-- Ungdomen har stor lust att dansa, sade hon. Månne fröken vill vara
snäll och spela?
Fröken Kostolitz var förstås redobogen, och lady Mary släpade sir John
med sig, för att han äfven skulle bidraga till nöjet. Längre fram på
aftonen upplyste han Margot om, att han för sin del arbetat så tungt,
att till och med hon kunde vara nöjd, ty han hade dansat med sex damer,
hvilka alla voro tunga som bly och dumma som gäss.
Morgonen därpå frukosterade Valérie på sitt rum; Margot tyktes vara
orolig och bekymrad, och John Croft tykte sig läsa en stum bön i hennes
ögon. Han satte sig vid frukosten bredvid henne och frågade:
-- Hvad har händt? Är er syster ännu icke vid bättre lynne?
-- Jag är riktigt orolig, sade Margot hastigt och med låg röst. Valérie
packar.
-- Packar hon? Ämnar hon då resa i dag?
-- Ja genast -- så fort frukosten är förbi.
-- Det kan hon inte, sade Croft mycket bestämdt. Teaterrepresentationen
är i afton. Hon kan inte resa innan dess.
-- Jag vet det och jag har äfven sagt henne det, svarade Margot
bedröfvad, men hon hör inte på det. Hon säger, att hon känner sig
olycklig här och att hon aldrig mera kan visa sig för dessa människor.
-- Är det inte bra oförnuftigt? frågade sir John. Min tant kommer att
bli mycket ond, om hon i sista ögonblicket förstör alla hennes planer
och hindrar styckets uppförande. Och slutligen och sist, tillade han
med växande otålighet, är det väl icke lady Marys fel, att människorna
här äro så enfaldiga.
-- Jag vet, jag vet, medgaf Margot djupt bedröfvad. Jag har sagt henne
alt hvad jag bara kunde upptänka, men hon hör inte på mig. Hon har
packat sin egen koffert och nu håller hon på med min.
Sir John rynkade ögonbrynen.
-- Jag tillstår, att jag inte begriper detta, mademoiselle. Jag vet,
att ni, då ni så vill, kan tvinga er syster att lyda; nu vill ni
påtagligen ha mig att tro, det ni ej eger någon makt öfver henne.
-- Nej; ni kan inte häller förstå det, sade Margot gråtfärdig. När
Valérie helt och hållet är sig själf, kommer jag alltid till rätta med
henne; men tid efter annan får hon ett anfall, en nyck -- huru skall
jag kalla det -- och då följer hon blott sitt eget hufvud, om jag också
säger hvad jag vill. Efteråt ångrar hon sig nog, men då är olyckan
redan skedd.
-- Och denna gång kommer olyckan att vara ganska betydande, sade Croft.
Det kommer att bli en treflig scen, då min tant får höra, att I faren
härifrån. Hon kommer naturligtvis att föra det vidare -- hon är en
mästarinna däruti -- och hennes vänner komma att göra detsamma och
tillfoga er syster mycken skada. Ni måste förmå henne att stanna.
Han var mycket allvarsam och dessutom mycket förargad. Han hade aftonen
förut mycket tänkt på de båda unga flickorna och uppgjort allehanda
planer för att hjälpa dem; men han hade framför alt räknat på lady Mary
Brackens bistånd i och för utförandet af dessa planer; och nu ville
detta dåraktiga, egensinniga, snarstuckna, lilla geni utsätta sig för
värdinnans och hennes vänners obevekliga vrede.
-- Säg er syster, att hon ej får resa, och då Margot svarade med en
lätt axelryckning, fortfor han: Vänta, jag skall själf tala med henne.
Var så god och säg henne, att jag ber att få tala några ord med henne.
Fråga henne om hon ej ett ögonblick vill komma ut på terrassen?
Då frukosten var förbi, gick Margot upp till sin syster, hvilken hon
fann kämpande med koffertremmarna. Då Margot framförde sir Johns
hälsning, upphörde Valérie ett ögonblick med sitt arbete.
-- Hvad vill han mig? frågade hon med rynkad panna.
-- Huru skall jag veta det? svarade Margot, det är visst bäst, att du
själf går och hör efter det.
-- Men jag säger på förhand, sade Valérie med en mycket beslutsam
blick, att jag inte låter öfvertala mig att stanna. Jag är fast
besluten. Gå och säg lady Mary Bracken, att vi återvända till London i
dag, ock fråga henne när något tåg går.
-- _C'est bon, c'est bon_, sade Margot lugnt. Gå du nu under tiden och
tala med sir John.
Hon satte sig på sängen medan Valérie gick ned och fastän hon låtsade
vara så likgiltig lyssnade hon likväl med största oro efter den
återvändande systerns steg. Slutligen hördes de snabba och lätta ute i
korridoren. Dörren flög upp och Valérie visade sig med ansiktet
strålande af belåtenhet.
-- Vi stanna, förkunnade hon.
Margot var nog försiktig att icke alt för tydligt visa, huru glad hon
blef.
