för dem, som sträva hän mot det Fördolda,
5 ty tung är färden dit ur köttets värld.
Men dem som avstå från all jordisk handling
och vörda Mig såsom den Allrahögste,
6 och dyrka Mig förutan annan dyrkan,
-- dem vill Jag lyfta upp ur livets hav
och dödens; ty de fästa sig vid Mig
7 av allt sitt hjärta och av all sin själ.
Så fäst i Mig din tanke; låt din ande[46]
försjunka uti Mig; så skall du se'n
8 allt framgent dväljas med din själ i Mig.
Men har du icke styrka nog att fästa
din ande stadigt uti Mig, -- då sträva
9 att nå Mig i beständig Yoga-övning.
Och om du är för svag för Yogas börda,
då må du göra goda verk för Mig;
och gör du dem med Mig som ändamål,
10 då skall du nå fullkomlighet i Mig.
Och är dig även detta alltför svårt,
sök frälsningen i enande med Mig:
försaka handlingarnas alla frukter,
11 och sök att härska helt uti dig själv.
Förvisso, visdom är förmer än bot,
och andaktsövning är förmer än visdom;
men ännu högre står försakelsen,
12 ty den som allt försakar, finner frid.
Den som ej hatar någon varelse,
som visar blott barmhärtighet och kärlek,
som ej har lust, ej egennyttig åtrå,
som bär med jämnmod både fröjd och kval,
13 som är förlåtande, i ständig jämnvikt,
samt självbehärskad och beslutsam, fästad
med all sin tanke och sin håg i Mig,
14 han är Min dyrkare, och kär för Mig.
Den som ej plågar världen, och som ej
av världen plågas, -- som är fri från glädje
15 och sorg och fruktan, -- han är kär för Mig.
Den som ej önskar något, -- som är ren,
oväldig, oupprörd, -- som icke fjättras
av lidelse, som avstår varje dåd,
16 han är Min dyrkare, och kär för Mig.
Den som ej känner kärlek eller hat,
ej lystnad eller avsky, -- den som avstår
från gott och ont för Min, den Högstes, skull,
17 han är Min dyrkare, och kär för Mig.
Den som mot fiende och vän är lika
i lust och nöd, i ära och förnedring,
18 i köld och eld, av intet fjättrad mer,
orubbad av beröm och klander, tyst,
fullkomligt nöjd med vad som än må hända,
förutan jordiskt hemvist, trygg i själen,
19 han är Min dyrkare, och kär för Mig.
Och sannerligen, var och en som lyssnar
till den Odödligt Sanna Gudens röst
uti sitt hjärtas innersta, och delar
med Mig Mitt ljus, Min tro, Min salighet,
-- som ser i Mig sin levnads högsta mål, --
han är Min dyrkare, och kär för Mig,
20 och han skall nå Min kärleks högsta fullhet.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet
om det Kviga, -- skriften om Yoga, -- samtalet mellan Shri Krishna
och Arjuna, -- lyder det
TOLFTE KVÄDET
sålunda; och det kallas:
YOGA GENOM HÄNGIVENHET.
XIII.
HERREN kvad:
Man säger stundom ibland vise män,
att kroppen är ett Fält; och den som känner
och fattar kroppen, kallas Kännaren
1 av detta Fält.[47] -- Så må du fatta Mig
som Fältets Kännare i alla Fält,
o Bharata! Den rätta kännedomen
om Fältet och om Fältets Kännare,
2 bör, synes Mig, i sanning kallas Visdom.
Så hör av Mig i några korta ord,
vad Fältet är och dess beskaffenhet,
hur det har uppstått, vadan det har kommit,
3 vem Kännarn är, och vilken makt Han har!
[Ty härom hava Rishis mycket kvädit
på många sätt, i många skilda sånger,
och i bestämda Brahma-sutra-ord,
4 som äro fulla utav visa tankar.]
De stora Elementerna, Förnuftet,
det Icke-uppenbara, Jagskaps-kraften,
de tio sinnena, det enda sinnet,
och mänskosinnenas fem föremål; --
5 samt lust och lystnad, njutningen och smärtan,
det sammansatta,[48] samt ett fast förstånd,
-- så kunna vi i korthet räkna upp
6 vad Fältet är och Fältets sätt att vara.
