Den anklagade, Julius Martin Lamprecht, låg på britsen i
rannsakningshäktet i tingshuset i Knapefjord och stirrade ut i den gråa
skymning, som rådde omkring honom.
Nu, som så många gånger förut, sedan han hade blivit häktad, låg han och
gjorde klart för sig, att han var oskyldig och inte hade någon anledning
att bekänna.
»Om jag verkligen vore skuld till att de där gamla människorna fick sina
skallar inknackade,» tänkte han, i det han påminde sig några ord, som
han hade yttrat under förmiddagens förhör, »så skulle jag förstås inte
neka. För jag vet, att det heter öga för öga och tand för tand. Och att
rättfärdigheten måste upprätthållas. Och det är bättre att ta sitt
straff i denna ändliga värld än att vänta det i den nästa, där det inte
bliver något uppehåll i bedrövelsen.»
Den anklagade var omkring fyrtiofem år gammal och såg nästan jättelik
ut, där han låg på britsen. Håret var lockigt och gulvitt som på ett
barn, hyn hade bibehållit ungdomens ljusa färgtoner med ett inslag av
skärt på kinderna. Mustascherna voro ljusa och av anmärkningsvärd längd.
Ansiktet i det hela vackert, med välformade drag. Endast ögonen, som för
övrigt voro vackra, de också, voro obehagliga, med en blick, som än var
envist stirrande, än osäkert kringfarande från golv till tak, från hörn
till hörn.
»Var och en efter sin art,» tänkte den anklagade. »Med domare och
allmänna åklagare förhåller det sig så, att man med dem måste tala en
särskild sorts sanning, därför att den verkliga sanningen inte kan nå
fram till deras hjärtan, utan måste förtolkas.»
Samtidigt som han låg och klargjorde för sig, att han inte alls hade
begått något mord, såg han sig själv, hungrande och frysande, klädd i
eländiga luffarepaltor, komma in sent en vinterkväll i ett ensligt
beläget torp, undangömt mellan en hop steniga och ofruktbara bergkullar.
Dörren hade av våda stått ostängd, och han mindes hur förfärat det gamla
folket, som hade suttit vid ett bord under fönstret, hade blickat upp,
då han steg in, och hur bråttom de hade haft att skjuta igen bordslådan.
Han talade vänligt till dem, satt med dem vid brasan och värmde sig, åt
deras mat utan att visa någon ängslan, men kände hela tiden på sig, att
de voro missnöjda med att han var där, och att de önskade honom tusen
mil borta.
»När man är en frigiven straffånge, som har varit insatt på livstid,
fast man genom ett utmärkt uppförande har fått straffet förkortat till
endast tjugu år,» tänkte den anklagade och var nu åter inne i det
anförande, som han denna dag hade tillåtit sig att hålla inför rätten,
»så ligger det nära till hands att bli misstänkt. Man kan inte begära
bättre. Man skulle själv handla på samma sätt.»
Samtidigt såg han för sin inre syn mycket tydligt hur han och de båda
gamla gingo och lade sig i var sitt hörn av stugan, de i sin säng och
han på golvet på en halmmadrass. Elden brann ännu på härden, sedan de
hade lagt sig, och han såg de två vita huvudena vila bredvid varandra.
Själv låg han hårt och obekvämt, han frös och kände sig olustig, och
framför allt förargade det honom, att de där gamla nu lågo och
missunnade honom natthärbärget. Yxan, med vilken gubben hade hackat av
några kvistar för att stoppa under grötgrytan, låg kvar på huggkubben.
Han undrade om den med avsikt var lämnad så, att bladet skulle ligga och
blänka i eldskenet. För att vara lätt synlig och lätt till hands?
Han började bli sömnig, men var rädd för att somna in. När han väl sov,
kunde ju de två andra ta sig till vad som helst med honom. Gubben var
rätt kry trots sina sjuttio år. Och de voro två emot en.
»Det borde vara så, att den, som har tjugu års straffarbete bakom sig,
bleve mindre utsatt för misstankar än andra, som inte vet vad det vill
säga att sitta inne,» mumlade den anklagade och påminde sig återigen
några av de förmanande och tillrättavisande ord, som han under
förmiddagens rannsakning hade riktat till den unge domaren, som ledde
förhöret. »Men man vet ju, att det inte anses så, åtminstone handlas det
inte efter den regeln.»
