Märit hade ej bedömt gamle patron alldeles orätt.
När han hörde talas om den misslyckade komplotten, blev han på allvar
ond.
– Förbannade fruntimmersgriller, röt han. Börjar hon nu igen med sina
interiörer eller vad det heter, den där nådiga frun på Älgholma, för att
förstöra grannsämjan i Ödele? Men se, det skall hon allt få se, att
gamle patron är styvare att sinka ihop, än hon att slå sönder.
– Här har aldrig varit brukligt förr att skilja på folk och folk, när
man varit inne i staden tillsammans, fortfor han älskvärt, vänd till
Märit, som hastigt svalde ett leende vid tanken på att den tvivelaktiga
vänligheten var uppriktigt menad.
Någon tid bortåt gick sedan Ödelepatron omkring som den personifierade
mystiken med strängt hopknipen mun och godmodigt plirande ögon och
gnolade på en melodi, som skulle vara Sköna Helena, ty det var det
äventyrligaste patronen visste.
– Pappa ser ut som en låst sparbössa, klagade Lillan.
Men till slut låstes bössan upp och den stora hemligheten ramlade
skramlande ut.
Det skulle bli »slädparti» per hjuldon från alla de stora gårdarna i
trakten in till Åköpings musiksällskap med supé efteråt.
– Och det skall bli en supé, det, skroderade gamle patron, ingen sån där
fruntimmerslappskojs med teblask och pytt i panna. Och ni, flickor skall
vara hedersgäster, ja, det skall ni, ta mig katten, och fru Älging skall
vara värdinna.
De följande dagarna röt och mullrade gamle patron utan uppehåll i
telefonen, excercerade med Hedvig, Märit och barnen och for hit och dit
med sin gula gigg, så dammet rök långa vägar.
Så kom då den utsatta lördagen. Med en bländande, silverblank
februarisol, som framåt kvällen mognade i rött och göt en hektisk rodnad
över Anebys branter.
På Ödele trappa stod Märit färdigklädd och väntade på vagnen. Ett
återsken av himlens rodnad steg upp på hennes kinder, när hon såg
bortemot bergets svarta branter. Hon såg så ung och vårvinterspäd ut,
där hon stod överst på den höga trappan.
Nu körde ekipaget från Älgholma dånande runt hörnet. Denna gång var det
ingen avdankad rapphöna med Jönsson på kuskbocken.
I »sjuglasvagn» sutto fru Älging och Elsa med ett osynligt svärd sig
emellan, medan patronen fin och putsad satt på baksätet med sin gråa
hatt på knäna och sitt allra mångtydigaste leende i mungiporna. På
kuskbocken tronade gamle Lindström stel och rödnäst i sitt nötta,
mörkblå livré.
Full parad alltså, om den också hade mer av begravnings- än festprägel.
– Nå, var är ynglingen Jönsson? frågade patron Svensson.
– Herr Jönsson har fått sluta på Älgholma, kom det dovt från det mäktiga
hörnet i den öppna sjuglasvagnen.
– Det var rätt åt den svinpälsen, tyckte patron Svensson med sin vanliga
uppriktighet.
Nu började det köra från alla håll och kanter och från Aneby kom Nyberg
på kuskbocken till en elegant jaktvagn. Ödele var mötesplatsen, ty det
låg i centrum.
Så ordnade sig kavalkaden med Älgholma i têten och svängde in på vägen
till staden.
Märit hade tiggt sig till den upphöjda platsen på kuskbocken, fast hon
enligt dagens paroll borde haft »platsen inuti».
Den friska luften susade och sjöng, hovarna klapprade i dans. De nakna
fälten ilade förbi – det var som om de sprungit undan solens eldsvåda.
En svag, svag doft svävade i deras spår av mylla, som tjälen långsamt
håller på att gå ur.
– Detta är alltså »livet på landet», tänkte Märit, när man är patron och
kan kommendera: »Spänn för», eller: »Kör fram bilen».
Hittills hade hon mest prövat på det från dens synpunkt, som bara har
sina egna apostlahästar att spänna för och inte äger en tumsbredd av
leran, som tjock fastnar under skorna.
Här satt hon dock som hedersgäst på nyttans och nöjets kuskbock, så
representant för den onyttiga boken hon var, och det var ju alltid
något. Så vitt hon visste, hade gamle patron aldrig förr gjort några
guvernanter till hedersgäster.
