Älskade, minns du när du kom hem igen, översköljd av saltvatten, med ditt
ansikte ännu stenstelt av spänd beslutsamhet, med hundra överståndna dödar
i din blick.
Minns du då mina armar om din oljerock, mitt överlyckliga hjärta, som slog
mot ditt bröst, svällande av stolthet över dig, min segrare -- hela mitt
älskande, jublande, omfamnande jag, som längtade att undfå dig.
Stilla och stolt med varje atom av min kropp och min själ tog jag mot din
kraft. Hur saligt kände jag icke då var del i det eviga kretsloppet; hur
lycklig sträckte jag mig icke liksom ut i mörkret mot alla de liv, vilka
skulle tändas av den gnista vi tänt denna styrkans och lidelsens natt efter
en seger över döden.
Ty även jag hade ju besegrat den.
Jag minns, när jag slog armarna om dig och drog upp ditt huvud att vila mot
min axel -- hur du viskade då - »Käraste, vad du är förändrad nu -- du är
ju som en moder, så öm och stilla och stark.»
Men jag var ju ock en moder då. Genom dig var jag bliven en livgiverska --
genom dig kunde jag nu älska det kommande, fick jag samband med det gångna
-- knöt jag hop min brustna kedja till en hel vid dem bägge -- såg dem
försvinna in i oändligheten framför och bakom mig -- älskade oändligheten
-- älskade genom alla de mörka öknarnas övermänskliga ångest med en moders
modiga kärlek.
Älskade, genom dig icke blott är utan blir jag -- genom dig är jag odödlig,
som du genom mig -- oövervinneliga äro vi -- föräldrar -- vilka leva tusen
liv från släkte till släkte.
Älskade, höves det oss icke att vara modiga, stolta och stilla då -- att
vara tåliga och ge tröst -- vad som än sedan blir av det vi kallat oss
själva -- att älska, älska och dö?
Kom och hjälp mig med det! Kom och låt mig trösta dig! Var icke så vilt
förtvivlad, anklaga dig icke så -- anklaga då hellre livet, som ville vår
kärlek -- ville liv.
Men varför anklaga -- varför icke le och tiga?
Du skall icke sörja. Du kan inte ana vad jag redan älskar det dyrbara,
lilla liv jag bär -- vad jag gärna dör för det -- för ditt barn, min egen,
käre hjältes barn, som skall växa till en hjälte -- en man eller kvinna,
modig, som du, tålig, som jag -- men större än vi bägge.
Käre, i det barnet äga vi ju varandra genom tiderna.
Käre, i det barnet skall jag alltid älska dig.
Kom det ihåg -- jag skall alltid, alltid älska dig!
_Miriam._
*
Strax efter sedan han fått detta brev kom han till henne för att vara hos
henne den sista tiden.
Hans hustru hotade visserligen att kasta sig i sjön om han reste och
Miriams moder att lämna sin dotter om han kom, emedan hon kände att hon
icke kunde uthärda hans åsyn. Men han brydde sig icke om det -- han anade
-- begrep det instinktlikt -- att då döden bara kom tillräckligt nära
skulle den stilla de bägge kvinnornas vrede, som den stillar allt. I dess
skygd skulle hans kära och han få en fristad -- utanför den måste de andra
stanna och bävande känna att i dessa gränstrakter upphörde livets lagar att
gälla -- att här kunde ingenting hända, som var av vikt för det.
Därför att en döende varken har rätt eller orätt, emedan han så snart skall
vara bortom bägge delarna -- emedan han har så liten tid på sig att det gör
allting likgiltigt.
Det skulle de nog omsider förstå och lämna dem i ro.
Och han fick rätt.
Ju närmare Miriams stund kom, desto tystare och fridfullare blev det kring
henne och honom -- desto längre avståndet från de levandes värld, där den
larmade vidare. De voro ju ännu kvar i den, de talade och handlade, men
alltid liksom mycket långt borta från sig själva, utan att något av allt
det de själva och andra sade eller gjorde kunde störa den vita tystnad, i
vilken de voro som inlåsta tillsammans. Därinne levde de sitt verkliga liv
i ett trofast och vemodigt kamratskap -- den ene, som skulle leva,
hjälpande den andra, som icke skulle göra det, vaktande på varje hennes
minsta tanke och känsla, oavlåtligt strävande att komma henne så nära som
möjligt.
*
Ty han förstod att ett stort svalg dock var befäst mellan den plats mitt
uppe i livsvirveln, vilken snart väntade honom tillbaka, och det öde rum,
varifrån hon inom kort skulle följa ut med tidvattnet, som strömmar ur
livet. Han begrep att hennes hjärta måste trotsa mörka vidder för att nå
hans. Han kände att hon icke ens invid det alltid kunde glömma dem -- att
hon ständigt hade avskedet för ögonen, likt en långväga resenär, vilken
icke får stanna längre än till gryningen och därför ber tusen farväl genom
hela den sorgsna natten.