Samtidigt som han påminde sig dessa vackra ord, såg sig den anklagade
ligga på golvet i torpstugan och anstränga sig för att lyssna till det
gamla parets viskningar. Det var något, som gubben yrkade på, men gumman
höll emot. -- »Låt honom bara somna in först!» hörde han henne säga.
Vandringsmannen på den hårda halmbädden kände sig alltmer otrevlig till
mods. Det var tydligt, att de gamla hade pengar hemma, och att de
fruktade, att han skulle stjäla dem. Det är otroligt så många faror en
stackars vägfarande kan råka ut för.
Han förställde sig, låtsade, att han sov, och snarkade ljudligt för att
få se vad de skulle ta sig till. Det blev inte annat, än att gumman
läste högt en aftonbön. Han tyckte, att det var höjden av förställning,
han, som visste vad de hade i sinnet. Han, som såg hur yxbladet låg och
blänkte i skenet av de sista eldbränderna färdigt och till reds. Han,
som förstod, att de bara ville söva hans vaksamhet till ro.
»Men,» tänkte den anklagade, »det där är sådant, som man aldrig kan få
en domare att begripa. Han vill aldrig höra talas om nödvärn, framför
allt inte, då det är fråga om en fattig vandrare, som kommer skyddslös
och vapenlös in i en främmande stuga. Men vad mig beträffar, kallar jag
inte sådant för mord. Om jag inte hade gått upp och knackat in skallen
på dem, så hade de gjort detsamma med mig. Jag tror inte, att de
verkligen hade somnat in, fastän de låg stilla och inte rörde sig. De
bara låtsades. Om jag hade låtit lura mig att somna in på fulla
allvaret, så skulle man ha fått se hur det hade gått. Vips hade de varit
uppe ur sängen och i färd med yxan. Och ingen konst att gräva ner ett
lik och gömma det i en sådan vildmark. Det är nästan inte rätt att
utsätta människor för sådana frestelser.»
För varje gång den anklagade på detta sätt gick igenom mordnattens
händelser, blev han alltmer övertygad om att han endast hade begått ett
nöddråp.
Han hade inte väntat till en början, att han alls skulle bli häktad.
Dels var torpet, där de två gamla lågo och sovo med var sitt yxhugg i
pannan, beläget långt från allfarväg, och han kunde hoppas, att
ingenting skulle bli upptäckt, förrän han hade hunnit sätta sig i
säkerhet. Dels kände han sig hela tiden så oskyldig, att han tyckte, att
han borde skyddas av den högre rättvisan. Ty den högre rättvisan var av
annat slag än den lägre, jordiska. Den förstod, när en stackare var i
nödläge. Den högre rättvisan kunde man, så att säga, tala förstånd med.
Vad den högre rättvisan kunde ha att invända mot honom, det var -- det
erkände han villigt -- ett par små nödlögner, som han hade tillåtit sig
under rannsakningen, angående de ställen, där han hade uppehållit sig
mordnatten och dagarna efter mordet. Men så samvetsgrann han än ville
vara, och så mycket han älskade rättfärdigheten, så ansåg han, att
dylikt var ursäktligt i hans fall. För när man, emot all rättvisa och
billighet, hade blivit häktad bara av det skälet, att man hade varit
straffad förut, samt kanske också något lite därför, att man hade
befunnits vara i besittning av de mördades sparbanksbok, så hade man
blivit tvingad att vika av en smula från sanningen. Man hade också måst
förklara, att man hade stulit boken ur fickan på en medpassagerare på
järnvägen. Man hade inte försökt säga, att man hade bekommit den på
ärligt sätt, utan erkänt, att den var stulen. Och var medpassageraren
hade fått sparbanksboken ifrån, det visste man naturligtvis inte. Det
var för mycket begärt, att man skulle ha reda på hans vägar och utvägar.
Den anklagade gjorde om detta sitt resonemang gång på gång, och för
varje gång kände han sig alltmer och mer skuldlös. Om en stund, då
dörren till rannsakningshäktet öppnades och notarien, som hade lett
förmiddagens undersökning, trädde in till honom, åtföljd av
fånggevaldigern, som var nerskickad från länshäktet, och av en ung man,
som var klädd som någon sorts bättre arbetare, var han fullt och fast
övertygad därom, att han endast genom en synnerlig nåd hade undgått att
bli lönnmördad.
