GRIMÖN.

På Grimön i den västra skärgården bodde för några år sedan en man och

en hustru, som voro varandra mycket olika.

Mannen, som var omkring femton år äldre än hustrun, hade aldrig varit

annat än ful, trög och senfärdig och hade inte blivit bättre på gamla

dar, hustrun åter hade alltid varit nätt och lätt, och hennes lilla

vackra ansikte hade bibehållit sig så väl, att hon såg närapå lika bra

ut vid femtio som vid tjugu.

Dessa två makar sutto en vacker söndagskväll på en stor stenhäll, som

stack upp ur marken alldeles utanför deras hus, och samspråkade i god

ro. Mannen, som tyckte om att höra sin egen röst och lade sina ord väl,

utbredde sig för hustrun över en artikel, som han just nyss hade läst i

en tidning. Hustrun hörde på honom med inte alltför spänd uppmärksamhet.

»Ack, den Joel, den Joel,» tänkte hon, »att han kan få ut så mycken

lärdom ur ett sådant där tidningsblad! Han har verkligen ett

märkvärdigt gott huvud. Det är bara synd, att han inte är i stånd att

göra något bruk av det för sin och min räkning, utan bara för andras.»

Medan hon tänkte så, gledo hennes blickar bort till boningshuset, som

var rätt stort, men så förfallet, att de inte kunde bebo det, utan fingo

hålla till i en liten flygel, som de forna ägarna, vilka alla som en

hade varit sjökaptener, hade begagnat till kök och visthus.

»Om Joel ändå hade haft lust för sjön, så att han hade blivit sjökapten

såsom hans far och farfar!» fortsatte hustrun sina funderingar. »Då hade

han säkert haft en samlad sparpenning på gamla dar, och vi hade kunnat

se framåt mot en lugn ålderdom. Men han har alltid envisats med att gå

och arbeta på lantbruket. Och nu har vi det också, som vi har det.»

Hon flyttade sig inte från sin plats, så länge som mannen fortsatte att

tala, men hennes lilla huvud, som rörde sig lika ledigt, som skulle det

ha suttit på halsen på en fågel, vred sig så, att hon kunde överblicka

några åkerlappar och potatisland, som lågo likt små runda växtöar mellan

de väldiga klipphällar, som utgjorde den egentliga marken på Grimön.

Alla dessa småland voro uppbrukade av mannen, ja, man kunde nästan säga,

att de voro ditskaffade av honom. Han hade fraktat hem till Grimön

otaliga båtlaster jord och gödsel, i fast förvissning att de en gång

skulle ge honom fullgod lön för mödan.

»Allt det besvär han har gjort sig med de här jordplättarna!» tänkte

hustrun. »Och så behövs det bara, att en riktigt hård nordanstorm bryter

ut vid pingsttiden för att göra slut på allt, som är sått och satt. Nej,

när en bor som vi, så är det ju klart, att det är meningen, att en ska

ta födan ur havet.»

Åter vände hon på det lilla huvudet. Genom tomrummet mellan boningshuset

och flygeln kunde hon se ut över en vid, blänkande vattenyta.

»Ja, se havet,» suckade hon. »Det är något, det. Där kan en fara och

handla och tjäna pengar. Om jag hade varit karl, så vet jag då, att jag

först och främst skulle ha gett mig ut till sjöss. Aldrig i världen

skulle jag ha slagit mig på jordbruk. Hur ska det nu gå för oss, när vi

blir gamla och inte mer orkar sköta om det själva? Ingen av våra barn

vill stanna hemma och hjälpa oss med sådant släpgöra, och det kan en

inte heller begära.»

De sista orden måtte hon ha uttalat högt, för mannen, som hade hållit på

att berätta för henne om alla de faror och fasor, som en nyligen

hemkommen engelsk nordpolsexpedition hade fått utstå, avbröt sig mitt i

en mening.

»Du hör visst inte på vad jag säger,» sade han. Men det var nog inte

första gången, som han fann sig tala för döva öron, för han lät varken

förvånad eller förargad.

»Visst hör jag på,» försäkrade hustrun. »Jag sitter just och tänker på

att du talar så bra, att du kunde ge dig ut som predikant.»

»Jag vet just inte vad jag ska säga om det berömmet,» sade mannen och

log godmodigt åt henne. »När jag inte kan få den åhöraren jag nu har

till att följa med, så lär det inte lyckas bättre med en hel

församling.»

»Men jag har ju följt med!» utbrast hustrun, som nu blev riktigt het om

öronen. »Jag vet ju, att de hade blivit av med fartyget redan första

vintern, att de fick lov att bygga sig snöhus, och att de måste ligga

kvar där uppe in på andra året, så att det blev slut på maten för dem,

och till sist låg de och tuggade på skinnremmar.»

