N:o 9 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
2 Mars. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Kristi ödmjukhet.
Fil. 2:5-11.
[Illustration]
Waren så till sinnes, som Kristus Jesus var! Med dessa ord vill aposteln
framställa vår frälsare såsom ett efterföljansvärdt föredöme i
ödmjukhet. Han, som tillbads af änglar och som hade all makt i himmelen
och på jorden, uppträdde bland oss i ringhet. Se vi på hans födelse i
Betlehemsstallet eller på hans död på Golgata, så måste det väcka vår
undran, att denne är Guds son. Det är mer än om en konung hade aflagt
sin konungamantel och klädt sig i en tiggares slitna dräkt. Det är en
förnedring, som ej skulle kunna förklaras, om icke skriften sagt: Han
vardt fattig för vår skull, på det att vi genom hans fattigdom skulle
varda rika. Han var Gud jämlik, men antog en tjänares skepelse, en
tjänares plats och en tjänares dräkt. Han förödmjukade sig genom att
försaka all den härlighet och makt, som med rätta var hans, och genom
att antaga en fattig människas plats. Han hade såsom han själf säger
"intet att luta sitt hufvud till".
Vi se, huru ödmjukt han lydde Andens maning och gick ut i den vilda
öknen för att hungra och frestas af djäfvulen. Denne ville förleda
Kristus att vika af från ödmjukhetens väg, då han frestade honom att
från tempeltinnarna "gifva sig utför" i förtröstan på änglarnas
tjänande händer. Men Kristus ville icke förhärliga sig själf genom att i
detta syfte göra ett under. Då han gjorde under, tänkte han blott på att
förhärliga sin fader och hjälpa de sjuka och lidande. I detta hänseende
skonade han ej sig själf, utan var i oafbruten verksamhet hela dagen för
att sedan använda den stilla natten till bön. Till och med då, när han
förkunnade sitt lidande, såsom han gjorde efter förklaringen på berget,
så ville han visa lärjungarne, att hans väg var ej att upphöja sig, utan
att förnedra sig själf genom ödmjukhet.
Han vardt lydig intill döden, ja, intill korsets död. Se människan! sade
Pilatus, då han stod inför mängden, törnekrönt och slagen. Se där en
bild af den största ödmjukhet. Hvad skulle vi hafva sagt, om man
behandlat oss så och vi haft medvetande om, att oss tillfogades
oförtjänt skymf och orättvisa? Men det stannade icke härvid. Man
korsfäster Herren Jesus och begabbar honom på korset. Hvad säger Herren
då?--Han endast beder: "Fader, förlåt dem det, ty de veta icke hvad de
göra". Så är den största ödmjukhet parad med den största kärlek.
Ödmjukhet för med sig lön. Den, som förnedrat sig, skall varda upphöjd.
Detta se vi ock på vår frälsare. "Gud har upphöjt honom öfver allting
och gifvit honom det namn, som är öfver alla namn." Detta är något, som
äfven skall ske med den, som här förnedrat sig själf. Du kommer ihåg,
huru förödmjukad och föraktad Lasarus låg vid den rike mannens dörr. Men
i himmelen får han en annan plats. Där är Lasarus ärad och hedrad, där
får han evig hugsvalelse för alla sina lidanden.
Jesus, gör mig liten, ringa,
Gör mig ödmjuk såsom du!
Så vilja vi bedja och vänta kraft af Gud att öfvervinna hvarje frestelse
till högmod.
_Fr. E._
En barnavän.
Alla himmelens änglar och alla de saliga voro samlade kring Guds tron i
himmelen. De spelade på sina harpor och sjöngo lofsånger till Herrens
ära. Det var en musik, skönare än någon jordisk--den brusade likt dånet
af många vatten.
Då hördes en sakta men tydlig knackning på en af de skimrande
pärleportarna. En ängel lade ned sin harpa och gick för att öppna.
Därutanför stod en liten trött jordevandrare, som blygt frågade, om han
fick, komma in.
Ängeln kastade en snabb blick på den lille gossen och såg, att hans
kläder voro hvita såsom snö, de voro tvagna i Lammets blod. Och han
öppnade pärleporten och förde gossen under jubelsånger fram till Guds
tron.
Där satt Herren själf med en stor bok uppslagen framför sig. I den boken
stod den lille gossens namn skrifvet tillika med många, många andra. Och
alla som fått sina namn tecknade där, de hafva rättighet att ärfva
himmelens salighet.
Guds öga hvilade med innerlig kärlek på den lille gossens anlete, och i
det han hälsade honom välkommen, satte han en strålande krona på hans
hufvud.