Men ödmjukhet och blygsamhet och godhet,
rättfärdighet, ståndaktighet och renhet,
7 självherravälde, vördnad för de vise,
likgiltighet för sinnesföremålen,
och frihet ifrån själviskhet, och insikt
i allt det onda och det lidande,
som vållas genom födelse och död
8 och ålderdom och sjukdom, -- frigjordhet
från alla band, frånvaron av förväxling
av självet med ens hustru, son och hem,
beständig jämnvikt uti själ och sinne
9 vid allt som händer, önskligt eller ej;
hängivande åt Mig i stadig Yoga
förutan annat mål, och flykt ur världen
till stilla platser, -- frihet från att njuta
10 av mänskors sällskap, -- samt beständighet
i Självets Vishet, och förstående
av föremålet för all verklig vishet,
det kallas Vishet; allting därutöver
11 är villa och okunnighet. --
Men nu
vill Jag förtälja, vad som är nödvändigt
att känna, -- vad som ger odödlighet
då man har fattat det; -- det EVIGA,
det Högsta, som ej har begynnelse,
12 samt varken vara eller icke-vara.
Se, DET har händer, fötter, ögon, munnar
och huvud överallt; -- Han dväljs i världen,
13 förnimmer allt och innesluter allt.
Förutan sinnen, strålar Han likväl
av alla sinnenas förmögenheter;
förutan fäste, är Han alltings grund;
förutan egenskaper, njuter Han
14 av alla egenskaper. -- Inom allt
och utom allt, orörlig och dock rörlig;
så innerlig att Han ej kan förnimmas;
15 -- så när och dock så fjärran är oss DET.
Odelat, och dock tronande i alla
som varje väsens stöd och död och ursprung,
16 så bör du fatta DET; -- ett Ljus som lyser
i varje stråle, -- Vishet, Vishets Mål
som hinnas bör av Visheten, och sitter
17 i varje väsens djupsta hjärterot.
Så har då Fältet, Visheten och Målet
för Visheten i korthet nu förklarats:
den som sig gett åt Mig och fattat detta,
18 skall träda in uti Min varelse.
Materie och Ande äro båda
förutan början, detta må du veta;
och vet också, att alla växlingar
och alla egenskaper födas fram
19 utav Materien, som därför kallas
all orsaks och all verkans alstrare.
Men Anden kallas orsaken till glädje
20 och smärta. -- Anden reser upp sin tron
uti Materien; -- de egenskaper,
som denna alstrar, nyttjas utav Anden;
och Andens lust till dessa egenskaper
är orsaken, som tvingar den att födas
21 i goda och i onda moderliv.
Den Högste Anden kallas här i kroppen
"den, vilken styr och övervakar allt,"
"uppbäraren och njutaren och Herren,"
22 och ävenväl "det allrahögsta SJÄLVET."
Om någon fattar och förstår sålunda
Materien och Egenskaperna,
samt Anden, -- hur han än må vara till,
23 skall han ej födas mera. -- Någre skåda
i självet SJÄLVET genom Självets hjälp,
försänkta uti djup betraktelse,
och några se det genom Forsknings-Yoga,
24 och andra genom Handlingarnas Yoga;
och ännu andra känna icke detta,
men hava hört därom av andras mun,
och falla ner i dyrkan och i bön;
-- och även dessa övervinna döden,
25 i det de hålla fast vid vad de hört.
Vad hälst som födes, rörligt och orörligt,
det må du fatta, höge Bharata,
som alstrat genom Kännaren av Fältet
26 och Fältet i förening. -- Herren tronar
i alla väsen lika, oförgänglig
i det förgängliga; -- om någon ser
27 att det är så, då ser han sannerligen!
Då han i sanning ser, att samme Herre
i allting dväljes, härjar han ej SJÄLVET
igenom självet, och så vandrar han
28 den högsta Vägen. -- Den, som ser att SJÄLVET
är utan handling, att Materien
fullbordar varje handling, sannerligen,
29 han ser i sanning! -- Då han varseblir
att varje väsen med sin skilda art
är rotad i det Ena, -- att det växer
30 med det som rot, då hinner han BRAHMAN.
