Och det blev ett ögonblick fullständigt tyst. Endast prästen mumlade en
varning. Han tog henne sakta i armen. Men hon gjorde sig lös, steg
längre fram på trappan och ropade:
Nej! Det ska inte gå något bud till länsman. Och ni ska ögonblickligen
släppa herr Brut. Han har inte gjort något ont.
Nu fick hon svar i ett sorl, som var alltför mångstämmigt för att kunna
tydas. Folkhopen på gårdsplanen uppgick nu till halvtannat hundratal,
män och kvinnor. Arbetarbarackerna på myren och de små stugorna runtom
på Larsbos ägor stodo tomma. Förhållandet mellan fru Janselius och
förvaltaren, som till denna dag förblivit hennes anförvanter obekant,
hade sedan ett par veckor tillbaka samlat det allmänna intresset på
Larsbo. Det var en kärleksroman och den eldade alla sinnen. Åttioåriga
gubbar följde den med samma spänning som sjuttonåriga ungmör. Socialt
intresserade torvupptagare funno i historien belägg för vissa teorier
beträffande överklassens hemliga laster. Spillebodaren och hans
anhängare behandlade den efter sina metoder utan att historien därigenom
förlorade i saft och pikanteri. Det tomma begreppet hennes nåd eller
gårdens fru hade blivit en liten kvinna som envar kunde släppa in i sin
hjärtekammare och behandla efter sin smak. Och plötsligt hade historien
kryddats med en kraftig dos tragik. En fattig flickstackare hade
upptäckt det brottsliga förhållandet och upptäckten hade kostat henne
livet. På ett eller annat sätt. Endera hade Brut skrämt henne till att
begå självmord. Det var fröken Alexanders version och den delades av
hennes bekanta bland gårdsfolket. Eller också hade han rent av röjt
henne ur vägen. Torvupptagarna, som haft tillfälle att beundra
förvaltarens ovanliga styrka, voro böjda för denna åsikt. De visste av
egen erfarenhet, att han hade ett uppbrusande lynne. De hade sett honom
orolig och mot vanan försagd. Skallgången och husundersökningen på
Spilleboda och i barackerna togo de för en fint. Själva skallgången med
dess fruktlösa spänning hade hetsat upp dem. Männen, som höllo honom
mellan sina händer, kände den starka kroppen skälva. Det retade dem och
ingenting retar män så som mäns fruktan. I flock är svaghet en dödssynd.
Trängseln, hettade, knuffarna eggade. De främsta i hopen voro tätt
intill trappan och Brut och hans väktare knappt tio steg därifrån. De
kunde inte längre fördraga att känna hans kropp oskadd. De ville slå
honom inför hans medbrottsling; däri låg rättvisa och dessutom en
särskild njutning. Ett slag föll och ännu ett. Vid det första rådde
tystnad, vid det andra gav hopen till ett tjut, som om var och en
träffats av slaget. Men nu sprängdes leden, som skilde fången från
trappan, av förmannens spadstora nävar. I en handvändning hade han ryckt
lös förvaltaren och dragit honom med sig upp på trappan.
Vad är det för djävla dumheter! röt han. Är ni folk eller fä? Ska ni slå
ihjäl karn, innan ni vet, om flickan är död? Hon sitter kanske på
skorsten, och skrattar åt oss. När det är kvinnfolk med i spelet kan man
vara säker på en sak: att bli lurad!
* * * * *
I förstugan bakom porten stodo flickorna Willman, lyssnade huttrande och
skälvande, ur stånd att längre diskutera de olika sätt, på vilka en
liten kärlekshistoria kan avvecklas med grace eller med storhet. I
salen satt generalagenten med tante Sara i famn, tilltäppande hennes
öron med händerna. Fröken Alexander lyssnade vid ett fönster,
triumferande och olycksbådande men själv lyckligare än om hon bevistat
en begravning. I ett annat fönster hängde Brita och Ludwig. Och Brita
viskade mellan, klapprande tänder:
De kommer att slå ihjäl dem båda två! Gode Gud, om det går bra ska jag
aldrig kyssas mer!
Plötsligt utbrast Ludwig:
Kors i jissi namn!