Hon lät harmsen, och det lilla draget vid munnen, som visade, att det

inte ville mycket till för att hon skulle komma i dåligt lynne,

framträdde allt tydligare.

»Jag undrar allt hur det skulle kännas, du Thala, om en hade någon av

sina egna med bland dem, som låg och svalt i de där snöhusen,»

framkastade mannen.

Hustrun gav honom en snabb blick. Hade Joel inte sagt de där orden med

en särskild betoning? Men mannen satt och såg rätt framför sig, och hans

gamla vattniga ögon voro alldeles uttryckalösa.

»Ja, om en bara ska sitta och tänka på dem, som har det svårt, då skulle

en inte få många glädjestunder i livet,» förklarade hon. »Och de här

blev ju hjälpta till slut.»

»Ja,» medgav mannen, »det kom ett fartyg, som sökte reda på dem, och nu

är de hemma i England tillbaka.»

»Och nu blir det bara heder och ära och lycka för dem i alla deras

livsdagar,» avslutade hustrun.

Hon kunde inte tycka, att allt detta var något att sörja över, men

mannen fortsatte utan att slå an en lättare ton.

»Jag drömde i natt om våran son Sven,» sade han. »Jag tyckte, att han

kom fram till sängen och sa, att jag hade begått en stor orätt mot

honom. Jag brukar inte vara sanndrömd annars, och jag vet inte om jag är

det nu heller. Men nog är det besynnerligt, att jag skulle få läsa hans

namn i dag här i tidningen.»

Detta sades såsom skulle det vara alldeles betydelselöst, just som

något, som skulle angå endast honom själv, men från detta ögonblick

behövde han inte sakna uppmärksamhet. Hustrun kom fram till honom och

överöste honom med frågor, -- Var stod namnet? Vad var det, som han hade

drömt? Var det möjligt, att det var fråga om deras Sven? Hon blev gäll i

rösten, nästippen rodnade, och ögonen tårades.

Hon skulle inte ha råkat i sådan upphetsning, om det hade gällt något av

de andra barnen, men med denne Sven ägde det förhållandet rum, att Joel

och hon, då han var nio år gammal, hade lämnat honom ifrån sig till ett

engelskt herrskap, som seglade omkring i skärgården på sin lustjakt. De

främmande hade alldeles förälskat sig i gossen. Om de bara finge taga

honom med sig, lovade de att uppfostra honom till en herreman och göra

honom till sin arvinge.

Det var stora utsikter, som öppnade sig för en liten Grimöpojke. De

fattiga föräldrarna hade ansett, att de för gossens egen skull borde

låta honom fara. Stannade han hos dem, så måste han ju förbli i deras

vård. Och han hade haft ett så gott huvud. De hade ofta talat om att det

kunde bli något märkvärdigt av honom, om han bara finge uppfostran.

Nu hade sjutton år gått, sedan de hade lämnat honom ifrån sig, och under

hela denna tid hade de inte hört något ifrån honom. Inte ett brev, inte

en hälsning. De visste inte mer om honom, än om han hade legat på

havsbottnen.

»Se här!» sade mannen och räckte hustrun tidningen. »Läs här bland

namnen på de räddade! Ser du det: Sven E. Springfield?»

»Ja, jag ser. Sven E. Springfield, ja, där står det.»

»Det kan inte betyda annat än Sven Elversson Springfield,» sade mannen.

»Det är hans namn, mitt namn och fosterfaderns namn. Det måste vara

rätt.»

Hustrun tryckte tidningen intill sig. I detta ögonblick tyckte hon, att

denne son, som hon av egen fri vilja hade avstått ifrån, var henne

kärast av alla hennes barn.

»Varför sa du inte genast, att Sven var med?» förebrådde hon mannen.

»Jag hörde ju inte på. Nu får du berätta alltsammans omigen.»

Mannen tycktes en smula förbryllad. Han hade ämnat berätta hustrun hela

historien, innan han lät henne veta, att det var fråga om sonen. Då

skulle det ha gått lättare. Han skulle ha fått se vad min hon gjorde och

kunnat handla därefter.

Emellertid talade han om för henne allt, vad hon ville veta. Han gjorde

reda för vad som menades med åttionde graden. Hon blev ärelysten för

sonens räkning och undrade om inte han och hans kamrater hade hunnit

längre upp mot norr än alla andra. Och vad hade de levat av, sedan deras

fartyg hade gått förlorat med alla deras förråd? Berättelsen om hur

undsättningsexpeditionen hade funnit dem denna sommar, halvdöda av

svält, på stranden av Melvilleön måste hon höra gång på gång.