Nu rullade de in genom tullen och hälsades av alla gatpojkars jubeltjut.
Överallt öppnades fönster, skvallerspeglarna höllo på att gå upp i
lödningen och Åköpings brinnande affärsliv avstannade några minuter, som
när man hedrar en stor avliden.
Denna gång bildade Storgatans flanerande dandies en enda dubbelhäck av
krökta ryggar ända upp mot hotellet, som slog upp sina portar till en
vidöppen brodersfamn.
Portieren stod svettdrypande på huvudet i dörren. Och när patron
Svensson hjälpte Märit ned från kuskbocken, stod fröken Selma vitpudrad
i fönstret och neg som en docka i en ask.
Vid denna syn nickade flickorna hemligt samförstånd åt varandra vid
minnet av sin sista avfärd.
Nu stampade det och dånade i trappan av hundrakilospatroner och på
kvinnans rätta trestegshåll frasade det efteråt av tjockaste siden.
Även denna gång hade man ett rum reserverat, men nu var det en salong
med praktfulla trymåer i kattguld och nedkippade röda plyschmöbler. På
det stora marmorbordet framför soffan tronade en väldig silverbricka med
ångande glögg.
– Fort av med ytterkläderna nu, så få vi oss ett glas i fracken, innan
vi gå in, kommenderade patron Svensson och knuffade därpå fram
värdinnan. Som i avvisande lilas med ögon av stål och mun av granit
iskänkte den ångande drycken, som vore den dödande gift.
Med sina små ögon lämpligt fuktade höjde så gamle patron sitt glas och
pekade med ett tjockt pekfinger på de tre guvernanterna, som stodo
sammanklämda i ett hörn likt tre divansbordsgracer på en porslinsplatta.
– Mina damer och herrar – – – började patron Svensson och vred bevekande
på sin Odd Fellow-ring, som sökte han mana fram en hjälpsam ande – – –
mina högtärade damer och ni, kära bröder! På alla kalas brukas det ju,
att man tömmer ett glas för vad fransmännen kallar »apsent frens», det
vill säga dem man första gången ser mellan – – hm – – sina – – hm – –
eller andras väggar. Jag föreslår därför, att vi tömma en skål för dessa
tre unga damer, som vi för första gången ha äran se – – hm, hm, – – på
detta hotell. Det vill säga _se_ och _se_ – – _ser_, det gör man väl
alltid – – men se – – hm som _gäster_, si det är en annan sak. I
vardagslag tröska de våra ungar och vi tröska säden till deras bröd – –
– och ungefär lika litet begripa vi av varandras arbete. Men nu mötas vi
– – jaha – – som människor – – som snälla farbröder – – hör, du, Märit,
nu säjer du farbror med detsamma – – – och tanter – med en blick på fru
Älging, som stum återkastade den som från en sköld – – och små snälla
flickor, ja, riktigt snälla – – skål, skål allihop. Skål, fru värdinna!
Utan att blinka eller darra på handen tömde värdinnan giftbägaren.
Och lika högtidligt tömdes den av de tre guvernanterna som en
trolldryck, vilken med ett tag gjorde dem till fruars och hästhandlares
likar.
– Det första jag gör, när jag kommer hem, det är att lägga bort titlarna
med katten och föreslå duskål, viskade Märit, berusad av stundens
betydelse. Och kanske en smula av glöggen, som var stark. Annars borde
hon vetat, att vardagens praktik ej alltid svarar mot de festliga
skålarnas principer.
Det var väl också den heta glöggen, som steg i den bleka Elsas kinder i
en växlande, blodröd våg och ställde sig att hamra på en liten blå puls
i hennes tinning.
Längst borta i skymundan stod patron Älging. Han var den ende, som inte
skålat med dem. Men hans gråa blick brann i gnistor, som heta föllo på
Elsas hår.
Och för ett hjärta, som är förtorkat av saknad och längtan och brännande
orättvisa och förakt, kan till slut en sådan fallande gnista bli till
den allt förhärjande branden.
* * * * *
Men nu stegar patron Svensson, nöjd med sig själv och hela världen, fram
till flickorna, samlar ihop dem som en knippa hö och sticker dem
bokstavligt talat under armen.
– Nu gå vi in i balsalen, dekreterar han.
