Gud vet hvarför hon gifte sig med Rellu-Calle, han var ju så
förskräckligt ful. När man frågade henne derom på samvete, hade hon
alltid samma svar: »Någon skulle väl ta hand om kräket, och när ingen
ann ville ha'n, så...»
Om han hade kunnat försörja henne, så hade det kanske varit ett skäl.
Men det kunde han inte. Bara till hälften. Han var för klen till _en_
mans arbete och hade egentligen bara en half karls kraft. -- Ryggen var
midt itu redan då jag föddes, -- sade han sjelf; -- och när de skulle
lappa ihop'en, blef det galet. -- Puckeln var ovanligt svår, sned och
hög. Hufvudet stack upp mellan axlarne med ett hår, borstigt och
okammadt; stora öron, röda och dessutom utstående liksom handtagen på en
kruka, visade sig mellan hårtestarne. Han hade en liten näsa, som gick
och slök luft och regn utan allt slags naturligt skydd. Man kunde se
honom den vägen rakt in i halsen, påstods det.
Någon skönhet var han således icke. Och hon tog honom ändå. Menniskan
var rent af galen, ja, man sade att hon friat sjelf. Då var hon nitton
år, såg ut som »folket gör mest», var flink och dugtig; det var ingen af
tjenstepigorna, som gjorde de grofva sysslorna uppe på herrgården så bra
som hon.
Han var skomakare till yrket. Hade varit spelman och fuskat med sådant
der, men det fick han lägga bort. Kajsa tålde inte musikantlifvet. Hon
tyckte mer om skomakareyrket. Isynnerhet som han var den ende på hela
Drumsö. Han hade sin verkstad i ett rum på »Torparbacken». Så kallades
den lilla byggnadsraden uppe på kullen mellan fälten. Den låg inklämd
och inkilad mellan gärdesgårdarne, alldeles invid vägen som ledde förbi
rian, ladorna och spannmålsbodarna, icke långt ifrån tegelbruket.
Det var ett par usla hus. Förfallna, grå och osnygga. Ständigt lika
smutsig var gården och vägen derutanför. När solen sken, stank den
torkande, orenliga leran i värmen, när det regnade, stod hela gården och
blänkte, det var en svart, djup, bottenlös välling, soporna drunknade,
till hälften i smörjan och här och der stack det fram en gammal känga
eller en trasig tallrik. På ena sidan, högre upp, fans en liten täppa,
som kallades Rellu-Calles »trädgård». Der tvinade två små
krusbärsbuskar, hvilkas bär liknade enkartar till storlek och kulör,
dessutom funnos der några solrosor. Dessa stucko djerft fram sina gula
kronor, stirrade upp i skyn efter strålarne, spärrade ut med bladen och
stretade emot det orättvisa behandlingssätt de voro utsatta för, i det
de sågo så sjukligt gula ut som det var dem möjligt. En potatisplanta
stred om utrymmet med en frodig tobaksväxt, men torfvan var för liten
och de vantrifdes båda. Triumferande och stolt reste sig deremot en
buske nässlor, de voro utan vidare pretentioner nöjda med förhållandena
och sträckte sig så högt som möjligt upp mot husväggen. Rellu-Calle hade
glädje af nässlorna, de trifdes bra och voro så gröna, att det riktigt
gjorde honom godt i ögonen att se på dem.
Han delade rummet med drängen och dennes familj. Det svarta, otrefliga
rummet! Men om sommarn arbetade de ute, de andra, då kunde han sitta
hela dagen ensam vid fönstret, der hans bord stod. Han arbetade så
flitigt han kunde. Svart om fingrarne och brun i ansigtet, satt han med
sylen och sömmade det starktluktande kalfskinnet. Men det gick sömnigt.
Hans natur var så.
Hon deremot, hon låg på golfvet i ingeniörens stora sal med de sex
fönstren, skurade och fejade; hvit var hon i hyn och ren så att hon
sken, det var en lust att se på henne, lika mycket hvad hon gjorde,
antingen hon bakade, bryggde, stöpte ljus, väfde eller tvättade.
Alltjemt var hon lika snygg och fin, linnet om hals och armar var hvitt
och helt, kjolarne ordentliga och propra: hon var den bästa af alla
pigorna.
Nå, hon skulle nu ha honom. Dagen efter bröllopet flyttade hon till
torparbacken, och drängens flyttade ut. I sex dagar skurade, sopade,
gräfde, lappade, hamrade, spikade och fejade hon. På den sjunde grät
hon. Men på måndagen började hon på igen. Tvättade, sydde och strök.
Rellu-Calle tappade becktråd och syl, han satt utanför på gården med
sitt bord och glömde arbeta. Han gapade med sin stora mun in i den öppna
dörren, der hon syntes, hans hvita tänder lyste, och hans ögon skeno af
en glädje, så ny och stor, att han ännu ej kunde fatta den. Det blef
icke mycket med hans arbete. Han funderade -- öfver sin lycka. Öfver
alla verldens ting. Medan han såg på henne, flögo hans tankar -- långt
bort.
