III.

När Elin kom hem gick hon i stor ångest till sin far och lät honom veta,

att till Möllinge kunde hon icke fara. Hellre ville hon gå ut i bygden

som piga, än hon ville stanna där.

Så häftiga ord hade ingen förr hört Elin uttala, och Ola Persson blev

därför betänksam. Men han upptog icke desto mindre, vad dottern sagt

honom, illa, emedan Elin icke kunde uppgiva något skäl för sitt

förändrade beslut. Dock sade han henne, att ingen ville tvinga henne.

Med detta besked gick Elin ifrån sin far, och sedan talades ej mera

härom, ej heller skrev Elin därom till Nils Tufvesson.

Han var alltså ännu hennes fästman, och med besöket på Möllinge gick det

Elin, som det ofta går människor med en ond dröm. En sådan dröm kan

understundom vara så förskräcklig, att den länge efteråt sätter skräck i

deras blod, så att de ej våga sova ensamma, och fyller dem med en

bestämd tro, att något ont förestår, vilket de ej kunna undkomma. Men

emedan människor alltid önska att intala sig själva det bästa, bleknar

småningom det hemska intrycket bort, och de gå åter till sina

vardagstankar och känna sig lättare till sinnes, emedan maran ej längre

trycker dem. Så verkade dagarna som gått, även på Elin, och med var dag

önskade hon starkare, att hon skulle bliva sig själv lik, som hon förut

var. Hon önskade detta, emedan hon fruktade, vad människor skulle säga,

då det blev sport, att Ola Perssons dotter brutit sin trolovning utan

orsak. Hon önskade det, emedan tron på, att fadern ville hava henne

bort, satt kvar i hennes själ. Hon önskade så även av en annan orsak.

Djupt inom sig bar Elin på en hemlig känsla för Nils, vilken hon ej

kunde bliva kvitt. Nu, när allt var över, var det, som om hennes dröm

kommit tillbaka. Litet hade Nils sagt henne, och litet visste hon om

honom. Om det var kärlek, hon hyste för honom, förstod hon ej, och

mycket tänkte hon heller icke däröver, obekant som hon var med den makt,

som binder kvinna vid man. Men Elin visste, att mot Nils ville hon gärna

vara god, och att det skulle göra henne glädje, om hon kunde få se hans

tungsinta ögon le. Därför kände hon, att icke allt ännu var slut. Och

hon skulle önskat, att fadern än en gång velat tala med henne. Men han

gick henne tyst förbi, och själv vågade Elin icke ännu en gång närma sig

honom och bringa frågan på tal. Så stort kände Elin avståndet mellan

honom och sig. Dessutom fruktade hon, att fadern skulle fråga henne, om

hon hyste kärlek för någon annan än Nils, och då visste hon, att hon

skulle stå svarslös och falla i gråt.

Elin var icke lycklig denna tid, hon smög sig fram i sina föräldrars

hem, som om hon önskat att kunna gömma sig för alla. Nöjdast var hon,

när hon fick vara ensam, men hon grät aldrig. I stället kom hennes dröm

tillbaka, och åter tänkte hon på, att den man, efter vilken hon så länge

väntat, kanske dock nu kommit i hennes väg. Vad var det hon ville göra?

Vad ville hon med sitt liv? Stod hon icke i begrepp att svika allt, vad

hon själv städse hållit dyrast och högst? Elin böjde sig under denna

tanke och tyckte, att ingen hade gjort så mycket ont som hon. Hon hade

givit en man sitt ja-ord, och dock gick hon och tänkte på att bryta det.

Hon hade dragit sina föräldrar in i detta, och för hennes skull måste

faderns namn gå i folkets mun och sudlas av rykten och snack. Ingen hade

tvingat henne, och dock gjorde hon allt detta. Hur var allt detta

möjligt? Och hur hade det kunnat bliva så?

