VI.

Accelerando.

Kort före jul kom sir John. Valérie hade ofta uttalat sin förhoppning,

att han ej skulle lägga märke till den skröpliga linoleummattan i

hallen, och Margot hade sagt, att det just icke var troligt, att en ung

herre skulle observera dylikt. Men sir John hade likväl observerat det

och likaså det sällsamma virrvarret i rummet där uppe, och med ett

inre, såväl ömt som medlidsamt leende lade han också märke till

Valéries dekoreringsförsök. Madras-musslinet hade småningom blifvit

mycket slakt och mycket dammigt, de små bandrosorna hade bleknat och

några af tallrikarna hade glidit ur ståltrådskramporna. Sir John

observerade alt detta och fann det, märkvärdigt nog, mindre komiskt än

patetiskt.

Då de båda systrarna kommo in och fingo se honom stå där med ryggen mot

elden, så lång, ståtlig och vacker och med en så strålande min -- så

elegant i sin londonerdräkt -- kände de sig helt skygga och blyga. Men

han kände sig fullkomligt hemmastadd. Sedan de första hälsningarna

blifvit utbytta, ämnade han slå sig ned på den stol, som stod honom

närmast. Men Valérie rasade till med ett litet anskri.

-- Inte på den! ropade hon, vi behålla den endast som prydnad, dens ena

ben är sjukligt.

Då hon såg upp och mötte hans leende ögon, började hon skratta; Margot

kunde icke ens låta bli att instämma och så var isen bruten. Men det

var också omöjligt att förbli stel och främmande gentemot sir John.

-- John är så behaglig, hade lady Mary Bracken en gång sagt. Detta

uttryck föreföll litet underligt i afseende å den kraftfulle, unge

mannen, men det passade likväl för honom. Det låg någonting så vänligt

och vinnande i hans väsende, hans leende var så mildt och intagande,

han väkte på ett så oförklarligt sätt hos alla människor den

föreställningen, att han lifligt intresserade sig för dem och deras

angelägenheter, att de mycket snart skänkte honom sitt förtroende.

Hemligheten i denna trollmakt bestod måhända däruti, att det intresse

han visade var ärligt menadt. Sir John Croft hade utan tvifvel en hel

mängd fel; han var indolent, sorglös och måhända alt för belåten med

sig själf och med lifvet i allmänhet för att fästa sig vid dess

allvarliga sida, men han hade ett sällsynt godt hjärta. Han var uppfyld

af ett ärligt deltagande för folk, som hade sorger och bekymmer, och

skydde ingen möda, när det gälde att hjälpa dem; han satte icke i fråga

att ej uppoffra sitt eget nöje -- och ingen kunde mera än sir John,

njuta af ett sundt nöje -- då en väns intresse fordrade det. Han var

god, ädelmodig, vänlig emot alla människor och kunde ofta vara

förvånansvärdt finkänslig. Det berättades om honom, att han en gång

under en båtfärd i Cambridge energiskt yrkat på att bli landsatt,

emedan han ville förmana en kvinna, som slog sitt barn. Hans kamrater

hade skrattat åt honom och gjort narr af honom, och kvinnan hade

energiskt motsatt sig hans inblandning och sagt att barnet tillhörde

henne.

-- Då är ni inte värdig att ha ett barn, utropade den unge mentorn med

blixtrande ögon och kom sedan fram med en lång förklaring angående

moderskapets plikter och ansvar. Sedan hade han återvändt till sin båt

och sina skrattande kamrater och hade lämnat kvinnan kvar alldeles

bestört, ty hans ord hade ändå gjort intryck. Hon hade visst aldrig

väntat att få höra ett föredrag om modersplikterna af en ung jätte i

flanellkostym.

Då John Croft nu slutligen hamnat på en stol man kunde ha förtroende

till och pratade med de unga konstnärinnorna, utforskade han dem

ofrivilligt. Det var icke hans afsikt att vara nyfiken och de ämnade

icke vara för meddelsamma, men efter en timmes samtal hade han icke

desto mindre fått reda på en hel hop angående deras lif. Det var till

exempel själffallet, att han beundrade deras instrument. Valérie

upplyste honom genast om, att det tillhört deras mor.

-- Det var vår stackars mammas hemgift; flygeln och taflorna och

skrifbordet utgjorde en del af möblerna i hennes flickrum. Hennes

familj skickade dem efter henne, då min far och hon lämnade Paris.