»Att han skulle bli tvungen att gå igenom så mycke svårt!» utbrast hon.

»Nej, en ska aldrig lämna barna ifrån sig.»

»Men nu är väl också hans lycka gjord,» sade hon uppklarnande, »Det blir

stjärnor och medaljer i all oändlighet.»

Snart började hon undra hur sonen hade blivit mottagen i England.

»Det var millioner människor i rörelse för att möta de här

nordpolsfararna,» sade Joel.

Han kände sig till den yttersta grad pinad och orolig. Hela framtiden

berodde på om han skulle bli i stånd att ställa sina ord på det rätta

sättet.

»Den, som hade varit med bara!» sade hustrun. »Om jag hade stått i ett

gathörn och hade fått se honom gå förbi!»

»Du hade väl inte behövt stå i ett gathörn,» sade mannen. »Det står i

tidningen, att en särskild ångbåt var ställd till föräldrars och

anförvanters förfogande.»

Hustruns ansikte förlorade helt hastigt sitt glada uttryck, -- »Ack, du

Joel!» utbrast hon. »Det hade inte tjänat något till, att vi hade varit

med där borta. Varken du eller jag hade fått komma ombord på den där

ångbåten. Det hade _hon_ inte unnat oss.»

Med »hon» menade mor Elversson den engelska frun, som hade fört bort

hennes son. Hon hade aldrig förlåtit henne, att hon inte hade låtit

gossen skriva till sina föräldrar. I sina tankar hade hon gjort henne

till ett riktigt vidunder.

»Å, nog tror jag, att vi hade fått vara med och hälsa på honom,» sade

mannen.

Egentligen var han glad, att hustrun uppehöll sig vid sådana oviktiga

ting. Han behövde tid på sig att ordna tankarna för att kunna berätta

det svåra, som han hade att tala om, på ett passande sätt. -- »Hela vår

framtid beror på det här samtalet,» sade han till sig själv gång efter

annan för att skynda på sina senfärdiga tankar.

»Det kan du just tro!» sade hustrun trotsigt och knyckte på nacken. »När

hon inte har unnat oss att få en rad från honom på alla dessa år! Och

han har väl inte heller något hjärta för oss. Han var nie år, när han

for, och han hade allt så mycken reda på sig, att han kunde ha skrivit

henne ovetande. Men hon har väl satt i honom, att vi var för simpelt

folk för att en sådan herre som han skulle fråga efter oss.»

All hennes glädje hade jagats på flykten. Dessa tankar, som så ofta hade

plågat henne under de gångna åren, kommo tillbaka med ny styrka.

»Ja, jag får ju medge,» sade mannen, »jag får ju medge, att det är

besynnerligt, att Sven inte skrev någon enda gång. Och det kan nog

hända, att det var fel hos fosterföräldrarna. Jag fick höra något vid

kyrkan i dag.»

Hustrun satt tyst. Hon var så harmsen, att hon inte mer gitte tala.

»Ack, vad detta går illa!» tänkte mannen. »Om hon kommer i det humöret,

blir allt fördärvat.»

»Kyrkoherden har fått underrättelser från England,» sade han. Nu talade

han återigen om en sak, som han inte hade tänkt nämna, förrän han hade

fått hustrun väl förberedd och i rätt stämning, men han såg sig ingen

annan utväg. -- »Han tog mig med sig hem till prästgården. Det var han,

som gav mig den här tidningen.»

»Kyrkoherden!»

»Ja, han ville tala med mig om Sven.»

»Asch, ja! Det är detsamma alltihop. Inte bryr jag mig om honom, sådan

som han nu är.»

Mannen svarade inte ett ord på detta, och en lång tystnad uppstod.

Äntligen brast det löst liksom med en explosion.

»Du är då den förfärligaste människa, som finns, till att göra en

stackare nyfiken. Vad var det prästen hade fått höra?»

»Det var något om Sven. Kyrkoherden kommer hit ut själv i afton och

talar om det för dig.»

Nu sprang hustrun upp. -- »Kommer prästen själv hit ut?» sade hon. »Men

i all världen! Och det säger du mig först nu!»

Hon tog ett steg mot bostaden för att gå in och se efter om det var

städat och snyggt inne i rummen. Men hon stannade plötsligt.

»Varför kommer prästen hit?» sade hon. »Det är väl något galet på

färde.»

Hon såg skarpt på mannen, som ville hon med blicken tränga in i hans

huvud och läsa de tankar, som rörde sig där.