Fylld av dessa tankar gick Elin en söndag till kyrkan och visste sig

icke sin arma råd. När hon kom dit, föreföll det henne, som om alla sågo

på henne, och därför vågade hon icke gå in genom den stora dörren och

sätta sig i den bänk, där modern satt, utan hon gick in i kyrkan en

annan väg och sökte sig en plats uppe på läktaren, där tjänstefolk och

fattiga plägade sitta. »Om jag vore som en av dem», tänkte Elin. »Om jag

kunde komma långt bort och finna en plats, där jag finge tjäna hos

främmande. Kanhända skulle jag då kunna bliva lugn och lycklig igen, och

om jag arbetade och slet mycket, skulle kanske Gud och människor kunna

förlåta mig, vad jag gjort.» Som hon tänkte så, började orgeln att

spela. Då slog Elin upp psalmboken. Hon glömde, var hon var, och såg ej

längre på människorna, vilka sutto omkring. Ensam satt hon i kyrkan,

ensam med sin Gud, och när prästen läste syndabekännelsen, föll Elin på

knä, utan att minnas, att sådant icke brukades, och hon tyckte, att

varje ord var talat direkt ur hennes hjärta. »Jag har givit Nils mitt

ja-ord, och ingen har tvingat mig. Nu tänker jag på att bryta detta och

göra honom och mina kära föräldrar så mycket ont.» Så talade Elin för

sig själv, under det att prästen läste syndabekännelsens ord. Därpå

reste hon sig upp och sjöng med de andra psalmen till Gud i himmelrik.

Honom bad hon i sitt hjärta om förlåtelse. Sedan satt hon stilla och

nedböjd och följde gudstjänsten ända till slut. Men hela tiden tänkte

hon på, att Gud nog skulle förlåta henne allt det onda, hon hade gjort.

Och när allt var slut, och utgångsmarschen spelades, då satt Elin kvar i

sin vrå och lät alla gå ut, för att ingen skulle se henne. När hon sedan

ensam tog vägen hemåt, kände hon sig lättare och friare till sinnes, än

hon på länge hade gjort. Ty nu trodde hon, att Gud förlåtit henne, och

att hon till sist skulle få känna sig lycklig som andra människor.

I den vecka, som nu följde, kommo Inga Persdotter och Nils Tufvesson

åkande för att göra ett besök på Kvarnbo, innan bröllopet skulle stå.

När Elin såg dem komma, visste hon, att nu kunde hon ej låta dem resa

med ett nej från gården. Och när hon kom in och hade hälsat och satt sig

ner, förstod hon icke, varför hennes fader skulle berätta dem, att hon

icke ville fullfölja giftermålet och flytta till Möllinge. Det föreföll

henne, som om detta varit något, vilket hon sagt och glömt, och som nu

var alldeles utan betydelse. Gärna skulle hon velat avbryta fadern och

säga, hur hon nu tänkte. Men hon vågade icke falla honom i talet, och

när han slutat, satt hon med nedslagna ögon och undrade, hur allting nu

skulle gå. Att hon verkligen skulle bli fri, trodde hon aldrig. Hon

önskade det icke ens, tyckte blott, att allt vad nu sades, var en onödig

pina.

Då började Inga Persdotter att tala. Hon lovade allt gott för framtiden,

och hon talade vackra ord om sin son, om vilken ingen hade något ont att

säga. Så talade hon om sig själv, och hur mycket hon fått lida genom

andras tungor. Elin satt med nedslagna ögon och hörde på hennes ord, och

allt vad Inga Persdotter sade, fann hon, var sant och rätt. Vidare

tänkte Elin, att den, som talade så, ej kunde vara så dålig, som

människor ville göra henne. Och när Elin nu såg henne sitta där, undrade

hon, varför denna kvinna en gång kunnat ingiva henne en sådan motvilja.

Hon trodde, att hon gjort Nils moder orätt, och hon led därav.

När Inga Persdotter slutat, teg Nils Tufvesson, men gav Elin en blick,

som om han velat säga: »Allt vad mor där sagt, kan du lita på, som om

jag sagt det själv.» Och när alla setat tysta en stund, reste sig

nämndemannen upp och sade:

»Detta må Elin svara på själv. Jag vill icke tvinga henne.»

