig på konst.
--Haha! Konst! Hur ofta har jag sagt dig, att parallellepipedismen
aldrig kan bli konst?
--Jag räknar inte alla gånger du säger dumheter. Jag har annat att göra.
--Du får mycket att göra, om du vill ha sålt det du gör.
Därmed var samtalet inne i vanda gängor, och ägandebegärets förbannelse
togs bort för denna gång. Emellertid tog inte brödraparet Börevigs och
Dybedræts bekantskap med fru Lasson slut med detta. Visserligen köpte
hon inte tavlor, ty hon var en enkel själ och sade: »uha, uha. Nej,
bevare mig då», var gång Börevig och Dybedræt kommo och förevisade
något. Men hon önskade se unga män med humör omkring sig. Hon visste att
unga män med humör i regel trivas bättre på en krog än i ett hem. Man
måste tämja dem för att få dem att trivas. Därför satte hon fram
portvinsflaskor i alla husets vinklar och vrår, liksom hinduerna sätta
fram tefat med nysilad mjölk åt skallerormarna. På samma vis som de
kloka hinduerna göra skallerormarna till sina vänner och gäster, gjorde
fru Lasson dessa unga konstnärer till sina. De kommo skyggt och
misstänksamt, färdiga till ögonblicklig reträtt. De drucko det framsatta
portvinet, som dödat den salige norrmannen Lasson, och de blevo modiga.
De blevo mer och mer modiga. Måhända var det Lassons mod, som på ett
mystiskt sätt övergick i dem. Vildarna äta den fallnes hjärta för att få
hans tapperhet. Varför skulle man inte kunna förvärva den genom att
dricka hans portvin?--Till slut ringlade de ut och in i huset,
fullkomligt tämda.
Det fanns en dag, då fru Lasson mer än eljest önskade sällskap, samma
dag, på vilken alla gamla kamrerare stanna i sängen och lägga patiens;
på vilken granskogarna jämra sig; på vilken man i Skandinavien föräter
sig på lutfisk, skinka och gås; i Tyskland på karp, i England på kalkon
och i Frankrike på ingenting, eftersom man inte firar dagen i
Frankrike. Denna dag då det luktar glögg och lack över hela
Skandinavien, önskade fru Lasson mer än eljest sällskap. På denna dag
kunde man hava sett den kubistiske Börevig och den expressionistiske
Dybedræt bana sig väg genom Köpenhamns gator på väg till hennes bostad.
De gingo med lätta steg, och desto lättare som de inte tyngdes av
överrockar. Såväl Börevigs kubistiska överrock som Dybedræts
expressionistiska hade uppnått vad deras tavlor aldrig uppnått, att
upphängas i en privat samlares bostad. Men litern, den fattiges
överrock, vinkade inom räckhåll, och de voro fullkomligt nöjda.
Fru Lasson däremot bleknade, när hon mötte dem i tamburen.
--Uha, uha, bevare mig uha då! ropade hon, under det att hennes
självrörliga öga rullade av och an bakom pincenén. I detta väder! Var
har ni era överrockar?
Börevig använde den klassiska lögnen. Han var som sagt en smula
enfaldig.
--Skräddaren--obegripligt--hade lovat den säkert--
Dybedræt spände ut bröstet som en norsk d'Artagnan:
--Har aldrig haft någon!
Det var lögn, men den imponerade. Fru Lassons självrörliga pupill gjorde
otroliga evolutioner bakom pincenéglaset.
--Aldrig? Bevare mig! Kom in, kom in i värmen. Gå och se, om ni finner
något, tills maten blir färdig.
Dybedræt och Börevig gingo in och företogo en husundersökning, värdig
Sherlock Holmes. Ett antal portvinsflaskor stodo på lur i hörn och vrår.
De drucko av dem, tills allt den salige norrmannen Lassons mod var helt
personifierat i dem. Man hörde endast: Lhote--Matisse--styv i
teckningen--vrövel--dekorativ--smörja--stark i färgen--något av det
riktiga--målarnas A.B.C.-cod, senaste upplagan. Därpå slogs dörren upp
till matsalen. Fru Lasson visade sig med rullande ögon och gav tecken
till portvinsflaskornas definitiva evakuering.
Middagen började. Eftersom den försiggick i Danmark, serverades
risgrynsgröt och gås i nu nämnd ordning. Så sker det i alla danska hem
på julaftonen; en omkastning av rätterna skulle förefalla alla danska
magar paradoxal och jaga alla danska jultomtar på porten. Börevig höll
tal för värdinnan och Dybedræt för konsten. Det tömdes rätt mycket
bourgogne till gåsen. Fru Lasson blev rörd och talade om sin man, vars
ande hon tydligt kände vara närvarande vid festen. Den var också
närvarande, men materialiserad i sina två landsmän, vilkas hjärtan
svällde av dess mod. Det blev kaffe, och efter kaffet utdelades
julklapparna. Fru Lasson fick en kubistisk tavla av Börevig och en
expressionistisk av Dybedræt, och mottog handledning i deras bruk.