En dag blef hans rock underkastad en noggrann undersökning. Kajsa fann i
fickorna någonting, som skulle skrämt lifvet af en hufvudstadspiga. Men
hennes känsla för honom var »långmodig och förlåtande», hon vände ut och
in på fodret, innehållet sprang bort, allesamman, de voro kanske nio
eller tio, de galopperade nedåt gården, och Rellu-Calle såg med en
undergifven blick den hårdhändta afskedshelsning hon gaf en, som icke
ville i väg fort nog. Det var hans favorit, just denna halfvuxna, hans
bästa kamrat, född och uppvuxen i rockfickan, en så älsklig tam en, och
just den skulle dödas så der omildt. Han hade dem kära, dessa bruna
»torrakaner», de förstodo honom, han behöfde bara skrapa på ficklocket
så kommo de fram, -- de visste genast, de kloka djuren, att de skulle ha
frukost ... vattvälling.
Nu var det slut med den fröjden. Vännerna voro borta och döda
allesamman. Hans kärlek tålde dock vid denna knäck. Kajsa hade intet
hjerta för dessa varelser, som hon i sitt oförstånd kallade »ohyra» --
men han förlät henne, och han teg. Hon piskade rocken, skrapade den med
knif, tvättade den med borste, vädrade den och lappade den. Så kom
byxornas tur. Och sist ägaren sjelf.
Hon var med i bastun, basade på med en ny qvast, skurade om honom,
»baddade» och gned. Kamraterna förtäljde, att hon lånat torparmors
fårsax, och att Rellu-Calles långa hår strukit med intill sista strået.
Hon såpade in hela hufvudet, och oaktadt det qvidande offrets alla qval
höll hon så länge på, att han var alldeles hudlös af idel renlighet. Der
fans icke en skugga af beck mer; ej ens på fingrarne. Utan ett ljud
klädde han på sig efter processen, kröp i sina nytvättade underkläder
och gick vid hennes sida hemåt, så föga lik sig sjelf, att han icke rätt
visste hvad det var åt honom -- han var visst icke »riktigt frisk».
Men om några dagar hade han skaffat sig något af sin förra fernissa.
Han drog in smörjan utifrån med stöflarne, dröp omkring med oljan och
becket och smetade ner öfver allt. Kajsa kom in som en hvirfvelvind,
sand och borste hade hon i baljan, kokande vatten fans det i kitteln.
Rellu fick släppa till skinnet, en gång blef han litet skållad på näsan,
men det var af våda, det försäkrade hon så trohjertadt.
Och kom der några af hans forna vänner ifrån tegelbruket på besök in i
skomakarstugan, så var det märkvärdigt hvad det just då blef för en
brådska med stora bykgrytan i spiseln. Hon lade färskt enristrä under
grytfoten och -- någonting var det alltid med spjället, det rökte in och
det stank, man fick lof att gå ut och tillbaka dit hvarifrån man kommit.
Hjelpte icke oset, så blef det storskurning i stugan. Hela kittelns
innehåll tömdes i ett huj ut öfver golfvet, det ångade, en het våg
svallade öfver allt, det var att akta stöflarne, annars brände det.
Och det gick inte an för Rellu att gå ut med de andra, det var alldeles
för brådskande med »lilla frökens skor, som skulle lappas», det fick lof
att bli färdigt inom ett par timmar senast.
Så fort kamraterna, de forna supbröderna gingo ut från dörren, gick
enrisröken ut från öppnade spjäll, så att det bolmade ur skorstenen, och
skurvattensfloden torkade som genom ett underverk, tack vare viska och
trasor. I stället kokade der snart en puttrande rågmjölsgröt i lilla
jerngrytan, och Rellu fick en kyss af varma, fylliga läppar. I Kajsas
ögon spelade vid dessa tillfällen ett lustigt, skälmskt uttryck -- men
försvann fort igen.
När sommaren led, började hon stundom se trött ut. Hon stred tappert
lika fullt, stred med qvast, borste och viska, slet, stretade emot smuts
och orenlighet, men -- det var ett drygt arbete. Han var van vid sitt,
han var född i det, och det gick inte så lätt att ändra.
Det var en hop med ungar i rummet bredvid, de andra familjerna voro af
hans sort. Orenligheten stod henne upp öfver öronen, den kom utifrån,
inifrån, trängde in öfverallt, bredde ut sig, förtärde och förstörde.
Hon motade, kämpade, först i godo, med leenden, med skämt och med friskt
mod. Men senare med tappadt kurage, tröttnad energi, allvarsamt sinne.
Han var god emot henne och nöjd med henne. Det forna var slut för honom.
Det nya var annorlunda, visserligen nytt, men ändå bättre.
Det kom nu för tiden stundom en trötthet öfver honom vid arbetet. Han
orkade icke, nu mindre än förr. Hon uppmuntrade och uppeggade honom, men
-- det hjelpte icke. Hans armar slappnade, fingrarne slaknade af, prylen
föll ur handen. Ögonen skymdes liksom af en dimma, han såg icke riktigt
bra.
Om en stund gick det öfver, och han kunde åter börja. Men det var bättre
att se på Kajsa. Hon tvättade. Hennes hvita armar hade blifvit röda.
Hennes röda kinder hade blifvit hvita. Och hennes friska fylliga läppar
voro ej mer så blodfulla och strama. Lika fullt arbetade hon, hela
dagen. Och halfva natten.
Men ändå var der stor fattigdom. Icke nöd, nej, långt ifrån, bara
fattigdom. Alltid snyggt och renligt. Men Rellu trifdes ändå icke. Hans
själ trifdes, men kroppen ej. Hans ögon började glänsa, af stilla lycka
måhända, kanske af någon feber, som han icke sjelf kände. Hans bruna,
smutsfärgade hy bleknade, hans hår fick en liten skiftning i grått ...
det var kanske såpans förtjenst, eller må hända var det någon ting
annat...
