IV.

När Elin Olasdotter for som hustru till Möllinge gård, hade hon hela

vägen tänkt på, att hon, vad som än månde hända, städse ville vara tålig

och god. Hon bad Gud, att Han skulle hjälpa henne till detta, och hon

var viss, att Han bönhört henne. Elin visste, att med tålamod övervinnes

mycket ont, och hon hade redlig vilja att göra allt, vad en människa

kan.

När hon levat på Möllinge en månad, började hon dock att frukta, att

även den redligaste vilja ingenting skulle kunna uträtta. Från morgon

till kväll arbetade hon, och aldrig gav hon någon ett ovänligt ord, hur

många sådana hon än fick höra. Hon kunde icke klaga på Nils. Han var

oftast god emot henne. Men hon kunde dock aldrig komma honom nära eller

förstå sig på honom. Var hon ensam med sin man, teg han mest, och när

han talade, var det om gården och dess skötsel, om hushållet, samt hur

modern plägat ställa allt. Gick han för sig själv, eller satt han tyst

inne, kom det städse något grubblande i hans ansikte, och ögonen blevo

sorgsna. Men Elin kunde aldrig förstå, vad som sysselsatte honom. Först

trodde hon, att Nils hade bekymmer för penningar, och denna tro bibehöll

hon, ehuru Nils själv städse försäkrade motsatsen. För att få vara honom

till hjälp, slog Elin ett par gånger fram något om detta. Men då svarade

mannen henne så hårt och tvärt, att hon genast förstummades.

Elin märkte, att Nils i denna sak ej ville förtro sig till henne, och

hon plågades därav, emedan hon icke kunde förstå, varigenom hon

förverkat sin mans förtroende. Men van som hon var att skylla allting på

sig själv och städse giva andra rätt, blev hon härigenom endast mera

undfallande, och snart gick hon ur vägen för sin man, icke blott med

ord, utan bokstavligen. Elin inbillade sig, att Nils ej kunnat förlåta

henne, att hon en gång velat svika sitt ord. Aldrig skulle hon dock

vågat säga sin man detta. Då skulle hon ju med detsamma hava förebrått

honom, att han var hård och sagt honom, hur tillbakasatt hon kände sig

själv. Icke för allt i världen skulle hon kunnat göra detta.

Men Elin fann snart, att hon icke var ensam om sin man, och hon hyste

blott ännu mera medlidande med honom, därför att hon insåg, att så länge

hans moder fanns där, skulle hon själv för mannen betyda intet. Det

svåraste av allt, tyckte Elin, var, att svärmodern aldrig ville låta de

båda makarna vara allena. Däröver grubblade Elin mycket, liksom över

allt vad som hände omkring henne, och varav hon intet förstod.

Elin hade aldrig förr hört hårda ord, nu fick hon höra många. Vad hon

gjorde, och var hon gick, visste hon, att svärmodern övervakade henne.

När Inga Persdotter kom sin sonhustru till mötes, och hennes mun log, då

visste Elin, att hon gjort något, som icke var bra. I det hela taget var

det mycket, hon gjorde, vilket ej var, som det skulle. Än rörde det

kreaturens skötsel, än hushållet. Med skarp, skrällande röst ropade

svärmodern ut sina anmärkningar. Stygga ord lade hon till. Och Elin

kunde aldrig svara. Ty då vädjade Inga Persdotter till Nils. Han nickade

med bortvända ögon och gav modern rätt. Härav blev Elin rädd för allt

vad hon företog sig, och hon kom att smyga sig fram i sitt eget hem, som

fruktade hon städse att oförvarandes stöta mot något hårt.

Inga Persdotter och Nils hade också under denna tid mycket att säga

varandra. Som länkade vid varandra med osynliga kedjor sökte de varandra

vid alla tillfällen, Nils därför att han fruktade moderns misstankar,

Inga Persdotter därför att misstankarna icke lämnade henne någon ro. De

gingo in i stallet, eller träffade varandra i kammaren, där Inga

Persdotter tagit sin bostad. Var de kommo, samtalade de viskande, och

alltid stängde de dörrarna efter sig. Drivna av sina onda samveten,

kunde de icke se något annat än ont hos Elin. Tyst och undfallande gick

hon sin väg fram, och de båda, som voro länkade vid varandra, märkte,

att hon fruktade dem. De sade varandra, att hon icke arbetade nog, och

att den mat, hon gav dem, icke var som den skulle. De funno, att

hemgiften icke var, sådan de tänkt sig, och de kallade det bohag, hon

medfört, överflödigt och värdelöst samt önskade, att hon i stället givit

dem reda penningar. Men i orten skröt Inga Persdotter vitt och brett

över, vilket rikt gifte hennes son hade gjort, och vilken duglig

människa hustrun var.