Fången reste sig genast från britsen och intog en hövligt avvaktande
hållning. Såsom han hade lovat fängelseprästen, ville han alltid
iakttaga ett gott uppförande och visa, att han inte endast var en vän av
rättfärdigheten utan också av dess tjänare.
»Jag vill tala om för Lamprecht,» sade den unge domaren, »att i morgon
faller domen i ert mål. Och jag vill ännu en gång uppmana er att innan
dess genom uppriktig ånger och bekännelse lätta ert samvete och vinna
ett mildare straff.»
Den anklagade mötte domarens uppmaning med en energisk skakning på
huvudet. För övrigt upptog han den med förstående och överseende.
»Jag fattar ju visst, att notarien befinner sig i en svår belägenhet,»
sade han. »Jag har själv lärt mig att älska rättfärdigheten, som är
grundvalen för oss alla, den, som vi har att lita till. Och jag fattar,
att man har sina betänkligheter. Man vill varken fälla en oskyldig eller
ge fri en brottsling.»
Under det att han sade detta, märkte den anklagade, att domaren ett par
gånger gjorde en rörelse med handen för att avbryta, men han låtsade
inte om det. När man har suttit på tukthus i tjugu år, har man samlat in
en smula erfarenhet och kan ha en del saker att säga, som kunna vara
nyttiga att höra för en notarie, som måhända sitter sitt första ting.
Man lät honom tala till punkt. Därefter fortsatte domaren fullkomligt
oberörd:
»Lamprecht har stor svårighet att lämna klara och tydliga svar. Därför
har jag här satt upp trenne punkter, som ni har att svara på.» Notarien
tog fram ett papper, som han, under det att han läste upp innehållet,
höll fram för den anklagade.
»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat torparen
Jonas Mikaelsson med ett yxhugg natten till den trettonde februari 1909?
»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat
torparhustrun Brita Gustava Mikaelsson med ett yxhugg natten till den
trettonde februari 1909?
»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han visste, att de
båda makarna innehade en sparbanksbok med insatta tvåhundra kronor, och
att det var för att bemäktiga sig denna, som han har begått mordet?»
Notarien lade papperet ifrån sig på bordet.
»Lamprecht har nu att begrunda detta,» sade han. »Lamprecht vet själv,
att ni inga utsikter har att bli frikänd, men en frivillig bekännelse
kan medföra lindring i domen. Här ligger nu papperet, och jag ska säga
till om att bläck och penna tas in till Lamprecht.»
Den anklagade hade blivit djupt förolämpad av domarens kritik över hans
sätt att uttrycka sig och hade helt och hållet förlorat sitt goda
humör. Hans blick hade blivit stirrande och tom.
»Lamprecht har förstått vad jag har sagt?» sade domaren. »Lamprecht har
uppfattat, att det är tre frågor, som Lamprecht ska besvara, och att
bläck och penna ligger till reds här på bordet?»
Den anklagade drog in luft i lungorna. Han var så förolämpad, att han
inte längre gitte bibehålla sitt goda sätt. Han spottade på papperet.
Därefter gick han tillbaka till britsen, kastade sig ner på den och slöt
ögonen.
»Ett nytt papper ska genast bli intaget till Lamprecht,» sade domaren
med samma lugn, som han hade visat hela tiden.
»Lamprecht har nu en timme på sig. Så länge stannar jag här i tingshuset
för att vänta på svar. Lamprecht tycker om uppskov och undanflykter. Det
är min mening att visa Lamprecht, att tiden för sådant nu är förbi.»
Den anklagade svarade endast med en svordom.
Strax därpå hörde han dörren öppnas och antog, att de besökande hade
lämnat rannsakningshäktet. Han gjorde sig inte besvär med att öppna
ögonen och se efter.
Han kände på sig, att han hade utgått som segrare ur ordskiftet. -- »Den
där pojken vågar inte utsäga en fällande dom,» tänkte han. »Inte mot
mitt bestämda nekande. Vad hans papper angår, så behöver jag inte svara
på det. Vad skulle det tjäna till?»