»Kanske att Sven har mjuknat, sen han har legat däruppe i isen och

tuggat på skinnremmar. Kanske att han vill komma hit och hälsa på oss?

Men det säger jag dig, att nu är det jag, som säger nej. Har vi inte

dugt förut, så duger vi inte nu heller.»

»Jag tänker, att det är bäst, att du aktar dig för överord,» varnade

mannen. Inom sig började han att bli vred på henne, därför att hon var

så ostyrbar och alls inte tog något på samma sätt, som han skulle ha

gjort.

Hustrun glömde alldeles bort sin avsikt att städa i rummen. Mannens

sista ord kunde inte betyda något annat, än att hon hade gissat rätt.

»Vet du vad prästen har fått för nyheter?»

»Jag vet en del.»

»Var det han, som bad dig tala om för mig vad som stod i tidningen?»

»Ånej, jag tror prästens mening var att tala om alltsammans själv för

dig. Men jag tänkte, att det var bättre, att du var lite förberedd.»

»Ja,» svarade hustrun, »det var bra, att jag fick tid på mig! Annars

kunde jag i första hastigheten ha ropat välkommen och god dag. Och det

skulle ha förargat mig efteråt.»

Mannen kände, att vreden växte inom honom. -- »Det är hennes mening att

förstöra hela vår framtid,» tänkte han. »Hon blir aldrig klok, bara

värre och värre för vart år, som går.»

»Jag tror, att prästen blir glad, när han får höra, att du inte bryr dig

om Sven. Då blir det ingen konst för honom att tala om vad han måste

tala om.»

»Ingen konst?» sade hustrun och blev liksom än hårdare. »Vad menar du

med det?»

»Jo, det tycks ju, som om Sven skulle ha råkat i olycka. Det där intåget

i London skulle äga rum förra söndagen, och det blev också firat med all

högtidlighet. På måndagen var det också fester och tillställningar, men

sen på en gång var det stopp. Det hade kommit ut onda rykten om

nordpolsfararna.»

Hustruns ansikte stelnade till.

»Ska jag nu få höra, att han har gjort något orätt?» mumlade hon mellan

hårt sammanbitna tänder.

»Alla blommor och flaggor blev nerplockade, allting blev inställt. På

måndagen kunde de knappt komma fram på gatorna för alla, som ville se

dem, på tisdagen ville man visst både sparka och slå dem.»

Mor Elversson lyfte huvudet allt högre.

»Vad du säger!» utbrast hon. »Det hade kanske varit bättre för honom, om

han hade hållit sig till sina riktiga föräldrar.»

»Du ska veta,» sade mannen med kraftigare röst än förut, »att det inte

är första gången, som sådant händer där uppe i norr. De hade

hungersjukan, och de var galna och visste inte vad de gjorde. Och så var

det en, som i förtvivlan skar halsen av sig. Och sen så...»

»Ja, de åt väl upp honom,» sade hustrun.

Hon stod alldeles kall och lugn. En oändlig bitterhet och avsmak fyllde

henne.

»De var inte mer tillräkneliga än sådana, som sitter på hospital,» sade

mannen. »Det står för resten här i tidningen, att de inte hade tagit mer

än ena armen. Mer hade de inte stått ut med.»

»Och Sven var med om det?»

»När det sker sådana saker, så ser de nog till, att alla är med. Han

blev tvingad ta en bit i munnen, han som de andra. Men mer blev det

heller inte.»

»Och nu,» sade hustrun med en obeskrivligt föraktfull klang i rösten,

»nu vet jag vad prästen vill tala om för mig. Nu är Sven inte god nog

för henne, och nu har han bett prästen övertala oss, att han ska få

komma tillbaka hit. Är det inte så?»

»Det vore väl det bästa, som hade kunnat hända,» sade mannen.

»Men jag säger nej, jag,» utropade hustrun. »Jag säger nej. Han ska inte

komma tillbaka till oss, därför att han inte har någon annan att vara

hos. Han glömde sina föräldrar, när han hade det bra. Han ska inte

inbilla sig, att vi tar emot honom nu. Fattiga är vi och gamla och

hjälplösa. Men vi tar inte emot en son, som har burit sig åt så, att

ingen annan vill se åt honom.»

Mannen såg på henne med en blick, som var full av vrede och otålighet.

Han var gammal och kraftlös, och att få hem en arbetsduglig son skulle

för honom ha varit höjden av lycka. Den avsmak, som hustrun kände,

syntes honom barnslig och obefogad. Hon föreföll honom envis och elak.

-- »Vänta du!» tänkte han, »Du ska få höra nyheter, så att du blir

nöjd.»

