Selma satt en aftonstund i en liten blomrik lund vid det höga fjället,
-- men till jorden icke var fästad hennes blick så klar, den var höjd
i stället upp mot himlaranden, hvar aftonrodnan underbar purpurmanteln
bredde.
Sakta rördes Selmas mund där i fridfull aftonstund och man hörde orden:
"hvarför, hvarför skaptes jag, att min korta lefnadsdag dväljas lågt på
jorden? Hvilken ljuf och härlig lott är det dock, som molnet fått! Hon
kan högt sig svinga.
"Hvarför får ej också jag lätt och fri med ljuft behag mig i luften
höja? Där jag blefve ljus och skär liksom hvita molnet där, finge
purpurslöja; och till jordens kval och grus finge från en sfär så ljus
jag befriad blicka." --
I det samma Selma såg, hur i tyst och långsamt tåg ner ett moln sig
sänker. Ner det sjönk vid Selmas fot, blomman som det tog emot, det med
dagg bestänker. Selma hör en stämma då mild och vek ur molnet gå och
den hviskar sakta:
"Klaga, mennskobarn, ej du, ty din lott långt mera ljuf är, än mina
öden: ty af stoftet född i dag ren i morgon väntar jag af detsamma
döden. -- Mellan jord och himmel blott ständigt sväfva är min lott och
i gråt upplösas. --
"Men du finnes evigt kvar, ty ditt lif ej ände har, och du skall få höja
dig långt högre upp än jag, och din sällhets sommardag skall för evigt
dröja. -- Vandra nöjd din lefnad här, och din längtan, ditt begär ställ
till rätta hemmet!"
Julkaistu "Trollsländassa" 1872.