Där han låg utsträckt på britsen, såg han samma syner som förut, förde
samma resonemang med domare och åklagare, blev för varje minut mer och
mer övertygad om sin absoluta oskuld, kände sig fullkomligt viss om att
de gamla i torpet hade brukat lägga försåt för ensamma vandrare, att de
hade flera än en vägfarande på sitt samvete.
På samma gång fann han det tilltalande, att domaren hade besökt honom
för att övertala honom att bekänna. Det vittnade om att man ansåg honom
för en betydande och farlig person, som man inte gärna ville släppa lös
ur fängelset.
»Se där!» sade han inom sig och bröstade sig. »Nu vet man alltså hur man
har det ställt. Människor sitter runtom i landet och är ängsliga för att
mördaren inte ska kunna fällas. Man såg nog vilken trängsel det var i
tingshuset på förmiddagen. Man förstår vad tidningarna ska vara ivriga.
Man förstår vad domaren ska vara oviss. Ja, man förstår mycket väl vad
det där vill säga. Man vill gärna fälla, men man har inte tillräckliga
bevis. Man vill framlocka en bekännelse för att kunna fälla. Man vet,
att man inte kan fälla en anklagad mot hans enständiga nekande, när man
inte har bevis.»
Han kände sig så trygg, att han började vissla.
Kanske att det, när allt kom omkring, skulle visa sig, att denna svåra
prövning inte hade varit alldeles utan gagn. -- »Hädanefter,» tänkte
han, »ifall man kommer gående till en enslig stuga, ska det inte bli
fråga om att hålla till godo med kall potatis och lite grötskovor från
grytbottnen. Hädanefter ska man bara behöva säga sitt namn, Julius
Martin Lamprecht, för att folk ska veta vad de har att rätta sig efter.
Det ska komma både pannor och grytor på spisen och allt gott, som finns
i huset, ska bli uppdukat. Hädanefter ska det inte bli tal om att ligga
på en halmmadrass på golvet. Det ska bli gästen, vandringsmannen, som
vräker sig i sängen, och värdfolket får lägga sig på golvet, i uthuset,
var det har lust.»
Åter blev den anklagade störd i sin tankegång. Han hörde hur en mild och
ödmjuk stämma yttrade tätt bredvid honom:
»Nu är fem minuter gångna av den utfästa tiden.»
Han slog upp ögonen. Den arbetsklädde mannen, som hade följt domhavanden
in i cellen, stod bredvid honom. Han höll sin klocka i handen och pekade
på den med fingret, medan han talade.
»Vad gör ni här? Vad är ni för en?» röt den anklagade till, obehagligt
överraskad av att inte vara ensam. Han måtte då väl i all världen inte
ha talat högt för sig själv?
»Å, jag är just ingen alls,» sade den arbetsklädde. »Jag heter Sven
Elversson och är son till Joel Elversson ifrån Grimön. Men det föll mig
in, att ni skulle kunna ligga och bli borta i era tankar eller somna, så
att ni försummade att bekänna, innan tiden var förliden, så jag bad
domhavanden att få stanna här inne och språka med er.»
Julius Martin Lamprecht fann inte mannen obehaglig. Det var något
ytterligt ödmjukt i hans leende, i hans tonfall, i hans hållning. Själva
sättet, varpå hans hår var benat och kammat, antydde ödmjukhet.
Frånvaron av mustascher och skägg antydde ödmjukhet. Allt, vad som hette
egenkärlek, självkänsla, egenrättfärdighet, var utplånat hos denna
människa. -- »Det är en sådan där, som går omkring och menar väl,»
tänkte den anklagade. »Nå, mig ska han inte komma någon väg med.»
»Om ni bara en minut tror, att jag ska teckna ett ord på det där
papperet!» utbrast han.
»Å, säg inte nej strax från början i alla fall!» sade Sven Elversson och
såg så gott och vänligt och ödmjukt på den anklagade. »Ni förstår nog
det, ni, som har varit inför rätta förut, att det inte blir någon dom
fälld över er här vid häradsrätten mot ert nekande, utan ni blir frikänd
för mordet av brist på bevis. Men innan ni beslutar er, så vill jag tala
om för er, att det är några personer här, som åtar sig att ställa fem
tusen kronor till ert förfogande, ifall ni skulle bekväma er att
bekänna. Det finns anledning att tro, att ni skulle sätta värde på att
komma i besittning av fem tusen kronor, fast ni naturligtvis inte själv
kan komma att förbruka dem.»
