Det var en kväll i november, då dagarna voro korta och nätterna aldrig
tycktes kunna ta ett slut.
I hela nejden runtom Algeröds prästgård rådde stillhet och vila och
likaså på själva prästgården. Hästarna hade kommit hem från arbetet och
voro inställda i stallet. Korna hade blivit mjölkade, och hönsen voro
uppflugna på sina pinnar.
I brygghuset eller, rättare sagt, i den lilla kammaren innanför
brygghuset satt i den stilla kvällen Lotta Hedman vid sina uträkningar.
Hon hade bibeln framför sig och penna och bläck och papper och gjorde
djupa forskningar i den kära Uppenbarelseboken.
I köket inne i stora byggningen hade elden fått slockna i spisen, och
köksan och husjungfrun sutto vid symaskinen och försökte fundera ut hur
de skulle få fason på ett blusliv, som hade kommit misslyckat från
sömmerskan, och i drängstugan låg drängen och sträckte sig på en bänk
och väntade på kvällsvarden.
Prästen själv satt i sitt arbetsrum, men inte vid skrivbordet, utan i en
gungstol, som stod i ett hörn. Han hade lampa bredvid sig och läste i en
tidning. När han lyfte ögonen, kunde han se in i nästa rum, där hans
hustru hade slagit sig ner på en liten pall framför kakelugnen. Hon
stödde hakan mot händerna och såg in i den brinnande brasan.
Bredvid Sigrun satt den sjuke häradshövdingen, som prästens hade tagit
emot i inackordering för att få en liten hjälp i den tunga fattigdom,
som hade lagt sig över dem, sedan de hade flyttat till det magra
pastoratet uppe i bergstrakten. Det var en femtio års man, som just
aldrig hade gjort annat än roat sig. Nu hade han blivit satt under
förmyndare och blivit skickad upp i obygden för att hindras från att
förstöra det lilla, som han ännu hade kvar av pengar och hälsa.
Man kunde märka, att häradshövdingen en gång hade haft ett litet
slaganfall, för han var en smula sned i ansiktet och det vänstra
ögonlocket släpade ner över ögat och ville inte gärna höja sig, men han
var det oaktat en vacker karl med stram hållning. Han ägde mycken
världsvana, hade gjort vidsträckta resor och var en underhållande och
intelligent man.
Han hade dragit fram en länstol till brasan och berättade för Sigrun om
hur det såg ut borta i det främmande, som hon aldrig hade sett och
aldrig skulle få se, hon, som satt begraven i en liten fattig svensk
prästgård.
Sigrun satt med sina egna tankar och oroliga önskningar och lät
ordströmmen brusa fram över sig. Hon önskade, att hon hade kunnat följa
med i berättelsen. Det skulle ha förstrött hennes egen ångestfulla
längtan, men hon förmådde inte.
Prästen lyfte på huvudet alltibland och såg på dem från rummet, där han
satt. Och när han lyssnade efter, kunde han höra, att det var tal om
stora städer i de länder, där kriget nu rasade som värst. Och han
tänkte, att Sigrun var bra tålig, som gitte höra på allt detta långa
prat.
Ute i brygghuset hos Lotta Hedman hade lagårdspigan sköljt ur
mjölkkärlen med varmt vatten, och sedan hon hade slutat arbetet och
brygghuset inte mer skulle användas för den dagen, flyttade Lotta dit ut
med sin lampa, sitt bord och sin bibel. Och för den stora svarta ugnen
med de väldiga inmurade pannorna drog Lotta fram rosiga sitsförhängen,
som skylde allt det svarta och nerrökta och kom brygghuset att se ut
nästan som ett rum.
Hon hade en bekväm korgstol att sitta i, och ännu en sådan flyttade hon
ut från sitt rum och ställde bredvid bordet. För Lotta var van, att
Sigrun kom ut till henne och språkade bort en stund av de långa
kvällarna. Ibland kom den inackorderade häradshövdingen dit ut och satt
länge och lockade henne att tala om Sigrun, och ibland kom till och med
prästen för att föra litet spektakel med henne och fråga henne om hon
hade kommit på det klara med de sju inseglen och det ljuvliga
tusenårsriket.
