Något kommer plötsligt vinande ned från den lilla balkongen ovanför
musikestraden, något brokigt och prasslande och oerhört. Och det
skälvande och brokiga flyger som en slingrande eldorm ned genom salen
och faller som en skickligt kastad lasso kring själva borgmästarinnans
hals.
Stum av vrede reser hon sig, så att serpentinen – – det var naturligtvis
en sådan – – rasslande faller ned kring henne, tills hon liknar en
förblåst majstång. Vilda och yrvakna fantasier om bomber och bolsjeviker
irra genom hennes hjärna.
Då får hon se allas blickar riktade mot balkongen.
Det oerhörda hade hänt i Åköping, det hade gäckande fallit kring själva
maktens hals – – men vem vågade väl där göra det oerhörda mer än en?
Däruppe står galne Älging och alla kunna se, att han fått den lättvunna
glädje, han sökt. Ty han vill, att de skola se det. Runt huvud och midja
och hals är han lindad i brokiga serpentiners ormringlar. Och kring sig
har han en bukett av balens sötaste flickor och ur deras händer faller
ett stritt duggregn av glittrande konfetti. Mitt i högen står
borgmästarens Margit och slänger en hel näve rakt i farbror
stadsfiskalens nacke och sannerligen ropar inte flickungen ett gällt och
strålande: Play!
Och stadsfiskalen viftar lugnt bort några röda månar, som satt sig bakom
örat, och ropar ett lika muntert: Ready, till svar.
Då fylles salen av skratt och själva borgmästarinnan måste skratta med.
Ty hennes Margit står ju däruppe. Och leende befriar hon sig från
serpentinen, som rasslande sätter sig kvar i sidenet.
– Den Älging – – ingen kan då sätta fart på ungdomen som han, säger hon,
ännu litet sötsurt till hans fru.
Och nog blir det fart alltid. En sådan fart, som det inte varit sedan
den dag för tjugu år sedan, då Älging dansade på bordet mellan koppar
och glas för själve den unge prinsen. På den tiden var allt han gjorde
kvickt och bra.
Men nu är det inte utan, att man tycker, att backen börjar stupa utför –
och i utförsbackar skall man sakta farten.
Kanske är backen för brant – – nedåt bär det i vildaste karriär, så
stenar och sand ryka.
I spetsen för hela ungdomsskaran kommer Älging instormande. Och nu först
börjar den rätta balen.
Alla ryckas med – – långslängan går, jazzen vaggar och hambon stampar.
Nytt och gammalt om vartannat utan uppehåll och andrum.
– Se på Älging, så han dansar! Det grå håret faller oredigt ned, så att
en stor, vit test plötsligt skjuter upp ur det som en kall flamma. Den
vita locken hade ingen sett förut – – den var de vakna nätternas
hemlighet.
Som en ung satyr hoppar han på och vid gud håller han inte själva
borgmästarinnan i famnen. Och hon niger och hon skuttar och böjer sig,
så att snörlivsbenen bågna som banden på ett ankare. Och sannerligen ler
hon inte som hon log, innan hon var borgmästarinnan utan bara lilla
fattiga Klara Olsson från Simrishamn med grop i kinden och kälkborgerlig
ärelystnad.
Men mitt i valsen måste fru borgmästarinnan ta stöd och återvända till
maktens stoppade länstol.
– Med patron Älging står då ingen ut att dansa – – det såg vi ju nyss på
fröken Creutz, säger hon och vill med detta kokett insinuera, att det
också för henne är hjärtats oro, som vållat svindeln.
Och därmed är lilla Elsas svimning legaliserad och glömd av den
offentliga moralen.
– – – Och så går balen som förut, hetare och rödare än en bal i Åköping
rätteligen bör vara. Och tangon blir shimmy och shimmyn blir jazz och i
fonden sitta stadens tanter i fåtöljer och lagfästa det, medan de ta
ihop hälen på sin strumpa.
Men den grå herrn till Älgholma står snart bortglömd och hopsjunken i
skymundan och stirrar mot dörren, där en smärt, vit flicka nyss stått
fastnaglad av hundratals avklädande blickar.
Och han tänker, att nu ha de väl glömt henne som han ville.
Hopkurad försvinner så galne Älging, trött som en gammal clown efter
slutat nummer, in i viragubbarnas lugnvatten.
* * * * *
– – – Därute går dansen som förut. Hettan stiger, dammet ryker, färgerna
blekna och grumlas. Musikanterna ryckas med, de glömma att ta ut
pauserna och glasen stå uppradade bakom bastrumman.
Musiken blir till skrammel, stämmorna skära sig, vrida sig konvulsiviskt
och hoppa om varann – – – musiken blir jazz. Hemgjord. Dirigenten låter
helt enkelt var stämma löpa efter den andra med en halv takts intervall.