Den anklagade kände en darrning flyga genom kroppen från hälen och ända
upp till nacken. Samtidigt kunde han inte låta bli att göra en grimas.
Men han övervann genast dessa tecken till svaghet.
»Vad tusan är det ni säger?» bröt han ut.
»Jo,» svarade Sven Elversson, »det är sanning, att vi vill ge er den där
summan, ifall ni bekänner. Ni förstår, att det är av stor vikt för oss
andra, att ni bekänner. Alla människor här i trakten, ja, jag kan säga
alla människor i hela Sverige är uppskrämda. Och vi är allesammans eniga
om att vi inte vill, att ni ska få gå lös på landsvägen och ta
natthärbärge hos ensamma människor. Nej, vi vill inte det. Det är en för
stor frestelse för er. Vi vill ha en sådan karl som ni instängd på
livstid. Vi vill er inte något ont annars, vi vill inte skada er varken
till liv eller lem, vi vill bara ha er instängd. Jag och flera med mig
har stått och hört på er under förhören. Ni är inte precis någon dålig
människa, men ni gör er inbillningar, ni är lättskrämd, ni tror, att
alla människor är farliga för er. Och om ni tänker rätt efter, så har ni
det bäst, då ni sitter instängd. Då är ni i fred och behöver inte oroa
er för er säkerhet. Så att jag tror, att det vore till gagn både för er
och alla andra, om ni ville ta emot de fem tusen kronorna och avge en
frivillig bekännelse.»
»Om det så vore hundra tusen!» sade den anklagade.
Sven Elversson hade, medan han talade, kommit den anklagade allt närmare
och satte sig nu ner på britsen bredvid honom.
»Säg inte det!» sade Sven Elversson, lade sin hand på hans rockärm och
strök vänligt neröver den. »Säg inte, att ni inte tycker, att fem tusen
kronor är en vacker summa, och att det är en fullt tillräcklig summa för
det, som ni ska ha den till! Mer skulle inte vara bra att få för den,
som ska ha pengarna, mindre skulle inte heller vara bra. Fem tusen är
jämnt lagom.»
»Jag kan inte begripa mig på er,» sade den anklagade. »Vad tror ni att
jag ska ha pengarna till? Vem menar ni att jag ska ge dem till?»
»Tack för den frågan!» sade Sven Elversson. »Just detta var det, som jag
ville tala med er om. Det har stått mycke om er i tidningarna den sista
tiden, som ni nog kan förstå, och bland annat har där talats om att vart
ni kommer, brukar ni fråga efter er dotter. Ni lär ha varit gift, innan
ni begick ert första mord för en tjugutvå är sedan, och då ni blev
lösgiven, försökte ni strax att få reda på er hustru, men hon var död.
Ni hade också en dotter, som nu borde vara några och tjugu år, och man
vet inte annat, än att hon är vid liv, men ingen kunde säga er vart hon
hade tagit vägen. Och så har ni gått land och rike runt för att söka
reda på henne. Så snart ni kom in i ett hus, frågade ni om man där kände
till någon, som hette Julia Lamprecht. Och jag,» tillade Sven Elversson
med ett litet försagt tonfall, »jag har just tyckt, att detta var något
tilltalande. Det fanns väl något gott hos er, tänkte jag, eftersom ni
frågade efter er dotter.»
»Men vad i Herrans namn,» frågade den anklagade, »har jag med er att
göra? Varför sitter ni här, och varför talar ni med mig? Kan ni aldrig
tala om vad ni vill mig?»
