Vidare om vårens spratt, två rivaler och en änkeprostinna.
Men våren sprang inte bara onyttig omkring och fjollades i berg och
backar och satte utländska dikter i huvudet på folk.
Bred och trygg gick den också omkring på Ödele ägor efter plog och harv
och sådde gyllene korn i den fina myllan. Här doftade den inte hägg, som
ingen blir fet av, utan något, som man numera kan bli professor på.
Men hur strängt upptagen våren än var i odlingens högtidliga drama, gav
den sig dock tid även här att spela några små puts. Även på den fetaste
slätt är den också någon gång Puck.
Den första den anfäktat var onekligen gamle Måns, som firade vår redan i
mars.
När den fatala månaden började, vaknade det gamla oraklet ur sin djupa
vinterdvala. Längst inne i hans gula ögon började det lysa en sällsam
eld, de gamla spattiga benen rätade på sig, och klorna spändes som
stålfjädrar.
Glömda voro nu alla Kisse Måns bittra erfarenheter av kvinnans list och
obeständighet. Och han var för adertonde gången redo att pröva sin
lycka.
Var natt försvann han från gården och var morgon återkom han ruggig och
sönderklöst för att sova svartsjukan av sig i Märits vinterhörn. Ty Måns
var inte mer densamma som han varit förr, det kunde nu inte hjälpas.
Hans röst, som fordom ekat genom gårdarna som ett avgrundstjut av
trånad, till otacksamma människors fasa, var nu hes, däst och gnällig.
Stackars Måns fick smaka all den gamle friarens bittra galla i form av
de impertinenta kattskönheternas löje och förakt.
Och i hans stora gula ögon började tändas en dunkel ångest för den dag,
då även hånet skulle ta slut. Då marsmånen skulle lysa förgäves över en
liten kulle längst bort i trädgårdens mörkaste hörn, där gamle Måns låg
i evig dvala under ett täcke av vissna löv.
– Akta dig för kärleken, Märit, tycktes han säga, utan den kunde jorden
vara ett paradis av råttor, grädde och sömn. Man skulle knappt märka,
när man dog. Det är kärleken, som skapar fruktan för döden.
Men Märit endast log.
– – – Det nästa våren gjorde, var att släppa ut unghästarna i hagen.
Blinda och yra av det långa vintermörkret, släpptes de ut en och en
innanför hagens stängsel. Tafatta, tumlande och ostadiga på benen
sprungo de några varv efter varandra som på en arena.
Men plötsligt gick det en ilning genom den första. Det skimrade och
dansade så grönt för ögonen, den friska luften eggade och stack i de
vidöppna näsborrarna. Åh, frihet, frihet!
Frustande reste sig den första på bakbenen. Det gick en skälvning genom
hela raden. Mitt i hopen bröt sig en svart, grann unghäst ut och gjorde
en lov utåt marken. Med spända ögon och skälvande näsborrar följde de
andra hans vilda galopp.
Så med ens flögo två ihop, som stungna av en broms – – med nyskodda
hovar och blottade tänder. För livet slogos de och deras vrenskande
skrin skuro genom luften.
Då blev det fart i drängarna. Med käppar och spakar, med skrik och rop
sökte man skilja kämparna åt.
Beundrande och förfärade sågo pigorna på och det var inte mycket sämre
och mindre livsfarligt än en spansk tjurfäktning, ty de vårvilda
hästarna togo inte längre någon hänsyn till sin herre människan.
Men hur drängarna illfänades och sprungo omkring som matadorer och
cuadrillos, så var det ändå till slut gamle, sege Karlsson, som stod som
segrande toreador på banan med töm och tygel på den galne svartingen.
Ingen ros föll väl till hans fot, men en stor smörklimp i kvällsgröten
hos Linda. Och det dröjde inte länge, förrän det föll en till.
Ty en vacker dag fingo själva korna kollern, när de skulle vattnas och
trodde, att det redan var tid för dem att stå och idissla på
klöverstubben. Själva gamla Rosafin, familjens grand old lady, kesade
lätt i den yraste kalvdans utåt vägen.