Därefter utdelade hon sina julklappar, som voro praktiska, målarfärg,
hängslen, strumpor och kragar (man kan alltid stampa på dem, tänkte
mottagarna). Till slut kom det ett paket till Dybedræt och ett kuvert
till Börevig. Fru Lasson förklarade:
--Det ligger litet pengar i kuvertet till herr Börevig--jag visste inte,
om herr Börevig hade till att betala skräddaren--
Dybedræts själ darrade av oro. Kubisten fick pengar!
--Och här, sade fru Lasson, är en överrock, som har tillhört min man.
Den är fodrad med skinn och riktigt god och varm. Vill herr Dybedræt
hålla till godo med den, eftersom herr Dybedræt inte har någon överrock?
Man skall gå med överrock, herr Dybedræt!
Fru Lassons automobila öga gjorde ett försök att se vädjande på
Dybedræt, på samma gång som det fixa ögat, men misslyckades och återföll
i anarki. Dybedræt öppnade paketet med det artigaste ansikte han kunde
åstadkomma. Invärtes darrade han av sorg och förbittring. En rock! Inga
pengar! Den listige Börevig fick en blick av hat, medan han skar av det
sista bandet.
--Haha! En päls! Vad nu, bror Börevig? Hur mycket i ditt kuvert?
Kuvertet visade sig innehålla sextio kronor. Hm. Hur mycket gav en päls
på stampen?
--Skall inte herr Dybedræt prova rocken?
Hon kallade pälsen för en rock! Snäll gumma med sin rock och sitt
portvin. Men fick man sextio kronor på en päls? Ägandets förbannelse,
som kommunistiska professorer skrivit sig rika på, kastade åter sin
skugga över Dybedræts och Börevigs vänskap. Ty om Dybedræt slets mellan
stridiga känslor, gjorde Börevig det inte mindre. Dybedræt provade
pälsen, som satt förträffligt. Alla norrmän ha samma figur. Han spände
ben framför en spegel, och Börevig bleknade av avund. Men när Dybedræt
tog av pälsen, satte Börevig sig att räkna sina sedlar och Dybedræt
kände sitt hjärta stanna. Fru Lasson satte fram mera portvin, men det
tog tid innan salig Lassons ande återtog sitt välde. Till slut gjorde
den det emellertid på allvar. Dybedræt glömde pengarna och Börevig
pälsen. Allt försvann i en dunkel oportodimma för dem. Fru Lasson hade
somnat i en stol. Plötsligt vaknade hon och gav till ett anskri. Klockan
var halv fyra! Så går det när man håller spiritistisk seans med avlidna
norrmäns andar. Hon följde Dybedræt och Börevig till dörren, vilket
behövdes, och såg till att de kommo ut.
Dybedræt och Börevig gingo genom den brunröda oportodimman utåt
Frederiksberg till. Det var där de hade sina ateljéer. De talade
fortfarande om Lhote, Matisse och något av det riktiga, men detta samtal
var om möjligt mera ofruktsamt än eljest. Deras tungor rörde sig
fullkomligt automatiskt och ingen ens gjorde antydning av att höra på
den andre. Plötsligt kom ett ord med mening som väckte dem ur deras
oportotrance. Det var Börevig som sade det.
--Fy fan, vad det måtte vara kallt hemma på ateljén!
Dybedræt stannade för att assimilera detta yttrande. Efter en minut
medgav han dess riktighet.
--Ja, fy fan--
Därpå fick han en tröstande tanke.
--Det vill säga, när man har päls--
Börevig blossade upp.
--Jag går och köper mig kol så fort dom öppnar. När man har pengar så--
Dybedræt kände stöten.
--När man har pengar så! Det liknar dig just. Vore du en gentleman bjöd
du åtminstone på någonting.
Börevig greps av vrede, men den övergick hastigt i sin motsats. Stackars
Dybedræt! Det var inte så roligt att gå pank. Och nu, den heliga
julnatten. Man skulle visa överseende och godmodighet mot varandra, inte
hat och hårdhet.
--Gamle Dybedræt, sade han, det kan du ge dig fan på, att jag skall.
Vill du med in här? Vad vill du ha?
--Med in här?
