VII

Scherzando.

Tiden skred framåt; julen kom och förde, med sig en sändning friska

blommor från sir John och till nyåret antogo hans _étrennes_ formen af

bonbons. Valérie skrattade och fråssade och tackade gifvaren med en så

intagande, barnslig förtjusning, att han blef helt varm om hjärtat.

En dag efter lektionens slut, då de alla tre samtalat om musik, omnämde

sir John händelsevis en framstående fiolspelare, som dagen därpå, före

sin afresa från England, skulle gifva an afskedskonsert. De båda

systrarna hade aldrig hört honom och uttalade sitt djupa beklagande.

-- Vi hörde för sent talas om konserten, sade Margot; nu skulle vi icke

få några platser mera, om vi också försökte det. Det påstås, att

människorna i timtal stå och vänta på att komma in.

-- Jag skulle gärna stå i timmar och dagar, om jag blott kunde få höra

honom, utropade Valérie och hela hennes ansikte strålade såsom alltid,

då hon talade om sin konst.

-- Du skulle förkyla dig, om vi försökte det i morgon, sade hennes

syster. Du får vänta, tils han nästa gång kommer till England.

-- Till dess kunna vi vara döda, svarade Valérie i samma lidelsefullt

beklagande ton. Tänk dig, om vi måste dö utan att ha fått höra världens

störste violinist! Ty det påstås ju, att han är den störste, icke sant?

-- Vid Jupiter, svarade sir John, jag tycker ni har mera charme!

-- Åhå! utbrast Valérie, det var då en öfverdrifven kompliment! -- Men

hon kände sig icke desto mindre mycket belåten.

Vidpass klockan half två följande dag for en cab med iltågsfart genom

Pitt Street och stannade utanför n:o 28 och sir John stormade förbi den

förbluffade Jane, som brådskande uppenbarat sig vid hans stormringning,

samt rasade uppför trappan.

-- Hvar är er syster? utropade han, då han endast fann Valérie i

mottagningsrummet. Ser ni, jag har lyckats få två biljetter till

konserten. De blefvo återsända i sista ögonblicket. Men ni måste skynda

er, konserten börjar klockan tre. Det är bäst, att ni tager min cab och

begifver eder af. Hvar är er syster?

-- Ack, en sådan olycka! utbrast Valérie och blef helt blek, medan

stora tårar rullade utför hennes kinder. Margot har begifvit sig till

Wimbledon! En af hennes elever har katarr och kunde inte komma hit till

sin lektion. Ack, det är för mycket! Jag skulle gifva alt, alt, om jag

bara kunde gå på konserten.

Hon snyftade bokstafligen. Sir John var mycket bedröfvad.

-- Har ni då ingen, som ni kunde öfvertala att följa med er? frågade

han.

Valérie skakade på hufvudet.

-- Nej, nej, vi känna ingen, som jag kunde be så här i sista

ögonblicket; vi ha inga andra bekanta än våra elever och deras

anhöriga. Jag tror, att ni är vår ende, värklige vän. Ack, sir John! --

utbrast hon, gripen af en plötslig tanke -- kunde ni ej följa mig dit?

Skulle ni tycka, att det vore alt för tråkigt?

Hon vände sitt af det ljufvaste, blygaste leende upplysta och af hopp

strålande ansikte emot honom samt sträkte ofrivilligt ut händerna. Sir

John rodnade ända upp till hårfästet: vore han ej en riktig narr, om

han kunde motstå en dylik bön? Men den stackars, lilla varelsen var så

oerfaren i fråga om världens seder och bruk, att det å andra sidan

kunde vara oridderligt, om han sålunda öfverskred lagarna för det

passande.

-- Ingenting i världen skulle vara angenämare för mig, sade han

tämligen allvarsamt efter ett kort betänkande, men jag fruktar, att er

syster ej skulle gilla det.

-- Åh, hvad det beträffar, utropade Valérie belåtet, så får hon ju inte

veta det förrän vi komma tillbaka och jag bryr mig inte om hennes

förebråelser.

-- Men jag, svarade sir John, vill icke, att hon skall tro, det jag

begagnar mig af hennes frånvara för att öfvertala er att företaga

någonting som hon ej anser för _convenable_.

-- _Pour ça_, inföll Valérie, är det jag som öfvertalar er och ni vore

bra ovänlig, om ni afsloge min bön. Jag frågar inte efter _le

convenable_ jag. Bah! ni äter väl inte upp mig häller! Om ni inte

följer med mig, så går jag ensam, och jag har aldrig, aldrig i mitt lif

varit ute ensam. Jag kommer bestämdt att förvilla mig eller släpar

någon bort mig. Men jag måste få höra honom! -- Ack, jag blir tokig, då

jag tänker på, huru mycken dyrbar tid vi spilla bort. -- Vi få bestämdt

icke höra det första stycket. Nu går jag. Kommer ni med eller ej?

