Människor, som på ett eller annat sätt ha fått kännedom om den
beklagansvärda händelse, som någon vecka senare timade i Algeröds
prästgård, vilja gärna kasta all skulden på Lotta Hedman.
»Om inte den unga prästfrun hade haft omkring sig en sådan där överspänd
varelse, som förvred huvudet på henne med sina syner, skulle det inte ha
skett någon olycka,» säga de.
Men detta är verkligen att göra Lotta Hedman orätt. Hon har aldrig i
hela sitt liv, varit mer stilla, mer sansad än under denna tid. Hennes
vänner i den andra världen lämnade henne i okunnighet, så att hon inte
hade den ringaste aning om vad som förestod.
Man förstår ju, att den första natten, då hon satt och vakade över
Sigrun, måste hon ha känt stor oro och ängslan. -- »Hur ska detta
sluta?» frågade hon sig gång på, gång. »Hur ska dessa två människor
kunna börja att leva tillsammans på nytt? Sigrun är ju alldeles
förskrämd, och han å sin sida måtte ha mist allt förnuft och farit fram
som ett vilddjur.»
»Men det var ju i alla fall endast svartsjuka,» tröstade hon sig själv.
»Och fastän Sigrun är lite rädd för honom, så märks det nog, att hon
håller av honom. Bara kärleken finns kvar, så kan den säkert föra dem
tillsammans igen.»
Framemot klockan ett på natten öppnade Sigrun ögonen, satte sig förvånad
upp i sängen och såg på den ovana omgivningen. Hon tycktes litet
förvirrad till en början, men sansade sig hastigt och sade till Lotta
med fullkomligt lugn röst:
»Nu kan du gå och lägga dig, Lotta, men du ska inte släcka lampan, och
du får inte ta av dig kläderna. Du måste vara till reds att försvara
mig.»
Därpå sjönk hon ner på kudden och föll i sömn på nytt. -- »Hon är rädd
ännu, men hon var fullt redig,» tänkte Lotta Hedman. »Tack och lov! I
morgon är hon kry igen.»
Hon gjorde, som hon hade blivit tillsagd, lade sig på en liten
utdragssoffa och sov ända till sju, då hon steg upp för att gå till
lagården och sköta om sina smådjur. Men då hon öppnade dörren, ropade
Sigrun henne tillbaka.
Hon grät och darrade, därför att Lotta hade ämnat lämna henne. Återigen
var hon djupt upprörd, och då Lotta sade henne, att kyrkoherden var
skadad och inte kunde röra sig, var hon ur stånd att fatta detta.
Det blev för Lotta att ställa sig i fönstret och spana ut i det grå
höstmörkret, tills lagårdspigan kom gående. Hon måste ropa in henne,
säga, att prästfrun ännu var mycket sjuk och inte kunde lämnas ensam
samt be henne överta Lottas sysslor för denna morgonen.
Av lagårdspigan fick hon höra nyheter. Häradshövdingen hade alls inte
kommit tillbaka. Han hade tagit sin tillflykt till kyrkvärdens, som
bodde ett stycke söder om prästgården. Där hade han stannat över natten,
och nu på morgonen hade kyrkvärdens dräng kommit för att hämta hans
saker.
Det vållade ingen sorg. Alla människor voro glada över att den mannen
var borta från gården.
Och med prästen stod det verkligen illa till. Han trodde själv, att det
ena benet var brutet. De hade telefonerat till doktorn, och han hade
lovat komma fram på dagen.
»Så går det, när man inte far fram som folk,» sade lagårdspigan. »Vi
visste ju allesamman, att inackorderingen var kär i frun, men en skulle
väl vara tokig för att tro, att hon brydde sig om en sån där gammal
sjukling.»
Lotta Hedman å sin sida var inte särdeles ledsen över det där
benbrottet. Kyrkoherden skulle bli tvungen att hålla sig vid sängen,
Sigrun skulle få tid på sig att övervinna sin förskräckelse. Lotta var
färdig att anse det för en Guds nådefulla skickelse.
»Tack och lov!» suckade hon. »Nu går allt bra. De blir kanske
lyckligare än förr, när detta är överståndet.»
Litet senare på morgonen kom kyrkvärdens pojke smygande med ett brev,
men Lotta Hedman skickade honom tillbaka med brevet oöppnat.