Men sannerligen fick han inte till slut styr på dem ändå, Karlsson, med
sin stora piska. Ja, var det inte rakt som det hade varit
Tiger-Henriksson, som stått färglagd i Allers?
Ja, den Karlsson, djur och kvinnor tämjde han som ingenting, strakbent
och snusig som han var, med åtskilliga år på nacken. Om Kisse Måns
bittra öde visste han intet.
Sprang inte självaste Svea, som förut varit så stursk och en enda
»knyck-på-nacken» mot honom, nu som en liten inställsam kattunge kring
benen på honom, till Lindas gränslösa svartsjuka och förbittring.
– Akta sej, Karlsson, varnade hon i tid och otid, för den däringa röda
faran Svea, som är bara världslighet och gift i gyllne skål! Sanna mina
ord, om hon inte ställt ihop det galet för sig på något sätt och nu
skall hon pracka det på Karlsson.
– Var lugn, hon, Linda, Karlsson kan allt skilja på vete och kli.
– Jamen, köttet, Karlsson – – här har han en liten fläskabit me ut i
lagårn – – – ja, tag sig bara i akt, han.
Men hur noga än Linda vaktade sin skatt, i kapp med kalven Svea kunde
hon inte kesa och när den brådaste tiden kom, blev det Svea, som lättast
kunde undvaras inne, som i sin röda blus fick gå ut med kaffekorgen på
åkern.
Och fast Karlssons kött var gammalt och segt, var det nog inte starkare
för det.
Nog var Lindas smörklimp len men lenare var Sveas haka och kind.
Det stora hoppet vek alltmer från Lindas sinne och hon började tvivla
på, att hon hade kvar någon framtid.
Då kom en dag en mörkögd främling till Ödele gård. Han drev dit med
våren efter den breda, raka vägen och hans glittrande, kolsvarta ögon
flögo skrattande över åkrar och fält.
Och i sin famn hade han något, som snart samlade hela gården ikring
honom. Det var ett glänsande, dubbelradigt »piglock», fullt av de
ljuvligaste toner, som någon dödlig hört. Vårens hela orkester gömde det
och när det inte räckte med det, så sjöng han de allra som vackraste,
sorgliga visor med gäll falsett på bruten svenska, så att hjärtat rakt
kunde smälta, medan hans vita tänder glänste och logo.
Tänk, om det var självaste Puck, som klätt ut sig?
Och när alla visorna voro slut, fick han komma in i köket till Linda och
få kaffe och han ville spå lilla fröken, men så stod den rälia Svea och
flinade i dörren. Men ett lyckobrev kan man alltid köpa, ett litet brev
med två knubbiga händer, som ömt fatta varann, och en duva med en ring.
När så den där rävungen Svea flugit i väg ut på åkern, då kunde man
sakta ta upp det ur barmen och bryta det i ena hörnet, rakt över en
naken gosse med pilbåge.
Ur det öppna brevet föll ett fotografi ut. Av en skönlockig man med
polkahår, smala, vridna mustascher och en portfölj i handen. Och kläder
från slutet av förra seklet. Den ena handen höll han ledigt instucken i
rockfickan.
Inte ens den välvilligaste lyckobrevstolkare kunde i denne artistiskt
lediga brännvinsadvokat med den tjocka talmikedjan på magen, ha spårat
det avlägsnaste tycke med ladugårdskarlen Karlsson. Men Linda var en
mästare i att »se likheter», d. v. s. att göra alla, som hon tyckte om,
sköna som målade vykort, medan de, som hon hatade, liknade de premierade
suggorna i patronens lantbruksböcker.
Det var därför ingen nämnvärd konst för henne att på ett ögonblick
omskapa sin vän Karlsson efter denna sköna förebild. Med några handgrepp
hade hon tryckt ned just en sådan peruk på hans stubbade hjässa, vridit
upp hans slokande mustascher i väldiga fångstkrokar, satt det ena benet
framför det andra och stuckit den respektabla portföljen i Karlssons
valkiga hand. Där stod han nu i all sin glans, något förlägen och osäker
i den tyngande ståten.