Och drog sig tillbaka in i rummet. Han stirrade på Brita med vitt
uppspärrade ögon, han mumlade:
Hundra mot ett! Kom ihåg! Jag håller hundra mot ett!
Därmed försvann han, springande men på tå.
Men Casimir Brut, som fått ett ögonblicks frist, andades ut, tog luft i
lungorna och ropade med stark röst:
Jag säger er, att jag inte gjort flickan någonting! Så pass borde ni
känna mig, att ni vet, att jag inte ljuger.
Då stod Spillebodaren framför honom och skrek med sin gälla röst, sin
snubblande, snabba predikotunga:
Låter oss pröva, om du är av sanningen eller av lögnens ande! Är det
sanning eller lögn att du brutit mot sjätte budet med din egen matmor
och din husbondes änka?
I stället för att svara gick Brut emot honom, men de närmast stående
rusade upp på trappan för att skydda torparen. De åter, som stodo längre
bort på planen, ropade:
Gå ur vägen! Vi vill se dem! Knuffa ihop dem! Låt dem pussas!
Karlarna drogo sig tillbaka och Casimir Brut och fru Olga stodo allena,
sida vid sida framför den svarta porten. Smäleken var stor och
fullkomnad. Och Spillebodaren pekade på den vita lilla frun och
utropade:
Si där står hon i skökoklädnad, listig.
Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter ej kunna bliva i hennes
hus.
Nu är hon ute, nu på gatan och vaktar vid alla hörn. I skymningen om
aftonen då det mörkt vart.
Och jag såg bland de fåkunnige en galning, som trädde in på vägen till
hennes hus. Hon tog honom fatt och kysste honom utan skam och sade till
honom:
Därföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansikte
bittida, och haver funnit dig. Jag haver skönligen tillpyntat min säng
med täcken utur Egypten och jag haver bestänkt min sängkammare med
mirrham, aloe och kanel. Kom låt oss bola allt till morgonen och älskog
sköta.
* * * * *
Så långt hade han hunnit ostörd, ty en del av folket funno uppbyggelse i
orden och en annan del väntade, att de skulle bliva saftigare och
lättare att fatta. Prästen och förmannen gjorde sig all möda att hålla
tillbaka Casimir Brut. Och fru Olga stod stilla och undergiven vid
skampålen. Den kloka Lizzy hade förstått henne: hon kände sig verkligen
brottslig. Denna hemska och osunda känsla, som tidigare på dagen förmått
henne att söka dölja ett litet moraliskt fallissemang bakom en stor
rörelse och en kraftig uppryckning av mänskligheten i sin helhet, denna
känsla tog sig nu uttryck i en slö förkrosselse. Hon hörde
Spillebodarens röst, men uppfattade till en början ej orden. Det susade
för hennes öron och hon hade en välgrundad övertygelse att Yttersta
domens basuner lyftats och att Jan-Petter skrattade. Hon lyssnade
emellertid så gott hon kunde till Spillebodarens tal och hon lyssnade
med ödmjukt sinne, skuldmedveten och krossad.
Men plötsligt ryckte hon till och spratt fram som en vit stråle ur
portens mörker; och överröstande Spillebodaren utbrast hon:
Herregud, vad är det ni säger karl? Är det mig ni talar om på det där
rysliga sättet?
Visst är det du, Jan-Petters änka! skrek torparen ursinnig men tämligen
förbluffad över avbrottet.
Är det jag, som stänker kanel i min sängkammare och allt det där andra?
fortsatte fru Olga, vit i ansiktet och med vidgade svarta ögon. Är det
mig ni kallar så där?
Är du inte en sköka? skrek Spillebodaren.
Nej nu går det för långt! mumlade fru Olga.
Och professorskan Anna-Lisas starka ande vaknade plötsligt inom henne.
Hon gick spänstig och snabb fram emot Spillebodaren och ropade:
Vet du inte hut, din drummel? Jag ska lära dig att tala som en anständig
människa!
