I denna stad bo många konstiga människor. Många konstiga människor bo i
denna stad, men all annan konstighet är liten mot de norska diktarnas
konstighet. Av dessa känner jag flera. Storströmmen, som är nietzschean,
har ännu två och ett halvt år efter ransoneringens införande aldrig ägt
vare sig bröd-, smör-, socker- eller andra kort. Han tål inga ingrepp i
sin personliga frihet, utan magrar hellre. För övrigt har han inte
magrat. Han är stor och stark och får vad han vill ha, tiden till trots.
Men vad är Storströmmens konstighet mot Storelvens och Storstrandens?
Storelven är kritiker; Storstranden är lyriker. Storelven är ytterligt
närsynt. Dels på grund härav, dels emedan en kritiker bör göra det, går
han med guldlornjett. Storstrandens lyrik handlar om kärlek och vin. Han
har en rullande, dov och entonig röst, och med denna uppläser han sina
dikter för alla och envar, som han blir bekant med. Både Storelven och
Storstranden äro fulla av stolthet över sig själva.
Nu i höst ha dessa söner av granitlandet slagit sig ned i det vekliga
Capua, som kallas Köpenhamn. Här diktar Storstranden dityramber till
kärleken och den danska akvaviten, under det att Storelven kritiserar
dem. Storelvens kritik är sträng och hård. Han vill kallas omutlig,
liksom Robespierre, och skulle liksom denne gärna halshugga större delen
av mänskligheten, dels med anledning av vad de läsa, dels med anledning
av vad de icke läsa. Man får göra honom det medgivandet, att han inte
tar hänsyn till personen. Ett exempel härpå var konung Ödipus.
Konung Ödipus är Storstrandens senaste versdrama. Han har nämligen
skrivit om Sofokles' tragedi för Kristiania. Då jag varken läst Sofokles
eller Storstranden, anser jag mig inte kunna uttala mig om vilken som är
bäst. Storelven däremot ansåg sig befogad att göra det. I en fyrspaltig
artikel i Tidens Tegn förklarade han, att Sofokles var bättre än
Storstranden.
Det skulle han aldrig ha gjort.
Storstranden blev utom sig.
Han rasade i tre dygn och drack otaliga pjolter för att lugna sig. Men
då han därpå plötsligt fick norska statens diktarstipendium, glömde han
vännens lömska kritik och gav sig ut på rangel. På ranglets fjärde dag
träffade han Storelven på ett kafé, men då var han så långt inne i den
fjärde dimensionen, att han helt och hållet hade glömt både Storelvens
identitet och existens. De ranglade vidare tillsammans i bästa endräkt.
De gingo från kafé till kafé i denna stad, som har tretusen kaféer och
femtusen ställen, där de drycker tillhandahållas, om vilka nykteristerna
uttala sig med en sådan motvilja. På dessa drycker ödslade de bort
norska statens diktarstipendium. På femte dagen, då de lämnade ett kafé,
kom en tiggare fram och bettlade. Storstranden gav honom den sista
hundrakronan. Storelven sade:
--Jag har inga pengar, men du skall få trycka den norske kritikern
Storelvens hand.
Tiggaren tryckte tacksamt den omutliga hand som skrivit kritiken över
konung Ödipus. Storelven och Storstranden ranglade vidare på ett
hotellrum, men i Storstrandens hjärna hade medvetandet börjat gry, väckt
av Storelvens ord. Han började småningom inse, vem han var i sällskap
med. Efter ytterligare en tid kom han ihåg att han var ovän med sitt
sällskap. Framåt morgonen erinrade han sig orsaken. Då låg Storelven och
sov koffertens drömfria sömn på en soffa. Storelven hade nedsatt honom
under Sofokles. Detta visade, att han var en fähund, och inte bara det,
utan även obegåvad. Storelven hade skrivit: »Den som icke kan få mer ut
av den blinde grekiske konungen, vet icke vad blindhet är.» Haha! Det
hade han skrivit--han, som nu låg där på rygg på soffan och sov. Haha.
Han! Han som låg där och snarkade med brillorna på. Haha! Och med denna
person hade han nu ranglat upp norska statens diktarstipendium, ett
slående motbevis mot hans kritik. Ja, ranglat upp det till sista öret!
Till sista öret. Storstranden undersökte sina fickor och konstaterade,
att det var sant. Han undersökte även Storelvens fickor. De voro lika
tomma. Han hade inte engång pengar till den whisky, som behövs för att
ta bort den obehagliga smak, som man får i munnen, när man ranglat med
en person som man inte velat göra det med. Nej, inte en enda sou.
Plötsligt fick han en genial idé. Jag vet inte om idén i hans konung
Ödipus är genial, men denna var det. Han vacklade fram till Storelven,
som åsksnarkade på soffan, och lutade sig över honom. Hans ostadiga
fingrar sysslade med Storelven. Därpå försvann han, listigt leende.
När Storelven vaknade några timmar senare, höll han på att bli galen.
Han kunde inte finna sina guldglasögon, utan vilka han var hjälplös som
ett barn. Orsaken till att han inte kunde finna dem var den, att
Storstranden hade pantsatt dem och nu hämndranglade vidare på det
visserligen obetydliga belopp som influtit.
Blind och nästan vansinnig fick Storelven i fyra dygn irra kring och
inse hur kung Ödipus hade det. Jag ryser, när jag tänker på den kritik
Storstrandens nästa bok kommer att få i Tidens Tegn.
Nej, de norska diktarna äro besynnerliga. Där var dramaturgen
Storreveln--men även om unionen har brustit, får man ta vissa hänsyn.