Och nu var Linda färdig att läsa lyckobrevet med hand under kind. Det
var tryckt på rött papper och hette: »Nr. 17. Lycko- och framtidsblad».
Och det konstaterade genast med myndig spågumsröst: »Du vill veta ditt
framtida öde».
Jo bevars, vad Linda ville. Så gärna som hon levde. Därför fortsatte hon
ivrigt.
»Du traktar, ädla mö», stod det, »med begärlighet efter rikedom, vilket
ofta är människans största olycka, önska dig därför inga omöjligheter.»
Här gjorde Linda ett uppehåll för att rannsaka sitt hjärta.
Nej, det var då en evig lögn, för se, Karlsson hade bara sin gamla,
fallfärdiga stuga och sängplats för två. Den sista delen av meningen
syntes henne dessutom obehagligt menande och hotfull. Omöjligheter – –
bevars, Karlsson var väl ingen omöjlighet för en anständig flicka med
ett förflutet.
Hon beslöt därför att inte tro på den biten och fortsatte oförtrutet.
»Låt din närvarande ställning vara dig behaglig, ty däröver må du glädja
dig mycket; ditt redliga sinne förskaffar dig allt redligt folks ynnest;
du har väl redan haft bedrövelser och motgångar och du kommer också
framdeles att erfara verkningar därav.»
Det var mycket på en gång, det. Det kunde tåla att tänka på.
Men att hon skulle finna sin nuvarande ställning behaglig, det var väl
ändå litet för mycket begärt? Det där om det redliga sinnet var däremot
bra. Frågan var nu bara om också Karlsson tillhörde »allt redligt folk».
Men på nästa rad fann Linda både råd och tröst.
»Var därför klok och icke alltför öppenhjärtlig mot envar, ty de
missbruka din godhet och välgörenhet; var försiktig i ditt tal.»
Om inte det klart och rent syftade på henne och den falska kattan Svea,
så ville Linda vara skapt som en nors. Och hade inte Karlsson missbrukat
hennes godhet och välgörenhet, så var det väl också sjutton. Men
hädanefter – slut med kaffe och fläskastycken! Såvida inte – – vad var
det, som så hoppfullt lyste i nästa rad?
»Tappa dock icke modet under sorgen, såvida du vill se dina önskningar
uppfyllda, att vid ditt livs slut bliva en välgörare för dina fiender»,
stod det. Särskilt slutet syntes Linda ståtligt. Om inte det betydde,
att hon en dag skulle bjuda den där slarvan Svea på nykokt kaffe borti
Karlssons stuga, så fanns det ingen rättvisa här i världen.
Nästa mening bestyrkte hennes uppvaknande hopp. »Handla därför med
klokhet, så följer dig städse lycka», stod det. Jaja, en och annan
godbit, när fröken Hedvig inte såg det, kunde nog inte skada hennes sak
ändå.
På ett rent av lysande sätt bestyrkte nästa rad denna hennes
självövervinnelse. Så här stod det:
»I ditt äktenskap skall du leva mycket fridsamt och på ålderdomen hava
stor nytta av dina barn.»
Tänk, där stod det ändå, med små svarta bokstäver på illanste rött:
»ditt äktenskap».
– O, Karlsson, Karlsson, har jag misskänt ditt trofasta hjärta, suckade
Linda rörd.
Men den senare delen av meningen gjorde henne en liten smula betänksam.
Men så mindes hon det förflutna – jaja, Algot var allt snäll, han, och
sände en femma ibland till namnsdagar och jular.
Därpå tog Linda glatt itu med sens moralen på slutet:
»En liten motgång är nödvändig för att du rätt skall njuta din lycka;
den gör människorna uppmärksamma och kloka. Du får mottaga ett brev, som
gör dig mycken glädje. Det innehåller även mycket penningar och en –
ng.»