Det oförgängliga, det Högsta SJÄLVET,
är utan egenskaper, utan början,
fast tronande i kroppen, verkar ej,
31 ej häller störes det, o Kunds son!
Som etern, vilken genomtränger allt,
på grund av sitt subtila, fina väsen
ej rubbas, -- så blir SJÄLVET oberört
32 fast det i kroppen tronar överallt.
Den enda solen lik, som lyser allt
på hela jordens krets, -- så strålar Herren
som Fältets Herre över hela Fältet,
33 o Bharata! -- Och var och en som skådar
med Visdoms öga denna skilnads art
emellan Fältet och dess Kännare,
och huru tingens väsen mäktar lösas
34 utur Materien, -- han når det Högsta.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet
om det KVIGA,-skriften om Yoga, -- samtalet mellan Shri Krishna
och Arjuna, -- lyder det
TRETTONDE KVÄDET
sålunda; och det kallas:
YOGA GENOM SÄRSKILJANDE MELLAN FÄLTET OCH FÄLTETS KÄNNARE.
XIV.
HERREN kvad:
Jag vill på nytt förklara denna Vishet,
den högsta, bästa; -- alla Vise män
som känt den, då de vandrat bort ur världen,
1 ha nått Fullkomlighetens högsta höjd.
Då de ha sökt ett skydd i denna Vishet
och helt förenats med Min varelse,
då födas de ej mer till denna värld,
-- ej ens då alltet träder fram på nytt, --
2 och vid dess undergång förbli de lugna.[49]
BRAHMAN, det väldiga, är moderlivet,
där alla väsen avlas utav Mig,
3 o Bharata! -- Och var än mänskan födes,
o Kuntis son, BRAHMAN är moderlivet
4 och Jag är Fadern, som har avlat henne.
I världen leva trenne slags naturer,
av Sattva, Tamas eller Rajas borna,
-- av klarhet, mörker eller lidelse;
och deras bojor binda kroppens herre,
-- den oförgänglige, -- i kroppens bojor,
5 o hjälte med den starka armen du!
Ty sattvas ljusa klarhet utan fläck
är lyckosam, men binder genom längtan
6 till salighet och vishet, -- o du rene!
Men rajas, lidelsen, -- det må du veta,
o Kuntis son, -- är källan till den längtan
och lust att leva, vilken fjättrar anden
7 i kroppens band förmedelst handlingslust.
Och tamas' mörker, fött av brist på visdom,
är det som vilseleder kroppens herre;
-- det binder genom lättja, tanklöshet
8 och tröghet; vet det, o du Bharata!
Av sattva's klarhet länkas man vid sällhet,
av rajas' lidelse vid handlingslust,
o Bharata; -- men tamas' mörker höljer
all insikt och all visdom uti natt
9 och fjättrar själen uti håglöshet.
Än segrar sattva's klarhet över mörkret
och lidelsen; -- än är det rajas' åtrå
som segrar över både sattva's klarhet
och tamas' tröghet; stundom är det tamas,
som med sitt mörker vinner herraväldet
10 och släcker sattva's ljus och rajas' lystnad.
Då visdomsljuset strömmar mäktigt fram
ur alla kroppens portar, må du veta,
11 att detta är bevis på sattva's tillväxt.
Men åtrå, ödslande med yttre kraft
och företagsamhet i handlingar
och rastlöshet och lystnad, äro tecken
på rajas' tillväxt, -- o förnämste du
12 bland Bharatas; -- och mörker, håglöshet,
avstannande, villfarelse och irring
ha rot i tamas' tillväxt, -- o du fröjd
13 för Kuru's ättlingar! -- Om sattva härskar,
då kroppens bojor lösas upp, då vandrar
den, som i kroppen dvaldes, till de Vise
14 och deras värld av fläcklös härlighet.
