Det är i två hänseenden statskyrkans anspråk gentemot den enskilde göras
gällande med tvång; för det första tvingas han _personligen_ att deltaga
i kyrkliga handlingar och ceremonier, kyrklig religionsundervisning
m. m., för det andra tvingas han att _med pänningar_ bidraga till
kyrkans och prästerskapets underhåll.
Följande framställning skall ägnas åt den enskildes rättigheter och
skyldigheter i förstnämda rent personliga hänseende: den afser sålunda
att i korthet meddela, i hvilka fall man är tvungen att deltaga i
kyrkliga handlingar, religionsundervisning m. m. och i hvilka fall man
icke är det.
=1. Barndop.= Barndopets användning i vår kyrka stöder sig, som bekant,
på några yttranden hvilka enligt evangelierna skola ha fällts af Kristus.
I dopformuläret heter det sålunda: »Emedan nu vår Herre Jesus har betygat
och sagt: 'Utan en varder född af vatten och ande kan han icke ingå i
Guds rike', så vilja vi efter hans befallning genom den nya födelsens bad
upptaga detta barn i den kristna församlingen» etc. Enligt detta Kristi
uttalande, menar kyrkan, är döpelsen ett villkor för saligheten. Detta
betonas också i den af vår kyrka antagna Augsburgska bekännelsen, där
vederdöparnas lära att barn kunde bli saliga utan dopet uttryckligen
förkastades. I full öfverensstämmelse med kyrkans åskådning står äfven
det s. k. nöddopet, där man skyndar sig att döpa det späda barnet, så
att det ej måtte dö odöpt och därigenom hemfalla åt en evig osalighet.
Föräldrar, som nu ogilla kyrkans lära om dopet eller icke dela den
kyrkliga eller kristliga åskådningen i allmänhet och därför ej finna
något skäl att högtidligen låta upptaga barnet i den kyrkliga
församlingen, ha också låtit bli att döpa sina barn.[A]
[A] Föräldrarna ha stundom äfven gifvit ett offentligt
uttryck åt sitt beslut att ej låta döpa barnet genom att
i födelseannons utsätta barnets namn, t. ex. sålunda
»Vår son Ivar Bernhard, född den etc.» eller »En son,
kallad Ivar Bernhard, född den etc.»
Detta kunna de saklöst göra, ty =_det är numera helt och hållet lämnat åt
föräldrarnas eller_= (i fråga om s. k. oäkta barn) =_moderns fria val
att bestämma huruvida barnet skall döpas eller ej_=. Detta gäller såväl
för statskyrkans medlemmar som för »främmande trosbekännare».
Enligt 1686 års kyrkolag, som i vissa delar ännu gäller, voro
föräldrar tvungna att döpa sina barn. Den som försummade detta
skulle beläggas med kyrkoplikt eller »gifva något ansenligt till
kyrkan och de fattiga». Denna bestämmelse torde först genom 1887
års nedan anförda förordning med säkerhet förlorat all gällande
kraft.
Det hände ock förr att dopet framtvangs med våld. Sålunda finnas
från 1700-talet exempel på att Kungl. Maj:t befallt att barn skulle
»genom beskedlige exekutionsbetjänters försorg» bringas till dopet.
Två kungl. resolutioner af detta innehåll, nämligen från åren 1733
och 1740, synas också sedermera ha betraktats såsom allmänt
gällande lag. Det förekom åtminstone att landshöfdingeämbeten med
stöd af dessa resolutioner företogo sig att lämna handräckning till
tvångsdop. Sista gången torde ha varit år 1863 i Örebro län, då
emellertid åtgärden icke ledde till afsett resultat, enär barnets
moder så »tredskades» att länsmannen ej kunde fullgöra
befallningen. Ungefär samtidigt fann sig däremot Lunds domkapitel
tvunget att hos Kungl. Maj:t anmäla, att landshöfdingeämbetet i
Kristianstads län vägrat lämna dylik handräckning gent emot en del
personer som omfattat »baptistiska villomeningar». Kungl. Maj:t var
emellertid nu ej längre villig att skaffa prästerskapet det äskade
biträdet af »beskedlige exekutionsbetjänter».
Numera är, som sagt, barndopet en fullkomligt frivillig sak. Enär
emellertid prästerskapet är förpliktat att föra de anteckningar som ligga
till grund för befolkningsstatistiken m. fl. officiella uppgifter, skall
anmälan om barns födelse göras hos pastor i församlingen. _Kungl.
förordn. angående anmälningar om födda barn den 11 febr. 1887_ stadgar
härom:
»§ 1. Inom sex veckor efter det barn blifvit födt skall, äfven om
barnet under nämda tid ej till dop befordras, barnets fader eller
moder eller, i händelse af deras död eller frånvaro, annan person,
hvilken om barnet har vård, hos pastor i den församling, där barnet
vistas, (eller, om barnet tillhör en sådan af främmande trosbekännelse
bildad församling, hvars föreståndare, efter hvad särskilt är stadgat,
har att föra anteckningar öfver församlingsmedlemmarnas borgerliga
förhållanden, hos församlingsföreståndaren) anmäla orten och tiden för
barnets födelse samt barnets och dess föräldrars namn. Äro föräldrarnas
namn ej kända, äge anmälan om barnet ändock rum. § 2. Uraktlåtes sådan
anmälan, hvarom i 1 § är sagt, böte den försumlige fem kronor och
varde honom vid vite förelagt att sin skyldighet fullgöra.»