»Tack än en gång!» sade Sven Elversson med sin lenaste röst, liksom rädd
att väcka den anklagades misshag. »Det där är frågor, som jag så gärna
vill komma i tillfälle att svara på. Jag bor, som sagt, borta på Grimön,
och den ligger långt ut till havs, så jag borde inte behöva bekymra mig
om er, för ni vandrar väl bara omkring på landbacken. Men jag har en
mor, som är sanndrömd, och på morgonen den trettonde februari i vintras
så bad hon mig, att jag skulle fara in till fastlandet och se efter hur
det stod till med ett par gamla släktingar till oss, som bodde i en
liten stuga inne bland kullarna, långt från landsväg och grannar. Hon
hade drömt så, att hon tyckte, att det var bäst, att någon såg efter hur
det stod till med dem. Och jag gjorde, som hon bad mig. Och på det
sättet blev jag den förste, som fick se vad ni hade haft för er på
natten. Och jag kan inte neka till att det var en svår syn, och
alltsedan dess har jag önskat, att det skulle bli så, att ni inte finge
gå fri mer. Och fördenskull har jag satt i gång med den här insamlingen
av pengar. Jag vill er ju inte något ont, förstår ni. Det har jag redan
sagt er. Jag vill bara ha er insatt igen på livstid.»
På samma gång han sade detta, flyttade han sig längre upp på britsen och
strök vänligt med handen över rockärmen. Han ville tydligen inte, att
Julius Martin skulle få intryck av någon personlig motvilja från hans
sida. Om han hade varit ett lejon, som av våda kommit ut ur sin bur,
skulle hans vårdare på samma sätt ha lockat honom tillbaka in mellan
gallren.
Det vore orätt att säga, att den anklagade inte betraktade honom med
oro. Alla människor oroade honom, domare, fjärdingsman, fånggevaldiger,
länsman och vittnen, men han kunde inte hjälpa, att Sven Elversson
föreföll honom rätt ofarlig, ja, till och med litet narraktig. -- »Det
är en sådan där, som går omkring och menar väl,» upprepade han för sig
själv, »Det är en människovän.»
»Nu tror jag, att jag förstår en del,» sade den anklagade. »När ni fick
veta, att jag gick och sökte efter min dotter, så tänkte ni, att ni
kunde använda henne som lockbete för att få en stackare fast igen.»
Han skrattade Sven Elversson mitt upp i ansiktet. Lejonet ville behålla
sin frihet, det brydde sig inte om det lilla utlagda köttstycket.
»Tack!» sade Sven Elversson med sitt mest ödmjuka leende. »De orden
förde mig just fram till vad jag ville säga. Se, jag hade att ställa med
ett bygge förra sommaren i den här trakten. Inte för egen del, förstår
ni, utan för andras. Och jag beställde sten från ett stenbrott, som
ligger strax ovanför Knapefjords fiskeläge, där vi nu befinner oss, och
därvid kom jag lite i beröring med folket, som arbetade där. Och bland
dem levde en ung kvinna, som hette Julia Lamprecht. Det var ju ett
ovanligt namn, och så snart som jag läste ert namn i tidningen, kom jag
att tänka på henne.»
Den anklagade reste sig. Han kände åter en darrning, som gick från benet
upp igenom ryggraden. Ansiktet ryckte, ögonen blinkade. Det var klart,
att något inom honom kom i uppror, så snart det blev fråga om dottern,
fastän han hittills hade gått och sökt henne inte så mycket av någon
varm längtan, utan därför att han hade hoppats, att hon kanske hade det
bra och kunde bjuda honom ett hem.
Han knuffade undan Sven Elversson utan minsta hänsyn och ställde sig
mitt i rummet.
»Är hon här?» sade han. »Jag vill se henne.»
Han talade som en man, som inte ett ögonblick tvivlar om att hans
befallningar skola åtlydas, men Sven Elversson vågade motsäga honom.
»Ni ska få se henne. Ni ska få sitta och språka med henne,» sade han
ödmjukt och vänligt, men inte utan fasthet, »såsom ni nu språkar med
mig. Det är bara en sak, som ni först måste göra. Ni måste teckna
svaren på det där papperet. Ja, ni tycker väl, att vi är elaka, som
skiljer far och dotter, men vi måste först ha det där papperet
undertecknat.»
Den anklagade blev röd av vrede. Han var inte van att bli nekad någon
oskyldig önskan. Alltsedan han hade blivit häktad, hade man behandlat
honom med största hänsyn för att hålla honom i gott humör, för att
liksom komma honom att trivas i sin bur och avlägga den bekännelse, som
skulle få honom att alltid förbli där. Han hade lust att kasta sig över
Sven Elversson och tukta upp honom, men han lade hand på sig. Han
slängde sig ner på magen på britsen, så att ansiktet låg neråtvänt och
inte syntes. Han kände, att det alltjämt ryckte i dragen. Han visste
inte själv varav detta kom sig, men han trodde, att det var klokast att
dölja sin rörelse.