Men om han går upplösningen till mötes
i rajas' åtrå, födes han på nytt
bland dem som fjättras utav handlingar;
och möter han upplösningen i tamas,
15 -- då födes han uti en vettlös släkt
Av sattva's ljusa klarhet alstras visdom,
men åtrå genom rajas' lidelse;
och irring, håglöshet och brist på vishet
16-17 bli tamas' -- mörkrets -- frukter. -- De som leva
i sattva's klarhet, ljus och harmoni,
de höja sig mot himlen; -- rajas' åtrå
kvarhåller själarna i rymdens mitt;
men tamas' mörker drager dem mot djupet
18 och störtar dem i låga egenskaper.
En siare, som ser att dessa tre,
och inga andra, äro de som handla,
samt känner DET som lever ovan dem,
19 -- han uppgår helt uti Min varelse.
Då kroppens herre övervunnit dessa,
som skapat alla kroppar, är han fri
från födelse och död, från sorg och ålder;
20 han dricker evighetens gudadryck.[50]
ARJUNA kvad:
På vilka tecken skall jag känna honom,
som övervunnit dessa trenne krafter?
o Herre, säg: hur handlar han, och hur
21 förmår han övervinna alla tre?
HERREN kvad:
O Pandus ättling! den som icke hatar
det ljus, den handlingslust, den villas mörker,
i vilka han befinner sig för stunden,
22 ej häller saknar dem, då de förgått,
-- den som ej rubbas genom krafterna
och säger lugnt: "se, dessa krafter spela",
23 men själv står utom, över deras spel,
den självförtröstande, som eger jämnvikt
i lust och nöd, och som med samma blick
betraktar både sten och gull och mull,
som hör med samma lugn beröm och tadel,
som är ståndaktig, och som är densamme
24 mot vän och ovän, fiende och frände,
i ära och förnedring, -- den som avstår
från alla dåd, -- om honom är det sagt,
25 att han besegrat dessa trenne krafter.
Och den som tjänar Mig och Mig allena
i det han når hängivenhet i Yoga,
han överskrider dessa trenne krafter
26 och varder själv det EVIGA, Brahman.
Det EVIGA, odödlighetens dryck
som ej förvanskas, och rättfärdigheten
som evigt varar, och oändlig sällhet,
27 -- se, alla dessa dväljas uti Mig.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet
om det Kviga, -- skriften om Yoga, -- samtalet mellan Shri Krishna
och Arjuna, -- lyder det
FJORTONDE KVÄDET
sålunda; och det kallas:
YOGA GENOM SKILJANDE FRÅN DE TRENNE KRAFTERNA.
XV.
HERREN kvad:
Med rötterna från ovan, och med grenar
från nedan, är Asvattha-fikonträdet
omöjligt att förinta;[51] -- varje blad
av detta träd är likt en hymn till Gud;
1 -- den man, som fattar det, han fattar Veda.
Dess grenar skjuta uppåt skyn
och nedåt emot jorden,
och födas av de krafter tre,[52]
som röras i naturen;
och alla sinnesföremål
utgöra trädets knoppar;
dess rötter växa nedåt jord,
2 likt handlingarnas bojor.
Och ingen mäktar här på jord
att fatta trädets skapnad,
dess ursprung och dess ändalykt,
ej häller var det växer,
se'n detta träd med mäktig rot
har huggits av vid roten
av självförsakelsen, vars egg
3 är skarpast ibland vapen.
Det fins en väg, som leder bort
förutan återvändo,
och den är värd att sökas upp;
-- Jag vandrar den förvisso, --
den leder till den Förste Man,
4 från vilken kraften strömmar.
Förutan stolthet, illusion
och onda lustars bojor,
med hågen uti SJÄLVET fäst,
med varje längtan stillad,
och löst från motsatskedjans par,
från varje lust och smärta,
så vandrar man, från villor fri,
5 en oförvansklig bana.
Där lyser varken solen eller månen,
ej heller elden; -- utan återvändo
6 den leder till Min högsta tillflyktsort.
En del utav Mitt eget Själv förvandlas
i livets värld till en odödlig Ande
samt omger sig med sinnena; -- det sjätte
bland dessa kallas Manas; -- och han slöjas
7 utav Prakriti. Och då Herren tager
sin boning i en kropp, och då Han lämnar
en kropp ånyo, -- se, då tager Han
i kroppen varje sinne i besittning;
se'n drar han bort med dem, som vinden drar
8 från varje blommas kalk dess skilda doft.