Härvid kan anmärkas, att föräldrarnas namn icke behöfver uppgifvas, i
händelse de önska vara okända (hvilket framgår af särskilda
författningar, nämligen k. bref den 17 okt. 1778, k. regl. för
barnmorskor den 28 nov. 1856 m. fl.).
Bestämmande af barnets namn är, vare sig dop sker eller icke, uteslutande
en föräldrarnas angelägenhet. Präst får icke vägra att i dopet ge barnet
det eller de namn som af föräldrarna önskas.
Hvem som hälst äger rätt att förrätta barndop, men s. k. _lekmannadop_,
utom då det är att betrakta såsom nöddop, erkännes icke af statskyrkan.
Dock skall på begäran lekmannadop antecknas i kyrkoböckerna med orden
»Icke af svenska kyrkan döpt».
=_Den som icke blifvit döpt tillhör statskyrkan likaväl som om han vore
döpt._= Det enda afgörande för frågan huruvida ett barn tillhör
statskyrkan eller ej, är föräldrarnas religion (se härom närmare sid. 6
och 23).
=_En odöpt person har samma borgerliga rättigheter som en döpt._= Däremot
märkes i _kyrkligt_ hänseende att odöpt ej äger rätt att konfirmeras,
begå nattvarden[B] samt erhålla kyrklig vigsel. Detta kan emellertid
icke utgöra något skäl för att låta döpa sina barn, ty barnen kunna ju
alltid sedermera, om de så skulle önska, erhålla dop och sålunda komma i
åtnjutande af de nämda kyrkliga rättigheterna.
[B] Angående begången nattvards betydelse i borgerligt
hänseende för ett undantagsfall, se sid. 10.
=2. Religionsundervisning.= Grundsatsen i vår lagstiftning om
religionsundervisningen är den att =_alla barn, hvilkas föräldrar
tillhöra statskyrkan, skola uppfostras och undervisas i statskyrkans
lära_=, föräldrarna må sedan hysa hvilken tro och hvilka tankar om denna
lära som hälst.
Denna grundsats visar sig först och främst däri, att
kristendomsundervisning i statskyrklig anda för ifrågavarande barn,
d. v. s. det öfvervägande flertalet, är _tvångsämne i alla offentliga
skolor_, folkskolor såväl som elementarlärovärk.
=_Fritagna från skyldigheten att uppfostra sina barn i statskyrkans
lära_= äro blott föräldrar som _båda_ äro medlemmar af främmande
trossamfund samt i _vissa fall_ föräldrar, af hvilka den ena tillhör
statskyrkan och den andra främmande trossamfund.
De närmare bestämmelserna härom återfinnas i _kungl. förordn. ang.
främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 okt. 1873, §§ 6
och 7_.
I § 6 föreskrifves: »Barn af äkta makar, som vid barnets födelse
äro medlemmar af _samma_[C] främmande trossamfund, må i dess lära
uppfostras. Äro föräldrarna vid barnets födelse medlemmar af
_skilda_ trossamfund; äger _fadern_ bestämma i hvilketdera
samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant
trossamfund och den andra svenska kyrkan; då skall barnet i
evangeliskt lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna
träffats aftal om deras barns uppfostran i evangeliskt lutherska
läran eller främmande troslära, som en af makarna bekänner; vare
sådant aftal gällande, så framt det blifvit före äktenskapets
ingående skriftligen upprättat och uppvisat för vigselförrättaren
-- -- --»
Vidare stadgas, att om _båda_ föräldrarna öfvergå till främmande
trossamfund, får barn uppfostras i detta samfunds lära.
I § 7 heter det bl. a.: »Barn, som icke skall uppfostras i
evangeliskt lutherska läran, må, på framställning af vederbörande
målsman, fritagas från undervisning däri såväl i folkskolan som vid
elementarlärovärk; dock åligger, vid den förra skolstyrelsen, och
vid den senare rektor tillse, att sådant barn genom målsmans
försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning. Försummar
målsman, oaktat af skolstyrelsen eller rektor erhållen påminnelse,
sin skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den
religionsundervisning, som i folkskola eller vid elementarlärovärk
meddelas.»
[C] Kursiveringen i alla de lagar och författningar som i
denna skrift anföras, är af småskriftens förf.
Rörande dessa bestämmelser påpekas att för friheten från deltagande i
religionsundervisningen erfordras att föräldrarna äro _medlemmar_ af
främmande trossamfund, kristet eller mosaiskt. Det är således icke nog
att de utträdt ur statskyrkan, de måste också ha ingått i ett främmande
trossamfund. (Erkänt af staten och berättigat till offentlig
religionsöfning behöfver samfundet däremot icke vara.)
Vidare anmärkes att befrielsen endast är _villkorlig_, d. v. s. den
gäller så länge skolmyndigheterna finna barnet genom målsmans försorg
erhålla »tillbörlig» religionsundervisning. För att kontrollera detta äga
de rätt att anställa pröfning med barnet, och ligger det därvid helt och
hållet i de pröfvandes skön att afgöra huruvida den undervisning barnet
erhåller är »tillbörlig» eller ej.