Af två onda ting var det säkerligen det ringare om han följde med den

lilla vilden än om han tillät henne att begifva sig af ensam. Då han

gifvit sitt löfte flög Valérie uppför trappan och kom strax därpå

tillbaka klädd i cape och hatt -- en mycket vacker, liten hatt med

koketta, rosenröda plymer.

Sir John önskade i sitt innersta hjärta, att hatten icke varit fullt ut

så i ögonen fallande och att Valérie ej varit så strålande vacker.

Då de gingo utför trappan föreslog han, att de skulle taga en fyrhjulig

vagn, men Valerie förkastade denna tanke, ty hon påstod, att de blott

skulle förlora tid därigenom och hon hoppade upp i caben, innan han

hann komma fram med någon protest.

Då de sedan åkte genom de med trä belagda gatorna och den friska vinden

blåste dem i ansiktet, försvunno sir Johns skropler helt och hållet.

Han blickade ned på det lycksaliga, lilla ansiktet vid sin sida,

lyssnade på Valéries muntra prat och öfverlämnade sig likaledes åt en

sorglös glädje.

Hvarför skulle han vara orolig och bekymrad, då han såg henne vara så

obeskrifligt lycklig. Huru kunde det väl på något sätt mera skada

Valérie, att hon satt bredvid honom i en cab eller i konsertsalen, än

hemma i det lilla förmaket vid Pitt Street? Han kände sig själf mycket

noga och viste, att han icke skulle missbruka hennes förtroende i det

han yttrade ett ord, som hennes syster ej kunnat få höra. Och det var

roligt och uppfriskande att gifva akt på den unga flickans glädje; och

när de sedan sutto i S:t James Hall, greps han ännu af helt andra

känslor. Då kände han, att det var ett företräde att få se hennes

entusiasmerade ansikte och observera, huru dess uttryck skiftade med

musikens karaktär. Tidtals tyktes hela hennes konstnärssjäl stråla ur

hennes ögon, han såg till och med huru hennes händer arbetade med, huru

fingrarna kröktes, som om de haft fiol och stråke att sköta. Och hennes

förklaringar under pauserna sedan -- hvad de voro kloka och upplysande,

hvad de voro berömmande och fria från alt hvad afund ville säga!

Sir John såg och lyssnade med städse tilltagande aktning och beundran,

det tyktes bo två själar inom Valérie, och i detta ögonblick var hon

uteslutande konstnärinna, en konstnärinna, som måhända en vacker dag

skulle öfverflyga den ryktbare artist, hon nu så andäktigt åhörde.

Men när de sedan sutto bredvid hvarandra i åkdonet, dykte den lilla

Valérie från Pitt Street åter upp.

-- Hvad vi haft för en dag -- vad vi haft för en dag! Hvad det har

varit härligt! Jag önskar blott, att det icke vore förbi. Hvad det är

roligt, att det är en sådan trängsel på gatorna, så att vi måste åka så

här långsamt -- se här är hela gatan spärrad. -- Det är förtjusande, nu

kunna vi i lugn och ro betrakta de praktfulla butikerna. Ack! ett

sådant konditori! Ser ni det -- där -- med de härliga bakelserna och

konfektaskarna i fönstret? Ser det icke inbjudande ut?

Sir John betraktade ifrågavarande butik -- det var ett kändt och

ryktbart konditori vid Oxfordstreet.

-- Jag tror, att man också får te och chocolad där, sade han. Har ni

lust att komma in och dricka en kopp chocolad och äta några af de

härliga bakelserna, ni tycker så mycket om?

-- Bakelser med rödt socker på! ropade Valérie förtjust. Känner ni till

de där små bakelserna? De äro alldeles makalösa. Tack, det vill jag

mera än gärna.

Croft gaf kusken ett tecken och caben stannade. Valérie hoppade lätt

som en älfva ned och skyndade nästan före honom in i butiken. Hon fick

genast en kopp chocolad, men det räkte en god stund, innan hon fick

rätt på de efterlängtade, med rödt socker garnerade bakelserna. Sir

John skrattade, då han såg henne gå af och an framför disken och välja

och förkasta; men slutligen gaf hon till ett litet glädjerop, då hon

upptäkte det, hon sökte efter.

-- Där äro de! -- där äro de! Ja, ni kan gifva mig tre eller fyra

stycken!

