[Sven Lidman: _Köpmän och krigare_. Roman. Albert Bonniers förlag,
Stockholm.]
Sven Lidman, som började sin romanserie om släkten Silfverstååhl ett år
efter det Henning Berger startat sin Drömlandsepopé, är också han redan
färdig med sista delen i sin trilogi. -- Hvarför skulle det för resten
stanna just vid en trilogi? Vi ha ännu inte fått höra något närmare om
huru Max och Moritz donerade hvar sin halfva miljon till det nya
stadshusets förskönande. Emigrantspörsmålet är knappast behandladt med
upplysningen att Thure Gabriel reste bort från ett försoffadt
fosterland. Och, framför allt, frågan om nästa generations förberedande
för sitt lifskall, penningförvärfvet, är inte ens tangerad. Hvilken är
den pedagogiska metod Henrik och Elsa Silfverstååhl komma att gripa
till: när de två åren gått till ända efter hvilka Elsa samtyckt att få
barn? -- Men det är tydligt att jag får lof att följa tråden från
början.
_Stensborg_ var förhistoria och prolog men framställde tillika sin andel
af tesen. Det var adeln som jordägande kast, bunden vid sin torfva,
bunden af plikterna mot den historiska uppgiften, men oförmögen att göra
skäl för sig. Utvecklingen hade koncentrerat sig i städerna. Det var där
pengarna gjordes och kulturarbetet bedrefs. När fideikommissarien Johan
Silfverstååhl uppgaf den fruktlösa kampen, beslöt att träda ut ur sin
kast samt gifte sig med sin tjänarinna för att som bonden Johan Stål
uppgå i massan, så var han redan för länge sedan bonde till både kropp
och själ. Två eller tre generationers vandring i plogfåran hade
förändrat den fysiska typen liksom den låtit tanken vänja sig att följa
jorden åt; två generationers lif i kroppsarbetets tecken hade efter hand
drifvit ut adelsmannen och åter kallat fram bonden, ur hvilken en gång i
tiden ätten framgått. -- Jorden kräfver bondens armar, se där summan af
tendensen i _Stensborg_. Man måste vara specialist för att reda sig nu
för tiden -- en jordandens son således, om man en gång sysslar med att
så och skörda.
Den följande volymen införde oss i släktens friherrliga gren. Här
dominerade krigarna. Men tiden är ond ur krigsmannasynpunkt. Det var den
kloka besinningen och den måttfulla klokheten -- allt som är flathet
under förskönande rubriker -- hvilka 1905 togo ledningen. En smula
energisk och rask handling hade rensat luften och gjort slut på kvalmet,
hade förvandlat olusten till lefnadsmod och frisk vilja. Men det blef en
ny besvikelse till alla de andra. För Thure Gabriel Silfverstååhl var
detta mera än han kunde bära. När han gråtit öfver saken (att gjuta
tårar ingick sanningen att säga i rätt hög grad i hans vanor), och när
han föraktfullt fixerat kungen -- vi minnas scenen -- så var han färdig.
Och beslutsammare än han i allmänhet visat sig vara, drog han sina färde
ur landet. -- För den, som går omkring och törstar efter handling, är
krigaryrket f.n. inte rätta verksamhetsfältet, i hvarje fall inte i det
nutida Sverige. Thure Gabriels roman skall helt visst meddela oss denna
sanning.
Hvad blir då kvar för en Silfverstååhl? Med denna fråga ha vi kommit
fram till dagens text. Johan hade en yngre bror, Henrik, det är han som
i _Köpmän och krigare_ får lämna svaret.
Henrik Silfverstååhl är strebern. Han äger inte något ovanligare mått af
intelligens. Men han har det som kan vara lika bra, och ofta är bättre,
den fasta viljan att bryta sig väg och lyckas; en relativ fördomsfrihet;
en begränsad men inom sin snäfva horisont ofelbar klarsynthet. Med en
ganska märklig förmåga af beräkning ställer han in allt på målet, väljer
t.ex. sina vänner -- d.v.s. bekanta -- bland dem som en gång kunna ge
honom ett handtag när det gäller, arbetar på att ge sig den air af
vederhäftighet och allvar, som väcker förtroende och kommer folk att
ställa gynnsamma prognoser för framtiden.
Henriks med omsorg valda kotteri består af söner och brorsöner till den
högre Stockholmsfinansen och byråkratien. Mot deras vidlyftiga vanor
förefalla hans dubbelt stränga. Han gäller nästan som ett slags fenomen.
I hans lif ha de erotiska upplefvelserna af ekonomiska skäl fått spela
en ytterst blygsam roll. Det heter på grund häraf, att han är en
öfvertygad renlefnadsman. Och när hans vän Richard Herner en dag
anförtror detta åt sin syster Elsa, en ung dam af modern läggning för
hvilken ingenting mänskligt är fördoldt, så retar det hennes af mycken
läsning påverkade erotiska fantasi. Det kommer till, att Henrik är
adelsman och således representerar en för henne jämförelsevis obekant
djurart. Och hon döljer icke att hans intressanta uppenbarelse väcker
hennes nyfikenhet, om inte annat. Henrik häpnar en smula, men tar sitt
parti och förälskar sig i henne.
Elsa tillhör den stora judiska basar- och bankirfamiljen Herner. Genom
sitt giftermål har Henrik Silfverstååhl kommit in i en värld, där
chanserna äro större än i någon annan. Man mottager honom med en viss
skepsis, och han har ett och hvarje att öfvervinna i denna krets, som är
ny för honom både som social miljö och som rasmiljö. En lyckad kupp på
en af de nya anförvanternas bekostnad visar emellertid med önskvärd
tydlighet, att han är lika villig som kapabel att foga sig efter seden i
Kanaans land. Och när han till yttermera visso företagit en äfventyrlig
spekulation med medel som anförtrotts honom, anses han definitivt ha
ådagalagt sin rättrogenhet. Henrik Silfverstååhl blir vice verkställande
direktör i A.B. Svensk koppar, och ingen betviflar att han är
morgondagens store finansiär.