* * * * *
Åt kristendomsundervisningen lämnas, som bekant, ett stort utrymme vid
våra skolor. Kristendomskunskap är läroämne i elementarlärovärkens och
folkskolans alla klasser och afdelningar samt tar en stor del af
undervisningstiden i anspråk.
I fråga om den _anda_ i hvilken kristendomsundervisningen skall bedrifvas
är meningen otvetydigt den att läraren skall söka hos barnen inplanta
_religiös tro på statskyrkans läror_, _icke blott_ meddela dem
_undervisning om dessa läror_ alltså. Ett kungl. cirkulär (af den 12 maj
1865) föreskrifver uttryckligen att »de heliga sanningarna skola göras
lefvande hos de unga» för att bli fruktbärande för deras lif. Härtill
kommer att hela vår skolundervisning är ställd i beroende af kyrkan.
Prästerskapet skall sålunda enligt folkskolestadgan »utöfva en sorgfällig
uppsikt i synnerhet öfver kristendomsundervisningen i distriktets
skolor». Biskopen är högste chef för alla skolor i stiftet, både
elementarlärovärk och folkskolor o. s. v. Med den kyrkligt-religiösa
andan i undervisningen öfverensstämmer ju också systemet med
andaktsöfningar och skolgudstjänster.
* * * * *
Föräldrar behöfva icke nödvändigtvis låta sina barn gå i de offentliga
skolorna; på vissa villkor få barnen undervisas i hemmet eller i enskild
skola.
Sålunda må barnen åtnjuta undervisning i =_enskild skola_= i stället för
folkskolan, om i den enskilda skolan meddelas »sådan undervisning som i
noggrannhet och omfattning kan likställas med den som på motsvarande
stadium meddelas i folkskolan» (Folkskolestadgan, § 37).
Angående enskild skola jämförlig med folkskolan föreskrifver
folkskolestadgan dessutom bl. a. att den som vill inrätta sådan skola
skall för att få tillstånd därtill vara _känd för gudsfruktan_, samt att
skolrådet äger rätt att återkalla tillståndet, om undervisningen i den
enskilda skolan af skolrådet befinnes anordnad »i strid med de för
folkskolan gifna föreskrifter».
Prästerskapet utöfvar uppsikt öfver de enskilda skolorna likaväl som
öfver folkskolan.
Huruvida enskilda skolor, motsvarande folkskolans stadium, måste anses
tvungna att meddela kristendomsundervisning, torde vara ovisst. Men
säkert är att _om_ religionsundervisning meddelas, måste detta ske i
statskyrklig anda eller åtminstone icke i strid däremot. Härvid märkes,
utom hvad nyss blifvit nämt, äfven förordn. »angående ansvar för den som
söker förmå annan till affall från evangeliskt lutherska läran» den 16
nov. 1869, där det bl. a. heter: »Om någon, hvilken af föräldrar eller
målsman fått sig anförtrott att uppfostra eller undervisa barn, som
tillhöra svenska kyrkan, söker under utöfningen af sådant uppdrag
bibringa barnet annan tro än den som med den evangeliskt lutherska läran
öfverensstämmer, vare förfallen till böter fr. o. m. 20 t. o. m. 500
kronor eller fängelse i högst ett år». (Detta äfven om det sker med
föräldrarnes vetskap och vilja och äfven om det ej innebär någon lockelse
till öppet affall.) I sammanhang härmed kan nämnas, att främmande
trosbekännare ej utan kungl. maj:ts särskilda tillstånd få inrätta eller
upplåta skolor eller andra uppfostringsanstalter, i _hvilka
religionsundervisning meddelas_, för barn under 15 år, tillhörande
svenska kyrkan (Förord. ang. främmande trosbekännare, § 12).
Hvad undervisning =_i hemmet_= angår bestämmer folkskolestadgan att barn
på föräldrarnas begäran må af skolrådet befrias från skolgång, därest
föräldrarna »anses vara i stånd att taga sorgfällig vård om barnens
undervisning» (§ 38). Vidare stadgas att barn som erhåller undervisning i
hemmet är skyldigt att på kallelse af skolrådet inställa sig till
pröfning och att skolgång skall åläggas barnet, om det vid pröfningen ej
befinnes ha erhållit »sådan undervisning som i noggrannhet och omfattning
någorlunda motsvarar undervisningen i folkskolan».
Skulle föräldrarna sålunda t. ex. ej låta barnet läsa katekes och
biblisk historia, kan skolrådet föreskrifva skolgång. Och om föräldrarna
underlåta att efterkomma skolrådets föreskrifter, »må barnen», sedan
föräldrarna förgäfves varnats af präst och kyrkoråd, »kunna genom
skolrådets försorg från föräldrarna (eller målsmännen) skiljas och till
vårdande åt andra personer öfverlämnas, samt kostnaden för barnens
underhåll hos föräldrarna (eller målsmännen) i laga ordning utmätas.»
(Folkskolestadgan § 51.)[D]
[D] För tillämpning af denna bestämmelse äger skolrådet att
vända sig till Konungens Befallningshafvande.