Kajsa hade gräft ett djupt dike omkring hela Torparbacken och dessutom
tvärsigenom gården. Smutsvattnet fick aflopp, leran torkade ut. Hon
sopade och räfsade rundt omkring, lade upp en afskrädeshög bakom
uthusen, ordnade hvar hon kunde. Hon vattnade »trädgården», rensade den,
klippte och styrde derinne.
Solrosorna gingo i frö. Det blef höst på allvar. En vacker dag somnade
Rellu in vid lästen, satt och sof midt på sjelfva förmiddagen. Det
stackars hufvudet hade fallit litet framåt, händerna hängde slappt i
skötet på honom. Hon knuffade till honom, skakade om hela den bräckliga
gestalten, fick honom vaken och skrattade ett af sina forna skratt, när
han så hjelplöst ursägtande såg upp till henne: -- Förlåt, hustru!
-- Gå och lägg dig -- menade hon -- du är trött och orkeslös, -- du
skall ha dig en sup, det stärker!
Rellu gjorde svårigheter, suckade och sade att han ville arbeta. Kajsa
tog honom om det oformliga lifvet, ledde honom med vänligt våld till
fållbänken, slätade det borstiga ansigtet med flatsidan af sin efter
byken ännu fuktiga hand, och lade honom till sängs. Han fick sin sup,
insveptes i hennes kappa och kunde på qvällen få höra en stump ur
bibeln, eftersom det var lördagsafton.
På söndagen steg han icke upp. Och icke sedan heller.
Om några veckor var der granris på golfvet, på gården, på vägen, hela
vägbiten ända ned till stranden. Han var död och bars ned af torparn,
drängen och två af brukskarlarne, bars i sin svarta kista till båten.
Man for direkte till begrafningsplatsen, det var kanske tre qvarts
timmes väg från Drumsö om man rodde makligt, och det måste man ju för
högtidlighetens skull.
Hafvet var alldeles lugnt, marken frusen, inga löf funnos mer qvar på
träden. Kyrkogårdsgångarne voro deremot fulla af gula, röda och grå
vissnade blad, det prasslade då man gick, det var en mjuk, rörlig matta,
orolig och ostadig. Kajsa i sin långa svarta klädning tyckte, att lifvet
var som en sådan höstklädd kyrkogård, och hennes förhoppningar liknade
de vissnade, fallna löfven dernere. Snart skulle en vind komma, sprida
dem, jaga dem, förinta dem. Hon hade älskat på sitt vis, älskat denne
otymplige, vanvårdade, olycklige, som aldrig förr hade sett en solstråle
i sitt lifs mörker förr än hon öppnat fönstren på vid gafvel och låtit
Guds sol inströmma i detta andliga fängelse.
Men -- han tålde icke vid lyckan. Icke solskenet. Det bländade. Han fick
solstygn. Och han dog.
Pastorn spilde icke många ord på den döde. Kajsa tyckte, att han gerna
kunde sagt något vackrare. Hon uppfattade begrafningstalet som hade han
menat, att Rellu-Calle egentligen var ett »varnande exempel». Så skulle
man _icke_ lefva.
Han visste icke, pastorn, hur god hennes man varit! Hur trohjertad, hur
tacksam, hur gladlynt och lättledd. Han -- han var nu död, visst hade
han kunnat vara litet mera proper och litet mer »om sig», men -- han
hade ju aldrig förr haft någon, som uppfostrat honom eller vårdat sig om
honom.
Ingeniören på gården tillät Kajsa att bo qvar på Torparbacken. Endast
att hon skulle ta herrskapets tvätt och hjelpa med skurningen deruppe.
Hon tackade, det var ju en lycka att hon fick behålla rummet, hon skulle
verkligen komma att behöfva det.
På vintern föddes pojken. Han var frisk och färdig, stark och dugtig,
man kunde se på honom att han skulle bli vid lif. Han liknade modern,
det var hans lycka, en sådan far bör man ej likna, en sådan borde ju
egentligen icke ha barn. Han borde öfver hufvud taget alls icke finnas
till. En otäcking sådan som Rellu skulle åtminstone aldrig tillåtas
gifta sig. Hans lif unnar man icke en enda glädjestråle. Det är de
bättre lottade som skola ha det goda. Den, som har mycket, skall få
mera. Och den, som eger litet, skall mista äfven det...
Men Rellu-Calles son var en präktig pojke, han frodades, blef tjock och
fet. Det var kanske moderns kraftiga natur, som gick igen. Han skrek
nästan aldrig, log mest, hade små, djupt liggande ögon och fina, långa,
ljusröda fingrar, hvilka ständigt grepo i luften liksom efter för andra
osynliga fjärilar, som flögo omkring honom der han låg.
Det var ett stort afbrott i Kajsas arbete. Hon tog numera hem tvätten,
hon strök och stärkte, men det var ändå inte detsamma som förr. Den
lille drog henne ifrån sysslorna. Och han hade en hop med behof. Han
fick kläder, snygga, hela kläder, varma och starka. Men maten blef
svagare, ty modren svalt. Begrafningen hade kostat så mycket och så
sjukdomen...