-- Er mor var fransyska -- eller huru? frågade Croft intresserad.

-- Ja, hon var en fröken de Renaissan. Stackars mamma. Jag minnes henne

just nätt och jämt -- hon dog, då jag var åtta år gammal. Hon var så

vacker -- så vacker, men så blek -- och hennes små händer voro så hvita

och magra. Hon satt för det mesta vid elden och sydde, sydde -- och

sedan en vacker dag -- vek hon ihop sitt arbete -- jag tror det var en

af pappas rockar hon lappade -- och knäpte ihop sina händer -- så här

-- minnes du det, Margot?

Margot svarade ingenting, men Croft såg, att hennes ögon stodo fulla af

tårar.

-- Efter en stund, fortfor Valérie, steg hon upp och lämnade rummet och

därvid stödde hon sig vid alla bord och stolar hon gick förbi. Är det

inte besynnerligt? Jag kommer ihåg det så tydligt som det hade varit i

går, fastän jag icke alls kommer ihåg hennes sjukdom, som sedan följde.

-- Er syster är mycket lik den där taflan, sade Croft och kastade en

blick på porträttet, från hvilket samma patetiska ögon blickade ned;

den underbart vackra ansiktsovalen och den smidiga gestaltens graciösa

linjer voro äfven noga återgifna.

-- Ja, utropade Valérie med ett helt annat tonfall i rösten, Margot är

alldeles som mamma. Hon är alt igenom fransyska; hon önskar, att alt

skall vara _convenable_ -- icke sant, Margot? Och hon har ett så

prydligt sätt att vara! Min lilla syster, hon är aristokrat till och

med när hon torkar dammet i rummen eller lagar till en pudding. Jag

kallar henne _"Mademoiselle la Marquise"_.

Då hon torkar dammet i rummen eller lagar till en pudding. Tanken på,

att Margot gjorde dylikt, berörde sir John oangenämt. Han kastade en

snabb blick på Valérie för att se om det var hennes allvar.

-- Brukar ni också torka dammet i rummen och laga till puddingar?

frågade han med en ton, som mot hans vilja lät både uppskrämd och

förvånad.

-- Nej, hon låter mig icke utföra något arbete, fastän jag så gärna

ville det. Jag år född därtill -- jag har zigenarblod -- likasom pappa.

-- Valérie, nu pratar du riktiga dumheter, sade Margot nästan strängt.

Sir John kan omöjligt intressera sig för dessa _détails de ménage_. Som

vi blott ha en tjänarinna, är det tydligt och klart, att hon ej ensam

kan utföra alt arbetet, och det är lika öfverflödigt att tala därom

likasom att dina fingrar ej få bli hårda genom groft arbete, ty då

kunna de förlora sin smidighet.

Croft såg på Margots händer, som hopknäpta hvilade i hennes famn, de

voro också fina, smala och förnäma -- riktiga aristokrathänder. Han

tänkte med djupt medlidande på de där andra händerna, som Valérie talat

om, de små, hvita händerna, som varit så fina och genomskinliga och som

aldrig tröttnat att sy, sy, tils de slutligen måste knäppas för att

evigt hvila.

Han ville gärna veta litet mera om denna fina, späda fransyska moder,

som varit en fröken de Renaissan. Namnet föreföll honom så egendomligt

bekant -- hvar hade han hört det förut? Plötsligt kom han ihåg Valéries

skämtsamma ord -- _"Mademoiselle la Marquise"_ och då vaknade minnet

hos honom!

-- Jag har förut varit bekant med en herr de Renaissan, sade han; han

var attaché vid franska legationen i Wien -- en markis de Renaissan. --

Jag tror han hette Gilbert till förnamn. Det vore roligt att veta, om

han var en släkting till eder?

-- Det måtte ha varit en kusin till oss, sade Margot kyligt. Gilbert?

Ja, så hette min morfar. Det är troligtvis en kusin.

-- Vår mors släktingar erkänna oss icke, inföll Valérie hastigt; de

ville icke häller erkänna henne efter hennes giftermål. Ni skall

nämligen veta, att vår lilla mamma inte handlade alt för förståndigt.

