Capriccioso.
På aftonen underrättade Margot sin värdinna, att Valérie fortfarande
var alt för angripen för att kunna deltaga i middagen. Lady Mary var
full af hjärtligt medlidande och gjorde allehanda förslag för att häfva
det onda; hon erbjöd värkligen alt möjligt från och med champagne till
en sängvärmare. Men Margot tillät endast, att en kopp buljong skickades
upp till henne.
-- Och hon dricker inte ens den, sade hon halfhögt till sir John, som
stod bredvid henne. När Valérie är sådan som nu, förtär hon ingenting.
Hon ligger på golfvet i sitt rum och vill inte tala med någon.
-- Hon låter bestämdt saken gå sig alt för djupt till sinnes. När alt
går omkring uppskattades hennes spel värkligen så mycket hon kunde
vänta sig det på en dylik ort och af en dylik publik. Om man föredrager
herr Brooks jättelika krage framför er systers spel, så är denna dåliga
smak någonting man bör skratta och ej gråta åt.
-- Någonting att skratta åt! upprepade Margot med darrande läppar. Om
ni viste, huru vi hade räknat på denna konsert! Hvilka förberedelser vi
gjort! Huru hon, den lilla stackaren hoppades på det hon drömde sig som
en triumf. Och nu -- ack, jag kan knappast uthärda den tanken -- nu
måste vi åter börja från början. Det har icke fört oss ett steg framåt
och det är så svårt att ensam bana sig väg i det stora London. Ingen
känner oss, ingen hjälper oss -- vi båda måste själfva kämpa oss fram
och det år mången gång bra svårt.
I och med detsamma gafs det tecken till middagens början och Croft
måste motvilligt lämna Margot för att föra en öfvermåttan tråkig
enkenåd till bordet.
Under måltiden var han ännu mera tankspridd än dagen förut. Han kunde
icke ur sitt sinne förjaga bilden af den lilla Valérie, som gråtande
låg på golfvet och icke ville låta trösta sig. Hvilken motsats mot
denna bild och den, som hela eftermiddagen föresväfvat honom! -- den
soliga, leende varelsen, omkring hvilken den hvita dräkten fladdrade,
medan rosenbladen föllo ned omkring henne. Tid efter annan kastade han
öfver bordet en blick på Margot, och hennes bleka ansikte och nedslagna
min väkte hans medlidande. Hennes förtroende hade djupt gripit honom.
Han tänkte för sig själf, att denna stolta och sansade unga kvinna
troligtvis icke ofta unnade sig lättnaden att tala om sitt lifs
strider; och hvilka strider var det icke! Stackars små, i skogen
vilsegångna barn! Huru kunde de väl hoppas att finna sin väg i den
vildmark, dit ödet kastat dem? -- Och det led likväl intet tvifvel:
Valérie behöfde endast bli mera bekant, endast på rätt ort bli hörd af
den rätta publiken för att med ens skapa sig ett namn. Han måste ännu
en gång tala med Margot och se vad som göras kunde. De måste ju ändå ha
några vänner -- de kunde ju omöjligt ha kommit till London utan några
som hälst rekommendationer. Han skulle riktigt allvarligt tala med sin
tant. Om hon en gång hade antagit sig de unga varelserna, fick hon ej
åter draga sig ifrån dem. Om hon skref till sina otaliga vänner, så
blefvo de ju redan därigenom bekanta. Och han skulle äfven själf se
till, hvad han kunde göra. Om de sökte elever, skulle han skaffa dem
några. Croft log ett belåtet leende vid tanken på, att han skulle spela
den goda fens roll, och sedan såg han på Margot och kände sig helt
orolig öfver, att hon såg så sorgsen ut.
Efter middagen gick Margot upp för att se om sin syster, men då Croft
trädde in i förmaket, var hon redan åter där.
-- Huru är det med mademoiselle Valérie? frågade han, i det han tog
plats bredvid henne.
-- Jag vet icke; hennes dörr var stängd och hon släpte icke in mig.
-- Är det inte bra ovänligt af henne? frågade Croft.
-- Sådan är hon, svarade Margot och rykte lätt på axlarna; sedan
tillade hon hastigt: -- Det gick henne mycket djupt till sinnes.
-- Talar ni om konserten? frågade lady Mary i förbigående. Er syster
spelade alldeles förtjusande, nickade hon åt Margot, och sågo fröknarna
Brown-Jones inte utmärkt bra ut? Det var min idé, att de skulle vara
klädda i italienska bondflickskostymer -- det tycka alla människor så
om. Alla voro förtjusta! Min konsert var värkligen en stor framgång.
Hon gick vidare, synbarligen med känslan af att ha sagt någonting
angenämt, och Margot såg på sir John.
-- En framgång! sade hon.
-- Var inte så nedslagen, sade sir John vänligt. Alt reder sig nog med
tiden. Er syster behöfver blott de rätta åhörarna -- bara hon en gång
väl blir bekant -- blir hon också uppskattad efter förtjänst.