När våren kom, -- mannen hade nu legat i mer än ett år i grafven, -- tog
Kajsa tjenst hos ett ryskt herrskap, som hyrde en stuga, lilla »röda
stugan», ett stycke från sjelfva gården. Herrn var kapten vid ett ryskt
kosackregimente och hade som betjent en ung denschick, äfvenledes
kosack. Denne gick här på landet klädd i sin nationaldrägt, hade vida
svarta sammetsbyxor, röd kattunsskjorta med bälte kring lifvet och höga
stöflar med sporrar. På hufvudet bar han en sammetsmössa och det släta,
i midten benade svarta håret hängde rakt och slätt ned öfver nacken. Hyn
var brun, men under kinden brann det röda varma blodet. Han var
tjugufyra år, smärt, liflig och använde hela sin dag till oförtrutet
ifrigt arbete. Han skötte köket, kokade och stekte, gjorde rent och var
med ett ord i en kokerskas ställe. Han höll det lilla otrefliga huset i
den utmärktaste ordning, skurade det dagligen med sand och såplut,
rengjorde kärlen i sanden utanför byggningen: han begrof dem, sotiga som
de voro, in i sandhögen och rörde dem derinne häftigt, så att de med ens
blefvo blankpolerade.
Kajsa betraktade med den största förvåning ryssens sätt att gå
tillväga. Hon fann det först föga öfverensstämmande med hans värdighet
som man, att så der syssla med pannor och fat, och att så uteslutande
göra en vanlig tjenstflickas sysslor, men småningom insåg hon, att
arbetet gjordes bättre och lättare af en karl. Hon beundrade hans
händighet, hans arbetsförmåga och i synnerhet hans verksamhetslust. Han
sjöng vid sitt arbete, hans röst var vek, böjlig och hög. De vemodiga
stroferna i början af hvarje visa lockade tårar i hennes ögon, liksom
hon af de muntra, nästan vilda omqvädena vid slutet af hans sånger
tvangs, nästan mot sin vilja, att göra några danssteg eller vagga på
hufvudet i takt med rytmen.
På qvällen arbetade han i trädgården. Der var han lika outtröttlig. Han
hade på en månad gjort underverk. Alla blommor växte, som om de glömt,
att de stodo på finsk grund, i en omild, blåsig skärgårdsmark, och
köksträdgårdsplantorna frodades hejdlöst. Han gödde jorden, vattnade,
rensade och krattade. Arbetarne och qvinnorna betraktade honom med
undran, somliga af männen, isynnerhet de lataste, logo hånfulla löjen,
då de sågo den unge kosackens ifver, och vände honom medlidsamt ryggen.
På lördagsaftnarne samlades folket vid tegelbruksplanen eller också vid
torparbacken för att leka eller dansa. Stundom voro de uppe hos
inspektorn i »stora byggningen» och roade sig då med att »kasta omkring»
gungan eller att dansa, solo och parvis. »Store Jaska», den starkaste af
brukskarlarne, han som eljes var så allvarsam, han var den vildaste
solodansör på söndagarne, då han fått i sig ett halfstop bränvin eller
så. Då knuffade han undan de andra, beredde sig plats på bergsplatån
midt framför balkongen der herrskapet satt, och uppträdde med solodanser
och monologer.
Han framträdde i sin kostym af skjorta och byxor, båda af oblekt linne.
Skjortan var öppen i bröstet, och den ludna barmen syntes igenom.
Byxorna voro knäppta ofvanpå helt löst, sammanhållna kring höfterna af
den läderrem, vid hvilken knifven hängde blänkande och nyss slipad. På
fötterna höga smorlädersstöflar. Hufvudet med det långa orediga håret
var beklädt med en hög skinnmössa, påträdd bakifrån, så att hela det
bleka, stora ansigtet med de utstående, vilda ögonen framträdde.
Så han dansade! Otymplig och tung. Det blågröna, vida hafvet stod bakom
som en fond, när han på bergsplatån med långsamma, klumpiga, men vilda
gester dansade sin »bagarevals» och, svängande med sina långa armar,
ropade den stående slutstrofen:
-- Ah, ah, bagarevalsen bör du aldrig förglömma!
Den unge ryssen, som aldrig söp, icke ens om söndagarne, betraktade
finnarnes märkvärdiga bränvinsinspirerade lustighet med ett godmodigt
löje. Han visste, att »store Jaska», en österbottning, aldrig talade ett
ord, då han var nykter, och att ingenting i verlden då kunde förmå honom
att skämta eller le, allraminst att dansa. Han visste, att Jaska var en
tyst, smutsig, men fridsam karl, då han ej söp, men att bränvinet gjorde
honom oregerlig och farlig. Han visste, att alla fruktade honom och hans
blanka knif, och att första stadiet i hans rus alltid ingick med
dansen... Om han vid det laget fick ännu litet till, så blef der
slagsmål, det visste han, och blodigt handgemäng.
Man hade alltid ett par af männen i »stugan» på måndagen, de lågo der
förbundna och i sårfeber... Stundom måste de föras till staden, till
polisen. Jaska hade »märkt» dem. Och ingenjören hade väl för längesedan
gjort sig af med honom, om han ej varit så stark ... vid bruket arbetade
han som en häst, drog kranlasset, der leran tillmalades ... körde
stundom sjelf kärran med sand från gropen, bar de färdiga tegelstenarne
ned till stranden och lassade dem sedan på skutan der nere.