Lotta Hedman hade blivit erbjuden av prästfolket att stanna hos dem för
att sköta höns och andra smådjur, men de hade sagt henne, att hon måste
nöja sig med att bo i brygghuset. Hon hade tagit emot anbudet med
glädje. Sigrun hade själv tapetserat och satt upp gardiner åt henne i
brygghuskammaren och gett henne riktigt präktiga möbler. Lotta hade fått
ner sina tillhörigheter från Stenbroträsk, hon hade sin egen
mathållning, så att hon var oberoende av det andra gårdsfolket, och om
kvällarna hade hon hela brygghuset till sitt förfogande. Då tyckte hon,
att hon hade en hel salong att svänga sig i.
Ungefär samtidigt som Lotta flyttade från kammaren ut i brygghuset,
lämnade drängen drängstugan och gick in i köket för att få någon att
tala vid. Dit hade lagårdspigan också kommit. Och i köket började man nu
prata om herrskapet och undra om inte kyrkoherden såg, att
inackorderingen var kär i hans hustru.
»Han ska ju ha varit så svartsjuk om henne förut,» sade lagårdspigan,
»att han flyttade upp till vår socken, för att hon inte skulle råka
någon annan än honom. Men att häradshövdingen är kär i henne, bryr han
sig inte om.»
»Han tycker väl inte, att det är lönt,» sade drängen. »En gammal,
slagrörd karl!»
I förmaket vid brasan satt den sjuke häradshövdingen som förut. Men han
talade inte mer, utan hade dragit sig upp i länstolen och satt tyst och
funderade.
Han visste, att Sigrun inte hörde på vad han berättade för henne. Vad
ämne skulle han välja, som skulle tvinga henne att lyssna?
Han hade talat med henne om livet ute i stora världen och om den roll de
sköna kvinnorna spelade. Han hade talat om dem såsom de, som hade att
försona en med tillvaron. Han sade, att männen blevo goda och ödmjuka,
när de mötte skönheten, förkroppsligad i en ung kvinnas gestalt. Han
hade sagt henne, att den, som ägde skönhetens gåva, borde anse det vara
sin plikt att låta den verka helande, försonande, förbättrande ute bland
människorna.
I själva verket visste han knappast om hon hade hört ett ord av vad han
hade sagt.
Han hade lättare att dra hennes uppmärksamhet till sig, då mannen var
närvarande. Då talade han aldrig med henne, utan endast med honom.
Och då trodde han, att han tvingade henne att göra jämförelser mellan
den erfarne världsmannen och den enkle prästen, mellan en man, som hade
upplevat viktiga händelser och råkat betydande människor, och en annan
man, som begravde sig i en ödemark, som inte studerade, som inte gick
framåt, som höll på att sjunka ner till en vanlig enkel bondkaplan.
Han visste, att prästen föraktade honom. Han blev ofta behandlad
försmädligt och retsamt av honom. Han bar detta med stort tålamod,
därför att han förstod, att ingenting satte mannen i sämre dager inför
hustrun, än att han visade sig taktlös och utan finkänslighet.
Då häradshövdingen hade suttit tyst några minuter, började han, såsom
det ju låg nära till hands mittunder världskriget, att tala om Röda
korset, om dess upphovsman, om dess organisation, om tappra
sjuksköterskors bragder under kriget.
Han märkte genast, att den sköna kvinnan bredvid honom blev uppmärksam,
att hon ryckte sig lös från sina egna tankar och lyssnade.
I samma ögonblick, som inackorderingen började tala om Röda korset,
hände sig, att Lotta Hedman lyfte ögonen från sin bibel. Hennes tankar
voro oroliga, och hon kunde inte hålla dem samlade vid arbetet: -- »Jag
undrar om Sigrun inte mer tycker om sin man,» tänkte hon. »Hon talar
nästan aldrig om honom. Tjänstfolket säger, att han plågar henne med
svartsjuka. Men vad som är säkert, det är då, att därvidlag gör han
henne orätt. Tycker hon inte om honom, så tycker hon inte heller om
någon annan.»
Helt hastigt flög ett leende över Lottas bekymrade ansikte.
»Och den där gamla sjuka inackorderingen ska också försöka att göra sig
till för henne!» tänkte hon. »Men det gör ingenting, för honom frågar
ingen efter.»
»Det är visst en olycka att vara så vacker som Sigrun,» resonerade hon.
»Du har det lugnare du, Lotta.»
Hon sänkte ögonen till bibeln och försökte att inte mer tänka på Sigrun.