En örfil brann av: Spillebodaren tumlade nedför trappan och föll i
famnen på den tjocka käringen. Hur det gick till förblev outrett. Några
höllo före, att prästen, som stod i närheten, passat på och utdelat
slaget. Och som prästen var illa sedd, skreko de upp i vrede. Flertalet
menade däremot, att den lilla frun själv givit torparen hans lön, och
deras tillfredsställelse och beundran kände inga gränser. Mellan dessa
båda åsikter och partier uppstod nu häftiga tvister, som måhända
övergått till handgemäng, om icke Spillebodarens parti nästan
uteslutande bestått av kvinnor, fru Olgas av män. Dessutom inträffade
strax därpå en avgörande händelse, som blev vändpunkten i detta lilla
sedligtreligiösa upplopp.
Den gnällande svarta porten läts upp och Ludwig von Battwyhl trädde ut,
baklänges och böjd, släpande efter sig en kvinnlig varelse som stretade
emot av alla krafter. Porten stängdes åter bakom paret. Utan att släppa
sitt tag vände sig Ludwig mot menigheten och yttrade högt och klart,
kallt och föraktfullt:
Ja, här har ni henne nu i alla fall! Dumjockar!
Bollan! svarade menigheten i dov kör, blandad med några gälla skratt och
utrop. Bollan!
Jaha! ropade flickan förargad. Och skrik lagom! Det kunde just ha
passat er, era fulingar, om jag legat död någonstans, men det gör jag
inte.
Vänd mot fru Olga snyftade hon:
Stackare oss båda två, hennes nåd! Det här ante vi inte i morse, när
solen sken så klart!
Var har du hållit hus? frågade fru Olga lågmält, mindre angelägen att
leda förhöret inför offentligheten. Bollan åter hyste därvidlag inga
betänkligheter utan ropade:
Var jag har hållit hus? Halva dagen har jag suttit i en torkria ute på
myren och svettat mig lungsur. Jag tänkte göra slut på mig, för jag
visste inte annat än att förvaltaren farit efter länsman. Jag tyckte att
det var bättre att jag stackare dog, än att hennes nåd skulle bli
generad med tråkigheter. Men när jag suttit ett par timmar, kom Axel in
till mig och sa: Här kan du inte sitta längre, för nu har förvaltaren
börjat skallgång efter dig. Men jag ska leda dem bort mot sandgröpperna,
och då kan du smyga dig upp till herrgårn och be hennes nåd om
förlåtelse innan länsman kommer. Jag stannade, tills jag hörde, att de
la i väg bortåt sandgröpperna. Då gick jag varligt framåt herrgårn och
när jag kom till stallbacken, såg jag Ludwig och prästpojken slåss. Jag
tyckte att Ludwig kunde fälla ett gott ord för mig hos hennes nåd, så
jag ställde mig vid lagårdsknuten och blinka och vinka åt honom. Men var
det likt något att en sån där pojkstolle skulle vara klok och
observersam när han slåss. Utan jag fick gå ensam och jag var så rädd,
att jag skalv. Och värre blev det, för i allén mötte jag fröken
Alexander och hon frågade, om jag hört, att förvaltaren slagit ihjäl
hennes nåds kammarjungfru, därför att hon röjt en hemlighet. Då förstod
jag precis, hur illa jag burit mig åt och jag gick raka vägen upp på
vind för att hänga mig. Men inte att där fanns så mycket som en
snörstump. Utan det var bara att gråta, hennes nåd! Och nu har jag
suttit på en lår i sju timmar och bara gråtit--
Det har hon visst inte! inföll Ludwig. Hon har suttit inne på
vindskammaren och tittat på Jan-Petters gubbar och haft riktigt
trevligt. När jag kom, låg hon på golvet och snarkade som en korpral.
Och jag skulle aldrig ha funnit på att söka henne där, om inte förman
sagt, att hon kanske satt på skorsten och skrattade åt oss. Då sa jag:
Hundra mot ett att hon finns i vindskammaren. Och jag vann! Men jag fick
ta henne med våld och släpa henne utför trapporna. Hon är det gemenaste
stycke som finns, och om ingen här någonting att invända, ska vi hänga
henne i ett träd, på det att hennes vackra föresats måtte gå i
uppfyllelse.
Ludwig! Du går in! befallde fru Olga. Men Ludwig svarade:
Inte förrän hon har erkänt, att hon har ljugit.
Ljugit! upprepade flickan förtörnad. Vad har jag ljugit?
Det vet du bäst själv! genmälte Ludwig. Du är ett lögnaktigt och trolöst
kräk och hemfallen åt helvetets pina, men om du nu inte erkänner, så
får du dessutom flytta.