-- Jaså, du har kommit på andra tankar? frågade hon.
-- Sir John har bragt mig på andra tankar, genmälde Valérie. Han är
mycket rolig -- sir John. Jag tycker bra mycket om honom och det är
bara därför jag stannar. Se inte så förskräkt ut, Margot lilla! Ser du,
jag är åter vid alldeles godt lynne. Jag är inte det minsta spleenig
mera. Om du nu vill vara riktigt snäll, så packar du åter upp de stora
koffertarna. Jag är så trött, så trött! Det var så ansträngande att
packa ned allting; nu kan du lilla syster i din tur packa upp dem, det
är vida lättare.
-- Ack, Valérie, Valérie, sade Margot med ett halft ömt, halft
förebrående leende, du är och förblir då alltid ett barn.
-- Och du kommer alltid att vara en riktig mormor, utropade Valérie
hoppande och dansande omkring henne. Nej, en farfar, en patriark; det
är mycket mera vördnadsbjudande -- patriarken Margot! -- _Tiens!_ Det
var en idé. Jag skall kalla dig min patriark, min _Bon-Papa_. Kommer du
ihåg, huru det är i _Le petit Chose_, där hjälten kallar sin bror "La
mère Jacques." Jag fann idén så vacker -- jag tycker så mycket om
boken, fastän du icke ville låta mig läsa den till slut, emedan du
sade, att det ej var någonting för unga flickor. Jag skall därför kalla
dig för farfar Margot. _Au revoir, Bon-Papa_. Nu går jag ned för att
repetera en gång till med sir John. Han var för lustig, då han talade
om repetitionen. Om du hört honom, hade du ej kunnat låta bli att
skratta. Han sade, att det skulle vara förbi med hans skådespelarebana,
om jag nu reste bort! Om han vore tvungen att förtjäna sitt bröd som
skådespelare, tror jag han skulle svälta ihjäl, stackars karl! Nu skall
jag gå ned till honom och lära honom att säga: "Jag älskar dig, Célia",
i en ton, som är mindre isig än i går. Du kan emellertid packa upp
koffertarna.
-- Jag kommer med, sade Margot hastigt, jag hinner nog alltid med
koffertarna. Du behöfver mig att sufflera.
-- Nej, det behöfves icke, jag kan både hans och min roll. Huru är det
nu det börjar: "Célia, från och med det första ögonblick jag såg dig
kände jag en underbar glöd väckas i mitt hjärta." Ack Margot, minnes
du, huru han sade det i går? Han hade lika gärna kunnat läsa upp två
gånger två! Men farväl nu -- nej, du behöfver inte följa med; jag tror
han är mera ogenerad, då vi äro allena. Dessutom vill jag ha
koffertarna ur vägen.
Men i stället för att packa upp koffertarna satt Margot, sedan hennes
syster gått, helt stilla och såg mycket orolig och förvirrad ut. Den
plötsliga eftergifvenhet Valérie visat gentemot sir Johns bön sedan hon
envist afslagit alla andra, oroade den lilla, ängsliga systern. Hon
erfor till och med en viss känsla af afund. Denne främling hade segrat
där hon dukat under. Och dessutom väkte Valéries strålande ansikte
hennes upprepade försäkran, att hon tykte om sir John, och hennes
antydan, att han skulle vara mera ogenerad, om de vore på tumanhand en
viss oro hos systern. Där Margot nu satt på sin säng med de fina, smala
händerna knäpta omkring knäna undrade hon, huruvida hon gjort rätt, då
hon skänkt denne man sitt förtroende. Hvad viste hon egentligen om
honom? Han var uppenbarligen vänlig och god samt bemödade sig
synbarligen att visa dem all möjlig vänlighet; men var inte detta en
främlings plötsliga deltagande redan i och för sig misstänkligt?
Margot rodnade och bet sig i läppen, då hon tänkte på det samtal, hon i
går afton haft med honom. Hon hade talat med honom om deras fattigdom
och deras strider -- hvarför hade hon varit så dåraktig? Huru kunde hon
väl tro, att en vacker, sorglös ung flanör såsom John Croft skulle bry
sig om två obekanta, fattiga små konstnärinnors bekymmer? Hennes
berättelse hade troligtvis blott väkt ett slags ytlig nyfikenhet hos
honom. Det hade roat den unge mannen att få kasta en blick i en sfär,
som var så himmelsvidt skild från hans. Ja, han hade roat sig åt dem.
Först hade han på skämt föreslagit, att han skulle lära sig spela fiol!
Fiol! Vid trettio års ålder! Detta borde ju redan ha visat henne, huru
litet allvar han hade med sig. Sedan hade han sagt, att han ville taga
sångtimmar -- för Valérie -- ja, han dref bestämdt gyckel med barnet.
Då denna tanke vaknade hos Margot, flög hon upp från sängen, och utan
att bry sig om de ouppackade koffertarna ilade hon utför trappan och ut
ur byggnaden raka vägen till den gröna terrassen, där repetitionen
försiggick i går. Då hon närmade sig hörde hon ljudet af röster -- sir
John deklamerande med vida mera kraft och energi än förut och Valérie
skrattande och kommenderande.