»Det är, som jag säger,» sade han med sträng röst. »Prästen får inte

svårt att tala om för dig det, som stod i hans brev.»

»Är det inte så, som jag tror då?» frågade hustrun, och tonen miste

något av sin säkerhet inför mannens tydliga vrede och ogillande.

Mannen såg åter på henne med verklig ovilja.

»Vill du, att jag ska tala om prästens ärende för dig, eller vill du

vänta, tills han kommer?»

Han dröjde inte för att vänta på svar, så otålig var han att få straffa

henne för hennes kärlekslöshet.

»Fosterföräldrarna bor ju i London,» sade han, »och Sven hade vänt om

hem till dem. Men när det där onda ryktet om nordpolsfararna kom ut,

skickade fadern tidningen, där det stod omtalat, in på hans rum, och

revolvern fick göra följe, och laddad var den.»

»Och modern då? Visste hon om sändningen?» utropade hustrun.

»Hon visste om den.»

»Och sen då?»

»Sen blev det forstås så, som de ville.»

»Så att nu är han död?»

»Ja,» sade mannen, »nu vet du vad prästen har att säga dig.»

»Hon,» sade den stackars modern, »hon, som inte hade fött honom, men som

har fått haft honom hos sig under sjutton år, hon lät honom gå och döda

sig, fastän han ingenting hade gjort!»

Därpå vände hon sig häftigt till mannen.

»Du ljuger! Det är inte sant.»

»Det skulle jag också ha sagt för en timme sen. Jag skulle inte ha

trott, att en kvinnan kunde vara så hård, men sen jag har hört dig, så

tvivlar jag inte.»

»Men han hade ju inte bara fosterföräldrarna att hålla sig till. Han

hade ju oss.»

»Han trodde väl, att vi skulle ta det på samma sätt som de, och det hade

han ju inte så orätt i.»

Hon gick bort och satte sig på den stora stenhällen. Tårarna strömmade.

-- »Sven är död!» sade hon. »Sven är död! Han kom till en mor med ett

stenhjärta, därför måste han dö.»

Hon bara grät och jämrade sig.

»O Gud, varför skulle vi lämna honom ifrån oss? Tänk, att hon skulle

skicka honom till döden för ingenting! Det var ju de andra, som tvingade

honom.»

»Du får lov att lugna dig lite,» sade mannen. »Prästen är här. Han

lägger just i land.»

»Säg honom, att jag vet alltihop! Han kan ro tillbaka med detsamma.»

»Men det går väl inte heller an, när han har gjort sig besvär.»

Joel lämnade henne. Han var endast borta några ögonblick, därpå kom han

tillbaka i sällskap med prästen och en ung man.

Kyrkoherden gick fram till den gråtande hustrun.

»Joel säger, att han har berättat er alltsammans, mor Elversson,» sade

han. »Ni vet redan, att er son Sven har kommit att begå en mycket

tadelvärd handling, och att han har blivit bortsänd från sina

fosterföräldrar.»

Hustrun hade rest sig för att niga för prästen. Hon höll ännu

förklädessnibben för ögonen, men så förgråten hon var, uppfångade hon

ändå en glimt av den främmande, som följde med honom.

»Det är Sven,» sade en röst inom henne. »Det är Sven.»

Tusen tankar strömmade genom henne. Hon förstod, att Joel hade ljugit

för henne i sin vrede över att hon hade talat så hårt och hjärtlöst. Hon

tänkte också på att hon aldrig skulle kunna glömma den avsmak, som hon

hade känt, då hon fick höra, att sonen hade smakat människokött. Hon

tänkte på att Joel och hon skulle få behålla den här sonen hemma hos

sig. Ingen annan skulle vilja ha honom i sin tjänst. Men mitt i dessa

kalla tankar såg hon hur avtärt och blekt sonens ansikte var, hur hans

ögon tiggde henne om medlidande, och en våg av barmhärtighet och kärlek

for genom hennes hjärta.

»Ack, den Joel, den Joel!» tänkte hon. »Han är märkvärdig. Han har låtit

mig veta hur det verkligen ser ut inom mig. Nu förstår jag, att fastän

den här gossen har varit borta från mig i sjutton år, fastän han har

försummat oss, fastän han har kommit åter med ringa heder, så kan jag

inte annat än älska honom.»

Och utan att svara kyrkoherden gick hon, medan männens blickar med

ängslan följde henne, fram till sonen och bjöd honom vara välkommen.

»Jag tror, att det svåra har gått fram över dig, därför att Joel och jag

skulle få dig tillbaka,» sade hon med sin mildaste röst.