Han var en jätte. Då han dansade, talade han alltid på vers,
improviserade, än till kamraterna, än till qvinnorna och än till
herrskapet uppe på balkongen. Alla fruktade honom. Man var rädd att
ådraga sig hans vrede. Ingen vågade lemna berget, medan han dansade,
annars blefve han kanske retad. Det var en obegriplig blandning af allt
möjligt, detta stor-Jaskas sångspel, när han var så der på treqvart. Än
hotfulla, oförklarliga anspelningar på längesedan lidna oförrätter. Än
klagan öfver ett förspildt lif, för hvars olyckor han anklagade de
store. Än var det gamla slagdängor, stumpar ur någon gammal sjömans-
eller kärleksvisa. Oftast påspädda af egen fatabur.
I qväll var det bara recitativ. Han hade öfvergifvit all slags form.
Innehållet af sången var mer än vanligt dunkelt. Man kunde spåra uttryck
af kärlek och svartsjuka. Han såg på Kajsa. Suckade, halfskrek, slängde
med sina tunga armar och svängde sig långsamt och klumpigt som en
elefant.
Alltjemt stannade han, såg med hufvudet på sned bort till henne och
sjöng med sorgsen, stark, skorrande basröst några i moll stämda strofer
såsom:
Det tunga, tunga hjertat mitt
Som syndat Gud och djefvulen,
Det är så argt ... ja, ........
Han slutade med sången, och halfhviskade: -- Jaa, Kajsa, minsann är det
så. Och du skall ännu en gång få förtret af ryssen! Ja, det skall du få.
Mig vill du inte kyssa, nej! Men fienden, den lede onde fienden kysser
du för det han har sammetskjolar om benen på sig.
Åhoj! Det tunga, tunga hjertat mitt
Som syndat Gud och djefvulen,
Det harmas åt ett ansigt hvitt
Som frestar Gud och djefvulen...
Hå, hå, hå, vänner alla, ovänner skulle jag eder kalla,
Bagarevalsen skall ni aldrig förglömma.
Han blef allt mer oredig, det långa recitativet fick allt mer
utsväfvande kadenser, och slutligen sjönk han ihop der han stod, blef
trött och melankolisk, samt gick bort, brummande på en långt uthållen,
sucklik ton en fermat, oändlig och tröttsam. Han gick in i stugan och
kastade sig der på en bänk. Der låg han nu och sof så sött.
De qvarblifvande drogo en suck af lättnad och gjorde sig lustiga öfver
stor-Jaska.
Kosacken sprang fram, så fort den andre lemnat platsen, talande en ström
af ord, som ingen förstod, gestikulerande och skrattande. Han drog upp
ur fickan en rödbrokig bomullsnäsduk med S:t Alexander Newski i gult på
rödt fält, bredde ut den på berget och stälde sig derpå.
Så spottade han i händerna, jemkade mössan, så den satt riktigt bra, och
började _sin_ dans. Alltid på samma fläck. Först försigtigt, sirligt,
långsamt, nästan högtidligt. Sedan flyttade han fötterna fortare. Så
allt mer snabbt. Han skrek till ibland, ett högt »huj», då han tog ett
hopp, böjde sig så alltmer och blef slutligen så flink i benen, att ögat
ej mer kunde följa dem. Det var egentligen på smidighet, knästyrka och
böjlighet han lade an. Han tycktes sitta på marken, med än det ena, än
det andra benet långt ifrån sig, pilsnabbt flyttade, och så upp igen och
ned, ständigt om och om. Armarne i sidan. Han stod alltjemt på näsduken,
.... då han slutat var den lika slät som i början. Konststycket var
ypperligt utfördt. Alla herrskapen der uppe på balkongen klappade i
händerna. Men folket rynkade på näsan. De hyste agg till ryssen,
»fienden» som han kallades. Och de tunga, bränvinsdåsiga bruksarbetarne
af landsens egna barn menade trumpet, att »man nog minsann förut visste
af, att ryssarne voro flinka i benen. De skulle aldrig kommit i landet,
om de inte med sina penningar köpt de svenska förrädare, som då styrde
landet. Nej.» Och trumpna och missnöjda vände de ryggen till den grupp,
der kosacken, omgifven af qvinnorna, skämtade, skrattade, sladdrade
eller sjöng, accompagnerad af sitt dragspel. Han kurtiserade dem alla,
kysste både unga och gamla, svängde om med både gummor och flickor, drog
»fingerkrok» med pojkarne och lyfte barnen högt i vädret, för att låta
dem se »kejsarens gyllne slott».
Kajsa, som var barnsköterska hos kaptenens, gick tidigt hem. Sergej
följde efter. Pratande och skämtande. Han smekte henne, tog hennes arm,
kysste den varm och strök hennes händer. Redan länge hade han förföljt
henne med allehanda älskvärda väntjenster, burit vatten åt henne, hjelpt
till med tvätten och gifvit henne en slant eller par af sina
drickspengar. Hennes barn var han i synnerhet öm emot, bar det på sina
armar, lekte med det, gjorde leksaker åt det.
Den lille bodde egentligen på torparbacken hos en arbetarhustru, men var
ofta hos sin mamma. Nu i qväll hade hon honom der nere, kaptenskan hade
sjelf skickat henne upp till gården för att se folket roa sig och lofvat
taga hand om pojken.
Der ledde en liten slingrande gång ned ifrån berget, genom ängen och
till röda stugan. Kajsa gick förut, rodnande och säll, Sergej efter. De
trampade i det höga gräset, som stod dem ända till midjan, följde stigen
ned till diket, der detta var så tort, att det kunde begagnas som
gångstig, och gingo som i ett grönt hvalf af doftande, vajande timotej.
Solen gick ned. Det sken och strålade, foglar sjöngo, fiskmåsarne slogo
nere i viken. Allt var rosenrödt, rödt sken hafvet, himlen, jorden.