Till sist må beträffande religionsundervisningen och uppfostran nämnas,
att förmyndare enligt Ärfdabalkens 22 kap. 2 § är skyldig att »låta den
omyndiga upptuktas i rätta evangeliska läran».
=3. Konfirmation och nattvardsgång.= I motsats till dopet har
konfirmationen ingalunda åtnjutit allmänt erkännande inom den kristna
kyrkan. Den ogillades sålunda af Luther och andra reformationens män och
betraktades ännu på 1700-talet hos oss som en äfventyrlig nyhet eller ett
onödigt och olämpligt »upptåg», afseende att kasta alla stånd under
prästerskapets makt. 1686 års kyrkolag innehåller häller ingen föreskrift
om konfirmation; den blef allmänt påbjuden först genom 1811 års
kyrkohandbok.
Något direkt konfirmationstvång infördes visserligen icke härigenom, men
enär konfirmationen nu blef ett villkor för nattvardsgång, och ingen fick
vigas som ej begått nattvarden, vardt konfirmationen en nödvändig
förutsättning för ingående af enligt svensk lag giltigt äktenskap. Det
sålunda uppkomna indirekta konfirmationstvånget afskaffades först genom
en Kongl. förordn. den 15 okt. 1880 som föreskref _borgerligt äktenskap_
för de statskyrkans medlemmar som ej blifvit döpta eller begått
nattvarden.
Konfirmationen består, som bekant, dels af konfirmationsundervisningen,
dels af själfva konfirmationsakten med det offentliga förhöret samt
afläggandet af konfirmationsbekännelsen och de två s. k.
konfirmationslöftena. Den efter konfirmationen vanligen följande
nattvardsgången är däremot en sak för sig.
Konfirmationsaktens senare afdelning tillgår (enligt kyrkohandboken
af år 1894 med 1899 års ändring däri) sålunda. Prästen säger till
barnen:
»Älskade barn! I hafven nu korteligen redogjort för eder insikt i
den lära, hvilken vår Herre Jesus Kristus i sitt heliga ord har oss
uppenbarat och som i hans församling förkunnas och bekännes. Denna
är ock den tro till hvilken I ären döpte. Jag uppmanar nu eder att
inför Gud och denna kristna församling svara och bekänna:
Tron I på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare?
Svar: Ja.
Tron I på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, hvilken är
aflad af den Helige Ande; född af jungfrun Maria; pinad under
Pontius Pilatus, korsfäst, död och begrafven; nederstigen till
dödsriket; på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda; uppstigen
till himmelen; sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida;
därifrån igenkommande till att döma lefvande och döda?
Svar: Ja.
Tron I på den Heliga Ande; en helig allmännelig kyrka, de heligas
samfund; syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt
lif?
Svar: Ja.
Viljen I genom Guds nåd bevisa denna tro i edert lefverne och
alltså vandra värdigt Kristi evangelium i kärlek till Gud och till
eder nästa?
Svar: Ja.
Viljen I därför, med Guds hjälp, under vaksamhet och bön bruka Guds
ord och söka eder Frälsare i hans heliga nattvard?
Svar: Ja.
Sedan dessa frågor äro af barnen samfält besvarade med ja, säger
prästen:
Älskade barn! Inför Gud, den allvetande och allestädes närvarande,
hafven I nu med egen mun aflagt eder bekännelse, och förklarar jag
härmed, att I ägen tillträde till Herrens heliga nattvard, i Guds
Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Herren förläne genom
sin nåd att hela edert lif och alla edra krafter må vara helgade
till hans vilja och tjänst i Kristus Jesus.» (Här falla barnen på
knä, hvarpå följa böner o. s. v.)
* * * * *
=_Konfirmationen är_= -- rättsligt sett -- =_en fullkomligt frivillig sak
hvartill ingen kan tvingas_=, och detta gäller för alla, vare sig de
tillhöra statskyrkan eller ej.
Önskar någon konfirmeras eller endast deltaga i konfirmationsundervisningen
(den s. k. nattvardsläsningen) måste detta ske i den församling han
tillhör, såvida ej godvillig öfverenskommelse om anlitande af annan
präst kan vinnas. Konfirmation behöfver ej nödvändigt ske i »läsåldern»;
den kan likaväl erhållas vid vuxen ålder.
Konfirmation jämte nattvardsgång har i _medborgerligt_ hänseende endast
_en_ kvarstående betydelse, nämligen att vara villkor för inträde i
statens folkskolelärareseminarier. =_För inträde i andra skolor eller
yrken är däremot hvarken konfirmationsundervisning, konfirmation eller
nattvardsgång numera något villkor._=
I _kyrkligt_ afseende är konfirmationen ju en förutsättning för
nattvardsgång. Däremot är hvarken konfirmation eller nattvardsgång
villkor för erhållande af kyrklig vigsel; sådan äger man nämligen enligt
lag den 13 maj 1898 rätt att få, blott man är döpt samt »åtnjutit
konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan och af denne _funnits
beredd_ att, efter undergången konfirmation, få tillträde till Herrens
heliga nattvard».
Begången nattvard åter kan vara till _väsentligt hinder för erhållande af
borgerlig vigsel_. (Jämför nästa afdelning.)
