Då ett år ungefär var förgånget, kom en dag en sorgklädd kvinna åkande
fram till prästgården i Algeröd.
Hennes ankomst väckte just ingen förvåning, för fastän det aldrig hade
blivit känt bland den stora allmänheten, att hon ännu levde, hade hon
dock blivit sedd och igenkänd av en och annan, som hade besökt Hånger,
och ryktet hade sakta spritt sig.
Hon hade inte heller någonsin blivit skild från sin man genom något
rättsligt förfarande. Sven Elverssons sjukdom hade krävt, att han skulle
få leva i stillhet, utan något upprörande, och häri hade de andra fogat
sig.
När hon nu hade kommit, gick hon helt stilla upp på ett av vindsrummen
och gjorde sig hemmastadd där.
Hon trängde inte ut den gamla matmodern, men hon var nu sådan, att ingen
kunde motstå henne, och med kärlekens makt började hon regera över
henne och över tjänarna och gav hemmet åter dess trevnad och fred.
Hennes man lät henne gå och komma, som hon behagade, och leva sitt eget
liv, såsom han levde sitt.
Men då åter några månader hade gått, kom hon en dag in i hans rum och
hade ett brev i sin hand.
Och i rummet såg hon överallt bilder av sig själv, och allt, som hon
hade broderat och sytt under sitt äktenskap, fanns samlat där.
Hennes böcker stodo i bokhyllan, och hennes bönbok låg på bordet bredvid
sängen. Det var, som skulle hon ha kommit in i en het kärleksluft.
»Du vet kanske inte, att Sven Elversson efterlämnade en rätt stor
förmögenhet,» sade Sigrun till mannen. »Då hans fosterfar i England fick
underrättelse om hans oskuld, höll han sitt löfte och gjorde honom till
sin arvinge. Han dog i början av året, och nu har arvet utfallit. Det
går alltsammans till Sven Elverssons gamla föräldrar.»
»Den mannen gick bort från mycken lycka,» sade kyrkoherden.
»Nu skriver de till mig, Joel och Thala, för att fråga om inte du och
jag vill ta emot Hångers gård som en gåva från dem. Det vore deras
mening, att vi där skulle återupptaga Sven Elverssons kärleksverksamhet.
Medel skulle ställas till vårt förfogande...»
Hon såg, att mannens ansikte mörknade.
»Det bleve ett mycket större verksamhetsfält för dig,» tillade hon.
Han steg upp och gick ett varv över golvet.
»Om du vill flytta till Hånger,» sade han, »så ska jag inte sätta mig
däremot.»