Sven Elversson, mannen, som hade blivit hälsad som son hos de två gamla
ute på Grimön, satt i Applums kyrka och tackade Gud, därför att han hade
funnit en fristad, där han inte betraktades med avsmak och vämjelse.
På den ensliga, fattiga, bergiga lilla ön med dess två invånare behövde
han inte frukta att mötas av det där nerdragandet av mungiporna, som
antydde äckel. Fadern var gammal, han kände ingen avsmak, därför att han
hade förlorat alla starka känslor av lust och olust. Modern hade all sin
känslighet kvar, men hon älskade honom.
Kyrkan, där Sven Elversson satt, var en gammal träkyrka, där taket
pryddes av en stor domedagsmålning. Var gång han såg upp, föllo hans
blickar ovillkorligen på en stor, svart grinande djävul, som makade
bränder under en brasa, över vilken hängde en kittel, där en hop syndare
kokades i gult, skummande spad. Sven Elversson kände igen denna djävul,
sedan han sist var i kyrkan, för sjutton år sedan. Det, som gjorde honom
oförgätlig, var en lång, i spetsen trekluven svans, som han helt
behändigt använde till att röra om med i sin soppkittel.
Som barn hade Sven ofta fantiserat över denna mästerkock, som med så
stor skicklighet skötte samtidigt sin brasa och sin gryta. Nu tänkte han
endast: »Om alla de, som varje söndag sitter och betraktar den här
lustiga, kokande avgrundsanden, med ens finge veta, att ibland dem
funnes en människa, som verkligen har haft en munsbit människokött
mellan sina läppar, skulle de knappast stå ut med att låta mig sitta
kvar i kyrkan.»
»Det finns en sak,» tänkte han, »jag vet knappast om det finns mer än
denna enda, som civiliserade människor inte kan begå. De mördar, de
begår äktenskapsbrott, de stjäl, de övar grymheter, de håller sig inte
för goda för fylleri, våldtäkt, förräderi, spioneri. Allt det där göres
dagligdags. Det bjuder kanske emot för somliga, men det göres. En av
mänsklighetens gamla synder begås dock inte mer i civiliserade länder.
Den kan inte göras, därför att den väcker vämjelse. Men den synden har
jag i alla fall begått. Jag är mera avskydd än djävulen.»
Den enda person i kyrkan utom föräldrarna, som ännu kände anledningen
till Sven Elverssons hemkomst, var prästen. Men kyrkoherden hade tagit
väl emot honom förra söndagen, visat sig förstående, talat vid hans far,
följt honom ut till Grimön, glatt sig åt att modern hade givit honom
ett kärleksfullt mottagande, gillat, att han ville stanna hemma hos
föräldrarna. Han hade i allo visat sig som en fördragsam och ädelmodig
man.
Nu, denna söndag, då prästen kom in i kyrkan och såg Sven Elversson,
mannen från hungerlägret på Melvilleön, sitta bland det andra folket i
kyrkan, erfor han en kväljande känsla i halsen.
Han hade hjälpt och bistått honom, han hade varit lycklig att få vara
med om att återförena son och föräldrar, att skaffa en fristad åt en
stackare, som hade fått lida för något, som han hade tvungits att begå,
en olycklig, som kanske i annat fall skulle ha begått självmord. Men han
hade inte tänkt sig, att han skulle få se honom i kyrkan.
»I mitt hem,» tänkte han, »jag skulle inte ha tvekat att ta emot den
mannen i mitt hem, men detta kan jag inte stå ut med. Han har ändå
smakat människokött. Han har begått något hedniskt, något avskyvärt. Han
hade bort förstå, att detta är mer, än jag kan fördraga.»
Ögonblicket därefter bestraffade han sig själv, anklagade sig för
kärlekslöshet, tänkte på hur Jesus kallade alla syndare till sig,
försökte värma upp sin medkänsla, påminde sig den stackars syndarens
milda och sympatiska ansikte, avhöll sig verkligen från att sända
kyrkovaktaren fram till honom för att be honom lämna kyrkan, som han
först hade haft lust till, gjorde altartjänst och predikade som
vanligt, men kunde inte bli fri från känslan av äckel.
Orden, som han uttalade, växte i munnen på honom. Han måste stanna ett
par gånger mitt i predikan för att tugga och svälja, innan han kunde
fortsätta. Han kände själv smak av människokött på sin tunga. Han såg
scenen, då den utsvultna skaran hade kastat sig över självmördarens
kropp.
Allt detta skulle han inte alls ha erfarit, om inte mannen hade kommit i
kyrkan, men nu var det över honom, och han kände sig hjälplöst i dess
makt.
Han knöt nävarna mot sig själv, vände sig så i predikstolen, att han
inte kunde se Sven Elversson, fortsatte att läsa upp sin predikan,
tvingade tankarna att följa med orden och tyckte sig med ens vara borta
från sin misstämning.
Men nu hände sig, att i denna hans predikan förekom en utredning om
nödlögnen.
Detta förde hans tankar tillbaka till Grimön och till nödlögnen, som
Joel Elversson hade använt för att visa sin hustru hennes verkliga
sinnelag. Han brukade ofta berätta små historier ur det verkliga livet
från predikstolen för att illustrera sina ord. Dessa historier voro
aldrig nerskrivna på förhand som den övriga predikan, utan han berättade
dem, allteftersom lusten kom på honom. Nu föll det honom in, att
händelsen förra söndagen på Grimön kunde brukas som ett belysande
exempel.
Han hade inte tänkt på detta förut, men nu i talarivern kastade han sig
in på ämnet.