Kajsa var ung. Hon hade ej fylt sitt tjugoandra år. Men hon hade
hittills glömt, att hon ännu var ung. Han, ryssen, han var också ung.
Hon hade glömt, att det öfverhufvud taget fans ungdom i lifvet ännu. En
märkvärdig sympati för denne man, hvilken liksom hon dyrkade renlighet,
uppstod hos henne. Det var någonting alldeles nytt. Hon hade förut varit
ensam om allt, hon hade ensam dragit allas bördor, hade kämpat och lidit
så mycket. Han kom, med samma tendenser, kämpande samma slafkamp, men
med lätthet, med gladt mod, som en lek. Han var fin och snygg som hon
sjelf, han var allt det fullkomligt, som hon var halft. Hvad hon försökt
göra, alltid utan att lyckas, det gjorde han genast och lyckades.
Alla andra män föreföllo henne i jemförelse med honom så råa, smutsiga,
klumpiga. Han var liksom från en annan planet än de andra, och han
talade ej ens samma språk.
Hon visste ej hvad han sade, men förstod honom ändå så väl. Hon förstod
ej orden, men tonen, rösten, blickarne. Hon trodde, att han älskade
henne, hon tänkte det icke, utan anade, kände det.
Denna qvällen isynnerhet. Han tog på lek ur kammen, som sammanhöll
hennes flätor, de föllo ned på ryggen. Han kysste det ljusa håret och
virade flätorna kring sin hals. Hon smälde honom skämtsamt på kinden och
sprang förut. Han efter. Han snafvade i gräset, steg upp, snafvade igen
och låg der på knä och bad. Med knäppta händer bönföll han, hon bara
skrattade. Men -- med ens blef han ifrig, sprang upp, bad om igen, om
hvad, det visste hon icke.
-- Han friar, -- tänkte Kajsa och rodnade så vackert, -- han friar, jag
skall fråga ingeniörens hvad jag skall svara.
Sergej friade mycket ifrigt hela vägen. Kajsa log åt sin beundrare.
Hemma hötte hon åt honom med näfven, tog godnatt, oaktadt hans
föreställningar och stängde dörren. -- Saftri -- ropade hon efter honom,
-- Saftri, i morgon, i morgon skall du få veta det.
Om morgonen talade hon med kaptenskan. Sergej inkallades. Det blef en
liten stum scen. Sergej ville egentligen -- ingenting. Han såg generad
ut. Och Kajsa var ond hela tre dagar.
Så började kurtisen om igen. Nu ville han bestämdt. Men inte hon.
Kaptenskan kom ännu en gång emellan som tolk. Sergej ville »förlofva
sig». »Endera giftas eller ingenting alls», förklarade Kajsa.
Tre dagars stillestånd. Två dagars skärmytsling. Mulet väder, regn, åska
i luften.
På den sjette dagen klarnade himlen. På den sjunde sken solen. Sergej
älskade. Kajsa stred emot, men den lyste ut ur hennes ögon, hjertelågan.
Hon var i sjelfva verket redan öfvervunnen.
För tredje gången gingo de in till herrskapet, båda två, hand i hand. Nu
ville Sergej gifta sig. Kaptenen förmanade, påminte om hemlandet, dit
de kanske snart nog måste återvända, Sergej försäkrade, att han skulle
taga henne med. Kaptenskan talade om Kajsas dåliga affärsställning, om
pojken som fans till och måste klädas och födas, om de barn som skulle
komma med tiden.
Sergej skakade betänksamt på hufvudet; han höll på att ge sig, men då
han såg på Kajsas röda kinder och vackra fylliga gestalt, morskade han
upp sig. Han ville gifta sig, och det genast ... så fort som möjligt, ju
förr dess hellre.
Om tre veckor vigdes de båda. I ryska kyrkan på Sveaborg, och så hemma
hos herrskapet af svenske presten. Ordentligt gifta skulle de vara.
Kajsa var mycket nogräknad och stram, hon gaf icke efter. Hon hade sina
bestämda åsigter om rätt och orätt. Icke ens kärleken gjorde henne
vacklande.
Som gifta bodde de lika som förr. Kajsa inne med barnen, han i köket. På
hösten flyttade herrskapet in till staden, Sergej med. Kajsa måste
stanna en tid i sitt rum på Torparbacken, hennes son var sjuk.
Han låg i fem veckor. Skarlakansfeber först, så följderna. Hon vakade
natt och dag.
Det blef höst. Oktober gick och november kom. Sergej var ute hos henne
på söndagarne, han rodde med Fiskar-Annas båt och for hem på morgonen, i
mörker och blåst, klockan 5 eller 6. Så fort lille Weli blef frisk,
skulle hon in till herrskapet igen. De skulle då blifva lyckliga,
fullkomligt, oblandadt lyckliga.
Men hösten kom tidigt, kom med frost och köld. Drumsö besöktes den tiden
af inga ångbåtar. Isen lade sig. Den var för svag att bära gående, för
stark att forceras med båt. Så bröt stormen upp den om nätterna, men
blef på morgonsidan öfvermannad af tio graders kyla. Isen slog vågorna i
bojor om dagen, men det blef samma historia igen om natten. Så fortgick
det i fjorton dagar. En skymningsstund några dagar före jul kom Sergej
ut, gående. Han var nedstämd, frusen och vid dåligt lynne. Kajsa kunde
ännu icke följa honom till staden, barnet var ännu för sjukt för att
flyttas. Han talade hela tiden, med rynkade ögonbryn och lifliga gester.