Slutligen anmärkes att det å flyttnings- och hinderslöshetsbetyg skall
antecknas huruvida man konfirmerats eller begått nattvarden eller blott
blifvit »beredd till konfirmation» eller intetdera. Däremot har präst
icke rättighet att i något betyg meddela uppgift huruvida personen ifråga
efter att en gång ha begått nattvarden sedermera begagnat sig däraf eller
ej.
=4. Vigsel.= För att göra vigseln till ett nödvändigt villkor för
uppkomsten af ett lagligt äktenskap har kyrkan måst föra en lång kamp
emot den gamla inhemska uppfattningen, enligt hvilken det afgörande för
äktenskaps giltiga ingående endast och allena var _trolofning jämte
häfdande_.
Först genom 1734 års lag påbjöds i den borgerliga lagstiftningen som
regel att äktenskapets alla rättsliga följder skulle inträda i och med
_vigseln_. Och fastän 1734 års lag därmed i princip ställde sig på den
kyrkliga ståndpunkten, inrymde den äfven något af den gamla inhemska
uppfattningen, näml. i följande ännu gällande bestämmelse i
Giftermålsbalkens 3 kap., 9 §:
»Häfdar man sin fästekvinna, då _är_ det ett äktenskap, som skall
fullkomnas med vigsel, ehvad trolofningen är med eller utan
villkor, ändå att samma villkor ej fullgjorde äro. Undandrager han
sig vigsel, och framhärdar i denna sin motvilja, varde hon då
förklarad för hans äkta hustru, och njute full giftorätt i bo hans
som i 10 kap. denna balk sägs. Gör hon det: vare lag samma.»
Den inhemska uppfattningen är här bestämt fasthållen: _genom trolofning
och häfdande har förhållandet blifvit ett äktenskap_. Men -- och här ha
vi den kyrkliga åskådningen -- kontrahenterna böra mottaga kyrkens
välsignelse efteråt, enär detta icke skett vid äktenskapets afslutande.
Och vägrar den ena att låta viga sig, kan äktenskapet visserligen blifva
offentligt erkänt, nämligen därigenom att den andra begär att af
domstolen förklaras för den förstnämdas äkta make, men som straff för
sitt undandragande från vigsel får den, som undandrager sig, ej giftorätt
i den andras egendom. Emellertid finnes dock genom denna § en utväg att
erhålla lagligt äktenskap utan vigsel.
* * * * *
=_Trolofning_= eller förlofning är en enskild akt med hvilken kyrkan
intet har att skaffa. Detta gäller i regel äfven om upplösning däraf.
=_Lysning_= är en borgerlig kungörelse utan någon som hälst kyrklig
karaktär.
=_Vigseln_= är däremot i regel en rent kyrklig ceremoni, ehuru den
uteslutande har borgerliga värkningar. Det finns därför intet rimligt
skäl hvarför vigseln nödvändigt skall vara en _kyrklig_ akt. I Tyskland
och Frankrike är det också tvärtom den _borgerliga_ vigseln som är det
enda nödvändiga, och i England är det fritt val emellan borgerlig och
kyrklig vigsel.
Man kan i den obligatoriska kyrkliga vigseln ej gärna se annat än ett
obehörigt intrång från kyrkans sida på det rent borgerliga området och
därtill ett ofinkänsligt påtvingande af en vidlyftig religiös ceremoni på
en hel del människor som ej vilja veta utaf den. Icke desto mindre har
vår första kammare -- senast vid riksdagarna 1892, 1898, 1900 och 1903 --
sett sig oförhindrad att _afslå_ samtliga inom riksdagen väckta och af
andra kammaren antagna förslag om tillåtelse för den som önskar det att
gifta sig borgerligt.
Emellertid är i vår lagstiftning _borgerlig_ vigsel bestämd för vissa
fall samt valfri för en del andra fall.
=_Reglerna i fråga om formen för äktenskaps ingående i vårt land äro
följande:_=
=_Kyrklig vigsel_= måste användas: då båda kontrahenterna tillhöra
statskyrkan och inom denna äro döpta och konfirmerade samt begått
nattvarden;
då båda kontrahenterna tillhöra _samma_ främmande trossamfund och detta
samfunds prästerskap af Kongl. Maj:t medgifvits rätt att med laga värkan
förrätta vigsel.
=_Borgerlig vigsel_= måste användas: då endera eller båda kontrahenterna
tillhöra statskyrkan, men ej blifvit döpta;
då endera eller båda kontrahenterna tillhöra statskyrkan och väl
blifvit döpta, men ej konfirmerats och ej häller »åtnjutit
konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan samt af denne funnits
beredda att efter undergången konfirmation få tillträde till H. heliga
nattvard»;
då båda kontrahenterna tillhöra samma främmande samfund, hvars präster ej
erhållit rätt att förrätta vigsel med laga värkan;
då båda kontrahenterna tillhöra olika främmande trossamfund, af hvilka
_intetderas_ präster äga rätt att förrätta vigsel med laga värkan;
då den ena kontrahenten tillhör statskyrkan eller främmande kristet
samfund och den andra mosaiska läran.