"Hvem har visat dig vägen hit, min lille vän?" frågade han.
"Det har moster Lotta gjort", svarade gossen med glänsande blick.
"Hvem är då hon?" sporde Herren.
Visserligen kände han moster Lotta, ty hans ögon öfverfara hela jorden
och han vet allting. Han hade ock denna sin tjänarinnas namn skrifvet i
den stora boken, som kallas lifvets bok. Men han visste ock, att det
skulle fröjda den lille gossen att få berätta litet om sin gamla vän,
och därför frågade han.
"Moster Lotta är en rar gammal gumma, som håller obeskrifligt mycket af
alla barn", svarade den lille. "Hon måste sitta och sy hela veckan och
behöfde nog hvila sig om söndagarna, men hon unnar sig likväl ej någon
hvila utan hon håller söndagsskola för alla barnen i byn, och det har
hon gjort i många, många år."
Den lille gossen tycktes alldeles hafva glömt sin blyghet för glädjen
att få berätta för Herren, huru snäll moster Lotta var. Och himmelens
invånare läto för en stund sina harpor tystna för att höra på. Och
Herrens ansikte lyste af fröjd, då han såg gossens kärlek till den
trogna tjänarinnan, som han själf länge känt såsom sin.
"När moster Lotta först började sin söndagsskola", fortfor gossen,
"samlade hon barnen i sitt hem, ehuru det vållade henne ganska mycket
besvär. Jag var inte född då, men jag har hört berättas, att hon hvarje
söndag måste bära in bänkar i sin stuga för att stolarna ej räckte till.
Men hon var så glad åt att få visa barnen vägen hit upp, att hon ej ens
skulle skytt besvären, äfven om de varit dubbelt så stora.
Sedan fick hon hon flytta sin söndagsskola till missionshuset. Och dit
upp sträfvar hon nu hvarenda söndag, äfven om vädret är svårt, eller hon
plågas af reumatismen. Och om julen ställer hon alltid till fäst för
sina söndagsskolbarn--ja, om sommaren också, och då har hon alltid så
mycket godt att bjuda på och är så mån om att ingen skall bli
bortglömd."
"Då voro väl också barnen mycket tacksamma och snälla emot henne, som
var så god mot dem?" sporde Herren.
Gossen böjde sitt hufvud och rodnade.
"Neej, vi voro inte alltid riktigt snälla", sade han. "Jag kommer ihåg,
att jag också ibland satt och skrattade och hviskade, fast hon så
allvarligt bedt oss vara stilla. Jag försummade också ofta att lära mig
mitt tänkespråk, fastän hon så gärna ville, att vi skulle kunna läsa upp
det. Och en gång drog jag en gosse i håret så att han skrek till, midt
under det moster Lotta läste texten för oss, och hon måste afbryta
läsningen och se på oss. Men jag har ångrat detta många gånger sedan
dess och äfven bedt moster Lotta om förlåtelse. Och hon höll af oss så
mycket och ville så gärna förlåta."
"Lyckliga små, som äga en sådan trofast vän!" Och Herren Gud skref i sin
bok upp allt hvad gossen berättat.
Nu fick äfven gossen en harpa, och snart brusade åter sången, jublande
och mäktig, till Guds och Lammets ära.
Och äfven den lille gossens stämma hördes bland den stora skaran, som
sjöng och lofvade Gud.--
Däruppe i himmelen fanns en liten flicka, som Gud tidigt tagit hem till
sig, och den flickan hade varit moster Lottas enda barn.
Då hon dog, undrade många, hvarför Gud ej lät moster Lotta få behålla
sin kära, lilla flicka. Men Gud visste det, och han ämnade en gång låta
äfven moster Lotta få veta det.
Den lilla flickan hade i många år haft sitt hem hos Gud, då hon en dag
fick höra, att hennes mor låg sjuk, så sjuk, att hennes vänner på jorden
trodde, att hon skulle dö.
Då gick den lilla flickan fram till Guds tron, föll ned inför honom och
bad:
"Gode Gud, är det din vilja, så låt nu min moder få komma hit upp till
din härliga himmel! Vi två hafva så länge varit skilda, och hon liksom
jag längtar efter återseendet."
Full af kärlek hvilade Gud Faders blick på barnet, som midt i himmelens
härlighet längtade efter sin moder.
"Jag skulle gärna vilja låta din moder få komma hit och hvila ut efter
allt sitt trogna arbete", sade han mildt. "Men därnere i jordens mörker
bland frestelser och faror vandra ännu så många små, som skulle gå vilse
och aldrig hitta hit, om de ej hade en trofast vän, som ledde.