Det sista, mystiskt förkortade ordet kunde väl ej ha mer än en
betydelse. Så heligt var det, att man inte kunde skriva ut det i brevet.
Ringen, den gyllene ringen betydde det. Men varför den skulle komma i
brev, det förstod inte Linda. Men det var ju inte en annan givet att
förstå allt, som skulle ske. Och Karlsson var ju liksom litet blyger av
sig.
Nöjd och hoppfull på nytt, tog hon så gällt gnolande itu med middagen.
– – – Men våren, den falske skälmen, han bara retades med Linda. En dag
hade han hela sprattet färdigt.
Och så klädde han en vacker söndagsmorgon ut den gamle stollen Karlsson
så grann som en brudgum. Och så skulle det bära i väg till prästen och
ta ut lysning med detsamma med Svea.
Ty Svea hon sölade inte, hon, och lade ut några stjärnor av kort. Hon
smed raskt, medan ännu kärleksstjärnan stod varm var kväll bakom Ödele
lagård.
Där var således glädje och ingen sorg, och om tre veckor skulle
bröllopet stånda. Men över köksbordet låg Linda med huvudet på armarna
och begrät sin förlorade lycka. Löständerna hade hon tagit ut och lagt
bredvid sig på bordet som alltid i sorgens timma.
Bredvid henne stod Märit och sökte förgäves trösta henne, med hjärtat
vekt av sin egen lycka.
– Uschianamej, fröken, för de uschlia kararna, skrek Linda och torkade
sig förgråten under näsan. Locka och lurendreja en med fagra ord och
biograf och vyer och äta fläsk som svin, det kan dom, men skilja på det,
som äkta och falskeligt är i kvinnohjärtats barm – – när kunde dom det?
– Kära Linda, trösta sig – det finns väl andra än Karlsson.
– Jamen, det är ju inte Karlsson, det, sade Linda oemotsägligt nog. Han
sa’ ändå man borde ha gris och höns, för det kan Linda så bra me’. Men
inte skall du tro jag glömmer dig för det o, vännen huld, för gods och
snödan guld!
Och fördränkt gick Linda efter guitarren och stämde upp:
»Jag haver mördat ett barn för dig,
säg, kan du väl det förlåta mig?
Ty kärleken, den är lika stor,
hos fången, som på Älvsborg bor.»
Inte annat än Märit visste, levde och frodades Algot, typografen,
alltjämt i allsköns välmåga i Vimmerby. Men kanske Linda hyste vissa
samvetskval för att hon för en svekfull främlings skull, till och med
varit beredd att förneka sitt eget kött och blod.
Hur som helst, hämtade Linda en sådan förunderlig kraft ur denna
fruktansvärda bekännelse, att hon fick styrka att ge Märit följande
allvarliga förmaning:
– Och så skall jag säja fröken, att brudsängen får hon allt lära sig
lägga, så den håller, så att hon inte en gång te’ störtar en fattig
flicka i olycka med sina konster.
När Linda sålunda hade funnit en syndabock att kasta skulden för
Karlssons trolöshet på, var hon redan så pass återställd, att hon
bistert kunde hugga in på middagspotatisen.
– – – Men nu hade våren fått blodad tand och i allra största hemlighet
gjorde han i ordning ett ännu större spratt, som alldeles ställde det
andra i skuggan.
Den som först anade det, var Märit, som blivit så förunderligt klarsynt.
Våren gjorde ju alltid ett underverk med patron Svensson. När den kom,
var det slut med tolvsömn och stadsresor. Både den stränge hustyrannen
och den snälle farbrodern, som stoppade knappar i halsen på flickorna,
voro nu försvunna. Endast den driftige lantbrukaren fanns kvar, uppe med
solen, i säng långt efter den. Vaken, spänd, väderbiten och brun,
allestädes närvarande på en gång.
För var dag kände Märit den respekt växa, som varken skrävel eller
tordönsskrällar förut kunnat pressa fram. Hon såg på en gång gamle
patron i ett annat ljus, i det enda rätta ljuset, arbetets. Och
silverlådan och gulduret och de andra vängåvorna fingo sitt stora
berättigande »som en gärd av högaktning».