När de voro ensamma, var det alltid Inga Persdotter, som talade med Nils

om hans hustru, och Nils fann som alltid, att vad hans moder sade var

riktigt och gott. Men ehuru sonen hörde på henne och följde henne i

allt, växte ändå hennes oro. Under sådana dagar gick Inga Persdotter

från hemmet till sin mor, som bodde mitt emot den låga skogen på andra

sidan ån. Där stannade hon en dag eller två, och när ingen väntade

henne, kom hon plötsligt tillbaka. Då var hon dubbelt sluten,

misstänksam och ondsint. Och de dagarna, då hon gick allena med Nils och

väntade på svärmoderns återkomst, voro Elins värsta. Tigande gingo Nils

och hon om varandra, tysta stego de upp, och tysta gingo de till sängs.

Då fruktade Elin för allt vad hon gjorde eller sade, och det föreföll

henne städse, som om hon väntade, att något skulle inträffa. Varför hon

gick i sådan ängslan, förstod den stackars kvinnan aldrig. Men hon

behövde all sin självbehärskning för att icke, när Nils såg det, sätta

sig ned och överlämna sig åt samma hejdlösa, tysta gråt, som hon mindes

från avskedet med hemmet. Nu fann Elin, att denna gråt haft en orsak,

och den blev henne som en varsel om, att hon städse skulle följas av

olyckan. Först när svärmodern kommit tillbaka, och hon och sonen åter

börjat samråda, viska och draga sig undan henne som förut, blev Elin

lugnare. Ty då blev hon mera ensam, och det var, som om hon då mindre

behövt tänka på Nils. Därförutom hände ingenting, och blott hon gick ur

vägen, gjorde henne ingen något. Att hon fick höra onda ord, räknade

Elin icke längre. Ty hon tyckte sig kunna förstå, att Inga Persdotter

hade gott om sådana till vem det vara månde. Det var blott den hemliga

ångesten, som växte inom henne och stundom blev så stark, att hon tyckte

sig icke längre kunna bära sitt eget liv.

En gång, när Inga Persdotter på detta sätt hade begivit sig hemifrån,

utan att giva skäl och utan att tala om, att hon gick, hände det, att

Elins broder Håkan Olasson oförberett kom för att göra systern ett

besök. Han var den ende av syskonen, som ännu var ogift, och han kom i

sällskap med en mejerska från trakten, med vilken han ämnade gifta sig.

Elin hade alltid hållit mest av denne broder, emedan han var den yngste,

och han å sin sida hade kommit, emedan han ville visa systern sin

trolovade, innan hon skulle få höra, vad som var i görningen, genom

andra.

Först när Elin fick se brodern, blev hon så glad, som om intet ont

längre kunnat nå henne. Hon kände sig icke längre ensam eller övergiven.

Hennes bror hade besökt henne, och när hon fick någon att tala med,

skulle säkert allt bliva bättre. Elin skyndade att göra i ordning en

måltid, en god och riklig måltid, sådan som huset kunde bjuda. Nils kom

också hem, och emedan modern var borta, och Nils förstod, att han måste

visa sig vänlig mot hustrun inför hennes släktingar, talade han vänligt

vid Elin och välkomnade svågern på det bästa. Detta gjorde Elin så

lycklig, att hon icke tyckte sig hava känt något liknande i hela sitt

liv. Hela hennes människa lyste upp, och hon vågade bli pratsam. Hon

gick mellan spisen och matbordet som en ung, lycklig husmoder och

hustru, och när hon hörde brodern berätta om hemmet, tyckte hon, att

alla hennes kära kommo henne närmare och alltid skulle förbliva så.