Hon kom triumferande tillbaka till Croft med en tallrik, på hvilken hon

bar den eröfrade läckerheten. Stödd på armbågen satt han och betraktade

henne leende, medan hon åt upp sina bakelser, och under denna angenäma

sysselsättning samtalade sir John och hon på ungerska; Valérie

kritiserade därvid högst frimodigt och med mycken humor de personer,

som kommo in i butiken.

-- Där kommer en stor, lång dam, utropade hon, då hon vemodigt sväljt

den sista biten kaka, och inte nöjd med att hon är så lång, bär hon

dessutom hufvudet så högt -- så högt. Och hon har så långa plymer på

hatten, som hon ville sopa taket därmed. Och näsan -- den sticker hon

då allra mest i vädret. Men vet ni det förefaller mig som jag hade sett

henne förut.

Sir John såg sig om.

-- Det är lady Rosamunda Gorst, sade han. Så otrefligt!

Lady Rosamunda gick raka vägen fram till disken, åtföljd af ett annat

fruntimmer; de bestälde sig chocolad och valde ut bakelser. Sir John

hade emellertid otåligt gifvit akt på Valérie, medan hon knäpte sina

handskar; han var obeskrifligt angelägen om, att de skulle hinna

försvinna, innan lady Rosamunda fick sikte på dem. Hon hade emellertid

länge sedan upptäkt dem och när de stego upp för att gå, vände hon sig

om och stod midt framför dem.

-- Huru står det till, sir John? sade hon. Hvad tykte ni om konserten?

Jag såg er där. -- Huru står det till med er? vände hon sig sedan med

en högdragen nickning till Valérie. Denna besvarade hennes hälsning på

samma sätt.

-- Jag tror ni inte är bekant med min väninna, fru Miller, fortfor

Rosamunda vänd till sir John. Beatrice, tillåt, att jag presenterar sir

John Croft för dig.

Efter utbytandet af de vanliga höflighetsfraserna började fru Miller

tala om konserten; hon frågade sir John om hans åsikt samt yttrade

äfven sin egen.

-- Sir Johns kritik år visst mycket värdefull, anmärkte lady Rosamunda.

Efter hvad jag hört håller ni på att utveckla er till ett musikaliskt

geni, fortfor hon vänd till honom. Jag känner mig mycket road af er

plötsliga passion för sång. Hittils har ju ingen människa haft någon

aning om, att ni alls har röst.

-- Jo, det har jag visst, genmälde sir John helt lugnt, men jag har

hittils icke haft tid att utbilda den. Nu kan jag kuttra så mildt som

en oskyldig dufva. Nej allvarsamt -- så har jag gjort stora framsteg --

icke sant, mademoiselle? -- Han vände sig afsiktligt till Valérie,

hvilken de andra damerna tyktes vilja se öfver axeln. För öfrigt tror

jag fru Miller inte är bekant med mademoiselle Kostolitz.

Fru Miller tog endast med en omärklig rörelse på ögonbrynen notis om

presentationen.

-- Mademoiselle Kostolitz' syster är nog vänlig att gifva mig

sånglektioner, fortfor sir John, och fastän ni lady Rosamunda gör narr

däraf, så ämnar jag likväl göra min lärarinna heder. En vacker dag

kommer ni att vara helt förtjust att få höra mig.

Strax därpå hade han lyckats att jämte Valérie lämna butiken utan att

ådagalägga någon opassande brådska. Han hade gjort alt hvad i hans

förmåga stod att gifva saken en harmlös prägel, men han var i själfva

värket mycket förtretad öfver sammanträffandet. Lady Rosamunda var den

sista i världen han under dessa förhållanden velat möta. Hon hade icke

ens på Brackenhurst gjort sig minsta möda att dölja sin motvilja mot

systrarna Kostolitz -- en motvilja, som troligtvis härrörde af hennes

afundsjuka öfver den uppmärksamhet, sir John visade dem. Men i dag hade

hennes sätt emot Valérie varit så oförskämdt, hennes ton, till och med

gent emot sir John, inneburit så mycken dold elakhet och hennes blickar

varit så sårande, att han icke allenast kände sig förolämpad, utan

allvarsamt orolig. Lady Rosamunda hade en skarp och elak tunga och

olyckligtvis ett stort umgänge, och dessa hennes bekanta utgjorde en del

af den krets, i hvilken sir John varit så angelägen att införa Valérie

och Margot. Man kunde icke veta hvilken tydning hon skulle gifva den

harmlösa utflykten och hvilka svåra följder den kunde ha för de unga

konstnärinnorna.

Sir John var mycket tyst under hemfärden, och Valérie pratade icke ens

så muntert som förut. Hennes anmärkningar inskränkte sig nästan

uteslutande till sarkastiska yttranden angående lady Rosamunda och

hennes väninna.

Då de närmade sig Pitt Street, kände sir John sig riktigt ängslig till

mods, nu gälde det att träda fram inför Margot, och detta var ytterst

plågsamt för honom.

