"Kallar den där Lotta dig för du?" frågade en af kusinerna, sedan hon
läst Lottas bref.
"Ja, visst gör hon det."
"Det skulle jag då aldrig tillåta", sade den andra och satte sin lilla
näsa i vädret.
"Hvad skulle hon annars säga?" frågade Greta förvånad.
"Namnet förstås till en början, och sedan--fröken, när du blir stor."
Dessa ord lågo såsom giftiga frön på Gretas hjärteåker, där de sedan
spirade upp och buro en bitter skörd. De ovänliga, tanklösa ord vi hörde
Greta yttra i början af vår berättelse voro en frukt af denna sådd.
Då vårterminen var slut, fick Greta säga farväl till skolan i Stockholm.
Hennes föräldrar hade nämligen kommit öfverens om att skaffa en
lärarinna i hemmet, och denna skulle då läsa med Greta samt för öfrigt
hjälpa fru Moll i hushållet.
Det var med både bäfvan och hopp, som Greta motsåg den nya lärarinnans
ankomst. Hon önskade lifligt, att denna måtte likna syster Lydia så
mycket som möjligt.
Några dagar efter Gretas hemkomst inföll hennes födelsedag, och för att
bereda henne en glad öfverraskning hade hennes mamma bjudit hem några af
hennes forna skolkamrater, ibland hvilka naturligtvis Lotta och
Anna-Lisa. Fru Moll visste ju icke om Gretas ovänlighet mot Lotta, då
denna full af längtan och glädje kom för att hälsa på Greta, samma dag
hon kom hem.
Klockan fyra kom den ena efter den andra af de små gästerna, men den som
icke syntes till, det var--Lotta.
"Hur kan det komma sig, att inte hon är här?" undrade de alla. Greta,
stackars liten, visste nog hon, hvad som var anledningen, ehuru hon
hvarken kunde eller ville säga någonting.
Hon såg mycket väl på Anna-Lisa, att äfven hon hade saken klar för sig.
Hon undvek så mycket som möjligt att tilltala Greta, så att hon e;
skulle råka lika illa ut som Lotta.
"Hur är det med dig?" sade Greta slutligen, "du är dig inte lik."
"Jo, vars, nog är _jag_ lik mig alltid", svarade Anna-Lisa.
"Hvad menar du med det?" Greta blef röd om kinden då hon tänkte på, att
det _kunde_ ligga någon särskild mening i dessa ord.
Anna-Lisa svarade ej genast, och nu ropade fru Moll på Greta. Hon bad
henne gå ut i köket efter en stor papperspåse att lägga ner Lottas andel
af födelsedagskalaset uti.
"Du skall få gå till Lotta med detta i morgon, ty i dag är det för
sent", sade fru Moll.
"Mamma", sade Greta dröjande, "tror du inte, det vore bättre, om
Anna-Lisa toge det med sig? Hon kan lämna henne det i morgon bittida,
när de ändå följas åt till skolan."
"Det är inte sagt, att Lotta kan gå i skolan i morgon", sade fru Moll.
"Jag fruktar, att hon är sjuk, efter hon inte kommit hit. Men du får
göra som du vill", tillade hon.
Nu kom den ena efter den andra för att tacka och säga farväl.
"Hälsa Lotta", hviskade Greta, när hon lämnade Anna-Lisa påsen.
"Det skall jag nog göra", svarade denna, "men skulle du--skulle inte
Greta"--rättade hon sig--"kunna titta in till Solbacken snart?"
"Jo--kanske."
Greta visste med sig själf, att hon borde gå till Lotta och bedja henne
om förlåtelse, men--ack, huru svårt det var att taga detta steg!
Just under det denna strid mellan ljus och mörker, mellan ödmjukhet och
högmod utkämpades i Gretas hjärta, kom syster Lydia på besök. I glädjen
däröfver glömde hon under de första dagarna sina bekymmer.
En dag, när de båda togo sig en promenad, mötte de Lotta, som kom från
handelsboden med en tung korg på armen.
"Ser du den där lilla flickan, så hon knogar på sin korg, vi skola
hjälpa henne bära", sade syster Lydia, och därvid tog hon korgen af
Lotta, som af idel förvåning ej kom sig för med att säga ett enda ord.
"Ni äro väl bekanta, ni båda?" sade hon till flickorna, som gingo tysta
på hvardera sidan om vägen.
Ingen af dem sade ett ord, men Greta tog hastigt i handtaget på korgen.
"Låt mig få hjälpa till att bära", bad hon.
(Forts.)