Eljest var det en stilla och lugn dag. Sigrun steg inte upp, utan sov
timme efter timme. Och det var inte bara hon, som sov. Hela gården
tycktes ha försänkts i samma slummer som matmodern.
»Här är så tyst i dag, att en blir hemsk till mods,» sade köksan och
husjungfrun, då de kommo ut i brygghuset för att fråga efter matmodern.
»Det är, som om någon skulle ligga och dö.»
Kyrkoherden skickade efter Lotta för att få höra hur det stod till med
hustrun. Och Lotta gick in till honom och sade, som sanningen var, att
Sigrun bara låg och sov, att hon inte hade någon feber, och att det
lilla krossåret i pannan inte var något att tala om.
Men då han föreslog, att Sigrun skulle flytta in i stora byggnaden, sade
Lotta bestämt nej. Det var bäst, att Sigrun stannade, där hon nu var.
Hon var så skälvande och uppskrämd.
»Hon är väl rädd för mig,» sade mannen.
Hans ansikte uttryckte ett stort lidande. Det var inte bara det avbrutna
benet, som smärtade honom.
»Hon kommer tillbaka självmant, bara hon får igen krafterna,» sade Lotta
hastigt.
Den sjuke suckade. »Hon kommer aldrig tillbaka till mig,» sade han,
»aldrig till mig. Hon får aldrig mod att komma tillbaka.»
Lotta Hedman hade inte väntat, att hon skulle känna medlidande med den
mannen, som hade rivit sönder hennes sköna ungdomsdrömmar. Men nu
försökte hon i alla fall att trösta honom.
»Å, nog ska lyckan vända tillbaka till det här huset,» sade hon.
Hon hade verkligen ingen tanke på att skilja man och hustru. I stället
gjorde hon allt, som i hennes makt stod, för att försona och återförena.
Då doktorn kom långt fram på dagen, sade han ungefär detsamma om Sigrun,
som Lotta: att hon inte hade någon särskild sjukdom, att hon skulle bli
bra, bara hon fick komma till ro. Hon hade fått sina nerver förstörda,
och nu hade det kommit till något slags kris.
De skulle vara varsamma med henne. De fingo inte säga emot henne, hon
skulle inte ansträngas. Man fick inte övertala henne att företa sig
annat än det, som hon kände lust för.
»Jag kan inte rätt förstå mig på detta fallet,» sade doktorn. »För det
kan förhålla sig på helt annat sätt. Det skulle vara möjligt, att fru
Rhånge råkat ut för någon smitta, och att hon ligger med fröet inom sig
till en sjukdom, som kommer att bryta ut hastigt och svårt. Men detta
kan jag inte nu ge besked om.»
Längre fram fick Lotta mycken hjälp av dessa doktorns ord, som hade
blivit hörda av flera på gården. Hon förvånade sig då över att de hade
blivit sagda och trodde, att det hade skett på en högre tillskyndelse.
En hel vecka förgick på samma sätt. Varje dag kom ett smygande bud från
gästen hos kyrkvärden och blev återsänt med oförrättat ärende. Varje dag
kallades Lotta in till kyrkoherden för att avge sin rapport. Varje dag
låg Sigrun och sov från morgon till kväll.
Då Lotta efteråt tänkte på detta sovande, sade hon till sig själv: »Det
var något inom henne, som visste vad som förestod henne. Hon sov inte,
därför att hon var matt och trött. Hon låg och samlade krafter.»
Även de stunder, då den unga frun var vaken, låg hon stilla och tyst.
Då drog hon samman ögonbrynen, och ibland nickade hon med huvudet, såsom
sade hon ja till något, som hon föreslog sig själv. Lotta tänkte nog,
att hon låg och gjorde upp sina framtidsplaner, men ännu så länge hade
hon ingen kunskap om dem.
En dag bad Sigrun, att Lotta skulle gå in i prästgården och hämta sju
hundra kronor, som hon hade liggande i en byrålåda. »Det är alltsammans
mitt eget,» sade hon. »Jag har sparat ihop de pengar, som jag har fått
från föräldrarna på mina födelsedagar. Du kan förstå, att jag är rädd om
dem, och jag tycker, att det är ängsligt, att de ska ligga där inne i
det tomma huset.»
Lotta tyckte, att detta var alldeles rätt, och gick efter pengarna.