=_Kyrklig eller borgerlig vigsel kan efter kontrahenternas fria val
användas:_=
då båda kontrahenterna tillhöra statskyrkan samt blifvit döpta och
»åtnjutit konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan samt af denne
funnits beredda att efter undergången konfirmation få tillträde till
nattvarden», _men_ endera eller båda _icke begått nattvarden_ (vare sig
de nu konfirmerats eller ej);
då ena kontrahenten tillhör statskyrkan samt blifvit döpt och »åtnjutit
konfirmationsundervisning etc.» (se det föregående) och den _andra_
tillhör främmande kristet samfund;
då kontrahenterna tillhöra _olika_ främmande kristna samfund samt ettdera
eller bägge samfundens präster medgifvits rätt att förrätta vigsel med
laga värkan. --
Den som utträdt ur statskyrkan med uppgift att ingå i visst främmande
trossamfund, men sedan icke gjort det, har rätt ingå äktenskap inför
borgerlig myndighet likaväl som om han tillhörde det främmande
trossamfundet.[E] (Öfriga fall, för hvilka lagen ej gifvit uttryckliga
föreskrifter, vore det här för omständligt att behandla.)
[E] Det har flera gånger förekommit att fritänkare för att
undslippa kyrklig vigsel och i stället erhålla borgerlig
sådan anmält utträde ur statskyrkan med uppgift att ingå
i visst främmande trossamfund (den enda möjlighet för
utträde som finns), utan att de värkligen ämnat ingå i
det uppgifna samfundet. De ha funnit detta förfarande
bära mindre emot än att underkasta sig den kyrkliga
vigselceremonien med sina böner, välsignelser och
prästerliga förmaningar.
Giftermål ingånget utomlands enligt där bestämda regler är i Sverge af
full giltighet, äfven om båda kontrahenterna äro svenska medborgare.
Denna regel är, ehuru icke uttryckligen stadgad i lag, likväl
obestridligt gällande. Den är också förutsättning för en lag den 1 juli
1898 som stadgar:
»§ 1. Äktenskap, som å utrikes ort slutits utan att svensk lags
föreskrifter därvid blifvit iakttagna, må i kyrkobok antecknas, så
framt äktenskapet enligt intyg af utländsk myndighet blifvit å den
utrikes orten _i där föreskrifven form_ inför kyrklig _eller_
borgerlig myndighet slutet -- -- --».
Slutligen kan anmärkas att upplösning af äktenskap är en helt och hållet
borgerlig åtgärd, utom så till vida, att vid upplösning _på grund af
oenighet_ varning af kyrklig myndighet, nämligen först af kyrkoherden
samt därefter af kyrkorådet, är en förutsättning för erhållande af
skilsmässa.
=5. Kyrkotagning.= Denna handling ligger det i moders fria skön att
underkasta sig eller icke. Den är som bekant numera för det mästa kommen
ur bruk.
=6. Gudstjänst.= Förr i tiden rådde allmänt gudstjänsttvång, i det
försummelse af gudstjänsten var belagt med straff. Numera gäller tvång
att deltaga i statskyrklig gudstjänst eller andaktsöfning endast i
särskilda fall. De mera anmärkningsvärda af dessa fall är följande.
Lärjungar och äfven lärare i de offentliga skolorna äro skyldiga att
deltaga i de andaktsöfningar som hållas i skolan. Därjämte skola
enligt lärovärksstadgan lärjungarna vid elementarlärovärk »under tillsyn
af en eller flera lärare hvarje sön- och högtidsdag bevista
högmässogudstjänsten.»[F]
[F] Undantag härifrån har af Kongl. Maj:t medgifvits för
åtskilliga lärovärk (i Stockholm, Göteborg och -- helt
nyligen -- Luleå).
Enligt Tjänstgöringsreglemente för armén skall »evangelisk-luthersk
gudstjänst med predikan hållas hvarje sön- och hälgdagsförmiddag» och
s. k. _korum_ hållas morgon och afton, hvarvid bön läses och en
psalmvärs sjunges före och efter densamma. Medlemmar af främmande
trossamfund skola, om de så önska, fritagas från att deltaga i
regementets gudstjänst, men _alla andra, de värnpliktiga likaväl som de
fast anställda, äro skyldiga att deltaga däri_.
Vid flottan råder likaledes allmänt gudstjänsttvång.
Slutligen märkes, att äfven våra domstolar äro underkastade sådant tvång.
Sålunda skall vid härads- och rådhusrätterna hållas gudstjänst vid hvarje
års början. Och i hofrätterna äger gudstjänst rum vid hvarje sessions
början, då, såsom det heter i kyrkolagen, »presidenten och samtlige
rättens ledamöter böra jämte afhörandet af en till värket lämpad predikan
åkalla Gud om nåd och bistånd».
=7. Kyrkotukt.= Kyrkotukten har, som bekant, förr i tiden spelat en
viktig roll, men numera återstå endast några obetydliga kvarlefvor
däraf.
Den enda form af kyrkotukt vi ännu ha i behåll är _uteslutning från
nattvarden_ i vissa fall samt _varning af kyrkorådet_. Beträffande
kyrkorådsvarning kan nämnas att kyrkorådet äger rätt att i och för
»allvarliga föreställningar och varningar» kalla inför sig en hvar som
bor eller uppehåller sig inom församlingen. Varning får meddelas för alla
»förseelser emot religionens och sedernas hälgd» och kan således afse
äfven sådant som är hvarje persons ensak, t. ex. att försumma
gudstjänsten, husförhör[G] eller dylikt. Varning af kyrkorådet har man
ej rätt att undandraga sig, men den är utan all rättslig betydelse, och
man får naturligtvis fästa den vikt därvid som man behagar.
