Skarpa eggar gingo genom hennes hjärta. -- Ack, hon hade icke kunnat --
icke med den rätta kärleken -- den, som skulle fått henne att glömma sitt
eget hårda öde för att genom hinder och galler le in i döden mot kamraten i
hans. Ack, till det hade hennes stora kärlek varit för liten!
Hon sprang upp och slog ut armarna mot havet och stammade ur sitt överfulla
hjärta: -- Älskade, kom igen, älskade, så att jag får älska dig mer! O, kom
igen! Kom igen!
Med ögonen spända av ångest försökte hon genomtränga dunklet. -- Var fanns
han, hennes älskade, som icke klagade, blott lydde -- lydde kanske till
döds just nu!
O, nej, nej! Kom igen! bad och besvor hon ut i mörkret.
Kom då aldrig fyrens ljus!
Men då det äntligen lyste fram kunde hon ändå ingenting se -- varsnade
blott vita virvlar, som överallt därute sprängde sönder det svarta dunklet,
likt rämnor in i det okändas fasa.
Utom sig av spänning ansträngde hon sina värkande ögon -- men det var
lönlöst. Ack, om hon blott haft en kikare! Men kom i detsamma ihåg att hon
sett en stå nere i Erik Utbults rum och störtade i nästa minut bort över
klipporna. Hastigt fann hon den och ilade tillbaka, hittade en skyddad
plats bakom ett stort block och fick kikaren upp till ögonen, just som
fyrskenet på nytt kom sopande.
Darrande förde hon den fram och tillbaka inom ljusradien. Och skrek till.
Ty hon hade sett båten dyka upp i den -- en liten, svart punkt långt ute i
allt det gråa svallet. Den höll rakt ner mot vraket -- en ännu mindre punkt
ändå längre bort. Hon tog stöd mot klippan och följde med varje nerv spänd
dess drömlika färd. I en ormande zigzag-linje gick den genom ett sällsamt,
ljust virrvarr, som hon först trodde vara vrakdelar men sedan fann vara
timmer från vrakets last. I de korta ljusglimtarna kunde hon se hur den
stora, tunga båten dansade och hoppade, likt en liten boll, bland allt det
hopgyttrade träet, vaksamt och smidigt försökande undvika dess stötar så
mycket som möjligt. Hon skrattade stolt till -- det var nog han, som satt
till rors därute -- så kallblodigt kunde blott han sköta det varpå allas
liv berodde.
Så fällde regnbyarna sitt förhänge av ogenomträngligt mörker över
vågstycket igen. Allt blev blint omkring henne i några yrande minuter. I
den svarta och bländande virveln hörde hon blott stormens ihåliga dån och
strävade att hålla sig fast intill klippan för att icke bli kastad ned i
djupet. Men därpå kom fyrens breda ljussvärd farande genom den stillnande
luften, klöv mörkret och grånade allt. Åter kunde hon urskilja något och se
att lotsbåten med några meter minskat avståndet mellan sig och vraket. En
gång var den plötsligt försvunnen och hennes hjärta stod stilla av fasa en
sekund, men så syntes den igen -- med alla segel uppe. Den hade
synbarligen, för att sätta dem, varit nere i lä om skäret, vilket skymtade
där i norr.
Nu skulle alltså arbetet begynna.
Spänt väntade hon på nästa ljusminut -- och på nästa och nästa -- stod där
och höll vakt på dem, med kikaren oavlåtligt för ögonen, färdig att fånga
upp den sällsamt drömlika syn, vilken i de snabba glimtarna dök upp inom
kikareglaset.
Inne i dess lilla rundel kom och försvann lotsbåten därute i fjärran,
seglande bidevind för styrbords halsar, så att sjöarna röko om den. De
reste sig tvärbrant och föllo över den, likt skyfall. Ibland såg hon icke
båten på ett par minuter och höll andan med sammanbitna tänder -- det
tycktes omöjligt att den skulle kunna resa sig igen. Men så småningom kom
den dock upp i lä om vraket och hon såg, i en glimt mellan två väldiga
sjöar, hur en liten roddbåt sattes ut och folk gingo i den. Så släppte
roddbåten och lotskuttern gav sig i väg utåt sjön igen -- för att icke vara
i vägen -- förrän i det rätta ögonblicket. Då kom den vinande tillbaka och
lade sig att passa på ekan, där den full av folk kom från vraket, ridande
på vågorna, så högt ibland att halva botten syntes.
I nästa sekund hade lotskuttern fångat upp dess last av räddade och släppt
av den igen. Det var som om den stora båten spelat boll med den lilla,
tyckte hon. Det hela gick så fort att hon knappast hunnit uppfatta det,
innan hon fick se ekan, tom, så när som på två roddare, taga sats för att
följa med en stor våg så nära som möjligt intill vraket och lotskuttern
långt ute i sjön, beredande sig på nästa kast.
Och så höll det på -- i en darrande evighet, tyckte hon -- tiden hade
stannat och stod och skälvde, som i en hemsk och sällsam dröm, i vilken hon
oupphörligt tänkte: Nej, nu går det galet! Nu brister allt i tusen bitar!
Men i nästa minut såg hon faran glida bort -- besegrad -- och en ny komma
-- och glida bort även den -- lämnande allt lika oberört och henne själv
lika litet förvånad över vad som än hände, som man är i drömmen -- lika
ångestfullt lugn, klar och kallt glad.
Allt plånades så småningom ut -- begreppen liv och död och fara -- allt.
Kvar var blott kampen och den hade alltid varit, tycktes det henne, där hon
stel av köld hakade sig fast invid klippan och vaktade på dess utgång.
Mörker och ljus kommo och försvunno -- växelvis flämtande över striden --
alltjämt varade den.
Så kom en by, svartare och hårdare än någon av de föregående men gick helt
snart över igen. Hennes kikare flög åter till ögonen -- ett ögonblick, och
hon grep tag i stenen med vitnande knogar. Ty hon hade sett att stormbyn
drivit lotsbåten alldeles upp under vraket -- i nästa minut skulle dess
bräckta stormast, vilken hängde ut över sidan, kantra den och allt vara
slut.
Hon slöt ögonen. Men då hon darrande öppnade dem igen trodde hon knappt vad
de sade henne -- att lotsbåten, som genom ett under, gått klar, och nu med
bottenrevade segel stävade in mot Kalvsund i den strykande stormen.
Hon nästan föll ned på klippan.
Det var över -- allt var räddat -- allt var väl.
-- Tack, snyftade hon -- O, tack -- tack -- -- --