Jaså, låter det på det sättet! sa flickan och torkade sig med kraft om
näsan. Då vill jag bara säga, att jag inte ljugit ett ord. Jag har sagt
att hennes nåd var ute i natt, och det är sant. För jag vaknade vid att
porten gnällde och då gick jag in i hennes nåds rum och det var tomt.
Jag kunde inte begripa, hur hennes nåd kommit ut, eftersom jag ligger i
rummet utanför hennes. Men så gick jag in i skrivkabinettet och såg, att
hennes nåd tagit upp dörren, som brukar vara stängd och förspikad. Och
då förstod jag, att hennes nåd gått den vägen, fast jag inte kunde
begripa, varför hon inte gått genom mitt rum och sagt åt mig att följa
med.
Här avbröts flickan av ett ljudligt håhå! Håhå! Och Spillebodakäringen,
mån om sin hämnd, skrek:
Ja, se det är svårt att begripa! Att hon inte ville ha följe! Ja se det
är obegripligt! Håhå! När man går ut om natten! Håhå! Om natten.
Då fnös karlarna till och kvinnorna fnittrade. Den uppbragta flickan
ropade:
Vad går åt er, grinollar? Kan inte hennes nåd bli nödd att gå ut mitt i
natten? Det kan hända vem som helst, nu till mitt i bärtiden!
Men karlarna och kvinnorna, gubbarna och gummorna, pojkarna och
flickorna, som samlats uppretade, allvarliga, tungsinta, togo plötsligt
sin skada igen och gåvo obarmhärtigt vika för en förskräcklig
skrattlust. De vredo sig, de vände sig, de slogo sig på låren och
stötte varandra i sidorna. Hur allvarlig saken än kunde vara för dem den
närmast angick skrattade de hejdlöst och muntert och så som det alltid
har skrattats åt dessa i och för sig allvarliga ting. Fru Olga, som
stått ödmjuk och ångerfull inför följderna av en dåraktig handling,
stark och modig inför skamlösa beskyllningar, tappade i skrattvirveln
sans och besinning, drog åt sig kjolarna och störtade blint på porten,
som lyckligtvis öppnades inifrån. Efter henne följde Ludwig och Bollan,
prästen och Brut.
Likväl tystnade varken skrattet eller de skämtsamma utropen och
anspelningarna. Visserligen avtog själva virveln på gårdsplanen snart i
styrka, men den föll sönder i små vindilar och fläktar av skratt och
fnitter, vilka i sommarnattsdunklet drogo ut över det lummiga Larsbo,
väckte fåglarna i parken, skrämde mössen på åkern och fladdrade med
läderlapparna, över den ödsliga myren.
* * * * *
I stora salen på Larsbo fick Saradagens festligheter snart sitt slut.
Församlade voro ställets värdinna, hennes släktingar och vänner,
Karolina och Lotten, Betty och Lizzy, Ludwig och Brita, generalagenten
och fröken Alexander, tante Sara och prästen samt förvaltaren Casimir
Brut. Prästens son hade redan dragit sig tillbaka till sitt och faderns
sovrum. De församlade tego och frågan var, vem som skulle bryta den
tyngande tystnaden. Doktor Karolina tänkte säga: Vi äro ju alla
förnuftiga människor; jag tror att vi ska slå våra kloka huvuden samman
och ge Olle ett gott råd. Ty situationen har blivit ohållbar.
Lizzy tungade satsen: Tel bruit pour une omelette!
Betty: Eros föll segrande!
Lotten: På farfars tid hade de där människorna varit hövligare; men de
hade inte haft roligare för det. Och inte vi heller.
Prästen slutligen: Kan en stackars prästman, som stått i hela dagen, få
låna en nattskjorta?
De övriga tänkte inte säga någonting, ty generalagenten hade låtit
hoppet fara, fröken Alexander kände en djup missräkning och ett stort
förakt, tante Sara var inte van att säga någonting och Ludwig och Brita
sutto redan i ett hörn och tisslade för sig själva.
Fru Olga själv bröt tystnaden, hon sa:
Om mina gäster ursäkta, så går jag och lägger mig. Jag var uppe så
tidigt i morse.
Hon tog artigt godnatt av prästen, generalagenten och fröken Alexander;
hon sa till Ludwig och Brita: Ska ni inte gå och lägga er, barn? Hon
nickade vänligt ehuru med ett visst allvar åt Lotten Brenner och
flickorna Willman. Hon sa till tante Sara: Följ mig!
Slutligen gick hon bort till Casimir Brut, som stod något avsides; hon
lade händerna på hans skuldror och sa:
God natt, Casimir.
Och hon böjde sig fram och gav honom en lätt kyss.
Så hälsade hon med en liten bugning hela församlingen och försvann.
* * * * *
Uppkommen på sitt rum, avskedade hon genast den alltjämt snyftande
Bollan, placerade tante Sara i en lämplig stol och brast i tårar. Men
hon grät inte mycket och på intet sätt i proportion till dagens
händelser. Under tiden klädde hon av sig spritt naken och började som
vanligt att med flit och nit ansa och tvaga sin kropp. Och hon sa till
tante Sara:
På det hela taget är jag nöjd. Casimir har aldrig kunnat med, att jag
skulle gifta mig med honom och förlora Larsbo. Och det är ju en förlust,
helst jag trivs här. Men nu har jag funnit en medelväg. Casimir stannar
som förvaltare och jag blir förvaltarhustru i stället för hennes nåd.
Naturligtvis är det en vådlig degradering. Men i våra tider! Mig gör det
ingenting och flickorna Willman får väl finna sig!
De får väl det, sa tante Sara. Hon satt i en skuggad vrå, men det
förenade ljuset från de gröna gardinerna, redan skimrande av en
begynnande sommarmorgon, och de röda ljuslågorna på toalettbordet lekte
på hennes stora, vårtiga nästipp.
Fru Olga däremot stod mitt i ljusfloden framför spegeln och skötte sin
svamp i det hon behagfullt lyfte än en arm, än ett ben, än vred sig
runt för att komma åt ryggen.
I morse, sa hon och andades tungt och stötvis på grund av
ansträngningen, då jag satt här och Bollan kammade mig, upptäckte jag
plötsligt i spegeln, att jag glömt stänga dörren därinne och dra för
draperiet och ställa tillbaka vasen. Jag blev riktigt het om huvudet. Ty
naturligtvis skulle den där nyfikna skatan göra frågor och utläggningar.
Så att jag skickade bort henne, för att i smyg ställa allting i ordning.
Men när jag sedan såg, hur den slarvan stod och kurtiserade med sin
vedervärdige fästman, föll jag i tankar och glömde alltsammans. Ända
till dess att jag råkade stöta omkull vasen. Det var en trevlig
historia, må du tro!
Må jag tro, ekade tante Sara.
Inte för vasens skull; den har jag alltid hatat. Men för att Bollan
skulle sätta näsan i vädret. Sen kom Ludwig och sen kom Casimir. Då blev
jag ännu mer altererad. Casimir kan inte fördraga att jag har Ludwig
inne hos mig, när jag klär mig. Är det inte löjligt?
Visst är det löjligt, sa tante Sara.
Lyckligtvis stod ju dörren öppen, så att jag fick ut Ludwig. Men så kom
dunderslaget. Casimir berättade, att han fått fatt på Bollan och att hon
sagt det där, som du vet att hon sa.
Och då tappade du huvudet! suckade tante Sara.
Jag! fnös fru Olga. Sällan! Men Casimir tappade huvudet. Han påstod,
att endera skulle vi genast eklatera eller också måste han bums flytta
för att tysta pratet. Kan man tänka sig något dummare?
Nej, sa tante Sara.
Alldeles som om man inte skulle kunna lotsa sig fram en smula. Men jag
blev ond och sa, att han kunde flytta. Gärna för mig! Och det var han
med på! Med glädje! sa han. Kan du tänka dig?
Ja, mumlade tante Sara sömnigt men vaknade och ändrade sig.
Nåja, fortfor fru Olga, jag tog det ju inte på allvar, förrän jag
träffade honom i lusthuset och fick veta, att han redan börjat packa. Då
förstod jag, att han var galen. Och det var han också, fast jag inte
visste orsaken. Han trodde på rena rama allvaret, att flickan gått och
tagit livet av sig i ånger och förskräckelse. Kan du begripa, varför de
bästa männen och just dem man råkar tycka om, alltid ska vara idioter?
Nej, sa tante Sara.
Jag blev ond över alla gränser, men det föll mig naturligtvis inte in
att be honom stanna. Emellertid måste jag i en hast hitta på ett
svepskäl för avskedet och då kom jag på att göra Larsbo till en
mönstergård och grunda en rörelse. Det var inte alls någon dum idé. Och
det är inte lönt, att flickorna Willman skratta åt mig. Det är ofta just
på det sättet och genom en tillfällighet, som stora tankar och idéer och
rörelser födas. Jag skulle säkerligen vara mycket mer på min plats i en
sån där rörelse än som hennes nåd på ett gods. Det kan jag försäkra dem!
Eller vad tror du?
Det tror jag visst, bedyrade tante Sara.
Men ödet ville annorlunda, sa fru Olga, satte högra foten på bordet och
ansade med omsorg dess tår. Hon bytte fot och frågade:
Har du aldrig haft något kärleksäventyr? Berätta!
Nej, svarade tante Sara efter något betänkande. Bara engång i min
ungdom, då jag och mina föräldrar en sommar voro i Wiesbaden. Jag satt
en kväll på en bänk i parken och en herre kom och satte sig bredvid mig
och började prata. Han var både bildad och berest, så att jag lyssnade
verkligen med nöje. Han sa mig många vackra saker, det gjorde han, men
slutligen bad han att få låna en thaler, eftersom han befann sig i
förlägenhet. Jag försäkrade, att jag inte hade någon thaler och då sa
han: Inte blott ful utan även fattig! Och så gick han.
En sån drulle, mumlade fru Olga tankspritt.
Hon ställde sig framför tante Sara, sträckte på sig, satte handen i
sidan. Hon sa:
Min karaktär är väldigt allvarlig. Tycker du inte det? Ibland förefaller
jag mig som en gammal nucka. Och jag har aldrig kunnat tåla flams. Men
vad som retar mig mest är Jan-Petter och vad som gläder mig mest är, att
jag vänt honom mot väggen.
Vänt honom mot väggen? upprepade tante Sara förbryllad.
Ja, där nere i kabinettet. Han satt och grinade åt mig. Och jag vet nog,
varför han grinar. När vi hade varit gifta en vecka, lät jag spika igen
dörren mellan våra rum och ställde vasen framför. Jag lät kammarjungfrun
sova i ytterrummet. Det hade han ingenting emot, sa han. Men sin vana
trogen kunde han inte låta bli att komma med alla möjliga cyniska
anspelningar. Han sa: Du kan vara lugn, lilla vän! Jag kommer inte att
dra ut spikarna och flytta vasen och öppna dörren! Men du kommer att
göra det! Sa han. Förstår du, vad han menade?
Nej, erkände tante Sara.
Nåja, det gör detsamma. Du kände honom inte så väl som jag. Han menade
emellertid, att han inte trodde på min karaktärsstyrka. Och inte på
någon annans heller. Men vad som retar mig, det är, att han på sätt och
vis och rent ytligt sett fick rätt.
Hon ryckte till sig nattlinnet, och kröp i det med sådan häftighet att
det knastrade i sömmarna. Hon ropade på Bollan, kysste tante Sara till
godnatt och hoppade upp i sängen.
Här ligger en papperslapp på golvet, sa kammarjungfrun, som stökade
omkring i rummet. Hon räckte pappersbiten åt fru Olga. Det var
Jan-Petters visitkort, gulnat och fläckat av Spillebodarens smutsiga
fingrar. Fru Olga vände förundrad på kortet. Plötsligt frågade hon
kammarjungfrun, om hon hade en bibel. Flickan gick in i sitt rum och
återvände med den heliga boken. Fru Olga sa: Gå nu och lägg dig!
Så snart flickan försvunnit, såg hon återigen på kortets baksida. Där
stod skrivet med ojämna bokstäver: Till min kära hustru en hälsning och
ett ord att begrunda! Salomos Höga Visa 3, 5, 4; 12, 16. Hon började
bläddra i bibeln med skälvande fingrar. Blodet steg henne åt huvudet,
ögonen tårades, öronen fylldes med sus och genom suset hörde hon
Jan-Petters skratt.
Hon tänkte:
Det är säkert någonting rysligt, han vill säga mig, någonting som jag
inte kan stå ut med och inte komma över.
Hennes finger gled med en viss skälva från vers till vers och stannade
vid dessa:
Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår och hindar på marken, att I
icke uppväcken min kära eller omaken henne, till dess henne själv
lyster.
Min syster, kära brud, du är en tillsluten örtagård, en stängd källa, en
förseglad brunn.
Statt upp nordanväder och kom sunnanväder och blås igenom min örtagård
att dess örter måga drypa. Min vän komme uti sin örtagård och äte sina
ädla frukter.
När hon läst detta, suckade hon lättad; och hon sa till sig själv:
Nåja! För att vara en hälsning från Jan-Petter! I grund och botten var
han inte elak och jag förlåter honom av hela mitt hjärta. I morgon ska
jag vända honom rätt igen.
Hon släckte ljuset och lade sig ned. Men i nästa ögonblick satt hon åter
kapprak i sängen, lyssnade.
Från gårdsplanen eller parken hördes röster, dämpat men tydligt nog för
att hon skulle igenkänna deras ägare: Ludwig och Brita!
Hon såg på klockan. Den stod visserligen men lät henne på något
hemlighetsfullt sätt förstå, att timmen var opassande.
Vad skulle hon göra?
Ge dem en uppsträckning, ropa in dem. Det var hennes tydliga plikt. Men
den var obehaglig. Ty--
Hur var det egentligen ställt med hennes moraliska auktoritet? Efter
dagens händelser. Vad riskerade hon? Vilket svar kunde hon vänta av den
hänsynslöst uppriktige Ludwig och den impertinenta Brita?
Hon rodnade åter, kinderna brände, ögonen tårades, öronen fylldes med
sus. Och genom suset hörde hon Jan-Petters skratt.
Det bestämde henne. Skratta du! tänkte hon. Det är två barnungar och jag
ämnar göra min plikt vare sig jag är en sluten örtagård eller ej.
Hon sprang raskt men huttrande ur sängen, rätade upp sig till en kavat
hållning för att ingiva sig själv ett allvarligt mod. Hon skred fram
till fönstret, sköt undan gardinerna. Hon varsnade genast de båda
gestalterna som sutto på en bänk under ett jasminsnår. Hon klarade
strupen och ropade: Ludwig! Brita! De båda gestalterna hukade ned och
kröpo samman men svarade icke. Då tog hon fram sina djupaste brösttoner.
Försök inte! Jag både ser och hör er. Vad ska det här betyda? Varför
ligger ni inte? Hela huset sover, men ni är ute och drar! Tycker ni att
det är passande? Och vad gör ni egentligen?
Efter några hastiga viskningar förnams äntligen Ludwigs röst. Fru Olga,
som stått i stor spänning, andades ut och tillät sin trötta kropp att
sjunka hop en smula i behaglig slapphet. Ty rösten hade en visserligen
uppriktig men allt annat än impertinent klang. Den sa:
Nu ska du inte vara ond, Olle! Vi har bara begravt Eros.
Och Brita ropade:
Vi har begravt honom under högtidliga former och stor tillslutning av
sörjande!
Vad pratar ni för dumheter? utbrast fru Olga och rätade på sig. Men
Ludwig gav genast förklaring.
Jag har grävt ned skärvorna efter vasen. Du bad mig ju själv i morse,
att jag skulle göra det.
Gott, svarade fru Olga, men nu går ni genast in och lägger er.
Lydig och sedig sprang Brita över planen och efter henne slank Ludwig
med långa steg.
Fru Olga sköt åter för sin gardin.
De tokiga ungarna! mumlade hon. Ja, det är litet, som roar barn.
Den lilla episoden verkade besynnerligt lugnande. Hon kände sig trygg
och behagligt sömnig; hon hoppades på en djup och drömlös sömn. Det är
också sannolikt att hennes hopp gick i uppfyllelse.
Men vad den krossade Eros beträffar, så lågo dess skärvor alltjämt
orörda i den låda, där fru Olga gömt dem.
Ludwig den sanningsenlige hade ljugit!