Hon förstod ingenting. Men hon var ledsen, hon också, han hade på länge
icke gifvit henne några penningar -- och hade för resten alls icke brytt
sig om henne sedan de första veckorna. Hon förebrådde honom hans kärleks
korta varaktighet, -- hon talade svenska, och han förklarade -- på sitt
språk --- hvad som hindrat honom att komma.
De förstodo hvarandra icke. Hon kände det nu för första gången. Och hon
vred sina händer och utropade gång på gång, att hon hellre bort taga
Stor-Jaska, han skulle åtminstone ha gifvit henne någonting att lefva
af.
Det var emot bättre vetande hon talade om denne sin beundrares
företräden. Väl visste hon, att Jaska satt inspärrad i smedjan; under
sista ruset hade han haft ett raserianfall, som nära nog kostat en af
kamraterna lifvet. Detta raptus varade ännu, och man var beredd att
snart nog föra honom till Lappvikens Dårhus. Han satt bunden och vaktad
af de tre starkaste männen. Men Kajsa visste icke i sin förbittring,
hvad hon skulle ta till, och kom derför med talet om Jaska.
Sergej förstod. Han behöfde i allmänhet icke mycket för att af en liten
vink uppfatta en situation, liksom hans uppretade sinnesstämning i dag
ej heller behöfde mycket, innan den brusade upp i full låga.
Kajsa fick för första gången i sitt lif stryk. Sedan han slagit sig mätt
på henne, påtog han sin långa kasernluktande chinell och gick tillbaka
till staden, följd af hennes gråt, hennes jämmer och hennes häftiga,
onda ord.
Hon var bragt ur jämnvigten, det goda, glädtiga lynnet tålde icke
förolämpningen. Hon glömde sig och rusade, utom sig af förbittring, in
till grannhustrurna, framvisade sina blånader, snyftade, skrek och
beklagade sig öfver mannen.
De andra qvinnorna hade egentligen aldrig tålt Kajsa. Hon var dem
öfverlägsen i mycket och visade det. De hade alltid känt sig tryckta af
henne; alltid illa behandlade af sina män, ofta agade rätt handgripligt,
hade de afundats henne den magt hon utöfvade öfver männen. Hennes sinne
för andlig och lekamlig renlighet hade aldrig stämt öfver ens med deras
smak för rå sinlighet och smuts. Men nu var hon lika god som de, nu
stodo de alla på samma punkt, hon hade sjunkit ända till deras nivå, nu
kunde man ändtligen taga bladet från munnen och sjunga ut.
-- Det är rätt att du fått dig för din högfärd! -- sade en och vände
henne ryggen.
-- Det gör dig godt! hvad hade du med ryssen att göra? -- sade den
andra.
Och den tredje drog upp ärmarne på sin stoppade kofta, ref upp den i
bröstet och visade de blånader hon ännu hade qvar efter mannens sista
smekningar.
-- Du pjåkar dig för den der smulan, du, -- ropade hon, -- du skulle ha
min Jaako en vecka, så fick du se! Han ger mig aldrig en smula om
lördagen. Aldrig! Derför kan jag väl inte svälta. Jag låter honom supa
så mycket han orkar. När han är så full, att han inte kan gå, så bär de
hem honom och lägga honom der! Då vet jag, att han alltid har qvar några
mark ännu. Dem tar jag, och dem lefva vi på under veckan, ungarne och
jag och han. Vi lefva, men inte rigtigt... Jag tigger och ber honom om
en smula, men får intet. Han vet alltid, att jag stulit af honom en
del. Och derför regerar han så vildt. Jag slår tillbaka! Och han än
värre! En gång klådde jag honom med öskaret, så han fick blått öga. Men
den dagen gaf han mig igen, så barnungen dog, förrän den kom till
lifvet.
Kajsa hade aldrig hört dessa förtroenden förr. Hon började frysa, hennes
tinningar bultade, hon måste stödja sig mot spiseljernet.
-- Men så kom ingeniören emellan. Jaako fick en predikan der uppe, då
jag låg här och doktorn kom alla dar. En tid derefter var han riktigt
beskedlig, men när jag kom upp, blef det samma historia om igen. Och nu
slåss vi hvar annan dag.
-- Och hvar natt, -- inföll en af qvinnorna med ett flin.
Det blef ett skrattande. Skämt vexlades, det gick helt öppet för barnen,
som lågo och lekte eller sprungo på golfvet. En af gossarne stod med
rynkade ögonbryn och lyssnade. Kajsa hörde, hur han under moderns tal
halfhögt mumlade:
-- Ja, vänta bara, när jag blir stor, skall jag bulta ihjäl pappa, och
jag skall supa så jag blir rigtigt stark, och då skall jag ta en dugtig
sten och slå i hjäl honom med den. Fan ska' ta honom.
Under det stojet och larmet var som värst, smög Kajsa sig ut och in till
sitt igen.
Barnet låg i slummer. Modern böjde sig öfver det. Det låg der, icke mer
så blekt som förut, icke i orolig, qvidande sömn, det sof lugnt, och
kindernas färg hade af sömnen blifvit purpurröd.
Kajsa satte sig vid bädden. Hon blygdes. Hvad hade hon egentligen att
klaga öfver? Han hade ju intet ondt gjort. Kanske hade han inga
penningar, lönen var må hända innestående. Eller -- han hade kanske hyrt
dem ett kök i staden -- kanske köpt bohag och kärl dertill. Hvad visste
hon, hon förstod honom ju icke!