[G] Numera finnes ingen laglig förpliktelse att inställa sig
till katekesförhör eller s. k. husförhör.
Angående det tvång, som kan användas till åhörande af kyrkorådets
varningar, stadgas i Kongl. förordning om kyrkostämma m. m. den 21 mars
1862 i 29 §:
»Kallar kyrkorådet någon, som inom församlingen bor eller sig
uppehåller, till inställelse för att i de på kyrkorådets omvårdnad
beroende ordnings- och sedlighetsmål höras, är han pliktig att
kallelsen hörsamma, så vida han fyra dagar förut däraf erhållit
del. Uteblifver den sålunda kallade utan laga förfall, skall han
böta 1 riksdaler riksmynt till församlingens skolkassa och
tillhållas af kyrkorådet genom förnyade viten, som dock tillsammans
ej må öfverstiga 15 riksdaler silfvermynt, att sig inställa. Kan
den tredskande ändock ej förmås till inställelse, _äger kyrkorådet
att lita Konungens Befallningshafvande till_. (Denne beordrar då
länsmannen att hämta den kallade.)
Församlingens präst äger däremot ingen laglig tvångsmakt att låta föra
församlingsmedlem till sig, lika litet som han äger rätt att mot
församlingsmedlems vilja inträda i hans bostad för att förmana och varna
honom eller af annat skäl.
Slutligen kan nämnas, att man på senare tid från kyrkligt håll sökt
upplifva den döende kyrkotukten. Sålunda antog 1893 års kyrkomöte för sin
del en »Lag ang. förfarande mot den som i församling inom svenska kyrkan
väcker förargelse eller bryter kyrklig ordning», enligt hvilken lag
varningsåtgärder voro föreskrifna bl. a. mot den, som »visat sig som
uppenbar motståndare till den kristna tron», den som vägrat att döpa sina
barn o. s. v.
Regeringen fann emellertid icke skäl att för riksdagen framlägga detta
reaktionära förslag.
=8. Edgång.= Löftesederna äro på senare tid till stor del afskaffade.
Sålunda borttogs på 1880-talet läkare-, krigsmanna-, apotekare-,
barnmorske-, m. fl. eder samt år 1893 prästeden. För flera grupper af
ämbetsmän kvarstår likväl eden, t. ex. för domare.
För medborgare i allmänhet är ed i åtskilliga fall föreskrifven, städse
enligt det kända formuläret: »Jag lofvar (l. betygar) och svär _vid Gud
och hans heliga evangelium_ att etc.» med slutorden »_så sant mig Gud
hjälpe till lif och själ_.»[H]
[H] Under edgången skall edsafläggaren enligt praxis hålla
två fingrar på en bibel.
Vittnesed måste afläggas af den som åberopas såsom vittne. Vägrar han att
gå eden kan han »därtill hållas» genom viten eller fängelse. Medger både
käranden och svaranden befrielse från eden har vittnesmålet samma
giltighet som om det vore beedigat. Men i svåra brottmål skall ed i
hvarje fall afläggas.
Värjemålsed (som af domstol kan åläggas en part angående faktiska
omständigheter där »halft bevis» föreligger och »sanning ej annars
utletas kan») måste äfven afläggas, där parten ej vill uppoffra sin
rätt.
Undantag från edstvånget kan medges främmande trosbekännare, om han är
»af sådan lära» (t. ex. kväkarnas) »som ej tillstädjer honom att aflägga
ed då den enligt lag erfordras». I så fall skall Kongl. Maj:t förordna
huru förfaras bör.[I] Detta gäller dock endast för den som _tillhör_
sådant främmande trossamfund, alltså ej för den som blott utträdt ur
statskyrkan med uppgift att ingå till det ifrågavarande samfundet, utan
att sedan värkligen ha ingått däri.
[I] I särskilt fall har en kväkares på heder och tro afgifna
vittnesmål likställts med beedigat sådant.
Förklaring inför domstolen att man ej för sitt samvete kan gå ed --
t. ex. därför att Kristus uttryckligen sagt: »I skolen alls icke
svärja», »Edert tal skall vara ja, ja, nej, nej, hvad därutöfver är, det
är af ondo», o. s. v. -- befriar ej från edgång. Lika litet befrias man
därifrån om man t. ex. förklarar sig icke tro på »Gud och hans heliga
evangelium» och därför finna det motbjudande att högtidligen svärja
därvid.
Ed får enl. Rättegångsbalkens 17 kap. 7 § ej afläggas af »okristen».
Denna bestämmelse utgör emellertid icke hinder för mosaiska trosbekännare
att aflägga ed enligt den för dem särskilt fastställda lydelsen (»vid Gud
och hans heliga _lag_»). Vidare får ed ej afläggas af »den som af sådan
lära är, att han om vittneseden en falsk och skadelig mening hafver».
Härvid gäller att domaren ej fäster sig vid den edspliktiges uppgift att
han omfattar sådan lära; för befrielse fordras att man i vederbörlig
ordning slutit sig till ett samfund med dylik lära.