-- »Det måtte väl aldrig ska hända henne något, eftersom jag är så
orolig,» viskade hon för sig själv.
Kyrkoherden satt alltjämt i sitt rum och läste vid sin lampa. Han hade
gång efter annan kastat en blick på de två vid brasan och med största
likgiltighet och lugn sett dem sitta där, liksom de å sin sida utan
minsta oro tänkte på att han satt så, att han kunde se dem. Men så med
ens märkte han en förändring. Det var omöjligt att säga vari den bestod.
Kanske att den talandes röst hade fått en högre och varmare klang,
kanske att den unga hustrun hade ändrat sin hållning. Kyrkoherden lade
undan tidningen, reste sig, och framåtböjd, med alla sinnen på spänn,
stod han och gav akt på dem.
Den främmande mannen fortsatte med sitt tal om sjuksköterskor och
barmhärtighetens arbete under kriget. Då han hade talat en stund, såg
han, att en tår kom rullande utför den unga kvinnans kind och föll ner i
hennes knä, låg där och blänkte en sekund och försvann, och sedan kom
helt sakta tår på tår.
En lång stund fortsatte han att berätta utan att låtsas märka hennes
rörelse, men plötsligen böjde han sig så långt fram, att han nära nog
rörde vid henne.
»Så, att det är detta ni vill! Detta är det, som ni längtar efter,»
sade han. »Ni ville vara med där ute.»
Hon knäppte båda sina händer och sträckte dem emot honom.
»Skulle jag inte längta dit av hela min själ?» bröt hon ut. »Är det inte
förfärligt att gå här och må gott och ingenting göra?»
»Men ni skulle ju kunna slita er lös?»
»Det vore ju inte något orätt,» sade den unga kvinnan och höll upp sina
sammanknäppta händer mot den hon talade med. »Kunde jag inte bli fri på
bara en liten tid? Jag är ju ändå en människa. Jag måste någon enda gång
få rå mig själv.»
Den sjuke mannen fattade om hennes händer och drog dem intill sig. --
»Jo visst, ni har er rätt till livet, ni som vi andra.»
I detsamma hörde de steg bakom sig, sågo ett vilt ansikte i dörren till
arbetsrummet och ropade båda högt i förfäran. Kyrkoherden kom rusande
fram emot dem, så våldsamt upprörd, att det inte fanns möjlighet till
någon förklaring.
Häradshövdingen tycktes alldeles förlora besinningen. Han kröp ihop i
sin stol utan att röra sig, men Sigrun kastade sig emot mannen för att
hejda honom.
»Skynda er, spring!» ropade hon i detsamma, och nu satte sig också den
främmande i rörelse och sprang på dörren. Själv höll hon fast mannen ett
ögonblick.
»Men, Edvard, vad är det? vad kommer det åt dig?» frågade hon.
Han svarade inte, utan slängde henne ifrån sig. Hon föll till golvet,
stötte sig illa mot ett bordshörn och blev liggande, men utan att fråga
efter henne störtade kyrkoherden vidare i den flyendes spår, ut i
förstugan, utför trappan, bort över gården.
Lotta Hedman, som satt i brygghuset vid sin bibel, hörde plötsligen
starka rop och slammer i dörrar och tramp av springande fötter. Hon
reste sig skyndsamt, öppnade dörren till brygghuset och såg ut. Två män
ilade förbi henne fram över gården och försvunno i nattmörkret.
Medan Lotta stod helt förfärad i brygghusdörren och lyssnade efter de
bortdöende fotstegen, hade drängen och jungfrurna ute i köket, som också
de hade hört slagen i dörrarna och de höga ropen, sprungit upp från sina
platser. Och de fingo nu se prästfrun komma invacklande till dem, med
hår och kläder i oordning och ett blödande sår vid tinningen. När de
alla fyra skyndade fram till henne, slog hon otåligt ifrån sig med
händerna.
»Bry er inte om mig!» sade hon. »Spring efter Edvard och den andre!
Spring och ta reda på dem, så att de inte slår ihjäl varandra!»
Och när de fyra blevo stående stilla utan att i förvirringen göra vad
hon befallde, så bröt hon ut i ett häftigt skrik.
»Stå inte och se på mig! Spring efter dem, så att de inte slår ihjäl
varandra!»
Då gav sig drängen i väg ut genom dörren, och lagårdspigan, som var
stark och stor, följde honom, men de andra två stannade i köket för att
ta hand om matmodern.
