Corpwieth hade återtagit sin plats på parterren, men han kunde omöjligt
intressera sig för föreställningen. Hans tankar kretsade oavbrutet
kring smycket. Allt fastare arbetade sig öfvertygelsen fram att här
förelåg något mer än en slump. Han hade redan konstruerat upp en teori.
Men den svävade ännu i luften. Den saknade den absoluta hållbarhet,
som icke blott gav sig själv i fullt logisk konsekvens, utan även
kunde understödjas med uppenbara bevis. Det var ej nog att han såg
sammanhanget själv, han måste också göra det troligt för andra.
Hemligheten höll han i sin hand — han kände det med styrkan av en
instinkt som hittills aldrig svikit. Men det gällde att finna nyckeln,
den lilla, skenbart obetydliga nyckeln, som man så lätt förbisåg, men
som löste allt —
Plötsligt fick han en ingivelse. Under sista mellanakten lämnade han
teatern. Han förhörde sig hos portvakten om madame Ghilkas adress och
strävade med raska steg utmed Henriksgatan till Societetshuset. Han
gick försjunken i sina tankar och stirrade in i bilernas projektorer
som likt glödande ögon ilade förbi i det snökedjorna rasslade mot
isgatan. De påminte honom om äventyret med Thomas Melóns försvinnande
och han kände sig styrkt. Den gången måste han famla sig fram. Nu hade
han åtminstone en utgångspunkt.
Han kände portiern från tidigare diskreta affärer och gick direkt fram
till hans disk.
— Bor madame Ghilka här?
— Hon har vår bästa dublett i andra våningen.
— Och hennes följeslagare?
— Monsieur Boboche? — Jo, han har ett rum högt uppe, mot gården.
— Alltså ingen förbindelse?
Portiern missförstod frågan. Han ryckte på axlarna. Det angick inte
honom.
— Giv mig nyckeln till rummet.
— Damens?
— Min herre, inga näsvisheter! Herrns naturligtvis. Ni kan sända en
tystlåten man med upp. Som vittne — om det skulle behövas. Jag tror
dock inte att jag kommer att resa av med någonting den här gången. Jag
söker något som sannolikt inte finns däruppe.
Corpwieth for upp i hissen och trädde in i rummet. Det var ett vanligt
hotellrum, ett av de anspråkslösaste hotellet hade, men rent och
ändamålsenligt inrett. Emot rummets välskötta ordning kontrasterade
spåren av monsieur Boboches egen existens. Kläder lågo kringströdda
på stolarna och på sängkarmen, ett par utgångna tofflor hade sparkats
fram på golvet. I en vrå stod en illafaren koffert, fullklistrad med
hotellmärken. Corpwieth kände på den; den var låst. Han undersökte
systematiskt rummet — minst monsieur Boboches egna tillhörigheter. Han
drog undan gardinerna, vände upp och ned på stolarna, såg in under
soffan och madrassen. Ingenstans upptäckte han något märkvärdigt. På
toaletten stod en spritlampa, den hade en egendomlig, för Corpwieth
främmande form. Han tände den — lågan sköt ut som en vass tunga och
visslade under ett starkt tryck. Corpwieth släckte genast lampan och
fortsatte undersökningen. Han granskade uppmärksamt fönsterbrädet,
bordsskivan, lavoaren. På den sista fann han några bruna fläckar som
ätit sig in i ytan. Corpwieth strök över dem med fingret. Han såg upp,
över lavoaren satt en elektrisk lampa. Han visslade för sig själv och
vände sig till ledsagaren.
— Jag är färdig.
Nere i hallen lämnade han nyckeln tillbaka åt portiern. Han avklippte
en halvt uttalad fråga:
— Superar madame Ghilka här?
— Ja, madame kommer vanligen hem efter föreställningen och går in i
matsalen. Köket och vinerna är de bästa i Helsingfors.
Corpwieth beställde en svag whisky och sjönk ned i en av de djupa
läderfåtöljerna vid fönstret.
Han hade satt sig så att han vände ansiktet från ingångsdörren. Stolens
höga rygg skymde honom för de inträdande. Men från sin plats hade han
en förträfflig utsikt över trappan och hissen och alla som passerade
till eller från matsalen. Han slöt ögonen och tycktes alldeles
frånvarande. Han ville ej riskera att få sällskap. Men han iakttog med
spända nerver allt som tilldrog sig omkring honom.
Det rörde sig icke mycket folk i hallen. Tiden var ännu icke inne och
blott några provinsiella par — tydligen resande — gingo förbi upp till
matsalen, intresserade, men litet tryckta av lyxen omkring dem. Några
provryttare stannade och betraktade honom. "Pleite!" hörde han en
förstulen viskning och därpå ett menande skratt.
Nu begynte de tunga ytterdörrarna gå. Corpwieth kände igen ansikten
från teatern. Föreställningen var alltså slut. Han såg på klockan och
gjorde ett överslag. Madame Ghilka behövde minst en halvtimme för sin
toalett. Han väntade lugnt.
Äntligen anmälde dörrvakten divans ankomst. Portiern tog mössan i
handen. Corpwieth sjönk ännu djupare ned i stolen, men nu lyste ögonen
vaksamt under de halvöppna locken. Förbi honom svävade i en sky av
parfymer madame Ghilka. Hon bar en elegant aftonkappa och huvan hade
hon neddragen över ansiktet. Efter henne fjäskade en liten herre med
en tjock ylleduk kring halsen och en gammaldags, spetsig pälsmössa på
huvudet. Det var monsieur Boboche. I handen bar han hattasken från
divans loge. De försvunno i hissen utan att ha observerat Corpwieth.
Corpwieth gned belåtet händerna. Hans whisky stod orörd på bordet. Han
betalade den och steg upp.
— Herrn har sovit gott? tillät sig portiern en förtrolig anmärkning.
— Utmärkt.
— Och haft angenäma drömmar?
En gosse i livré fnissade med handen för munnen.
— Sanndrömmar, min herre, sanndrömmar, sade Corpwieth. — Räkningen
stämmer fullkomligt.
Han begärde sin överrock och försvann ut i nattmörkret.