Allt vad hon tänkte och sade var ett underförstått farväl -- hela den
återstående, lilla tiden var ett enda sådant farväl -- på avstånd, ty komma
honom riktigt nära kunde hon ju icke. Hennes liv gick redan bakåt -- hon
fördes snabbt utför floden och såg honom avlägsnas allt mer och mer.
Men genom ödsligheten vinkade hon modigt åt honom -- O, du min kamrat i
fjärran, tycktes hon säga -- ensam är även du, ensam skall också du en gång
följa ut med den snabba strömmen utan mål -- ensamma äro vi och rymden är
så vid och mörk -- allt är farväl -- för evigt farväl -- i ett stort och
stilla vemod utan gräns och hjälp...
Men hon kunde bära det. Allt klarare blev det med var dag inom henne. Det
var som såg hon i den ljusnande gryningen till dödens bleka dag allt bättre
och bättre alltings rätta proportioner.
Det lilla i livet krympte hop, tills det blev så litet att hon icke kunde
uppfatta det. Även det stora avlägsnade sig. Allt blev så vitt och högt, så
tyst och stilla i den isande ro, som vaggade henne allt djupare in i sin
kalla och stolta vila.
I den hörde hon åter -- som i stormnatten på klippan -- blott livsflodens
sus genom tiderna -- såg i djupet dess hastigt rinnande fåra, vari eonerna
föllo likt brådskande droppar.
Likgiltigt anade hon i den -- för smått för att synas -- sitt eget
ofattligt tillfälliga liv.
Och det tröstade henne -- med en underligt sval och avlägsen tröst -- att
alltet var så stort och hennes liv så litet.
En sekund och det hade susat förbi och all verklighet det haft var
helhetens, som det tillhört.
Men helheten varade.
Vad mer om då det försvann? Vad se'n huru det då varit -- om soligt eller
stormigt, om kort eller långt?
Blott det varit helheten värdigt.
Blott det stolt underordnat sig den, likt en del, vilken, hur liten den än
är, dock, genom att vara i det hela, bär ansvar för allt.
-- »O, min själ,» skrev hon en gång under denna tid på ett av bladen i en
för henne mycket kär bok. -- »O, min själ, var då icke så lik en inbilsk
slav, vilken knotande och klagande måste tvingas in i oket. O, min själ, en
dödsdömd gladiator lik, hälsa frimodigt Cesar, giv honom villigt det honom
tillhörer. Blott så blir du Cesars like och det du ger en gåva och icke en
träls tribut.
Blott så blir du icke längre ödets offer utan ödet själv.
Därför att du icke längre är en motspänstig del utan en villig. Och alltså
icke längre en del utan helheten själv.
Om lycklig eller olycklig, om levande eller död»...
*
Detta hade hon till slut kunnat säga sig själv och menat det -- tröstat och
lugnat sig själv med det, då dödens fasa ännu ibland kommit över henne och
hon mitt på stora, ljusa dagen varit färdig att ropa av skräck över det
ofattliga i att nu vara och snart icke längre finnas till.
Men hon visste ju nu att allt djupast inne dock var harmoni -- en väldig,
vild och vemodig enhet av styrka. Hon ville icke störa den med sin svaghet.
Hon ville försöka uthärda den.
Och hon gjorde det också. Men vad det kostade henne, det fick icke ens han
någonsin veta. Hur mycken ensam, undrande smärta hon innan dess måste
genomlida, det förrådde hon aldrig med ett ord.
Det var ju heller ingenting att tala om, sade hon sig -- det skulle ju
snart alltsammans vara över -- som hon själv.
Ja, underligt var det att ha levat, underligt att dö...
Livet var stort, döden också -- men större än sitt liv var dock människan,
större än sin död också -- det enda mått varmed hon kunde mätas var
Evighet.
Evighet -- det ordet ekade nu inom henne dag som natt -- Evighet --
Evighet...
-- Vad du är tyst, käraste, vad tänker du på? kunde Erik Utbult ofta fråga,
då de sutto tillsammans och hon tegat i timtal.
-- Evighet -- -- susade det inom henne -- ack, kunde någon, som skulle
leva, förstå hur osägbart det ordet var -- hur osägbart det gjorde allt
inom en!
-- Säg, käraste, vad är det? frågade han -- i vemodig ängslan att icke få
veta allt.
Hon kunde ju icke svara. Men hon lade sitt lilla, mörka huvud mot hans
bröst och smög sig stilla intill honom.
Ännu en gång, ännu en liten tid, slogo deras hjärtan tillsammans, tego de
sin gemensamma, bävande tystnad på djup, dit ord, likt alltför korta
lodlinor, icke nådde -- djupet för det hemlighetsfulla, ogripbara, som
skiljer varelse från varelse -- djupet, där den okända grunden ligger --
den okända skiljemuren står.
Tysta, bleka, men liksom icke av sorg och ångest utan av en högtidlig
välsignande ömhet, genomlevde de de sista veckorna.
Det var deras kärleks skönaste tid.
Icke ens i de första, berusande sekunderna av igenkännande, då de trott att
de icke längre voro två utan en, hade de varit så införlivade med varandra.