De satte fram en stol och bådo henne, att hon skulle sätta sig ner, för
hon stod och vacklade, som skulle köksgolvet ha gungat under henne.
Nu var det också slut på hennes krafter, och hon började klaga som ett
barn.
»Hjälp mig ut till Lotta Hedman!» sade hon. »Hjälp mig ut till Lotta
Hedman!»
De två tjänarinnorna togo henne då under armen och förde ut henne
tvärsöver gården till brygghuset.
Och Lotta Hedman, som stod i brygghusdörren, såg dem komma gående, och
hon skyndade emot Sigrun och förde henne fram till korgstolen, som hela
kvällen hade stått och väntat för hennes räkning.
»Och jag har ingenting gjort, Lotta,» sade Sigrun. »Jag har ingenting
orätt gjort. Vi satt bara och talade. Han satt i nästa rum, och så
kastade han sig över oss.»
Med detsamma blev hon likblek och höll på att svimma, men Lotta stänkte
vatten på henne, och då hämtade hon sig.
Lotta skyndade sig att tvätta hennes sår och såg, att det var varken
djupt eller farligt, men det, som skrämde henne, det var, att Sigrun
knappast tycktes vara fullt redig. Hon talade oupphörligen, och hon
upprepade ständigt ett och detsamma. Och hennes röst var skrikande och
hård och inte alls lik hennes vanliga mjuka stämma.
Det märktes, att hon försökte tala om för Lotta hur allt hade gått till,
men hon kunde bara upprepa samma sak.
»Och jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i
nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
Hon darrade och ryste och såg från den ena till den andra med vitt
uppspärrade, förskrämda ögon.
»Jag har ingenting ont gjort, Lotta. Vi satt bara och språkade. Han satt
i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
»Ack, det vet jag så väl, Sigrun, att du ingenting ont har gjort,» sade
Lotta och duade henne som i forna dagar.
»Du förstår, Lotta,» sade Sigrun på nytt. »Jag har ingenting...»
Lotta försökte avbryta henne.
»Jag är rädd för att du håller på att bli sjuk, Sigrun,» sade hon. »Vi
ska be Malin, att hon bäddar åt dig, så att du får gå och lägga dig.»
Då Lotta sade detta, hejdades ordströmmen plötsligt.
»Nej, inte där! Jag går aldrig mer tillbaka till honom,» sade den sjuka
helt kort och klart.
»Men, kära ängeln min!» sade Lotta. »Det menar du inte.»
»Jag vill lägga mig här, Lotta,» sade hon. »Jag vill ligga i din säng.
Jag känner, att jag blir sjuk. Jag vill ligga på ett ställe, där jag
känner mig trygg.»
Strax därpå började hon med sitt:
»Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i
nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
Hon såg på dem med sina vilda ögon, liksom undrade hon varför de inte
med intresse följde med vad hon sade.
Lotta höll en låg överläggning med de båda tjänarinnorna. De förstodo
inte annat, än att det var bäst att låta den uppskrämda hustrun få sin
vilja fram. Husjungfrun skyndade in i stora byggningen och kom tillbaka
med lakan, kuddar och täcken. Sigrun började nu hastigt kläda av sig. De
hunno knappt få sängen i ordning, förrän hon var beredd att lägga sig.
Ännu medan hon steg i sängen, skrek hon ut, så att det borde ha hörts
över hela gården: »Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och
språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
Då hon väl hade kommit ner under täcket, gav hon Lotta Hedman en
befallning med sin vanliga röst.
»Du får inte gå och lägga dig, Lotta. Du ska sitta där ute vid bordet
och läsa i din bibel. Och du ska inte låta någon i världen ta mig bort
härifrån.»
Så blev det. Lotta satte sig vid sin bibel, och köksan och husjungfrun
gingo in i huset för att se hur där stod till.
Strax därpå kom en av dem tillbaka och förklarade, att det inte hade
skett något sådant, som man kunde ha fruktat. Den främmande hade kommit
undan, kyrkoherden, hade under förföljandet störtat ner i ett dike, och
man trodde, att han hade brutit ett ben. Det var illa nog, men ändå inte
på långt när det värsta, som kunde ha hänt.
Sigrun höll ännu på att ropa ut sin förklaring, men då Lotta flera
gånger hade berättat, att ingen strid hade ägt rum, så tycktes hon lugna
sig och sjönk i sömn.