Och så tåga de i sluten trupp in i Åköpings festsal, vars döbattanger
smälla upp som underdåniga hjärtklaffar.
Den första delen av programmet, musikavdelningen, har redan börjat.
Framme vid flygeln står den nye rektor Vinberg med fötterna utåt och
hakan lyriskt i höjden och blundar över Irmelin Rose, som ännu är ung
och skön i Åköping.
Men hur det är, måtte han ha genomskinliga ögonlock, ty vid de viktiga
patronernas golvgungande inmarsch, avbryter han sig mitt i ett nordiskt
blont c med en vördsam bugning åt dörrhållet. Ty han har Nybergs äldste
son i femman och vill man in i landstinget, får man svänga sig.
Och den nye rektorn var hela Åköpings gullgosse, ty han var en mästare i
att stöpa moderna mönsterpojkar dussinvis. Alla mammors ögon tårades vid
tanken på den snälle, fine, _förstående_ rektor Vinberg, som så väl
uppfattade deras barns ömtåliga psyken.
Hade han inte tagit matematiken från den »hårde» doktor Almkvist, som
sagt åt borgmästarens lymmelaktiga Kalle, att han inte skulle tro, att
han fick vara hur som helst för att han var son till sin pappa? Och för
adjunkt Vinge hade han sänkt tjänstgöringsbetyget, ty hans egen son hade
så svårt för geografi.
Ej att undra på, om alla kvinnoögon i salen tårades, då rektor Vinberg
ånyo smekte fram sin Irmelin i sirapssötaste glissando.
Nu kommer pausen och Ödelekotteriet bänkar sig efter ena kortväggen,
fast den redan förut är upptagen av några hantverkare och deras damer.
Men när få inte så många förenade hästkrafter god plats i samhällets
festsal?
Nu följer andra numret. Stadsfiskalens bleka, finniga son, som är på
bank, på fiol. Wieniawskys »Humoresk», vilken dock blir mera omedvetet
än medvetet humoristisk, ity att nervositeten huvudsakligen får sköta om
nyanseringen. Ett rosenfärgat vemod har redan förut lämpligen anbragts
med ett glas punsch bakom kulisserna.
Då de hjärtslitande dubbeltonerna ta vid, börjar också Märit få salen
klar för sig.
I fonden stadens nobless som grupperad efter en gammal tavla av
saligheten, med de förnämsta närmast tronen, hoc est borgmästarinnans
stol, ty staden är ju ej residensstad.
Åköpings festsal var ännu fullkomligt bibehållen som den varit under den
gamla »goda» tiden. Noblessen sitter alltså ännu mjukt försoffad i
knottrigt mönstrade åttiotalsemmor och deras aktade huvuden vila på
bländande vita antimakasser.
Och till unge Höks förtvivlade göktoner klirrar ett svagt ackompanjemang
av oldmammornas strumpstickor.
Mitt emot tronar den undre världen på långsoffa. Och drottning i deras
rike är manikuristen, fröken Oxid, som under sin lingula kalufs med
svarta ögon skarpt möter fru borgmästarinnans lorgnett.
Herre gud, man kunde dock inte alldeles stänga konstens dörrar för
människor, om vilka man anständigtvis inte visste mer, än att ingen vet,
vad de leva av! Ty, att man kunde leva av att peta naglarna på folk – –
i Åköping – – det skulle man inte säga borgmästarinnan, som varit i
Paris!
På resten av långbänken sitter den enklare handelssocieteten och låter
sig bländas av återskenet från stadens renaste guld. Då och då lista sig
försiktiga blickar bort till fröken Oxid, som då man genom sotat glas
bekikar en solförmörkelse.
Andra långbänken upptages helt och hållet av den nya tiden i läckert
ljusa futuristfärger. Mest skolungdom, ty all annan ungdom lämnar
fortast möjligt Åköping.
Långa räklar till skolpojkar med uppåtstruket och vattenkammat hår och
flickor med en viss piff och stil över sig. Det kommer modejournaler
till Åköping också, det skall ingen tro annat.
– – – Nu är den obligatoriska själsodlingen slut och musiken spelar upp
till dans.
Här börjar man än som i gamla tider med en ståtlig promenadpolonäs. Ty
ingen rättrådig Åköpingsbo kan tänka att beträda ett golv, som
borgmästarinnan först icke trått med sin fot.