När måltiden var slutad, och de fyra sutto tysta, som man gärna gör den

första stunden, sedan hungern blivit stillad, då tyckte Elin också, att

av allt vad som var, och som hon så länge grubblat över, kunde hon dock

intet berätta. Vad skulle hon säga? Och hur skulle hon förklara det?

Skulle hon tala illa om sin man? Och skulle hon utan orsak göra sina

föräldrar bedrövade? Kanske var alltsammans ingenting, och kanske var

det hon, som begärde för mycket?

Då öppnades plötsligt dörren, och Inga Persdotter steg in. Ingen hade

märkt, att hon kom, och knacka brukade hon icke. Hon stannade ett

ögonblick i dörröppningen, och som hon stod där, märkte Elin, att Nils'

ansikte blev ett annat. Inga Persdotter stängde dörren efter sig, och

när hon kom, tystnade alla. Sedan hon hälsat och satt sig, gav hon Nils

en hastig blick, som hade hon velat fråga honom om något. Så såg hon sig

forskande omkring, och man kunde se, att hon ville veta, vad som

tilldragit sig, medan hon var borta.

»Jag är hungrig», sade hon kort till Elin. »Har du någon mat?»

Elin skyndade sig det fortaste hon kunde att ställa fram av maten, varav

de andra nyss ätit. Men i sin häpenhet glömde hon en rätt, som kom att

stå kvar i spisen. Därpå satte hon sig ett stycke ifrån de andra och såg

på dem.

Som hon satt där, insåg hon, att vad hon nyss hoppats, endast var

inbillning, och att vad hon nu såg, var verkligheten. I ett nu förstod

hon detta så bittert och hårt, att smärtan i hennes bröst åter steg upp,

häftigare än förr och ville kväva henne. Då glömde Elin, att hon icke

var ensam, glömde, var hon var, och att de andra kunde höra och se

henne. Hennes huvud sjönk ned mot hennes bröst, och med händerna kramade

mot ansiktet, grät hon tyst och utan ljud, som hon alltid gjorde, när

hon någon gång grät.

Under gråten hörde hon dock, att det blev så underligt stilla omkring

henne. Då såg hon upp och försökte bekämpa tårarna. Som hon gjorde

detta, märkte hon, hur alla betraktade henne, alla, utom Nils, vilken

satt bortvänd och låtsade ingenting se.

Och hon kunde ingenting förklara, förstod ingenting själv, såg blott,

att Inga Persdotters ögon lyste emot henne, och att hennes mun hånlog.

»Varför gråter Elin?» sade brodern till sist.

»Hon gråter, för att hon såg mig», svarade Inga Persdotter. »Det är den

hjälp, jag har.»

Elin såg sig om, men kunde ingenting svara. Vad var dock detta

alltsammans? Och vad hade hänt?

Då hörde hon brodern svara i hennes ställe:

»Om hon det gör, har hon väl sina orsaker.»

Hans röst lät skarp, när han sade detta, och han såg ond ut, som en man

gör, när han vill skydda en annan, men icke kan. Elin höjde sin arm för

att hejda honom, men orden voro redan utsagda, och Inga Persdotter lade

undan kniv och gaffel samt steg upp.

»Jag är inte hungrig längre», sade hon.

Men som hon steg upp, kom hon närmare spisen. Då föll hennes blick på

den rätt, vilken där stod, och som Elin glömt.

»Mig krusar du inte», sade hon. »Det är annan mat, du ger dina

släktingar.»

Denna gång teg brodern, emedan Elin bad honom därom. Och mer blev ej

talat om detta. Men samma eftermiddag reste brodern med sin trolovade

hem till Kvarnbo, och han förstod intet, av vad han hade sett, mer än

att systern hade det svårt, och att hjälp ej var lätt att lämna. Ej

heller blevo syskonen vidare ensamma, så att Elin kunde säga sin broder

något.

När de besökande på aftonen foro ut genom inkörsporten, följde Elin

efter dem ut på landsvägen för att vifta farväl. Där stod hon stilla och

såg vagnen försvinna i skymningen. När hon vände åter, mötte hon Inga

Persdotter, som bar en lykta och var på väg till stallet. Efter henne

gick Nils, och från trappan såg Elin hur mörkret i stalldörren

uppslukade lyktskenet, så att endast en liten strimma ljus blev kvar.

Den föll genom en springa ut över snön, och den tunga dörren var stängd.