Det har stundom förekommit att personer hyst samvetsbetänkligheter mot
vittneseden i dess nuvarande formulering utan att de hyllat sådan lära
som icke tillstädjer dem edgång. Då emellertid edsvägran ju medför böter
eller fängelse, hafva de aflagt eden, men låtit den föregås af någon
förklaring.
Såsom på exempel på en sådan må följande anföras:
»Ehuru jag icke omfattar den öfvertygelse som ligger till grund för
edens religiösa element, anser jag mig likväl förpliktad att
obrottsligt hålla hvad jag i eden lofvar.»
I juridiskt afseende gör en dylik förklaring hvarken till eller från.
Dess betydelse ligger uteslutande i den samvetstillfredsställelse den kan
bereda edsafläggaren och i den protest mot edstvånget som den innebär.
Slutligen kan nämnas, att domaren, då han finner den som skall begå ed
vara okunnig i kristendomen, äger rätt att förvisa honom till
prästerskapet för att undervisas om edens vikt och betydelse. Af denna
rätt bruka våra domare också då och då begagna sig.
=9. Jordfästning.= Själfva begrafvandet eller jordandet af en afliden
sker, som bekant, utan kyrkliga ceremonier. Däremot är _jordfästningen_,
som föregår begrafvandet, en kyrklig akt.
Om jordfästning vid dödsfall inom statskyrkan föreskrifver nu _Lag
angående jordfästning den 25 maj 1894_ i 2 §: »Den aflidne skall
jordfästas inom sex veckor efter dödsfallet, där icke giltiga orsaker för
längre uppskof äro förhanden. Jordfästningen må ej förrättas af annan än
präst i svenska kyrkan.»
Någon påföljd för underlåten jordfästning är icke stadgad för den
aflidnas anhöriga. De kunna alltså icke straffas, om de låta begrafva den
aflidna civilt, d. v. s. utan prästerligt biträde. Då emellertid af
präst förrättad jordfästning enligt lag _skall_ äga rum, kan ej häller
prästen hindras från att företaga densamma. Om pastor, såsom lär ha
händt, skulle i och för jordfästning låta uppkasta en redan igenfylld
graf, torde ett sådant förfarande ej vara straffbart enligt svensk
lag.[J]
[J] I vissa trakter i nordligaste Norrland, där präst mindre
ofta besöker socknen, lär begrafning nästan alltid ske
utan prästerligt biträde. Prästen förrättar sedan vid
sitt nästa besök jordfästning, och har på sina ställen
den egendomliga sed uppkommit, att å kistan sättes en
stör, som vid prästens ankomst upptages, hvarefter denne
kastar de öfliga tre skoflarna mull i det hål som
uppkommit i jorden.
Skall den aflidna undergå _likbränning_ i stället för att begrafvas,
måste jordfästning ovillkorligen ha föregått. Detta föreskrifves i de
bestämmelser angående likbränning i Stockholms och Göteborgs
likbränningsugnar, som Kongl. Maj:t (den 14 dec. 1888 och den 24 jan.
1890) utfärdat. Det heter där bl. a.: »Förrän likbränningen företages,
skall hos likbränningsföreningen aflämnas vederbörligt intyg, att behörig
jordfästning ägt rum; börande för den skull föreningen med någon till
svenska kyrkan hörande prästman träffa aftal därom, att han, för den
händelse att annan om jordfästningens förrättande anmodad prästman
förklarar sig ej vara därtill villig, värkställer jordfästningen.»
Anmärkas kan, att enligt en kongl. resolution den 14 dec. 1888
likbränningsanstalt i Sverge icke får begagnas förrän Kongl. Maj:t
pröfvat »om och under hvilka särskilda villkor användande af anstalten
får äga rum». Andra likbränningsugnar än i Stockholm och Göteborg finnas
ännu icke.[K]
[K] Ang. likbränning se n:o 31 af Verdandis småskrifter.
* * * * *
Jordfästning skall i vissa fall ske »_i stillhet_». Härom stadgar 1894
års lag i §§ 6 och 7:
§ 6: I stillhet skall jordfästas den, som blifvit afrättad eller
ljutit döden under föröfvande af groft brott, så ock den som
förgjort sig själf; dock att, om den som förgjort sig själf var
afvita eller enligt läkares intyg af sjukdom eller ålderdomssvaghet
eller annan utan egen skuld iråkad förvirring saknade förståndets
fulla bruk, den döde må jordfästas i vanlig ordning.
§ 7: -- -- Vid jordfästning i stillhet böra endast närvara den dödes
anhöriga, om sådana finnas och inställa sig, samt de personer, hvilka
äro oumbärliga vid den dödes jordande. Ej må vid sådan jordfästning
förekomma klockringning, sorgmusik, sång eller liktal.»
Regering och riksdag ha år 1903 beslutat upphäfvande af jordfästning i
stillhet för den som förgjort sig själf. Men samtliga domkapitel utom
Strängnäs' ha _afstyrkt_ denna af hänsyn till den aflidnas anhöriga väl
behjärtansvärda reform. Då detta skrifves afvaktar man kyrkomötets beslut
i saken; utan dess medgifvande kan nämligen icke kyrkolag ändras,
upphäfvas eller stiftas.
* * * * *