När han hade hållit på en stund, kom en varnande tanke. -- »Jag hade
kanske inte rätt att tala om detta inför hela församlingen,» tänkte han.
Men ingen hade i själva verket bett honom tiga. Han blev i alla fall
illa till mods, försökte att lägga om historien, men kunde inte, utan
alltsammans kom fram. Han försökte fästa all vikten vid nödlögnen, men
kunde inte, utan drog just fram det, som han inte borde förråda, gav
församlingen till livs hela äventyret.
Mittunder det att han skämdes över sig själv, genomträngde honom en
obändig glädje över att få trampa ner denna orena ande, som hade vågat
visa sig i kyrkan. -- »Du avskyvärda orm,» tänkte han, »varför skulle du
visa dig i min Guds hus?»
Det var äcklet, som han hade sökt kväva. Nu hade det på en smygväg tagit
väldet över honom.
Hela dagen efteråt var prästen missnöjd med sig själv. Han hade inte
uppfört sig som en människa, van vid självbehärskning. Han hade handlat
som ett barn, som en vilde, som styres av sin instinkt.
Han försökte tänka ut något sätt för att göra det skedda ogjort, men han
kunde ingenting finna. Han fick vänta, tills något särskilt tillfälle
erbjöde sig. Ju mer man nu rörde upp i saken, ju värre bleve det.
Men vilken makt, vilken förfärlig makt hos äcklet, då det var i stånd
att på det där sättat ta väldet från en sådan man som han, när han stod
talande och förmanande i en kristen kyrka, mitt i en kristen församling!
I samma ögonblick, som prästen steg ner från predikstolen, hade
Grimöfolket försvunnit ur kyrkan.
När de väl voro utkomna, blevo de ovillkorligen stående ett ögonblick
utanför kyrkporten och sågo sig omkring.
Runtom kyrkan utbredde sig något, som man sällan ser i Bohuslän,
nämligen en riktigt jämn och öppen slätt. Den var ju inte så värst stor,
men inte heller var den så värst liten. Den var inte så stor, att man
inte kunde se från den ena sidan till den andra och hålla väl reda på
vad som hände hos grannarna, men inte heller var den så liten, att där
inte fanns plats för både kyrka och prästboställe och ett par dussin
bondgårdar.
Och runtomkring slätten löpte en gråbergsmur. Den var inte så värst låg,
men så värst hög var den heller inte. Den var inte högre, än att både
nordan och västan kunde pressa sig fram över den, men den var inte så
låg, att den inte kunde stänga bort all utsikt åt annat håll, både åt
berg och åt fjäll.
Och över hela slätten utbredde sig det ena åkerfältet efter det andra.
Och de voro varken små eller stora. De voro sådana, att de passade för
välburgna bönder. Och mellan åkrarna lågo röda och blå och vita
byggningar. De voro också jämnstora och lagom. Det var inga
grannlåtshus, som skämma ut grannstugorna, och det var inga fattiga
torpstugor, som bara förhöja granngårdarna och göra dem, som bo där,
högfärdiga.
Och om växtligheten kunde man inte säga, att den var så värst storartad,
för man såg inte till några träd, varken som skogar på bergen eller som
dungar på slätten eller som trädrader utmed vägarna. Men inte heller
kunde man säga annat, än att slätten var bördig och fruktbärande, för
den låg omkring dem i sin höstprakt som ett böljande hav av säd och av
gräs och av ärter och klöver och hästbönor.
Och ungefär mittpå slätten låg kyrkan, därifrån de nyss hade blivit så
att säga utdrivna. Den var en gammaldags träkyrka, och man kunde inte
säga om den, att den var ful, för den hade ett smalt och dristigt litet
torn, som drog tanken upp till det himmelska, men inte heller kunde man
säga, att den var vacker, för den hade ett mörkt och tungt långhus, som
tryckte själen tillbaka ner i det jordiska.
Och på stengärdesgården, som omgav kyrkan, vandrade en gråstrimmig katt
fram och tillbaka, medan de tre stodo utanför. Det var ett vackert djur,
väl tecknat, det hade en tät, skiftande päls och mjuka, behagliga
rörelser.
Men när de hade sett på det en stund, började de tycka, att det var
något otäckt i sättet, varpå lemmarna rörde sig under det mjuka
skinnet. De tyckte inte om, att den gick så ljudlöst, eller att de
grönstrimmiga ögonen, som den vände mot dem, voro så beslöjade och utan
uttryck. De vämjdes vid att den var så hal och mjuk och lekfull, medan
den inte tänkte på annat än att röva och mörda.
Och för deras ögon växte katten och sträckte på sig och blev stor och
höjde sig, så att den skymde bort bergmuren. Och alltjämt, medan den
växte, så spann den och kurrade och gjorde behagliga, lekfulla rörelser,
och alltmer vedervärdig blev den.
Och de sågo, att katten var äcklet, som nu var väckt, och som skulle
växa och breda ut sig på slätten, och som aldrig skulle få bättre växt
än där mellan allt det jämnstrukna och jämnstora och trånga och
instängda.
Och mor Nathalia Elversson vände sig mot kyrkan, och med nageln skrapade
hon lös några flisor ur den rödmålade träväggen och lade in dem mellan
bladen i sin psalmbok.
»Ja, i denna kyrkan,» sade hon, »är jag döpt som en vecka gammalt barn,
här är jag konfirmerad som femtonårig jungfru, här blev jag vigd, och
här ska jag väl också begravas, men innan dess ska jag inte ha något här
att beställa, förrän den smälek, som i dag här har gått över mig, är
utplånad.»