I.

Gården låg långt bort från den egentliga byn. Men den låg därför icke

helt avsides. Flere andra gårdar, lika den, inom vilkens murar det

drama, som här skall berättas, utspelades, lågo strödda kring den vida

slätten, vilken nu var täckt av ett tunt, vitt lager av snö. Gården var

stor och hade länge varit i familjens ägo. Den var byggd i en fyrkant,

vars ena sida lämnats ofullbordad, öppen mot slätten. I de båda

flyglarna, vilka slöto sig tätt intill mansbyggnaden, mot vilken de båda

tunga halmtaken bildade vinklar, funnos loge, lada, ladugård och stall.

Och i mansbyggnaden rymdes flere rum än familjen någonsin kunde begagna.

Två ingångar funnos där. Den ena var körvägen, genom vilken de tunga

fordonen rasslade in över den med grova stenar belagda inkörsvägen; den

andra gick genom en liten dörr, som från trädgården, där vinden ruskade

fruktträden och de små syrénbersåerna bara från snö, ledde rätt in i

köket, där sovplatsen fanns, där alla samlades, besökande och de i huset

boende, medan huset eljest på båda sidor med sina stora rum stod

obebott, öde och mörkt. Inne i detta rum flammade lågan från spisen, som

var vänd mot det lilla köket, vilket var byggt i ett med vardagsstugan.

Inne i denna brann fotogenlampan på det stora fällbordet mitt på golvet.

Från de båda fönstren, av vilka ett vette mot gården och det andra mot

trädgården, trängde ljusskenet ut och skimrade över den tunna snön,

kastande skuggor av träden fram mot staketet, som skilde trädgården från

de vida, slumrande åkrarna.

I denna byggnad hade en familj bott, som varit väl känd och länge känd

vida omkring. Dess medlemmar hade alla varit aktade män och goda

kvinnor. De hade levat och dött, som de lyckligaste och bästa människor

göra det, utan att lämna annat minne efter sig, än att ingen hade något

ont att berätta om dem efter deras död. När de höllo bröllop eller dop,

de stora festdagarna i deras enformiga liv, samlades traktens män och

kvinnor i de rymliga kamrarna, vilka i vardagslag stodo tomma, då

dansades det och dracks, och långt ut åt landsvägen, som gick tätt utmed

den låga inkörsporten, hördes sorlet av klackar, som slogo mot hårda

golv, fioler, som spelade vals, röster av män och kvinnor, som i all

ärbarhet famnade varandra och skreko högt av ungdom och livslust. Även

när fönstren voro behängda med lakan, gården och den låga inkörsporten

ända ut till landsvägen samt ett gott stycke framåt densamma hedersamt

och tjockt voro strödda med barr, när en svart kista på bräden och

bockar var ställd i kammaren invid vardagsstugan, även då hade män och

kvinnor plägat samlas i dessa rum. Stilla och tysta, som det passar sig,

när man begår dödens högtid, hade de kommit, njutit av välfägnaden och

åhört de minnesord, vilka den äldste i laget talat vid huvudgärden,

innan locket lades på kistan. Så hade de följt den döde på vägen, som

ledde till kyrkan, hört klockorna ringa över hans öppnade grav och

böjande sina huvuden mumlande eftersagt de välkända ord, med vilka

prästen lyst frid över den döde. Så hade de åter samlats i de stora

rummen, där välfägnaden stod uppdukad, och där allt blivit liksom

lugnare, nu när den döde kommit till ro. I denna sinnesstämning hade

alla ätit och druckit, och när de mätta och berusade åter begåvo sig på

hemvägen, mindes de den döde med tacksamhet och glädje, eller de glömde

honom alldeles samt kände sig lättade och nöjda, att han efter ett liv

av arbete fick vila i frid.

Ty mycket hade det arbetats på den gamla gården, innan allt där blivit,

sådant det nu var. Åkrarna hade icke brutit sig själva, tegarna hade

icke själva lagt sig till rätta, så att ej ens det skarpaste öga kunde

upptäcka en sten i deras fåror. Brunnen hade icke grävt sig själv, huset

hade icke växt upp ur jorden, kreaturen, som fyllde ladugård och stall,

hade ej samlats av egen drift, och allt det bohag, som prydde rummen,

hade ej alltid stått på sina platser. Intet hade från början varit vad

det sedan blev.

Men allt som fanns, och allt som var, hade skapats och tillkommit under

de dagar, av vilka ingen kunde särskilja den ena från den andra, de

dagar, då allting gått sin gilla gång, och från vilka man därför icke

hade något att minnas. Under sådana dagar hade plogen gått jämt i

fårorna, skördens dagar hade efterträtt såddens, och när vintern kom,

hade vävstolen slamrat i vardagsstugan och hyveln i ladan.

Det var goda och ärliga människor, som skapat allt, sådant det nu var.

Män och kvinnor hade det varit, män och kvinnor, vilka nu voro glömda,

men som alla givit Gud och kronan sitt och aldrig legat i kiv med sin

nästa. Under möda och gamman hade de levat i äktenskap samman, med sveda

och värk hade kvinnorna fött sina barn. Tvistat och kivat hade de gjort,

som svaga dödliga göra, men de hade hjälpt varandra att taga vara på

det, som deras var, och hållit hop i det sista.

Nu voro de döda och borta alla, och om den siste ägaren, Tufve

Tufvesson, gick det ordet efter hans död, att han var så god, att han

hellre givit sin skjorta ifrån sig än sökt tvist med någon. Han var

sådan, att öken följde honom, utan att han behövde leda dem, och aldrig

hade någon sett honom köra med piska. Ty han brukade icke hårda ord

eller slag, och djuren lydde honom, som om de vetat det.

Tufve Tufvesson var sjuklig, och kanske hade han sitt milda lynne därav,

att han själv fått lära sig lida. I många år led han av dåligt bröst.

Och en morgon, när alla voro ute i marken för skördens skull, och ingen

var hemma utom hustrun och sonen Nils, som då var en fjorton års pojke,

kom blodet från bröstet strömmande ur hans hals, så att ett helt ämbar

blev fullt, och när folket kom tillbaka, låg han död i sängen.

Men hustrun drev dem bort och ropade på sonen. Och honom befallde hon

att bära bort ämbaret och gräva ned bloden i jorden. Sonen var storväxt

och stark, över sina år, han var ljuslagd som fadern, men hade moderns

tunga ögonlock och lydde henne i allt. Han gjorde, som modern bad, och

ingen mer än han såg, när eller hur detta skedde.

Men hustrun var vit i ansiktet, och hårt slöt sig hennes mun samman, när

hon ropade på sonen och fick honom att lyda. Hon grät icke, och det gick

länge onda rykten om Tufve Tufvessons död.

De onda ryktena tystnade till sist, emedan ingen gitte i längden hålla

dem levande. Men helt glömdes de aldrig.

Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman · 第 2 / 33 题