--Ja. Ser du inte, att dom har öppet? Dom har lov att öppna klockan
fyra härute. Vad vill du ha?
Han dunkade Dybedræt i ryggen med plutokratisk välvilja, och drog honom
med sig in på ett litet kafé, som redan öppnat. En morgonglåmig kypare
gick och torkade av borden. Det ångade kaffe, och på ett bord stod en
ofantlig bricka med wienerbröd. Börevig beställde kaffe och bröd och
konjak. Han ruskade på sig. Det var varmt och gott på den lilla krogen.
Dybedræt tog av sig pälsen och hängde upp den på en krok bredvid deras
bord--med onödig ostentation, tänkte Börevig, men undertryckte sin
vrede. Det var jul. Man skulle vara överseende och god, inte hatfull och
hård. Frid på jorden och människorna--där kom kaffet.
De frossade på kaffe och bröd och sköljde ned smulorna med konjak.
Värmen på lokalen och den salige Lassons oportovin togo ut sin rätt.
Dybedræt sökte få upp Matisse och det riktiga igen, men hans röst och
hans hjärna voro lika grötiga, och han hörde inte engång själv på vad
han sade. Börevigs själ var tillbaka på Västlandet och gick i julotta
samman med föräldrarna. Bronssköldarna lågo knäppta i knäet, och han
talade med simmiga ögon om det goda behag, människorna fingo förlänat i
juletider, och som tog sig uttryck i allsköns gåvor såsom pengar och
även klädesplagg. En snarkning angav, att Dybedræt var döv för dessa
utredningar, vilket också var bäst för julfriden. Börevig talade vidare
med långa uppehåll mellan orden om Västlandet och dess kubistiska
människor och landskap, varibland föräldrar och syskon, men återvände
ständigt till julen och dess goda behag människorna emellan. Den glåmige
danske kyparen stirrade på honom med det intresse, man är skyldig
ofarliga dårar, vilken klass omfattar huvudparten av Sveriges och Norges
befolkning. Till slut började Börevig nicka.
Plötsligt öppnades dörren. Kyparen rätade på sig men sjönk ihop. En
förhutlad tiggare stack in huvudet. Han kastade en skygg blick på
kyparen och tassade därpå fram till Börevigs bord. Börevig talade
fortfarande mellan nickningarna.
--Vill ikke den Herre--
Börevig såg på tiggaren med ögon, som tycktes inlagda i olja, likt hans
födelsetrakts fiskar.
--Friden--friden kommer till jorden och människorna ett gott behag
sinsemellan--med gåvor, såsom till exempel--vad vill du ha?
--Glædelig Jul, den Herre--har ikke den Herre noet att gi en fattig
Arbejdslös?
--Arbetslös? Jo, det har jag visst det. Det är jul, och vi skola giva
varandra gåvor, såsom till exempel pengar eller rockar--tag den här,
stackars man.
Börevig sträckte ut sin långa, knotiga västlandsarm och lyfte med
simmiga ögon Dybedræts päls från klädkroken. Under tiden talade han
vidare.
--Tag den här--det är jul, och friden är kommen till jorden--vi skola
vara goda och behagfulla mot varandra, såsom--
--Mange tak, den Herre! Favel, den Herre, og glædelig Jul.
--Glædelig Jul till dig själv, stackars man.
Tiggaren försvann pilsnabbt, och Börevigs själ vandrade vidare i
monologer längs allt dunklare och mer invecklade stigar. Plötsligt
vaknade Dybedræt och ruskade på sig, morgonruggig av portvin och sömn.
--Fy fan--låt oss gå.
--Säger du fy fan om julen, då vi--
--Betala nu, och låt oss gå.
Börevig betalade kränkt och stum, och de gingo. Dybedræt, ovan vid
överrockar, hade glömt pälsens existens och kom först ihåg den ett
stycke ner längs Allégade.
--För fan, min päls--
Han störtade tillbaka till kaféet. Börevig, vars själ svävade så högt
över jorden att den knappt syntes som mer än en liten prick, följde
mekaniskt efter honom. Dybedræt kom ut ur kaféet med farten av en just
avskjuten kanonkula.
--Min päls--han säger, att du--vad fan menar du? Vad in i gloröda
helvete menar du?
Börevigs själ sänkte sig långsamt i vol plané.
--Är det sant? Svara, karl! Har du gett bort min päls?
Börevigs själ landade i glidflykt. Han stirrade tankfullt på Dybedræt.
--Vad var det du sade?
--Vad jag sade? Är du full, förbannade parallellepipedist? Är du galen?
Har du gett bort min päls?
Börevigs själsmekanism slog back med ett förfärligt gnissel. Vad hade
han gjort? Han hade--ja visst, nu mindes han det.