Hon gjorde någonting, som hennes släkt ansåg för en stor dårskap -- hon

rymde med min far, som var hennes musiklärare. _Monsieur le Marquis de

Renaissan_ och hela hans förnäma släkt kunde naturligtvis aldrig

förlåta en dylik mesallians.

-- Valérie, sade Margot litet otåligt, kanske du nu, då monsieur är

fullkomligt au courant med vår familjehistorie, ville vara god och byta

om samtalsämne.

-- Ja, svarade Valérie helt lugnt, det skall jag göra. Nu skola vi tala

om sir John. Sir John, hvad har ni gjort hela denna länga tid?

-- Jag har skjutit, sade sir John, och jagat, tillade han hastigt.

Han ville icke, att de ännu en gång skulle tacka honom för

villebrådssändningen.

-- Skjutit och jagat, upprepade Valérie. Jag fruktar ni inte har en

allvarlig tanke i hufvudet.

-- Jag har tvärtom kommit till staden uppfyld af goda beslut, Jag

längtar, jag brinner af begär efter att få lära mig sjunga! Jag är

otålig att få börja med mina timmar. När får jag börja?

-- Margot, när får han börja? upprepade Valérie med ett lustigt

härmande af sir Johns sätt att tala. Du ser huru otålig monsieur är!

Medan han sköt sina fåglar och satte öfver sina diken och häckar brann

han i själfva värket af begär att få börja med sina solfeggier.

Sir John skrattade uppriktigt och gladt.

-- Nu är det frost, sade han; det är värkligen en lämplig tid att

börja. Man har icke så mycket förströelser.

-- Vill ni värkligen studera? frågade Margot litet tort. Ni tyckes

hittils ha lefvat mycket lycklig och nöjd utan att kunna sjunga.

Hvarför vill ni nu börja därmed?

-- Emedan det strider mot mina grundsatser att ställa mitt ljus under

ens skäppo. Jag vill lära mig sjunga -- kan ni gifva mig tre lektioner

i veckan?

-- Javisst, svarade Margot -- på för eller eftermiddagen?

-- På förmiddagen, om jag får be, sade sir John.

-- Ack ja, det är bättre på förmiddagen, så har ni edra eftermiddagar

lediga.

-- Mademoiselle, sade sir John med en min af gäckande högtidlighet, ni

envisas att misstyda mina bevekelsegrunder. Jag valde förmiddagen,

emedan jag tykte det lät mera affärsmässigt; jag skulle önska, att ni

insåg, huru energisk och ifrig jag är. Men jag vill naturligtvis icke

gå i vägen för edra andra elever. A propos har ni fått några nya elever

sedan ni var på Brackenhurst?

Tonen var så vänlig, blicken som han fäste på Margot var så full af

uppriktigt intresse och deltagande, att hon icke ens kunde finna frågan

närgången.

-- Ja, vi ha fått tre eller fyra, svarade hon leende, våra bekantskaper

ökas inte hastigt, men de ökas i alla fall.

-- Tre eller fyra, upprepade sir John halft förbittrad, och inom sig

tänkte han: hvad månne tant Mary tänka på? Jag tror hon inte

gör annat -- morgon, middag och afton -- än sysslar med sina

välgörenhetsinrättningar. -- Får jag veta namnen på dem? bad han högt.

Margot räknade upp namnen utan att finna hans envishet otreflig.

-- Inte ett, som jag känner! utropade han förargad.

-- Det är de tråkigaste barn man kan tänka sig, förklarade Valérie. Det

är en gåta för mig, huru min syster kan ha tålamod med dem. Dumma små

varelser med tjocka röda fingrar och små flätstumpar i nacken. Och för

att göra saken ännu värre ha de allesamman snufva.

-- Jag hör till min stora belåtenhet, att fröken Margot har godt

tålamod, sade sir John. Hon är så allvarlig och affärsmässig, att jag

ibland riktigt är rädd för henne. Om hon skulle förlora tålamodet med

mig, skulle jag alldeles förlora hufvudet.

Margot började skratta.

-- Ah, jag skall vara mycket tålig -- jag kommer inte att bannas på er.

Sir John reste sig för att gå.

-- Det är således afgjordt. Skola vi ha vår första timme i morgon på

förmiddagen?

-- Ja, om ni så vill, sade Margot.

Då Margot räkte sir John handen till afsked tillade hon rodnande:

-- Eftersom ni tycker, att jag är så affärsmässig, får jag ej glömma

att säga er, det jag tager en half guiné för timmen.