Nu visste de bättre -- visste att människor måste leva var för sig i ensamt
ansvar och dö i ännu ensammare.
Men nu älskade de också bättre, ty nu älskade de, likt två sorgset modiga
stridskamrater, varandras ansvar -- älskade stolt och stilla i varandra
släktet, livet, alltet.
Och det var som om skiljemuren slutligen smällt ner litet för deras
okuvliga, blinda kärlek, som om slöjan blivit mindre tät. Ofta under de
sista dagarna tyckte han sig hos sin kära se det ansikte, som var hennes
rätta -- det, som döden skulle skåda men aldrig någon människa sett.
Han älskade det och älskade därmed allt det eviga i henne och i sig själv
-- allt det, vilket mitt i det förgängligas ängslan med stjärnlikt lugn
avbidade döden och som skulle överleva den.
*
Han satt vid hennes säng. Bredvid satt hennes mor och höll hårt fast hans
hand. Hon hade glömt allt annat än att de bägge älskade samma döende -- hon
slöt sig intill honom, likt ett darrande barn.
Långt borta kommo och gingo andra människor -- alla väntade -- ingen
talade.
Hon var sanslös och läkarna trodde icke att hon någonsin skulle vakna mer.
Men vid tiotiden på kvällen slog hon upp ögonen och talade till allas
förvåning klart och lugnt -- Barnet -- låt mig få se barnet -- -- viskade
hon.
Men barnet hade nyss dött -- skulle aldrig ha kunnat leva. Hennes mor
störtade ut ur rummet -- i den tystnad som nu föll kunde de höra henne
brista i gråt därute, snyftande i långa, pinande strupljud.
Sjuksköterskan stängde genast dörren, men Miriam hade redan hört det.
Hon förstod visst. Hon försökte resa sig.
-- Barnet! stammade hon med ångestfullt vidgade ögon -- Barnet!
De vågade inte annat än lyda henne. Sköterskan lyfte upp det från den bädd,
på vilken det ännu låg, och bar fram det till henne.
I en lång, tyst minut, under vilken alla i rummet höllo andan, tills deras
blod susade, mötte de varandra -- den döende modern och det döda barnet --
ansikte mot ansikte.
Ljusskenet föll klart på bägges -- på Miriams, vars läppar och ögon slöto
sig som för ett slag för att därpå öppnas igen, dödsstela och vita -- på
barnets, vars sällsamt orörliga, små drag voro liksom skulpterade i hårt,
mörkt trä.
Där sköterskan höll upp det i luften liknade det en underligt gåtfull och
uråldrig liten avgudabild. Ett ljus fladdrade till bredvid det och
reflekterades blänkande i dess stora, svarta, oändligt tomma och visa ögon
utan blick. Dess små, blåa läppar voro lätt skilda -- det såg ut, som log
det åt sin egen gåta -- ett allvarligt och stenhårt löje. Miriam såg på
det, tills en svag reflex förstenade även hennes ansikte. Det var som om de
frågat och svarat varandra i hemlighetsfullt samförstånd -- underligt och
outhärdligt lika varandra i detta ögonblick.
Då splittrades tystnaden i otaliga skärvor av en mans hårda och hesa
snyftningar.
Erik Utbult föll på knä -- fram ur dunklet där han suttit och in i ljuset
vid hennes händer, som stelt lågo på hennes bröst.
Han grep dem och tryckte dem mot sina ögon och sin mun för att dämpa sin
gråt -- hon hörde den dock och flyttade ögonen från barnet till honom,
långsamt och liksom drömmande.
Nu var det de som sågo på varandra.
-- Det är så stort -- för stort för att förstå -- vi måste tåla det --
stammade hon plötsligt.
Ingen mer än han förstod vad hon menade.
Han svarade henne med ögonen -- de sågo på varandra, tigande sin sista
tystnad tillsammans.
Modern hade kommit in igen, stod, skakande av gråt, och höll sig fast i
sänggaveln men vågade sig icke fram och störa dem.
Ingen vågade det -- döden var helt nära nu -- allt hade fått sina rätta
mått -- hade trätt fram ur vardagstillvarons döljande hölje av illusioner
och uppenbarat sin storhet, så väldig och rättfärdig, att de för ett
ögonblick blivit tvungna att förstå -- att darrande och vördnadsfulla vända
sig bort från den oförgängliga lidelses förgängliga offer, som här togo det
eviga avskedet av varandra.
Med hopbitna tänder lutade han sig fram och kysste henne för sista gången.
Och med hans läppar på sina samlade hon sina yttersta krafter och borrade
sina ögon in i hans blick.
De vidgade sig, de lyste, tysta och ensamma, ur de okända viddernas mörker.
Tätt intill honom och dock så långt borta ropade de stumma ett darrande,
stolt och hjälplöst farväl och gledo så bort... Han kände henne liksom
stelna under sig -- draga sig tillbaka för att kämpa den sista kampen, den
ingen kunde hjälpa henne med -- försvinna ut i det stora fjärran -- ensam
-- gåtfull -- oåtkomlig -- död.