Men denna vår måtte det dock vara något alldeles särskilt på färde med
patron Svensson.
Långa kvällar, sedan arbetet var slut, satt han ensam på sitt rum och
funderade. Endast den vänstra, psalmboksfickan, svällde numera och
flugorna fingo ostörda dö en salig död i den orörda aftongroggen. Någon
sorts allvarlig självuppgörelse var det fråga om, det var utom allt
tvivel.
Ur dessa meditationer kunde han så plötsligt rycka upp sig och säga till
om vagnen. Men det var aldrig på klubbdagarna och vägen gick åt motsatt
håll, bortifrån staden.
Och så fin han var, sedan.
Ny sportdräkt och nya stövlar – skulle ni trott det – – och nya
jaktvagnen. Allt får man tänka på när det gäller blanka kronor på
banken, en liten välskött gård och en välbehållen änka med lyckligen
gifta döttrar.
Patron Svensson friade till prostänkan i Sparlösa.
Det var Märit, som först listade ut det.
Gamle patron var plötsligen bliven så kyrkesam av sig. Var söndag skulle
man nu man ur huse till Sparlösa eller Vånga och höra prostinnans son,
unge adjunkten, lägga ut texten.
– Kyrkoherdens predikningar har jag hört nu i snart fyrtio år, sade
patron – jag kan dem utantill för länge sen.
I kyrkan satt han och skruvade sig oroligt i den obekväma bänken, som
alldeles skavde sönder knäna på en och sneglade försiktigt mot dörren.
Tills den öppnades som för en benådad och prostinnan i ett sus seglade
fram till första bänken. Från den stunden satt patronen som ett ljus och
ledde med sin mullrande bas psalmerna.
Snart fick också Märit ryktet bekräftat från staden.
– Den Svensson, myste man. Tänker han nu bygga om Ödele ändå och låta
prostinnan bestå timret.
Endast på Ödele anade man ingenting ännu. Barnen voro nedgrävda i
examensplugg, Hedvig i kolossala, allegoriskt hopsnirklade J–n på lakan
och dukar.
Till slut måste patronen själv ut med nyheten.
– Det gives tillfällen –, började han – – Märit, får jag senapen. Hm,
hm, – – Hedvig, mitt barn, snart skall jag ha lyckan se dig – – hm – –
ombyggd på säker grund. Och du, lilla Märit, som varit som en mor här –
– för barnen menar jag – – lämnar oss kanske snart för någon, som kan
snattra fransyska i kapp med dig.
Det klack till i Märit. Hade månne Älging skvallrat? Men patron Svensson
ville endast vinna tid.
– Nåväl, Sigrid, Lisa och Lillan, tog han därpå i med förnyat mod. Ni
behöva en ny mamma, i stället för Hedvig och tant Märit. Vad skulle ni
säga om tant Lindeberg?
Ett svagt ljusnande skimmer från julkalas och granplundringar flög över
barnens i förstone förfärade ansikten.
– Hon har så goda pepparkakor, sade Sigrid, materialisten.
– Hon har så vackra tavlor, sade Lillan, esteten.
– Hon var god vän med mamma, viskade den lilla idealisten Lisa vemodigt.
Men patron Svensson låtsade ej höra det sista.
– Förresten har jag tänkt på vad Märit sade en gång, på den tiden vi
inte förstod varann nåt vidare, fortfor han. Ni behöva nog, som hon
säger, komma ut i världen litet och få kamrater, barn. Och därför skola
ni nästa år få komma till en skola i Göteborg.
Då blev det ett jubel utan ände och allt annat var glömt. Endast lilla
Lisa grät tyst för sig själv, men det märkte ingen, ty ingen ville märka
det.
– Nå, och du, Hedvig?
– Nu kan jag gifta mig med större lugn, pappa, sade Hedvig och försökte
se ut, som om någonting i världen kunnat skilja henne från Johansson.