En annan dag längtade Sigrun efter något att läsa, och Lotta hämtade en
tidning. Hon låg en lång stund och läste annonser om ångbåtar och
järnvägsturer. Sedan lade hon bladet ifrån sig. Lotta fäste sig inte vid
detta, då det skedde. Efteråt kom hon ihåg det.
Under denna stillsamma vecka hade det blivit vinter på allvar. Det rådde
inte någon vidare kyla, men det hade kommit så pass mycken snö, att
marken var vit. Det hade till och med blivit slädföre.
Detta vita utanför fönstren, som påminde Sigrun om hembygden med dess
långa vintrar, tycktes ha ett upplivande inflytande på henne. Samma dag,
som den första snön kom, steg hon upp och klädde sig.
»Det var rätt, ängeln min,» sade Lotta Hedman. »Du kommer förr till
krafter, om du försöker att sitta oppe lite. Nu tror jag säkert, att jag
ska få dig frisk till jul.»
Den unga kvinnan hejdade sig mitt i påklädseln.
»Är det jul snart?» sade hon. »Jag hade glömt, att det ska bli jul.» Hon
berördes tydligen obehagligt av att bli påmind om den stundande
högtiden. Omöjligheten att under julen inte leva under hemmets tak
tycktes ha slagit henne. »Om något ska göras, måste det ske före jul,»
mumlade hon. »Jag får lov att vara färdig före jul.»
Lotta Hedman, som hörde orden, trodde, att det var fråga om någon
julklapp, som måste vara färdig till julafton.
En kväll berättade Lotta Hedman för Sigrun om den mannen, som hon hade
råkat på tåget. Hon beskrev hans utseende, hans milda, välljudande,
röst, hans ödmjukhet. -- »Han var mycke vänlig emot mig,» sade hon, »men
just som jag fick en av mina syner, sprang han ifrån mig.»
»Vad var det för en syn?» frågade Sigrun.
»Det var något långt norrifrån,» sade Lotta. »Jag såg en ismark och ett
svart tält och en lång släde.»
Sigrun låg tyst och försökte samla sina minnen.
»Vet du, Lotta, du är märkvärdig,» sade hon om en stund. »Det kan inte
vara någon annan än Sven Elversson, som du har råkat på. Han såg sådan
ut, som du beskriver, och det vore just likt honom att springa sin väg,
då du började se något, som påminde om isfält och polarfärder.»
»Vem är Sven Elversson?» frågade Lotta.
Sigrun vaknade en smula ur sin slöhet och berättade för Lotta en del av
Sven Elverssons historia.
»Jag skulle just önska, att jag visste var han nu finns,» sade hon till
sist. »Han var en mycket god man, men mycket olycklig. Jag tror, att han
kände sig så föraktad, så nertrampad, att han ansåg det tillhöra honom
att åtaga sig saker, som andra höllo sig för goda att göra. En gång lät
han stänga in sig i cellen hos en mördare för att locka honom att
bekänna. Han gifte sig med en småskolelärarinna, som var en av de
fulaste människor jag har sett. Det var väl också på grund av hans
ödmjukhet. När vi bodde i Applum, talade alla människor om honom, men
han flyttade därifrån före oss.»
Lotta Hedman påminde sig reskamratens milda röst och det stora
förtroende han hade ingivit henne.
»Du kan vara viss om att Gud förehar något med den mannen,» sade hon.
»Om jag bara hade haft reda på detta, då jag träffade honom!»
»Jag önskar, att jag visste var han vore att träffa,» sade Sigrun. »Alla
eländiga och hjälplösa brukade vända sig till honom. Det har varit så
tyst om honom, sedan han flyttade från Applum. Han har väl gömt sig
undan på någon plats, där man inte känner till hans historia.»
Den kvällen, då de språkade om Sven Elversson, var Sigrun åter uppe och
klädd. Hon hade till och med kommit ut i brygghuset. Lotta hade flyttat
ut bord och korgstolar, den ofantliga ugnen doldes av de rosiga
förhängena. Husjungfrun hade gjort i ordning en liten tebricka till
Sigrun och Lotta. Man hade det så trevligt, som det gärna var möjligt.
Men då husan frågade om inte frun nu kände sig så stark, att hon kunde
flytta in i stora byggningen, svarade Sigrun genast:
»Jag vet inte hur det går med mig, Malin. Jag tror, att jag håller på
att bli riktigt sjuk. I kväll har jag ont både i hals och huvud. Jag har
blivit röd över kroppen. Jag håller på att få någon utslagssjukdom.»