Ångern kom med blygseln. Kanske frös han nyss, då han kom, och hon hade
ej ens kokat honom en tallrik välling att värma sig med! Han hade kommit
öfver den svaga isen, vågat sitt lif för hennes skull, och hur hade hon
emottagit honom? Hon blygdes öfver sig sjelf.
Hon glömde slagen och skymforden och mindes blott sin egen orätt.
Hon lyssnade, -- det var nu alldeles mörkt. Man hörde hur stormen
tilltog der ute, den vanliga nattstormen. -- Han är säkert redan i
staden --, tänkte hon, -- eljest vore hans lif i fara, stormen rycker så
fort upp den ännu tunna isen.
Hon gick till det lilla fönstret och såg ut. Hon urskilde ingenting.
Allt var mörkt.
Hon öppnade dörren och gick ut på vägen. Lika ogenomträngligt. Det var
blidare än nyss, ett tätt duggregn flöt ned, det stormade, man hörde
bränningarne der nere vid Långviken, de körde häftigt upp mellan
isstyckena mot klippan och föllo så åter skummande ned. Det lät som rop
af måsar, det dånade i träden borta vid hagen, molnen jagade fram med
ett sus, i magasinerna hven det genom de öppna fönstren, det knakade och
brakade, gnisslade och tjöt öfverallt der vinden fick ett motstånd.
Nedifrån stranden tyckte hon sig höra hur isstyckena med dån slogo mot
hvarandra och spillrades i tusen stycken. Hon tyckte det lät som en kamp
mellan osynliga, väldiga makter. Sjalen svepte hon tätare omkring sig,
men stod ändå stilla och stirrade ut.
Ja ... nu var han naturligtvis hemma i kasernen. Det ställe på vägen
ifrån ön och till staden, som ansågs farligast, detta ställe hade han ju
passerat allra först, således för mer än en timme sedan. Sedan var han
ju i skydd af Lappvikslandet. Måhända gick han upp der, eller kanske
först vid Gräsviken. Hur som helst, han _måste_ nu vara i skydd. Gud
kunde väl ändå icke straffa så grymt. Han _kan_ icke vilja göra
menniskor så olyckliga.
Hon sprang in, kastade sig framstupa på sängen och grät.
Fram på natten väckte henne den lille. Han log, slog omkring sig i
luften med armar och ben, ur hans klara mörka ögon läste hon tröst, och
morgonen fann henne någorlunda lugn och sansad.
Stormen saktade af först flere dygn efteråt. Det frös på, då det blef
lugnt. Isen växte till för hvarje dag. Man åkte snart från Drumsö till
staden.
Kajsa for med mjölkbudet, hon skulle ändtligen besöka den efterlängtade.
Det gick så lätt, denna vandring utåt tullen, der kosackerna hade sin
kasern. Hvad hon i dag skulle vara mild och god och vänlig! Först skulle
hon säga: »förlåt!» Så -- ja, hon visste så väl, hur hon skulle ta
honom. Det behöfdes inga resonnemanger, han skulle se att hon ångrade
sig. Och de skulle bli så lyckliga. Nu först rigtigt!
I kasernen fans han icke. Man visade henne till kansliet. Med heta,
brännande kinder sprang hon upp dit, karlarne på gården sågo skrattande
efter henne.
Skrifvarne förstodo henne delvis. De sågo medlidsamt på hvarandra. De
skakade sina hufvud. Han var borta, försvunnen sedan den dagen han tagit
permission för att gå ut till Drumsö och helsa på hustrun. Utstruken ur
rullorna.
Hon trodde dem icke. De visade henne böckerna, dem hon icke heller
förstod. Borta, borta, borta? Hvad menade man, borta?
Hon hörde icke på dem. Kapten Daschkoff bodde i närheten. Dit sprang hon
andlös, förtviflad.
Samma besked. -- Oh, Katuschka -- oh, Katuschka, han är död, död den
stormiga qvällen ute på isen! -- så ropade kaptenskan emot henne.
Frun lät koka kaffe och gaf Kajsa in det med konjak. Hon drack.
Mekaniskt såg hon framför sig, vaggade med hufvudet, slöt sedan ögonen
och knäppte ihop händerna.
Den dagen gick, och veckan, och månaden. Vinterns snö smalt ändtligen.
På våren återfans liket på södra stranden af Brunnshuset vid
Batterierna. Den brokiga bomullsnäsduken med St. Alexander Newskys bild
i gult på rödt fält hade han knutit om hufvudet. Skyddshelgonets bild
bar han dessutom på halsen, måladt på det grofva korset af messing. Och
i hjertat kanske ännu en bild. Hennes.
Till midsommar föddes Sergejs dotter Nadja i stugan på Torparbacken.
Unga fröken från herrgården stod fadder. Kajsa tänkte på den svåra
decembernatten, då stormen sprängde isen. Det var idel svaghet att nu
tänka på en vinter som varit. Hon frös, och det ännu i juni, då trasten
slog, solen sken och konvaljerna knoppades. Det skulle kureras med jern
och kinin, -- hvilket hon fick af fröken. Men hon blef ändå ej botad.
Hon frös lika fullt. Fick mera kinin och mera jern, men blef ej bättre.
Slutligen, efter flere års förlopp kom tiden och läkte hjertesåret.
Hennes ungdom var förbi. Hennes lilla roman utspelad.