_Fru Edgren!_
Jag tänker Ni ännu mins det besök vi en gång gjorde i »ett hem»!
I det lilla köket der herrskade en ordning, som hvarje husmor väl
förstår att uppskatta, och man omtalade för oss, att den alls icke
vackra eller unga qvinna, som vi sågo der, och som hade inrättningens
matlagning om händer, ännu var älskad af en man, som redan i femton,
tjugu år svärmat för henne.
Ock hur förvånades vi icke, då man vidare omtalade, ait hon, denna samma
qvinna, föremålet för så trogen kärlek, under en tid af nära 10 år varit
under polisens uppsigt.
Denna korta historia, hvars början och slut vi icke hörde, intresserade
oss båda. Jag kunde icke låta bli att tänka på henne, och så formade sig
nästan mot min vilja berättelsen om hennes föregående. Först hennes
ursprung -- modern finska, fadern ryss, -- så hennes förutsättningar,
hennes omgifning och slutligen hennes öden, som en naturlig följd af
hennes halft österländska blod. Jag ville i allt detta söka ett försvar
för henne, en förklaring.
Men -- jag misslyckades. I stället för att bli försvarare, dref min
sanningskärlek mig till att anklaga.
Och jag fann blott ett slags försoning i denne bondes envisa och
besynnerliga, men rörande trohet.
Så tag emot den som ett minne, min lilla berättelse. Och tillika min
beundran för hvad Ni gifvit oss godt och sant ur lifvet, sådant Ni sett
det!
¤Författaren¤.