-- En half guiné? sade sir John och såg en smula förbluffad ut.

-- Är det för mycket? frågade Margot hastigt.

-- Nej, för all del -- han rodnade -- jag trodde, jag väntade, att det

skulle kosta en guiné i timmen. Jag tror, att det är det vanliga

priset. Då jag för många år sedan tog lektioner, betalade jag en guiné

i timmen.

I tankarna räknade han bekymmerfullt efter, huru många timmar han var

tvungen att taga och huru mycket solfeggier han nödgades öfva, innan

det lilla syskonparet fick någon materiel fördel däraf. Margot, som

gissade sig till hvad han tänkte, blef genast styf och stel i sitt

sätt.

-- Er lärare hade förmodligen redan en fast ställning och kunde till

följd däraf begära mera. Jag måste först bana mig min väg och mitt pris

är detsamma för alla mina elever.

-- Jag tycker ändå, att ni borde taga en guiné, envisades sir John.

-- Jag beklagar så mycket, sade Margot skarpt. Jag förstår mycket väl,

att det icke är den stil ni är van vid; men om ni vill bispringa en

kämpande konstnärinna, måtte ni också hålla till godo med följderna.

Hon blef blossande röd, medan hon talade. Hennes misstanke, som en

stund nedtystats af hans stämmas och hans väsendes trollmakt, vaknade

på nytt, och hon kände sig orolig och sårad. Det var blott för hennes

skull sir John tog dessa lektioner; han gjorde sig knappast mödan att

dölja detta faktum. Hans bevekelsegrund var måhända ett godmodigt

medlidande med deras fattigdom -- det var redan i och för sig

förödmjukande; men kunde det icke också ligga någonting annat i

bakgrunden, någonting, som gjorde hans protektion ännu mera

förödmjukande? Margot kände sig ett ögonblick frestad att helt och

hållet tillbakavisa hans beskydd -- att medels ett par hastiga, tomma

ord göra slut på sir Johns tillärnade musikaliska studier. Men just som

hon öppnade läpparna för att göra detta vände den unge mannen sig till

henne och räkte henne handen till afsked, och då hon mötte den öppna,

ärliga blicken ur hans blå ögon kände hon sig slagen af blygsel och

fick samvetskval.

Valérie var emellertid vid det briljantaste lynne och pladdrade muntert

om den gäst, som nyss lämnat dem.

-- Var det inte besynnerligt, att han kände vår kusin? utropade hon

plötsligt.

-- Vi talade för mycket om oss själfva, sade Margot förtretad. Det hade

varit bättre, om vi behållit vår familjehistorie för oss själfva.

-- Men du var i alla fall inte vidare ledsen öfver att jag sade honom,

det vår mor härstammade från en adlig släkt, svarade Valérie. Neka inte

till det; jag såg på dina ögon, att det fägnade dig.

Margot rodnade full af blygsel öfver denna lilla mänskliga svaghet.

-- Men nu hyser han åtminstone icke vidare några tvifvel angående vårt

lefnadssätt, sade hon. Jag fruktar han ej tror, att vi ha både kock och

hofmästare nu, sedan du skvallrat om, att jag själf brukar torka

dammet.

-- _Au fait_, sade Valérie, det hade jag inte tänkt på. Men, käraste

Margot, sedan han en gång väl sett linoleummattan i hallen, fruktar jag

han icke hängifver sig åt några vidare illusioner angående oss. Hans

sånglektion i morgon blir visst ganska rolig. Jag håller vad om, att

han har en stor, stark röst, som han icke alls kan reda sig med.

-- A propos, sade Margot mycket bestämdt, som du vet, Valérie, får du

inte vara inne i rummet. Hans timmar bli visst icke roliga. Då han

önskar, att jag skall undervisa honom, måste han också studera utan

afbrott. Du, mitt kära barn, måste af flere skäl stanna där nere eller

också uppe i vårt sofrum.

Valérie hade god lust att motsätta sig detta, men Margot var obeveklig.

-- Jag är öfver hufvud taget icke angelägen om, att han skall komma

hit, sade hon, och om du ej lyder mig härutinnan, så skrifver jag till

honom, att jag icke alls kan taga emot honom som elev.

Hon såg så beslutsam ut, att Valérie icke kunde tvifla på hennes

allvar, och hon gaf slutligen surmulet efter.

