STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Copyright. Albert Bonnier, 1912.
STOCKHOLM 1912
A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI
Denna saga passar i vinterskymningen, när glöden i brasan sakta brinner
ned. Då pläga vi sitta framför elden och drömma om, hur vårt eget liv
brinner ned som den. Då händer det ock, att vi nordbor -- med vårt tunga
sinne och hetsiga blod -- rysande låta livets spökgestalter draga vår
inre syn förbi. Då borde denna saga berättas.
Det är en berättelse av samma blod, som stänkt röda fläckar över de
gamla ättesagornas gulnade blad. Den handlar om samma folk och samma
race, och om vi också icke kunna framleta eller sammanställa de länkar i
utvecklingens kedja, vilka skulle bevisa detta, kommer oss aningen dock
till hjälp. I dess ljus se vi, hur förgångna släktens storvulenhet i
dåd, lidanden eller brott bindas samman med det, vilket ända in i
nutiden minner om förgångna dagars kvinnor och män. I dess ljus se vi,
hur frändskapen flammar oss till mötes mitt ur det liv, vilkets
proportioner vi ofta glömma. I dess ljus se vi ock, kanske klarast och
bäst, just det liv, vilket vi eljest kalla vardagligt, och som kanske
blir detta, endast emedan vi icke förmå att göra det annorlunda eller se
det i den dager, som ger sanning och liv.
Det, som synes stort, är kanhända ej alltid så stort. Det, som synes
vackert, är det kanske icke. Hur ofta ha vi icke hört detta? Men är det
ej också sant, att det, som synes litet, ej alltid är så ringa? Det, som
synes avskräckande och styggt, rymmer ofta det mänskligt stora. Det, som
först endast skrämmer, slutar med att locka. Allt detta blir oss så
klart, när brasan flammar, och vi själva se in i glöden och glömma den
måttstock, vilken är den gråa vardagens. Då skygga vi icke ens att se in
i mörkret, som eljest skrämmer. Ty ur själens mörker glöda de röda
lidelserna oss till mötes, och i deras ljus växa de små, vardagliga
människorna och bliva sagans under lika. Genom själva deras förirringar,
lidanden, ja brott, tycka vi oss då stundom kunna skymta något av den
mänsklighet och det hjältelynne, vilket inbillningen annars så gärna
förlägger till forntiden. Det blir, som när den mänskliga glimten ur ett
öga någon gång kan komma ett ansikte att lysa, vilket vi eljest sett
endast vanställt av laster, grämelse och år.
Låt oss därför lyssna, icke blott till dagens röster, utan även till
nattens. Lyssnar man då, stilla nog och länge nog, skall man förnimma.
Och blickar man in i mörkret, stilla nog och länge nog, skall ögat
skärpas, så att man också där kan se.
Därför skall denna saga berättas i skymningen, när de ansikten, vilka
lyssnande uppfånga dess ord, äro inåtvända, därför att deras ögon följa
glöden, som falna, och de sprakande träden i brasan, vilka sjunka ihop.
Ur en sådan tystnad, men endast ur den, kan det verkliga, som dikten
söker, ostört växa fram.
Den berättande själv skall sitta i skuggan, så att ingen må se hans
blick, och hans egen ej heller kan möta någon annans. Så måste den
berättande sitta, och så måste de lyssna, vilka vilja höra hans ord.
Eljest skulle orden av sig själva dö på hans läppar, och fasan över det
oerhörda komma hans eget blod att stelna, innan sagan blivit berättad
till slut.
Den gamla gården.