»Varför säger hon så?» tänkte Lotta. »Hon är alldeles frisk. Hon har
alls inte något utslag.»
Men hon funderade ut, att hennes vän ville förebygga allt tal om att hon
skulle fira julfesten i det egna hemmet. »Hur ska detta gå?» undrade
Lotta med nyvaknad oro. »Ska hon aldrig komma ifrån förskräckelsen för
mannen? Ack, det har alltid varit så med henne! Då hon en gång har
blivit skrämd för någon, finns det ingen möjlighet att få henne lugn.»
»När man bara tänker på att hon, som är så ivrig att få sköta sjuka,
inte går in i huset och vårdar honom, att hon knappt frågar efter om han
är bättre! Det är riktigt dåliga tecken.»
Hon satt och betraktade sin vän. Sigrun föreföll så där matt och
bortkommen, som folk brukar, då de ha legat till sängs några dagar.
»Vad är det för olycksöde, som följer henne?» tänkte Lotta. »Varför ska
hon, som är ren och oskyldig, fin som den finaste och skön som den
skönaste, sitta här i ett rum, som inte är stort bättre än ett uthus?»
Det gick verkligen inte bra ihop: den unga prästfruns förfinade skönhet
och brygghusets nakna timmerväggar, grova brädgolv och sotiga tak.
»Sannerligen gör det mig inte ont om både honom och henne,» tänkte Lotta
»Han har det inte heller för roligt, där han ligger på sitt plågoläger
och längtar efter henne.»
Det låg sorgsenhet i luften. Om en stund såg Lotta, att hennes vän slog
händerna för ansiktet och började vagga fram och tillbaka.
»Om jag vore död!» klagade hon. »Det vore det bästa. Om jag ändå kunde
få dö!»
»Det blir ju för tungt och tråkigt för dig, Sigrun, att bo här ute i
brygghuset,» sade Lotta hastigt. »I morgon tror jag att vi tar och
flyttar in till dig.»
Sigrun for upp. Hennes ansikte blev gråblekt.
»Vad menar du? Vad är det du säger? Har han mutat dig?»
»Men, jag tror sannerligen, att du är alldeles förryckt, Sigrun.»
»Ja, det är så, Lotta. Jag är förryckt, jag är förstörd av skrämsel. Å,
du vet inte hur jag har haft det.»
Hon började berätta. Inte mycket, men bara så, att den andra skulle
förstå. »Hur ska jag kunna gå tillbaka till detta?» sade hon.
»Men det är ju ändå bara bevis på att han tycker om dig, Sigrun.»
»Jag tycker om honom,» sade Sigrun. »Jag har aldrig, aldrig, hör du,
Lotta, varit otrogen mot honom med så mycket som en tanke, men han har
aldrig litat på mig, och det gör mig ont. Det gör mig mer ont än något
annat.»
Lotta Hedman sade något om att svartsjukan var sådant, som hörde
ungdomen till. Den försvann av sig själv, då människorna blevo gamla
tillräckligt.
»Nej,» sade Sigrun, »den försvinner inte hos honom. Den är ett arv, alla
i hans släkt är på det sättet. Tror du inte, att han har lovat mig gång
på gång att lägga bort den? Men vad har det hjälpt? Vi flyttade hit opp
i ödemarken, för att han skulle få ro. Nu ser du hur mycke vi har vunnit
på den saken.
»Du tror kanske, att jag inte har medlidande med honom? Ingen vet bättre
än jag hur han plågas. Och han går tillbaka, Lotta, han predikar sämre,
och han förlorar alla intressen. Det är förfärligt synd om honom.
»Men det är också synd om mig. Jag har blivit förskrämd. Han har nu så
många gånger kommit mig att frukta för honom, att allt mitt mod är
borta. Du får lägga bojor på mig och släpa mig dit in. Men du förstår
inte sådant.»
»Men om du inte kan gå tillbaka,» sade Lotta, »vad ska du då göra?»
Den unga frun reste sig.
»Vi ska gå och lägga oss, Lotta,» sade hon med ett litet bittert skratt.
»Klockan går på elva, och du ska opp tidigt i morgon och ge mat till
dina djur.»