En liten husmor.
_"Mor, du är så sjuk i dag,
jag är frisk och duktig jag,
och jag är din stora flicka,
jag kan sopa, sy och sticka,
lat mig nu också försöka
att som liten husmor stöka!"
"Tack, min flicka", sade mor.
Brita hela dagen gnor,
sopar, dammar, lagar maten,
diskar kopparna och faten,
ler så ljust och gladt och soligt,
tycker det är riktigt roligt._
[Illustration]
_Och hos mor hon hälsar på
under dagen då och då,
kommer som en solskensstrimma,
som kan skingra moln och dimma,
söker städs' att glädje gifva
och till någon nytta blifva._
_Ella._
[Illustration: SLÖJDKONSTNÄRER.]
dem in på vägen till lifvet. Därför vill jag ännu låta min trogna
tjänarinna, den blida barnavännen, dväljas en liten tid därnere."
I himmelen äro alla undergifna Guds vilja. Så var också den lilla
flickan nöjd med hvad Herren beslutat, och hon gladde sig, gå en af de
heliga änglarne skickades åstad för att osynlig lägga sin hand på moster
Lotta och göra henne frisk.
Snart fick då moster Lotta åter komma upp från sjuklägret och på nytt
börja sin kära söndagsskola. Och där arbetar hon ännu.--
Men i himmelen är redan en härlig boning tillredd för hennes räkning och
en strålande krona väntar på henne. Och en gång, då hon till sist får
hembud, skola de skimrande pärleportarna slås upp af jublande
änglaskaror, som under harpors klang skola ledsaga moster Lotta ända
fram till Guds tron. Och Herren Gud skall hälsa henne med de orden:
"Du goda och trogna tjänarinna, välkommen i din Herres glädje!"
Och sedan--ja, sedan skall moster Lotta för evigt bo i den gyllene
staden, hvars sol går aldrig ner.
Men under det hon sjunger med i den nya sången, riktas säkert hennes
blickar mången gång mot de ljusa portarna, liksom om hon väntade någon.
Hvem väntar hon på?
Hon är ju nu återförenad med sina kära. Modern har återfunnit sitt barn,
makan sin make. Hvem är det då hon väntar på?
Jo, på alla de kära små barnen, som hon här nere undervisat och försökt
leda till frälsaren. Hon vill möta dem hos Gud. Det har varit hennes
innerliga önskan och hopp härnere, det skall ock bli hennes längtan och
bön däruppe.
_I och H._
Slöjdkonstnärer.
Med teckning.
Att gossar och flickor lära sig arbeta medan de äro unga, det är
alldeles i sin ordning. Ja, det är rent af en välsignelse att kunna
hugga i och läsa sina läxor med kläm och att kunna lägga en van hand vid
alla praktiska göromål, som måste utföras i ett hem eller vid en gård.
Skam åt den, som står där tafatt och okunnig eller lättjefull och
ovillig.
Men det är också en välsignelse att kunna leka med lust och fröjd och
att vara förtrogen med kroppsöfningar af skilda slag. Synnerligen godt
och aktningsvärdt är det, om barnen själfva kunna förfärdiga sina
leksaker och verktygen för kroppsöfningar och sport.
Skulle jag misstaga mig, om jag säger, att den där gossen å teckningen
själf kan slöjda sina spänstiga och vackra skidor, som på öfre sidan äro
vackert snidade och glödritade, och att flickan där har verkställt detta
sista arbete? Den som själf kan göra en stor, ståtlig pappersdrake och
på den måla en verkligt vild och grym drake med alla från sagan lånade
drag, den gossen kan mycket mer.
Nu är frågan den, om du kan själf förfärdiga dina verktyg för leken
under solig sommar och frisk, svensk vinter. Den bästa och trefligaste
dockan den gör hvarje försigkommen flicka själf och gossarne slöjda
vackra skidor, sparkstöttingar, kälkar, bollträn, krocket-och
hockeyklubbor och annat dylikt för att icke tala om pennskaft och
pennskrin, ja, hvarför inte också sina skridskor, isjakter och kanoter.
Allt blir dyrt, som man köper, men gör man det själf, blir det oftast
godt pris.
Men det vill jag säga, att gossarnes och flickornas slöjd bör ledas in i
nya banor och komma därhän, att de få förfärdiga sådana saker, som de
själfva kunna ha nytta och nöje och glädje utaf, icke minst vid lek och
sport. _J. B. G._
Feladt och heladt.