På lagom avstånd från polonäsens huvud tågar Märit med gamle patron, som
genom oförmodade hopp och sprattlingar med benen tror sig bidra till den
spirande glädjen. En bit före skrider fru Älging med häradsskrivaren och
Nyberg med Elsa, medan Älging är spårlöst försvunnen. Längre nedåt
svansen hoppar Johansson med Hedvig i citrongult.
I en dörr hinner Märit uppfatta ett ansikte, som hon väntat på, dyka upp
och åter försvinna.
Med polonäsen är den officiella delen av dansen slut och musiken stämmer
i med en foxtrot, sedan den läskat sig med punsch bakom lagerträden.
Det blir oro i den nya tiden. Det böljar av skärt och blått och vitt och
flickögonen börja glittra av förväntan.
I Åköping liksom i alla andra småstäder hade naturligtvis en brinnande
kamp utspunnit sig om de moderna danserna, när dessa först uppträdde i
onesteppens vaggande och klivande. Så långt som till twostep hade man
utan tvekan gått med. Men sedan blev det stopp.
– _Min_ flicka skall aldrig dansa negerdanser, så länge min hand har
något att säga till om i staden, förklarade borgmästarinnan och därmed
var förbudet lag.
Och så hoppade man vemodigt på i twostep efter de mest lockande
onestep-låtar, tills en dag borgmästarinnans Margit fann det förlösande
ordet. Hon viskade det i örat på flickan bredvid och det gick vidare som
en susning i en blomsterrabatt. Det var på en bal hos borgmästarens, som
med sin uppvaktning satt och bildade kungafamilj på stolar i
dörröppningen. Så här ljöd lilla Margits viskning:
– Dansa ni bara onestep – – pappa och mamma – särskilt mamma – äro så
omusikaliska, att dom inte för sitt liv kan skilja en step från en
hambo!
Och så dansade man bara på. Och gjorde så än i denna dag, när steppen
äntligen blivit tillåten, med foxtrot och shimmy.
– När allt kommer omkring, är ju den där steppen inte så ryslig ändå,
bara den dansas väl, erkände borgmästarinnan, när hennes Margit svävade
förbi i en utsökt tango med många turer.
– – – Då blir Märit avbruten i sina funderingar. Framför henne står
Torbjörn Faller i högtidsdräkt. Lång, ståtlig, med det vackra huvudet
lugnt lyftat.
Slut med kastväsen och småstadsrang! Hans rang, den står tecknad på den
höga pannans viljeknutar.
– Får jag lov till en timmes angenäm konversation? frågar han och
skälmen lyser i ögonen.
– Dansar inte doktor Haller tango, frågar Märit i samma ton.
– Nej, längre än till boston följa mina gammalmodiga ben inte med. Och
det är ju utmärkt, så få vi prata i stället för att gymnastisera. Så
vida ingen annan – – –
Och han kastar en misstänkt blick åt det kommersiella hållet, där det
alltjämt blixtrar av lillfingersringar.
Någon annan – – fanns det någon annan i hela rummet? Inte såg Märit till
någon åtminstone.
Jo, där kommo två. I tangons hetsande entoniga kretsjakt kommo de och
gledo plötsligt fram ur den stora, brokigt klumpiga hopen som två svanor
ur ändernas flock.
Det var galne Älging och Elsa och de fäste med ens allas blickar på sig
som vassa knappnålar.
Det var nu länge sedan Älging gett skvallret något att syssla med och så
kom han plötsligt med en riktig godbit. Dansade man månne på det sättet,
när man var familjefar med tre barn och femtio kor? Nej, då nöjde man
sig med de äldres française och gubbarnas vira i klubbrummen.
Och fru borgmästarinnan fann äntligen uttryck för den allmänna
indignationen, då hon majestätiskt och demonstrativt seglade över salen
till fru Älgings sida, fattade hennes hand och kallade henne »Min kära
Laura», varpå hon började tala om syndens lön och det tilltagande
sedeförfallet på ett så finkänsligt sätt, att det skulle förmått
genombryta varje pansar, utom fru Älgings, ty det var av fruset salt.
Kanske var det av frusna tårar – – vem vet?