Han gläder sig åt sinnesföremålen,
i det Han fäster sig i syn och hörsel,
9 i känsel, lukt och smak, och i förståndet.
De villade förnimma icke Honom,
då Han ur kroppens sköte vandrar hädan,
ej heller då Han dröjer kvar däri
och njuter, fängslad av naturens krafter;
10 -- men vishets öga skönjer Honom där.
En Yogi skönjer Honom ävenväl,
i det han strävar, uti SJÄLVET fäst;
-- men de som icke tränat sina tankar,
11 de skönja Honom ej, trots all sin strävan.
Den glans som strålar över hela världen
i solens strålar, -- vet, den är av Mig;
12 av Mig är även månens glans och eldens.
Jag uppehåller alla varelser
med kraften av Mitt liv; Jag genomtränger
den låga markens stoft, Jag varder Soma
13 och föder alla plantor med Min must.
-- Jag varder Livets Eld, och tar Min bostad
i kropparna hos varje liv som andas;
med livets fläkt, den yttre och den inre,
14 Jag smälter födans alla fyra slag.
Innerst uti hjärtats djup
gömd hos alla väsen,
ger Jag och berövar dem
visheten och minnet;
Jag är det som läras bör
genom Vedas' läsning;
Jag är Vedas' kännare
15 och Vedantas upphov.
I världen är ett tvåfalt Vara gömt:
såväl förgängligt som ock oförgängligt;
det som förgängligt är, är alla väsen;
16 det oförgängliga förändras ej;
Det Högsta Varat står förvisso högre,
och har förklarats som det Högsta SJÄLVET,
den Oförvansklige och höge Herren,
som genomtränger allt, och uppehåller
17 de trenne världarna. -- Då alltså Jag
är högre än vadhelst som kan förgås,
och högre än det oförgängliga,
så kallas Jag i världen och i Veda
18 den högste Anden. -- Den som känner Mig
på detta sätt, och ej förvillas längre,
han vet och känner allt, och vördar Mig
19 med all sin varelse, o Bharata.
Så har Jag röjt Min hemligaste lära,
o du som ej har synd. -- I denna kunskap
bor själens ljus och handlingens fullbordan,
20 o höge ättling du av Bharata!
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka
innehålla vetandet om det Eviga, -- skriften om
Yoga, -- samtalet mellan Shri Krishna och Arjuna, --
lyder det
FEMTONDE KVÄDET
sålunda; och det kallas:
YOGA GENOM NÅENDE AV DEN HÖGSTE ANDEN.
XVI.
HERREN kvad:
Befrielse från fruktan, hjärtats renhet,
ståndaktighet i visdoms Yoga, självtukt
och allmosgivande, och offer, forskning
1 i skrifterna, botgöring, rättframhet,
sannfärdighet och godhet, fridfullhet,
befrielse från harm, försakelse,
frånvaro av förtal, och frigjordhet
2 från retlighet och avund, -- blygsamhet,
medlidande med allt som lever, mildhet
och mod, uppriktighet, ståndaktighet,
och villighet att ge förlåtelse,
och fasthet uti vänskap, frigjordhet
från egen stolthets bojor, -- alla dessa,
tillhöra den, o Bharata, som födes
3 med egenskaper av gudomlig art.
Men hyckleri och högfärd, egenkärlek
och vredgat sinne, hårdhet, brist på visdom,
tillhöra den, o Prithas son, som födes
4 med egenskaper av demonisk art.
Och gudomsegenskaperna befria,
men de demoniska förslava. -- Gläd dig,
o Pandus son; ty du har fötts till jorden
5 med egenskaper av gudomlig art.
Se, tvenne strömmar genomlöpa världen:
en ström av gudavarelser, en annan
av onde andar. Jag har re'n beskrivit
de förra; lyssna nu, o Prithas son,
6 till en beskrivning på de senare.
De, vilka födas av demoners art,
förstå ej verksamhet, ej heller vila;
de renas varken kroppsligt eller andligt,
7 ej heller ega de sannfärdighet.