Då Margot uppenbarade sig i taxushäckens hvalfbåge, resta sir John sig
tämligen hastigt från sina knän, och Valérie flög från trädgårdsstolen,
där hon hittils suttit, och klappade händerna.
-- Min elev gör framsteg, ropade hon, _il avance à grand pas! Ah je
t'assure, nous avons bien travaillé_ -- icke sant, sir John? Nu borde
du höra, när han säger till Célia, att han älskar henne! Det är
någonting helt annat.
Margot kastade en frågande och orolig blick på sir John, det frapperade
henne, att han såg litet besynnerlig ut.
-- Då herr Croft nu kan sin roll, tycker jag det vore bäst, om du
återvände in. Kom ihåg, att du ännu icke träffat lady Mary Bracken och
att hon på det vänligaste gjort sig underrättad om ditt befinnande.
Valérie gjorde en liten, förtretad grimas.
-- Det är så vackert här ute, sade hon.
-- Generalrepetitionen eger snart rum.
-- _Bon_, sade Valérie, då skola vi gå till generalrepetitionen. Glöm
inte min undervisning, herr elev.
Hon skyndade ut genom häckhvalfvet och dansade framför dem utmed vägen.
Hvad hon var för ett barn! -- Hon hade icke kunnat vara mera
ointresserad, om sir John varit en fem års gosse. Han roadt henne, men
ibland kunna femåriga gossar också roa en. Men sir John? Det led intet
tvifvel, att icke Valérie också roade honom, men månne leken också var
lika harmlös och oskyldig på hans sida som på hennes?
Vid den därpå följande repetitionen märktes det tydligt, att Croft
dragit fördel af Valéries undervisning. Ingen som nu lyssnade på hans
kärleksförklaringar kunde mera tvifla på deras uppriktighet. Han föll
så naturligt som möjligt på knä och då Célia grät, torkade han med den
största ömhet hennes tårar.
Den enda, som icke fägnade sig åt air Johns utmärkta prestation, var
den stackars Margot; alla andra voro förtjusta.
-- Jag har ju alltid sagt, att min nevö är en förträflig skådespelare,
sade lady Mary, men denna gång tycker jag han öfverträffar sig själf.
Rollen passar så bra för honom. Han är ett riktigt ideal för en ung
älskare!
Pjesen hade en enorm succès. Alla platser voro upptagna, men det
strömmade ändå folk till. Till en början styrde lady Mary skådespelarne
en smula, då hon högljudt hviskande utdelade sina anvisningar:
-- Stig upp -- stig upp -- där borta finnes det ännu plats. -- Bären in
ett par bänkar. -- De personer, som befinna sig längst bort, i salen,
måste stå.
Då hon slutligen kom så långt, att hon satte sig och höll sitt program
helt stilla, gick alt bra. Applåderna voro stormande, Célia och hennes
älskare ropades in efter hvarje akt och vid pjesens slut måste de komma
in tre gånger och det var riktiga ovationer för dem.
Då sir John slutligen ledde Valérie ned från scenen, frågade han, medan
han blickade in i det strålande lilla ansiktet och ovillkorligt trykte
hennes hand:
-- Tillfredsställer denna triumf er icke? Jag tycker den borde hålla er
skadeslös för den missräkning ni nyligen led.
Hon drog genast sin hand till sig och hennes ansikte mulnade.
-- Åh, sade hon, det är någonting helt annat; detta är lek, men min
musik utgör hela mitt lif.
Skådespelarne slöto sig, klädda i sina kostymer, till det öfriga
sällskapet. Hjälten och hjältinnan sutto förstås vid supén bredvid
hvarandra; man drack deras skål och alla voro muntra och glada. Valérie
tyktes ha glömt alla sina sorger och bekymmer och var den gladaste af
alla. Hon var mera än glad, hon var riktigt uppsluppen. Hon talade om
sig själf som Célia och kallade sir John för sin _fiancé_. Margot, som
satt borta vid andra ändan af bordet, sökte förgäfves att med varnande
blickar hålla henne inom skrankorna; Valérie observerade det icke. Den
unga duennans ansikte blef helt blekt under puder och smink; hon satt
som på glödande kol.
Ingen viste bättre än hon, att barnet icke menade någonting ondt
därmed; men hvad skulle alla de andra tänka? Det var så viktigt för
Valérie i hennes ställning att vara riktigt klok och försiktig och att
ej utmana klandersjukan.
-- Vi resa då lyckligtvis i morgon, tänkte hon inom sig, medan Valérie
skrattade och pratade dumheter.
Men då sir John morgonen därpå följde henne och hennes syster ned till
vagnen, som skulle föra dem till stationen, satte Valérie skräck uti
henne, då hon plötsligt lutade sig ut genom fönstret och ropade:
-- Vår nummer är tjugoåtta, glöm inte, tjuguåtta! _Au revoir!_