Då svarade Elin:

»Om Nils ännu vill ha mig, då jag varit så vankelmodig, skall jag bli

hans hustru, när han själv vill.»

Därmed reste hon sig upp och gick fram emot honom, i det hon räckte

honom sin hand. Nils reste sig då även upp och tog hennes hand samt

strök henne med den lediga handen över skuldran.

»Jag trodde alltid, att det skulle så gå», sade Ola Persson. »Kvinnor

strida gärna med sina egna känslor. Därför har jag tegat och låtit tiden

verka.»

Därefter tog Inga Persdotter fram två släta guldringar, som hon haft

inknutna i hörnet av sin näsduk, och med dem fäste Nils Tufvesson Elin

som sin trolovade brud.

Så var allt fullbordat, som fullbordas skulle, och en torsdag i november

stod bröllopet på Kvarnbo gård. Inga Persdotter var själv närvarande,

och hon och nämndeman Ola Persson själv stodo på var sin sida närmast

brudparet. När vigseln var förbi, reste Inga Persdotter samma afton hem,

för att, som hon sade, någon skulle vara hemma och taga emot brudfolket.

Men bröllopet varade i dagarna tre. Ty det var ett hederligt bröllop,

hållet i en burgen mans hus, och där fattades ingenting varken av

traktering eller gåvor. Elin själv var varken sorgsen eller glad. Men

hon var lugn som den, vilken vet, att han vill det rätta och är ense med

sig själv.

Men när lördagens afton kom, och hon skulle fara bort från hemmet och

visste, att hon aldrig skulle få komma åter och stanna där som förr, då

greps hon av beklämning och smög sig ensam upp på sin lilla kammare, som

nu i två nätter stått tom. Där var allt i oordning, emedan ingen haft

tid att städa där allt sedan torsdagen, då Elin där uppe kläddes till

brud. Av myrten som blivit över från krona och krans, lågo några kvistar

och vissnade framför spegeln, och på bädden hade Elin glömt sin

flickklänning, vilken hon utbytt mot bruddräkten. Elin tog klänningen

och skulle vika ihop den för att taga den med, men som hon gjorde detta,

blev hennes hjärta så fullt, att tårarna började rinna. Hon satte sig

ned på trästolen vid fönstret, och hon grät så stilla och tyst, att även

om någon varit inne i rummet, skulle han dock icke kunnat höra ett ljud.

Ty hon försökte att bekämpa gråten, och det var sällan Elin grät. Därför

kom allting så tyst. Men hela hennes kropp skälvde, som om all den

smärta hon så länge burit på och icke förstått, nu äntligen fått luft.

Och när hon gråtit ut, såg Elin genom fönstret, hur hösten skakade i

äppelträdens kala grenar och rasslade i trädgårdens blommor och gräs,

som länge sedan vissnat ner. Då vaknade hon till besinning om, att man

kanske sökte bruden, och att hon måste skynda sig ned. Rädd att bli

överraskad däruppe i skymningen, som redan börjat falla, tog Elin

klänningen under armen och smög sig sakta utför trappan. Där nere sade

hon, att hon glömt sin klänning och hämtat den. Och ingen anade, att

Elin lämnat hemmet med sorg. Ej heller sade hon det till någon. Gillet

fortfor med gamman länge, även sedan de unga tu hade farit.

Men lång var bruden vägen, och mycket blev icke sagt mellan de båda, som

åkte. Åter pekade Nils Tufvesson med piskan och sade: »nu är vi hemma».

Åter dundrade vagnen mot stenarna under den låga inkörsporten, åter kom

Inga Persdotter ut på trappan och välkomnade dem. Och denna gång stängde

hon sig icke inne ensam med Nils. Hon lät blott Elin gå före sig in och

bytte med sonen ett par ord, som ingen skulle höra.

När Nils och Elin gått till vila i den gamla sängen i vardagsstugan och

lampan var släckt, då sade Nils godnatt åt sin hustru, vände sig ifrån

henne och somnade tungt. Men Elin låg länge vaken och stirrade med

undrande ögon ut i mörkret.