Effekten blir förfärlig – – den är nog inte värre på själva Rotonde. Och
i länstolen med den hedersknypplade antimakassen sitter borgmästarinnan
och talar med ännu andfådd stämma om Wagner och den moderna konsten. Ty
hon tror alltjämt, att det hon hör är musik.
Men jazzen är den unga generationens dans. Med den dansar den sin tids
förirrade kaos ur sinnet. Ty just så skär sig också världsmusiken, så
gnisslar jordens tröga axel, så stannar allt plötsligt i dödstystnad för
att åter bryta ut i helvetiskt larm. Så jäkta länder och folk och skaka
och bäva, men komma ändå inte ur fläcken. Vackert är det inte, men en
tidens dans på tusen dårskapers gravar.
Och den oharmoniska kakofonien, den stötvisa, enformiga negerrytmen är
visst det enda, som kan söva ungdomens hjärtan till ro, den som liknar
ungdomen på Mussets tid – – – tiden efter Napoleonkrigen. Det är så
många illusioner, som för evigt krossats, varför skulle man ej dansa
jazz?
Roligt har man nu i alla fall på balen i Åköping. Man glömmer nästan att
titta ut varandra, att bliga och undra och avundas för några fattiga
timmar. Och kan en jazz göra så mycket, så borde den ha fredspriset, vad
man nu annars må säga om den.
– – – Bakom sina brokiga slöjors vågor gömmer den också små idyller här
och där.
Där sitta två – – alldeles ensamma – – fast mitt i balsalen. Märit och
Torbjörn Haller är det, och de måste böja sig mycket nära varann för att
höra varandras ord. Och då snuddar hennes hår mot hans kind och det
musikaliska oljudet blir ljuvare än sfärernas harmoni.
Det merkantila enväldet har Märit redan för evigt stött ifrån sig. Gång
efter annan har hon avslagit en uppbjudning från det hållet.
– En lättare vrickning, försäkrar doktor Haller med spjuvern i ögat och
en så lång man måste man låtsas tro, antingen man vill eller icke.
Och så smäller musiken i på nytt och de kunna fortsätta sitt långa
samtal, som intet samtal är utan två människofåglars locktoner till
varann en lång natt, när det tinar till vår.
Den förrädiska musiken! Rätt vad det är, tystnar den tvärt och då hörs
hans röst, ensam och klar i den oväntade stillheten.
»Märit» säger den ibland och då titta de, som sitta omkring, på dem.
Ty en ungdomens fostrare säger inte ostraffat »Märit» åt vem som helst,
så någon hör det.
– – – – Men en finns, som icke längre är med i leken. Det är en flicka,
som sitter för sig själv i damernas toilettrum och som nu suttit där
flera timmar. Det är Elsa.
Att hon får vara i fred, beror på att man har så roligt där inne, så att
man till och med glömmer spegeln.
Där sitter nu Elsa framför den stora trymån och två ljus har hon tända.
Vad hon ser där inne, vet ingen, som inte blickat sig själv in i ögonen
några självrannsakans långsamma timmar. Så blek är dock ingen, som ser
bara det hon ville se därinne.
– – – – I balsalen börjar festens fackla ryka och osa i den grådaskiga
gryningsdagern, som lömskt smyger in genom gardinspringorna.
Mitt i en krets av pojkar sitter Margit halvsovande med en
skolpojksmössa på nacken och låtsas knäppa på banjo med hål på
silkesstrumpan. Då delar sig dansvågen och hennes mamma får syn på
henne.
Myndigt reser sig fru borgmästarinnan och hennes kjol har fått
våffelmönster där bak.
Därmed är balen officiellt slut.
* * * * *
När Märit lyckades tränga sig ut i kapprummet, stod Elsa redan påklädd
och hjälpte fru Älging på med pampuscherna. Först vid utgången kom hon
åt att viska till sin kamrat på Ödele:
– Jag lämnar Älgholma i morgon.
– Vad säger du, Elsa?
– Det är bäst så, du minns, vad du själv sade.
– Men, Elsa, skola vi skiljas så plötsligt?
– Pina mig inte, Märit, jag skall skriva.
– Farväl då, Elsa och lycka till.
– Lycka – – Elsa log vemodigt – – jag tror jag glömt, vad det är.
Och så slök mörkret därute Märits kamrat på slätten.
– – – – Men, o, fåvitska ungdom – därute väntade en annan, som skulle
följa henne för att se solen gå upp på Aneberg. Nästan hela balen skulle
dit och självaste borgmästarinnan skulle vara med och sanktionera det.
Och när den nya dagens sol röd och varm steg upp ur de böljande
viddernas fjärranblå, var lilla Elsa redan glömd.