-- Sak samma, sade hon och blef efter några ögonblick åter vid godt

lynne, jag tycker, att du borde ha mig här som förkläde. Det är inte

passande för dig att helt ensam taga emot en ung herre.

-- Ett förkläde åt mig? sade Margot med ett nästan sorgset leende. _Il

s' agit bien de cela!_

Hon var tjugotvå år, men hon kände sig gammal och mycket förståndig;

hon viste huru hon skulle skydda sig, men Valérie måste hållas fjärran

från alt hvad ondt var.

Sir John uppenbarade sig punktligt klockan elfva dagen därpå. Det

visade sig att han hade en bra barytonröst, som han icke alls viste att

behandla.

-- Vi måste börja alldeles från början, sade Margot.

Sir John jakade en smula vemodigt därtill: han kände sig en smula

nervös och den unga damens allvarliga sätt att taga saken gjorde honom

äfven en smula försagd. För att bekänna sanningen tykte han det var

tråkigt att bråka och lära sig; han bemödade sig ärligt att hjälpa sina

skyddslingar samt tykte det var roligt att vara i sällskap med dem, men

han kände sig icke det minsta hänförd af att sjunga skalor och

öfningar. Men Margot var fast besluten att till fullo tillmäta honom

det, som hans pengar voro värda. Croft måste således nära nog en timme

flitigt öfva sig; af idel nervositet gjorde han visserligen gång på

gång samma fel och han väntade hela tiden, att hans beslutsamma, lilla

lärarinna skulle komma fram med någon sarkastisk anmärkning. Men Margot

var mycket tålig. Hon gjorde sig en otrolig möda att bibringa honom de

första begynnelsegrunderna och vädjade ständigt ånyo till hans

uppmärksamhet, då denna började slappas.

Det var ett mödosamt arbete, men hon var i det stora hela mindre

uttråkad än han. Då såg sir John händelsevis upp och märkte, att de

redan omtalade blå portièrerna långsamt kröpo närmare intill hvarandra.

De drogos påtagligen ihop af någon, som osynlig uppehöll sig i det

andra rummet. Denna anblick var just icke egnad att minska hans

nervositet, och då Margot föreslog, att han nu skulle försöka en helt

enkel, liten sång, hvilken hon trodde skulle ligga bra för hans röst,

förklarade han helt ödmjukt, att han trodde sig ha nog för en dag.

Margot såg på sitt ur.

-- Ni har ännu en kvart timme, sir John, sade hon. Det är alldeles

tillräckligt med tid för att försöka denna sång; Den är inte svår.

Hon började ackompagnementet och den stackars sir John plågade sig

lydigt med sången, men han trasslade jämmerligen bort sig, ty han

undrade hela tiden om Valérie stod bakom gardinen och lyssnade.

-- Ni kan bestämdt sjunga den bättre, förmanade Margot halft förtretad.

Försök en gång till och håll takten litet bättre.

Croft började ånyo, men efter några sekunder afbröt han sig skrattande.

Margot följde riktningen af hans blick; där mellan gardinerna sträktes

en liten, med gropar prydd hand fram och markerade takten med utsträkt

finger.

-- Valérie! utropade Margot förtrytsamt och reste sig från pianostolen.

Hennes syster slog portièrerna åt sidan och uppenbarade sitt leende

ansikte och sin smidiga gestalt.

-- Jag har inte brutit mitt ord, sade hon. Jag lofvade att inte komma

in i rummet och det har jag häller inte gjort -- icke sant? Men medgif,

sir John, att det går vida bättre, när jag slår takten.

-- Mycket, mycket bättre, förklarade sir John.

-- Margot är så sträng, hon påstår, att det stör, när jag kommer in.

-- Nu får du gärna komma in, timmen är slut, sade Margot. Hon lämnade

sin plats vid pianot och stannade framför sir John, synbarligen i

förväntan på, att han nu skulle taga afsked; men det ämnade han då

visst icke. Han kastade sig ned i en länstol och utstötte en lättnadens

suck.

-- Jag har ridit en skenande häst, sade han, jag har interviewat en

kabinettsminister, jag har en eller par gånger varit i öfverhängande

fara att störta ned i en afgrund, men jag tror vid min heder, att jag

ännu aldrig utstått sådana kval som nyss!