"Se, hela världen är förutan sanning,
förutan grundval och förutan Gud,"
-- så säga de, -- "och den åvägabringas
av ömsesidig dragning, lust och lystnad,
8 och intet annat." -- Då de tänka så,
gå dessa spillrade och brustna själar
med ringa insikt djärvt till sina dåd,
9 och dra' förhärjande igenom världen.
De överlämna sig åt måttlös lystnad,
de fyllas av sin högfärd, av sin stolthet
och egenkärlek; -- i sin villas rus
10 de ledas av en oren själs beslut.
De överlämna sig åt stora planer,
som dock i döden ändas; -- högst av allt
de ställa njutandet av egna lustar,
11 och tro förvisst att däri ligger allt;
de bindas av förväntans hundra band,
behärskas jämt av lystnad och av vrede,
och eftersträva orättrådig vinst,
12 på det att de må kunna köpa njutning.
"Se, detta har jag skaffat mig i dag,
i morgon skall jag vinna detta andra;
se, dessa skatter äro mina nu,
13 men dessa andra skall jag snart förvärva;
jag har fördärvat denne ovän nyss,
och andra skall jag bringa i fördärvet;
jag är en mäktig herre, jag är lycklig,
14 jag njuter, -- jag är utan brist och vank;
jag är förmögen, jag är hög till börden:
var fins min like? -- Jag vill vara säll;
-- nu vill jag offra, jag vill giva gåvor!"
15 Så gäckas de utav en villad håg,
förvirras i sitt vett av hela skaror
av tankebilder, fångas i ett nät
av illusioner, hänge sig åt lustan,
16 och störta neder i dess helvete.
I envishet och självtillräcklighet,
i stolthetens och rikedomens rus,
de yvas över yttre bön och offer,
17 i strid mot offerstadgans helga bud.
Och då de fyllas av sin egoism,
sin oförsynthet, makt och lust och vrede,
de hata Mig med illasinnad håg
18 i andras kropp, och även i sin egen.
Men dessa onda, vilda hatare,
-- de uslaste bland mänskor här i världen, --
19 dem störtar Jag i onda moderliv;
där födas de på nytt av lumpna mödrar;
de gäckas ständigt, levnad efter levnad,
och hinna icke Mig, o Kuntis son;
20 -- de sjunka neder i de lägsta djupen.
Till helvetsriket går en trefald port
av vrede, vällust och omåttlig lystnad;
den öppnar sig till själarnas fördärv;
21 må därför mänskan undfly denna trefald!
O son av Kunti! den som övervinner
de trenne mörkrets portar, han fullbordar
22 sin välfärd, och han når det högsta målet.
Men kastar någon Skriftens bud åsido
och följer lustans bud, -- då når han ej
23 fulländning, sällhet och det högsta målet.
Må därföre du följa Skriftens bud
om vad som göras bör och underlåtas.
Se'n du tillfullo fattat dessa bud,
24 då må du gå till verksamhet i världen.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet
om det Kviga, -- skriften om Yoga, -- samtalet mellan Shri Krishna
och Arjuna, -- lyder det
SEXTONDE KVÄDET
sålunda; och det kallas:
YOGA GENOM DET GUDOMLIGAS
SKILJAKTIGHET FRÅN DET DEMONISKA.
XVII.
ARJUNA kvad:
Det gives mången, som ej följer Skriften
och stadgarna, men offrar dock med tro.
O Krishna, ega slika mänskor del
1 i klarhet, mörker eller lidelse?
HERREN kvad:
Av trenne slag är människornas tro:
av klarhet, mörker eller lidelse.
2 Om alla dessa trenne må du höra.
Av varje mänskas väsen är dess tro,
o Bharata. En mänska är just det
varpå hon tror; och vari tron består,
3 däri består också den troende.
De mänskor, vilka ega sattva's klarhet,
tillbedja gudar; -- de, som rajas, åtrån,
besitter, dyrka troll och onda vättar;
4 och mörkrets, tamas', skara dyrka spöken.
Men de som idka stränga späkningar,
dem Skriften aldrig anbefallt, och egna
sitt hela liv åt fåfäng själviskhet,
5 samt drivas av sin lidelse och lystnad
förutan vett, och plåga var beståndsdel,
vart element uti sin egen kropp
samt även Mig, som bor i kroppens inre,
6 -- de äro andar av demoners art.