--Koss--ja, det var sant, den fick en tiggare--
Dybedræts näve sjöng mot hans huvudskål, innan han hunnit längre.
Dybedræt hade tårar i ögonen av sorg och mordlusta. Hans knytnävar
virvlade kring Börevigs huvud som löv i stormen. Han dansade upp och ned
av harm och ropade:
--Förbannade parallellepipedist--pang--först går du och får
pengar--pang--och så--pang--ger du bort min päls--
Börevigs långsamma västlandsblod tog tid för att komma i kokning. Han
sökte förklara. Han visste, att han handlat i de bästa avsikter. Det var
ju jul och frid på jorden och människorna ett gott--
--Ser du--låt bli, säger jag--det kom en stackars man--seså för fan--det
är ju jul--nej, nu blir jag arg!
Den glåmige kyparen kom ut och betraktade med fortsatt intresse
tillämpningen av den fredspredikan han förut lyssnat till. Dybedræt och
Börevig voro hopflätade i en blandad box- och brottningsgrupp. Börevigs
långa kropp lyfte sig i kubistisk ilska, och Dybedræts vred sig i
expressionistiskt raseri. Plötsligt kom det ännu en åskådare. Två tunga
händer i handskar slogo ned på de stridande. Det tog tid, innan
dyningarna av kampen lade sig, men till slut voro de två
konstnärsbröderna åtskilda och vandrade i den danska lagens skugga till
polisstationen. Men det sista som dör hos en norrman är som bekant
talorganet, och gatorna genljödo oupphörligt av följande repliker:
--Förbannade parallellepipedist--därför att du fick pengar--gå och ge
bort min päls--
--Din päls--jag ger fan i din päls.
--Det tror jag nog, men du skall få se på annat--jag skall anmäla dig
för stöld, din--
--Vil De nu se at holde Kæft!
Den andra i ordningen av dessa repliker var inte vidare logisk; den
tredje dikterades av det kränkta ägandebegäret, fiende till alla de ädla
känslor; och den fjärde upprepades med jämna mellanrum av den danske
polisen. Då och då fick han på kraftigare sätt hindra, att striden
blossade upp.
Det såg ut, som om fridsfesten skulle beteckna slutet på
konstnärsbrödernas vänskap.
Men det skulle icke gå så illa. Julen kräver goda och milda sagor; och
även denna fullkomligt sanna berättelse skulle sluta väl.
Knappt hade Dybedræt och Börevig gjort sin entré i förskräckelsens
boning och deras namn antecknats i dess svarta bok, förrän dörren
öppnades, och en ny polis kom in i sällskap med en elegant klädd herre.
Börevig avbröt sitt vittnesmål med ett glädjerop.
--Där är han!
Den elegante herre, som kommit in i sällskap med polisen, visade icke
mindre glädje vid anblicken av Börevig.
--Gudskelov, den Herre! Vil den Herre ikke nok fortælle Politimanden, at
Di har giet maj den Oerfrakke?
Den elegante herrns elegans slutade vid kanten av den päls, han en stund
förut fått av den julstämde Börevig. Nedanför den fixerade ett par
trasiga byxor två spruckna kängor, och ovanför den vidtog ett förfruset
och blåsupet ansikte, skuggat av en stukad hatt.
--Politimanden vil ikke tro, att jeg ejer den Oerfrakke. Ikke sandt, den
Herre har giet maj Oerfrakken.
Börevig vände sig till polisen och sade majestätiskt:
--Den stackars mannen talar sant. Jag gav honom pälsen. Men jag tar igen
den. Den tillhörde min vän här.
Busen gav till ett nödrop:
--Tar Di Oerfrakken tebages?
--Det gör jag, sade Börevig. Julen är gåvornas tid, men man skall endast
ge av sitt eget, icke av andras.
Under det busen befriades från sin päls, underrättade Börevig sig om
priset på slagsmål. Den gamle överbetjänten bakom disken log ett
julleende och sade:
--Denne Gang er det gratis. Det er jo Jul. Farvel, de Herrer, og
glædelig Jul!
--Är det gratis? sade Börevig. Jag trodde det kostade en tia. Då får den
stackars mannen den. Var så god.
Busen mottog försonad tian och han, Dybedræt och Börevig lämnade
kontoret.
--Du vräker dig med pengar, sade den ännu kokande Dybedræt.
Börevigs ädla sinnesstämning hade återvänt.
--Med egna pengar, sade han, och med andras klädesplagg. Vi äro alla
svaga människor.
--Och några av oss dåliga konstnärer, sade den oförsonlige Dybedræt.