»Jag har ingenting sagt, jag har ingenting sagt,» jämrade han sig. »Låt
det vara osagt! Ni narrade mig ju.»
Han var en eländig, jämmerlig hög av ånger och förkrosselse. Hela hans
rustning av viktighet och inbillningar, alla hans undflykter och
ursäkter voro ryckta ifrån honom.
»Ni vet, att här finns vittnen,» sade Sven Elversson. »Jag varnade er
ju.»
»Låt mig skriva en gång till! Ge mig ett nytt papper! Jag ska bekänna.
Ni ska få höra alltsammans. Jag vill hjälpa Julia.»
Sven Elversson höjde rösten en smula.
»Jag river sönder det här papperet,» sade han. »Vi ska snart ha ett nytt
här. Om det nya blir ordentligt besvarat och undertecknat, så antar jag,
att väggarna inte har hört något om detta första. Vi tar nu om från den
stunden, då ni satte er ner och skrev. Timmen är inte utlupen. Julius
Martin Lamprecht, ni har ännu tid på er för att avlägga en frivillig
bekännelse.»
* * * * *
Mördaren satt en stund senare i rannsakningshäktet på en stol
mittframför domaren. Hans utseende var förändrat, han hade något över
sig av grundligt tvättad och badad människa, fastän ingen yttre
rengöringsåtgärd med honom hade blivit vidtagen. Men han hade bekänt.
Inte bara på papperet hade han med ja besvarat de två första punkterna
och med nej den sista, utan han hade också avlagt en fullständig och
öppen bekännelse. Han var nu till ytterlighet utmattad, man hade måst
ställa fram en stol åt honom, för att han inte skulle sjunka till
golvet. Men på samma gång såg han lycklig och tillfredsställd ut. Han
har i denna stund inte agg till någon människa. Han var renad, frigjord
från synd. Han hade inte känt sig så väl till mods sedan sin första
nattvardsgång.
Inte endast domaren befann sig i cellen utan också fånggevaldigern,
länsmannen, häradstjänaren, Sven Elversson och Julia Lamprecht. Fången
älskade dem alla och allra mest sin dotter, till vilken han för några
ögonblick sedan hade överlämnat fem tusen kronor. Han beundrade hennes
utseende. Hon var vacker, ljus, med krusigt hår, och hon hade ett
stillsamt och blygsamt sätt. Han hade inte ännu fått tala med henne
ensam, men enligt löfte av domhavanden skulle hon få sitta inne hos
honom i cellen, så länge han önskade.
Ibland vände mördaren sina blickar till den man, som hade tvingat honom
till bekännelse, och han måste erkänna, att denne man ingav honom
medlidande.
Bara vid att se på honom, där han stod vid cellväggen sammansjunken och
med ögonen riktade mot golvet, med pannan dystert hopdragen, kunde man
känna medlidande med honom. Mördaren tyckte sig förstå honom bättre än
någon annan. Han, mördaren, kunde bekänna sin synd och avtjäna den, men
denne man kunde aldrig avplåna den skamfläck, som klibbade vid honom.
Mördaren hade sett, att domaren och alla de övriga rättvisans tjänare
hade skakat hand med Sven Elversson och tackat honom. Domaren särskilt
hade visat sig varmt tacksam. Han hade varit glad, därför att han nu
inte behövde avkunna dom utan att vara säker på sin sak.
Men Sven Elversson hade sett lika dyster och ödmjuk ut. Ödmjukheten hade
bara tilltagit. Han såg ut, som om han inte kunde tåla sig själv.
Då Julia Lamprecht hade blivit införd i cellen och de fem tusen hade
överlämnats till henne, hade denne Sven Elversson stigit fram och
erkänt, att han hade lovat den häktade att göra hans dotter ett
giftermålsanbud. Men dottern Julia Lamprecht hade sagt rakt nej. Inte
med den mannen. Och med tydliga ord hade hon sagt honom vad han var för
en.
Sven Elversson hade upptagit detta nekande mycket illa. Det såg ut att
ha förkrossat honom. Han hade dragit sig tillbaka utan ett ord, vacklat
bort till cellväggen och blivit stående där. Den häktade kände, att han
hade fått hämnd.
Hans dotter, som han inte hade sett förrän i dag, hade hämnats på den,
som hade besegrat honom. Han kände, att de voro av ett blod, och han
älskade henne.
Inte för att han ångrade sin bekännelse. Han kände sig lätt, ren,
lycklig, aktad, nästan som en fullkomligt hederlig människa. Och han
hade fått se sin dotter, som han hela livet igenom skulle komma att
älska, och som evigt skulle komma att älska honom, därför att han för
henne hade uppoffrat sin frihet.
Den verkliga bekännelsen hoppade mördaren över i sina tankar. Han
utplånade den ur sitt minne. Han var en man, som hade behov av att se
sig själv i en vacker dager. Han gjorde redan upp en skön, rörande
historia om hur han endast för denna dotters skull hade bekänt och
anropat Guds och människors förlåtelse. Så länge som han levde, skulle
han komma att dikta på denna historia, och han skulle tro på den, och
den skulle uppehålla hans självaktning under de svåra och långa år, som
väntade honom.