Det bleka ansiktet i dimman skymtade ett ögonblick för Märits minne.
Men det vek för ett annat, öppet, manligt, som strålade av lycka och som
viskade till god natt:
»I know not why, if sweet be your repose,
my waking heart finds rest».
Vila, ljuvlig vila var det att ha lämnat sig för alltid i hans händer.