Som man ser, röra sig i Sven Lidmans romaner de stämningar och
åskådningar i det moderna Sverige, för hvilka vägen mot den nya
storhetstid man drömmer om går fram på den ekonomiska utvecklingens
mark. Henrik Silfverstååhl är en typ som skall förkroppsliga en ny,
tidigt vaknad och illusionsfri generations nyktra och praktiska syn.
Henrik hade tidigt fått lära sig hvad verkligheten betyder. De hårda
åren i Uppsala, hela den långa glädjetomma barndomstiden och
ungdomstiden med sin försakelse och sina förödmjukelser hade vant honom
att räkna med verkligheten som det enda reella. Det fanns i det lif han
förde ingen plats för dröm och längtan.
Med själfbehärskningens konst, som han småningom inhämtade, vann han
också medvetandet att detta jag, som ständigt fick tuktas och kufvas,
inte rimligtvis kunde vara den medelpunkt kring hvilken jorden rör sig.
Hade han fått lof att offra sina personliga begär, så fick han således i
stället insikten att individen till slut blott är en del, en faktor
bland många andra. Det är klart att denna syn måste prägla hans
uppfattning af själfva arbetet, måste vidga och fördjupa den, måste låta
honom i arbetet se något som också rörde just detta hela, af hvilket
individen blott är delen. Här fanns punkten där hans medfödda
patriotism, hvad han ägde af nedärft sinne för förpliktelserna, kunde
sätta in. Ju större framgång han når med sitt arbete, i dess högre grad
skall han vara mån om att ha det hela i tankarna och låta sin enskilda
sträfvan gagna det allmänna.
Henrik Silfverstååhl saknar illusionerna, som skymma det närliggande och
påtagliga och locka mot det fjärran som är skyar och ovisshet. Detta är
hvad som drar det skiljande strecket mellan honom och de andra.
Drömlandsromanernas Helge Bendel tillhör den generation som är
fantasternas och drömmarnas, pratmakarnas, poeternas, slösarnas --
slösare med timliga och andliga gåfvor. För Henrik Silfverstååhl hägrade
intet drömland i skyn, och hade féen Morgana rört hans panna med sitt
finger, så hade det blifvit den upplyftande och vederkvickande synen af
bankpalats och fraktfartyg, vattenfall och grufvor.
_Köpmän och krigare_ betyder en ny problemställning inom vår roman. Det
är ingenting mindre än en ganska radikal omvärdering af det praktiska
och teoretiska lefnadsideal poeterna länge förkunnat.
Axel Borg, Hans Alienus; Otto Imhoff och Erland Stråle; Martin Birck och
doktor Glas, Helge Bendel -- de äro främlingarna, som vilsna i nuet söka
sig bort mot gårdagen eller räcka handen mot morgondagen utan att veta
hvad de begära eller utan att längre förmå hysa några begär. Alla ha de
blifvit sin egen värld, och kring dem har den bekanta »obotliga
ensamheten» dragit sin ring.
Henrik Silfverstååhl bryter ut ur sitt väsen och aflägsnar ur sitt lif
allt som hade varit element till en egen värld på inbillningens mark och
under drömmens himmel; mikrokosmus blir makrokosmus: den lilla värld,
som är individens privata jag, offras för den större värld som är
samhället, nationen.
_Köpmän och krigare_ är en synnerligen intressant roman. Jag vill inte
påstå, att den vore absolut öfverlägset komponerad, och jag befarar att
Sven Lidman inte gjort allt hvad han velat af Henrik Silfverstååhl.
Den vidlyftiga personal han opererar med har ibland distraherat honom.
Entusiasmen för den idé han så lifligt afhandlar har någon gång kommit
honom att spåra ur. Se blott Otto Herner, den store bankdirektören. Ett
dämoniskt skimmer omger hans skickelse (s. 119). Det ges ingen njutning
som han inte proberat, men aldrig har ögat med den kyliga blicken fått
varmare glans! En god del af Sveriges kvinnor -- berättar _Pasiphaës_
skald -- har han ägt, tack vare sitt guld, och ingen af dem har bragt en
aning af rus in i den siffrornas rena och halkyoniska värld (s. 428),
där han lefver, en finansernas krigare och kondottiär, en man med
äfventyrets glans kring sitt lif (s. 118) -- o.s.v.
Men tag i stället Abraham Herner, patriarken i den vidlyftiga familjen
-- de inledande sidorna äro en beundransvärd skiss af figuren och
rastypen. Öfver hufvud taget ha Israels barn gifvits på ett sätt som
starkt intresserar, åtminstone en finländsk läsare. Deras uppgift i det
germanska samhället tyckes vara af märkligaste slag. Hos dem går
svensken Henrik Silfverstååhl i skola på mer än ett sätt. Han hämtar hos
dem impulser också för det moraliska -- se den vackra episoden med
brodern.
I romanserien om släkten Silfverstååhl rör sig en känsla som helt visst
får kallas nationalistisk. Men just här får naturligtvis verket sin
styrka. Idéen, om hvilken Sven Lidman haft så pass mycket outreradt att
förtälja oss, har för honom själf varit en lefvande idé; och det patos,
som talar i hans nya bok, är när allt kommer till allt den vackra
hänförelse som lifvar och lyfter.
12. 11. 11.