»Jag är tacksam, jag är mycket tacksam för att ni betänker er,» sade
gästen. »Ni ska veta, att Julia Lamprecht har det inte så särdeles bra.
Hon förlorade ju sin mor tidigt. Man kan nästan säga, att hon har vuxit
upp på gatan. Hit kom hon i sällskap med en stenarbetare. De var inte
gifta, men det är inte så särdeles vanligt bland stenarbetare, att man
gifter sig, så att det var det ingen, som fäste sig vid. Och Julia är
snäll. Det finns många, som är sämre än hon. Men för ett par dar sen, då
mannen fick höra, att hon var er dotter, gick han sin väg ifrån henne.
Han kände avsmak för henne, sa han, och nu står hon ensam. Hon är
vacker, lik er, med ljust hår, och det blir väl någon annan, som tar
hand om henne, men det blir ingenting riktigt. Hade hon däremot så
mycket som fem tusen kronor, så kunde hon köpa sig en trevlig liten
stuga och bli ordentligt gift. Fem tusen vore just lagom. Mer vore inte
bra, mindre vore inte bra. -- Ja, nu vet ni hur vi har tänkt oss saken.
Så snart ni har svarat på frågorna, så kan ni få träffa Julia och lägga
de fem tusen i hennes händer. Det vore vackert. Det skulle komma henne
att förstå, att hon hade en far. Hon skulle förstå, att vad ni än hade
gjort, så hade ni ändå hjärta för henne.»
Den anklagade svarade inte på länge. Han kastade sig fram och tillbaka
på britsen och våndades. Det var verkligen något inom honom, som ropade
efter dottern. Hon var ljus, hon var vacker och lik honom. Och hon satt
kanske här utanför i gången och väntade.
Plötsligen satte han sig upp, strök luggen ur pannan och såg fast på
Sven Elversson.
»Kan ni säga mig varför jag skulle skriva på papperet? Jag blir ju
frikänd i morgon.»
»Ja visst, det är troligt, att ni blir frikänd för mordet,» sade gästen,
»men så är det det där lilla med sparbanksboken. Och i alla händelser
blir ni inte lösgiven genast. Det dröjer kanske något år, innan saken
har gått igenom alla instanser och ni kommer på fri fot. Det dröjer
kanske än längre. Och vad är Julia då? Hon kan vara alldeles förstörd.
Det är inte så lätt att vara er dotter. Jag är rädd för att hon kan
komma att gå ur hand i hand. Fem tusen nu, det vore en hjälp för henne.
Ge henne dem nu, och ni hade något att tänka på, som kunde göra er glad
under hela ert liv! Då hade ni gjort något för att försona det, som
vilar på er. Ni skulle bli omtalad med beröm i tidningarna.»
Den anklagade reste på sig.
»Tyst!» röt han och stampade i golvet. »Ni pratar så, att det går runt i
huvudet på mig.»
Hans gäst teg ögonblickligen.
Den anklagade stod och rannsakade sin själ. Han letade efter den kärlek
till dottern, som man trodde skulle finnas där. Man ville föra honom i
ledband genom denna hans kärlek till dottern. Man begärde, att han
skulle offra hela sitt återstående liv av kärlek till dottern. Han, som
ingenting annat ägde, än sin frihet, skulle för alltid offra den för
dotterns välfärd! För sin kärlek! Men fanns det verkligen någon kärlek
hos honom? Nu, när han stod och letade, kunde han ingen finna. Ja, något
kanske, men så obetydligt. Offra, offra! Det är inte så lätt att offra.
Den här pratmakaren framför honom ville ha honom instängd och
oskadliggjord, men skulle han kunna offra något för den saken?
»Jag ska göra, som ni vill,» sade den anklagade. »Jag ska svara på de
tre frågorna. Men det får bli på ett villkor. Det är ju gott och väl,
att Julia får pengar. Men blir hon hjälpt med pengar? Vad som skulle
hjälpa Julia, det vore att få en bra man. Om ni vill lova mig, att ni
gifter er med Julia, så ska jag skriva på papperet.»
Sven Elversson såg verkligen bestört ut.
»Det hade jag inte väntat mig,» sade han helt lågt.