Av trenne slag är även varje föda,
som sökes utav vars och ens natur;
så är det ock med varje mänskas offer,
7 med boten och med allmosgivandet. --
De rene, som ha sattva's klarhet, söka
en föda, som förstärker deras kraft
och livsförmåga, deras renhet, hälsa
och glädje och belåtenhet med allt;
-- en sådan mat är ljuvlig, mild till smaken,
8 och kraftigt närande, och välbehaglig.
Men de, som ega rajas' lidelse, --
de söka salt och sur och bitter föda,
med myckna kryddor, stingande och torr
9 och brännande, som bringar kval och sjukdom.
Den föda, som är smaklös, skämd och rutten,
samt överlevor, och all oren föda,
10 är kär för dem som bo i tamas' mörker.
Det offer vilket bringas enligt stadgan,
av män som icke söka frukt därav,
men tro att plikten bjuder dem att offra,
11 det offret är av sattvas, klarhets, art.
Men det som bringas för att skörda vinst,
och även det som bäres fram av skryt,
det offret är av rajas, lidelsen,
12 o bäste du bland alla Bharatas;
-- och det, som offras tvärt mot alla stadgar,
där ingen föda sedan delas ut,
där tro ej fins och Kraftens ord ej säges,
och där ej gåvor givas, -- sådant offer
13 så sägs det, eger rum av tamas' mörker.
Där vördnad egnas ljusets höge Andar
samt återfödda mänskor, vise män
och lärare; där renhet, rättframhet,
och återhållsamhet och oskuld övas,
14 där kallas sådant kroppens renande.
Sannfärdigt, vänligt tal, som bringar lycka,
och läsning av de helga skrifterna,
15 förtjänar namn av talets renande.
Och tankens stilla lycka, jämnvikt, tysthet,
och självbehärskning, och naturlig renhet,
16 -- dem må man kalla hågens renande.
En sådan trefald rening, om den övas
uti den högsta tro och harmoni,
förutan någon längtan efter lön,
17 är född av sattva, klarhets egenskap.
Den rening, vilken göres till det yttre
med ändamål att vinna vördnad, ära
18 och dyrkan, är av rajas, lidelsen.
Den rening, som är full av missförstånd,
självplågande, och den som full av hat
åsyftar att förgöra någon annan,
19 -- den reningen är född av tamas' mörker.
Det allmosgivande, som sker av plikt,
till en, som ej kan giva vederlag,
samt väljer lämplig tid och lämpligt ställe
20 och rätt person, är fött av sattvas klarhet.
Men söker någon med sitt givande
att vinna vederlag, att skörda lön,
och ger han knotande, då bör hans gåva
21 betraktas som en följd av rajas, åtrån.
Och om en gåva slänges med förakt
åt en som ej är värdig, vid en tid
och på en ort, som ej är lämpligt vald,
22 då stammar denna skänk av tamas' mörker.
Det EVIGA har trenne kända namn:
-- så sägs det; -- dessa äro AUM, TAT, SAT.
Och dessa trenne ha' se'n forna tider
begagnats, då Brahmaner, Vedaläsning
23 och offer skulle helgas. -- Det är stadgat,
att den, som nått BRAHMAN, bör säga AUM
som första ord vid offer, renande
24 och givande av gåvor. -- TAT bör sägas
av dem som sträva till befrielse
med offer, renande och givande,
25 -- och må de icke söka lön därvid!
Och SAT betyder verklighet och godhet,
och ävenledes, o du Prithas son,
26 betyder SAT ett gott och ädelt verk.
Ståndaktighet i offer, renande
och givande, blir även kallat SAT;
27 så kallas ock, då man det Högsta tjänar.
Men allt som sker förutan verklig tro,
det må nu sedan vara gåvor, offer,
bot, rening, eller något annat dåd,
det kallas Asat, o du Prithas son,
28 och det är utan nytta, nu och framgent.
<tb>
I den härliga Bhagavad-Gita's heliga sånger, vilka innehålla vetandet
om det Eviga, -- skriften om Yoga, -- samtalet mellan Shri Krishna
och Arjuna, -- lyder det
SJUTTONDE KVÄDET
sålunda; och det kallas: