I denna runo uppträder först brudens moder med erinran till sin dotter,
att hon nu för alltid kommer att lemna sitt barndomshem. Derpå omnämner
bruden, huru det djupt griper hennes sinne, när hon nu tänker på den
snart skeende skilsmessan och säger, att hon förut ej kunnat ens ana,
att det skulle blifva så påkostande. Hennes bekanta komma och göra
afskedsstunden ännu svårare derigenom, att de erinra henne om mången
svärdotters nog hårda öde i sitt nya hem, samt huru, när hon härnäst
besöker fadershemmet, det kunde hända, att hon ej mer träffade der
någon fader, moder eller annan anförvandt i lifvet. När de derigenom
fått henne att gråta rätt på allvar, uppträder åter någon, som bjuder
till att trösta henne, ber henne kasta sitt öga på den ståtliga
brudgumen och beskrifver hans goda egenskaper och den välmåga, i hans
hus väntar henne.