-- Men det är just svårigheten att bli bekant. Vi kände ingen kristen
själ, då vi kommo hit, sedan dess ha vi visserligen lärt känna några
personer, men de äro icke ens af det slag vi kunna ha nytta af, tillade
hon med en lätt suck.
-- Du milde himmel! utropade Croft nästan omedvetet, hvad var det då,
som förmådde eder att komma till London?
Margot rätade på sig.
-- Jag har i alla tider önskat, att min syster skulle göra sin debut i
London, sade hon en smula stelt, sedan tillade hon hastigt: -- Snart
kommer det nog att gå framåt för oss. Det fordras naturligtvis tid; men
vi ha redan några bekanta och småningom få vi väl också elever.
-- Jaså, I tagen emot elever, sade Croft fundersamt. Naturligtvis. Det
hade jag alldeles glömt! Vill ni taga emot mig som elev?
Hon kastade en misstänksam blick på honom, men han var fullkomligt
allvarsam.
-- Jag ville gärna lära mig spela fiol, fortfor han.
Margot brast ut i ett klingande skratt.
-- Ämnar ni nu först börja därmed? Jag fruktar det är en smula för
sent.
-- Då tager jag naturligtvis sångtimmar, sade sir John. Jag försäkrar
er, att jag har röst -- en riktigt nätt röst, försäkrar man mig -- och
jag har redan förut tagit timmar, men hade aldrig tid att riktigt
allvarsamt egna mig däråt!
-- Allting är värdt att allvarsamt sysselsätta sig med, om man i
allmänhet har lust för allvarsamma sysselsättningar, sade Margot. Har
ni nu tid att studera musik? Ty annars är jag inte angelägen om att
gifva er undervisning.
-- Ja, nu har jag tid, sade sir John, till och med mera än nog. Då jag
först började syssla med musik, var jag värkligen mycket upptagen af
annat; ni vet af alt sådant, man har att göra som ung man.
-- Hvad gjorde ni då? frågade hon allvarsamt.
-- Kors, jag hade gått in i den diplomatiska tjänsten och hängaf mig åt
vilda drömmar att spela en roll i världen. Jag hade utstakat en bana
för mig -- Gud vet hvad jag alt ämnade företaga mig! Jag studerade och
läste och skref en hel hop saker, hvilka jag ansåg nödvändiga, för att
jag skulle komma fram i världen. Och sålunda, afbröt han sig med ett
lätt skratt, hade jag värkligen icke mycken tid öfrig att egna åt
musiken.
-- Och nu? sade Margot och drog frågande opp ögonbrynen.
-- Åh, nu är jag en fri människa. Min farbror var nog vänlig att för
några år sedan helt oväntadt dö, och jag har trädt i hans skor. Nu
behöfver jag inte arbeta.
-- Behöfver inte?
-- Nej, jag känner mig fullkomligt nöjd och belåten. Jag önskar icke
att få det bättre i världen än jag har det; hvarför skall man då göra
sig till slaf?
-- Ni har således intet arbete mera för händer? Ack, ett sådant lif! Om
jag vore karl, sak samma huru rik som hälst, skulle min sträfvan gå ut
på att utföra någonting, skapa mig ett namn. Jag skulle välja mig ett
yrke, draga nytta af mitt lif! -- Hvad det är för en tröstlös
uppfattning af tillvaron att gå sysslolös -- att ingenting göra, emedan
ni är rik nog därtill.
-- Sluta för all del! sade Croft rodnande, ni är så förfärligt
energisk, att jag känner mig helt illa till mods.
-- Hvad skulle jag inte alt göra, om jag vore karl, fortfor Margot utan
att bry sig om hans inpass, och till på köpet rik såsom ni. Ni är
troligtvis icke mycket öfver trettio år, tillade hon fundersamt
betraktande honom, men ni har icke desto mindre helt lugnt beslutat er
för att egna er åt ett sysslolöst lif. Ni borde skämmas!
-- Jag skäms också, sade Croft ödmjukt. Jag skall börja mitt nya lif
ned att lära mig sjunga. Vill ni undervisa mig eller gör er syster det?
-- Jag skall undervisa er, sade Margot hastigt och, såsom John tykte,
en smula högmodigt. Min syster ger inga lektioner.
-- Om ni tillåter, skall jag uppsöka er i London, sade den unge mannen,
och då kunna vi komma öfverens om alt. Men vet ni, att jag alt är litet
rädd för er, ni är så sträng!
-- Jag fruktar, att jag var tämligen ohöflig, men jag känner mycket
lifligt i detta afseende. Jag har hela mitt lif igenom arbetat så
tungt, men jag kan så litet uträtta -- och när jag då ser människor,
som kunde göra så mycket och som ej vilja försöka det, blir jag
förargad.