Men över det stora golvet flyger galne Älging efter en musik, som ej
alltid går i takt med den sömniga orkestern. Han vet knappt, vem det är
han dansar med. Galne Älging är ung på nytt och i sina armar håller han
allt, som är vekt och blont och mjukt och som svikit och förrått honom.
Men den vars unga pulsar ge dansen rytm, hon tycker sig med ens i
förfäran veta, vem det är hon dansar med. Det är visst den man inte
nämner och han tar henne fatt och virvlar henne runt och slår på trumma
med bockfot, tills något okänt vilt och svagt stiger upp inom henne och
hon vill falla, falla.
Men hon har själv tagit de förtrollade skorna på och dansa måste hon,
dansa och dansa, fast på knivseggar och svärd. Och ingen barmhärtig hand
rycker henne loss, men runt väggarna sitta gastar och troll och grina åt
hennes förtvivlan.
Den som sig i dansen ger, måste dansen tåla, ropa de eller är det hennes
virvlande blod, som skriker så?
Någon trycker henne kvävande intill sig – – en hand vilar som en
brännhet järnklo på hennes och alltjämt dansar hon, dansar.
– – – Men, se, flickan håller ju på att svimma, säger Torbjörn Haller
häftigt till Märit.
– Men – – –
– Är hon er vän?
– Ja.
– Hon tycks behöva en vän nu.
Då går Märit genom de dansandes led, knuffad och begapad – – fram till
Elsa och tar henne lätt i armen.
Och flickan vaknar som ur en dröm, vacklar och griper tag i hennes hand
som i ett halmstrå.
Ursinnig stirrar galne Älging på den förmätna flickan. Visste hon då
inte, vad det ville säga, att ställa sig i vägen för honom, då han var
ung som i dag? Vilda minnen av forna dagars upptåg flyga genom hans
upphetsade hjärna. Kakelugnen i salen bär ännu spår efter den
skjuttävlan, som han haft med unga officerare här, den dagen det sista
bröllopet hölls på Ödele. Det kunde kanske blivit mer än en skjuttävlan,
om ej värden gripit in. Saken tystades ner som så mycket annat – ty på
den tiden var Älging en rik karl.
– Jaså, är tavlan med skyddsängeln färdig nu, viskar han mellan
sammanbitna tänder. De två barnen vid kanten av bråddjupet – – och så
ni.
– Ja, det var er jag borde tagit i armen, säger Märit lika tyst. Elsa
håller ju på att svimma, ser väl patron.
Då ser han bestört ned på flickan, som hänger vit och bruten mot hans
arm. Är det ej sin egen ungdom han håller där, vissnad i hans famn. Usel
kan galne Älging vara, men så usel är han inte, att han skändar sin egen
ungdom!
Utan ett ord släpper han flickan ur sina armar och Märit följer henne ut
i hallen. Med tomma ögon ser Älging efter dem men vänder så på klacken
och går inåt klubbrummen, till de giftiga dryckernas glömska.
Och tangons vågor slå åter ihop kring den tomma platsen, där de stått.
* * * * *
Därute söker Elsa oupphörligt tala, men tungan häftar torr vid hennes
gom.
– Säg ingenting, Elsa, lugnar henne Märit. Kom nu in och se på dansen
med oss!
– Nej, nej – – inte dit in mer.
– Du måste – – för människornas skull. Vad har hänt? Ingenting. Du
dansade och höll på att svimma av värmen. Kom bara in med mig igen,
annars göra de det till något märkvärdigt.
– Det _var_ märkvärdigt! Det var något, som tog makten av mig – för
första gången.
– Det kan väl hända, men du får inte göra det märkvärdigare än det var.
Se så, kom nu bara.
– Men dansa kan jag ej.
– Det behöver du inte – – bara visa dig.
Med halvt våld lyckas hon till slut få henne med sig in i salen igen.
Men i dörren blixtrar en salva emot henne av många skadeglada ögons
pilar. Det lilla intermessot har inte gått opåaktat förbi, fast man inte
riktigt fattar dess betydelse. Men det skulle man inte komma och säga
borgmästarinnan, som varit i Paris, att någon anständig flicka utan
vidare höll på att svimma i armarna på en sådan ökänd kvinnoförförare –
– – efter en sådan dans.
Förvirrad lyfter Elsa sin lilla hand mot hjärtat, där sitta pilarna
darrande fast. Hela salens blickar hänga fastnaglade vid henne, tycker
hon.