Så snart caben stannade öppnades dörren och Margots gestalt aftecknade

sig mot den lilla, upplysta hallen.

-- _C'est toi!_ utropade hon. Ack, hvad jag varit orolig!

-- Huru kunde du vara orolig? frågade Valérie. Sade Jane dig icke, att

jag begifvit mig till konserten i sällskap med sir John?

Hon hoppade ur åkdonet och skyndade uppför trappan, åtföljd af sir

John.

-- Jag måste förklara för er, började han, men vid första blick på

Margots ansikte såg han att ingen förklaring skulle ega rum den dagen.

Hon gaf honom endast en vredgad och föraktfull blick samt drog sedan

Valérie in i hallen och stängde dörren. Då sir John stod ensam ute på

trappan hvisslade han sakta och sorgset för sig själf samt kastade sig

sedan upp i sin cab.

Margot tillsade emellertid Valérie att gå uppför trappan och följde

själf efter henne under en djup tystnad. Då de kommo in i förmaket,

fattade hon systern i axlarna, vred henne ett hvarf omkring och

betraktade henne dystert.

-- Valérie, sade hon, huru är det möjligt, att du kunde göra någonting

dylikt?

-- Kors, en sådan min! utbrast Valérie, du skrämmer mig! Men altsamman

är bara den dumma flickans med snufvan fel. Om du ej farit till

Wimbledon, hade du följt med mig, och då hade sir John inte alls kommit

i fråga.

Margots ansikte fick ett annat uttryck.

-- Det är sant, sade hon sakta. Jag bör aldrig lämna dig; jag vet icke

hvad som händer, då jag är borta ifrån dig. Men, Valérie, huru kunde du

på det sättet begagna dig af min frånvara, då du vet, huru orolig jag

är för dig? Men det värsta klandret träffar icke dig, utan sir John

Croft -- honom, som jag hade förtroende för och ansåg för vår vän?

-- Margot, Margot, var inte så tragisk! Hör nu på, så skall jag berätta

alt för dig.

Därpå började Valérie halft skrattande och halft gråtande och i mycket

snabt tempo beskrifva dagens händelser -- huru sir John kommit öfver

biljetterna och huru hon, då hon ej kunde få något annat sällskap, bedt

honom följa med henne. Huru vänlig han varit; huru han fört henne till

ett kafé och trakterat henne med chocolad och bakelser. Då Valérie hann

så långt, sjönk Margot ännu blekare än förut ned på en stol.

-- Ett kafé, upprepade hon. Ack, Valérie, är det väl möjligt, att du

kunde be honom föra dig in på ett kafé.

-- Nej, nej, svarade Valérie triumferande, han föreslog det själf! Jag

försäkrar dig, Margot, att han frågade om jag hade mycken lust att gå

in dit. Och vet du, fortfor hon lifligt, lady Rosamunda Gorst var där.

Du kommer ju ihåg den där stora blondinen, som var på Brackenhurst och

som vi inte kunde tåla -- hon var där i sällskap med en af sina

väninnor, en fru Miller -- ett fruntimmer med en mycket stor hatt och

en mycket stor mun. Och vet du, Margot, jag tror hon var afundsjuk, då

hon såg mig i sällskap med sir John. Hon sade: "jag såg er på

konserten" -- med en sådan min -- ja, du borde värkligen ha sett den!

Och hon ville inte tala med mig, men sir John drog mig alltid in i

samtalet. Och sedan gjorde hon på ett så obehagligt sätt narr af honom,

för att han tog sångtimmar och plötsligt ådagalade en sådan passion för

musik.

-- _Bon, il ne manquait que cela!_ sade Margot halfhögt. Hon satt med

hufvudet lutadt i handen och ansiktet till hälften bortvändt, så att

Valérie ej kunde se det:

-- Du är ju inte ledsen mera? frågade Valérie i det hon lutade sig ned

och trykte en kyss på hennes mjuka, vackra hår. Du ser ju, att alt var

helt enkelt.

-- Ack ja, alt var mycket enkelt, svarade Margot med halfkväfd röst.

Nej, nej, jag är inte ledsen på dig mera. Du är och förblir alltid ett

barn, min stackars Valérie. Du är min baby, min kära, lilla baby och

jag får aldrig lämna dig ensam, det är hela saken! Gå nu och gör dig i

ordning till middagen!

Valérie sprang uppför trappan och gnolade på en af de melodier, hon

hört på eftermiddagen. Hon var glad, att hon sluppit för så godt pris.

Margot satt emellertid orörlig och stirrade in i elden, och i hennes

ögon lyste något, som icke var återskenet af de glödande kolen.