»Jag frågar om ni vill gifta er med min dotter,» sade den anklagade
hånfullt. »Vad svarar ni på det? Ni ber mig, att jag ska göra mig
olycklig för hennes skull, men själv vill ni ingenting göra.»
»Men hon är er dotter. Det är ni, som har satt henne till världen,»
värjde sig Sven Elversson. »Jag har nätt och jämnt växlat ett par ord
med henne.»
»Ja, då blir det heller ingenting av med att svara på de tre frågorna,»
förklarade den anklagade. »Det är något särskilt med er. Jag ville gärna
ha er till min måg.» Han skrattade stormande.
Sven Elversson lade handen över ögonen. Han drog några tunga andetag. --
»Jag förstår,» tänkte han. »Den, som vill ha makt över andra, måste jämt
vara beredd att korsfästa sig själv. Det går inte med mindre.»
Han betraktade mannen framför sig länge och forskande.
»Han vill komma undan,» tänkte han. »Han vill ha mig att skylla på. Han
är viss på att jag ska säga nej. Men jag säger inte nej. Jag har fått
honom in i ett hörn, och jag ska fånga honom.»
»Det ska få bli, som ni vill,» sade han kort. »Om er dotter går in på
det, ska hon få mig. Bara skriv!»
Den anklagade tvekade.
»Jag får tacka på Julias vägnar,» sade han. »Men hur ska jag veta, att
ni håller ord?»
»Just det, ja,» sade Sven Elversson. »Det är en fråga, som jag väntade
mig, och som jag är glad åt. Om ni tänker rätt på saken, så vet ni nog,
att på ett sådant här ställe finns det öron i väggarna. Det finns
vittnen till att jag har lovat göra Julia Lamprecht till min hustru, om
hon vill ha mig. Jag kan inte komma undan. För så vitt jag är en
hederlig karl, kan jag inte komma undan. Sätt er här vid bordet, och
skriv!»
Den anklagade satte sig verkligen på stolen vid bordet. Han fattade
pennan, doppade den i bläckhornet och våndades.
Under det att han satt med pennan i handen, sökte han återigen efter den
där kärleken till dottern. Den hade kanske funnits i hans själ, då han
hade hoppats på att få ett hem hos henne, men nu, då det begärdes av
honom, att han skulle offra friheten för hennes skull, fanns den där
inte.
Han skrev med pennan rätt upp och ner. Han skrev med pennan på sned. Han
doppade gång på gång, stänkte bläck omkring sig och blev äntligen
färdig.
»Jag lovade er aldrig något annat, än att jag skulle svara på
frågorna,» sade han och lämnade papperet till Sven Elversson.
Och Sven Elversson läste och såg, att domarens tre frågor voro besvarade
med tre krokiga och vinglande nej. Under stod namnet Julius Martin
Lamprecht och sist en hel mening: »Jag skule betjäna om jag var skylldig
men det är jag inte.»
»Ja, det här får ni inte de fem tusen kronorna för,» sade Sven Elversson
helt stillsamt.
»Nej, det vet jag,» sade den anklagade, »men jag får Julia gift med er.
Er har jag aldrig lovat annat, än att jag skulle svara på frågorna, om
ni gifte er med min dotter. Och det har jag gjort. Jag går fri själv,
och jag har skaffat Julia en god man.»
Han stod full av segerstolthet och bröstade sig.
Sven Elversson blev röd av vrede. Hans ödmjukhet lämnade honom. Han
började behandla den anklagade med mindre artighet än förut.
Han böjde sig än en gång ner över papperet och synade det.
»Ja, det var detta jag kunde tro,» sade han. »Jag borde ha vetat vilken
usling ni var. Jag hade ju sett hur ni hade ställt till de döda. Varför
skulle ni sticka ut ögonen på dem?» frågade han häftigt.
»Stack jag ut ögonen på dem?» ropade den anklagade. »Det är inte sant.
Det har en annan gjort. När jag gick ifrån dem...»
Han tystnade, bet sig i tungan och vacklade dödsblek bort mot
cellväggen.
»Tack ska ni ha!» sade Sven Elversson torrt. »Jag visste nog hur jag
skulle få bukt med er. Men jag väntade i det längsta. Jag ville ge er
bättre villkor.»