Margot satta sig skrattande.

-- Jag gissade nog, att ni ej hade riktigt klart för er hvad ni företog

er, men ingen lön utan möda. Ni måste börja från början, om ni vill nå

ett mål.

-- Åh, det gäller värkligen icke att studera begynnelsegrunderna, sade

Croft. Jag känner blott, att jag är en narr och att ni äfven anser mig

för en dylik.

-- Ni gör mig orätt, svarade Margot och såg upp med ett förtjusande

leende. Jag förmodar, att ni inte ämnar taga flere lektioner?

-- Ni måtte ha en högst ringa tanke om min viljekraft, svarade sir

John. Jag ämnar tvärtom arbeta vidare ända till det bittra slutet, ända

tils jag till och med öfvervunnit svårigheterna i _"Comme à vingt

ans"_. Jag skall underkasta mig, men det kommer att bli en hård kamp.

-- Ja, ja, ni måste lära er den! ropade Valérie klappande händerna.

Margot låter er icke lämna bort någonting, icke ens det lilla falsettot

i slutet.

Sir John drog upp ögonbrynen och suckade:

-- Nå, jag är förberedd på alt. Tycker ni inte, att mina berömvärda

afsikter förtjäna att bli belönade? Vill ni inte spela någonting för

mig, fröken Valérie?

Valérie spelade och sir John lyssnade och applåderade och han tog ej

afsked förr än Jane ringde med den lilla, spruckna klockan och sålunda

tillkännagaf, att de båda systrarnas anspråkslösa lunch var serverad.

Lektionerna fortsattes och sir John visade sig vara en läraktig och

förståndig elev; men vid timmens slut kände han sig oföränderligt

berättigad att få njuta af en liten hvilostund. Det hade varit

fullkomligt omöjligt att afhålla Valérie därifrån, och Margot försökte

det icke häller mera. Valérie vande sig till och med småningom vid att

infinna sig under själfva lektionen och som hon ej störde och hennes

närvara icke gjorde något märkbart intryck på eleven, gick Margot

slutligen in därpå. Hon erfor likväl en viss oro däröfver och de

stränga åsikter om det passande hon ärft af sin mor sårades alt en

smula af dessa små afvikelser från konvenansens regler.

Den egendomliga vänskapen mellan dessa tre växte likväl och blef

starkare dag för dag; Margot kände till och med ett tidigare intresse

för sin elev och hon ertappade sig gång på gång med, att hon

anförtrodde honom ett och annat och frågade honom till råds angående

små svårigheter. Det var omöjligt att ej hysa förtroende till en

person, som visade en ett så lifligt vänskapligt intresse -- en person,

hvars uppförande gentemot dem var lik en vänlig, äldre broders. Aldrig

gjorde han hvarken med ord eller blick någondera af flickorna sin kur.

Han försökte aldrig öfverskrida de gränser, han från början afsiktligt

tykts utstaka för sig. Han tröttnade aldrig i sina bemödanden att tjäna

dem, utan uppbjöd alt för att skaffa dem värdefullare protektion än

hans egen. Men en ung man i hans ställning kunde just icke göra mycket;

familjemödrarna brukade icke efter hans anvisning välja musiklärarinnor

åt sina döttrar.

-- Jag trodde, att ni icke alls förstod er på musik, svarade den ena

och den andra sade: "Mademoiselle Kostolitz? Hvem är mademoiselle

Kostolitz? Jag har aldrig hört talas om henne. Julia och Mary taga

timmar för Halles. Ja, jag vet, att Halles spel är kallt, men hans

teknik är fulländad."

Sir John lyckades likväl göra systrarna Kostolitz en stor tjänst.

Han öfvertalade en af sina väninnor, en dam, som var bekant för sina

obeskrifligt angenäma mottagningar, att arrangera ett _"at home"_, vid

hvilket Valérie och hennes fiol skulle utgöra den förnämsta

dragningskraften. Denna gång rönte hon fullständig framgång, det

hembars henne en ovation, som tillfredsstälde till och med henne, och

hon gjorde äfven några nya bekantskaper. De hoppades, att denna

festlighet skulle leda till andra dylika, att de skulle bli bekanta och

komma i beröring med andra konstnärer och musikälskare. Margot hade

emellertid också fått några nya elever, hvilka hon värkligen med tiden

kunde hoppas att få heder af.