I.

Fremlingen.

En mörk och regnig afton i medlet af November 183.. stannade

en reskärra vid trappan till ett af de förnämsta stenhusen i

staden ------. Med skjutsbondens biträde steg ett fruntimmer ned ur det

obeqväma åkdonet, och båda, karlen bärande en liten kappsäck och den af

regnet genomblötta paraplyn, inträdde i nedra förstugan. Med ängslig

förlägenhet såg fruntimret sig der omkring; oviss hvarthän hon skulle

vända sig för att råka någon som visade henne till rätta, samt mottaga

hennes saker, i synnerhet som hennes följeslagare yttrade stor farhåga

för sin utanföre stående häst och kärra.

En klart strålande lampa upplyste den breda med utländska mattor

belagde trappan som förde till öfra våningen; men uppföre den vågade

hon sig icke. Här omkring henne syntes alla dörrar tillåsta, utom en,

der hon inifrån hörde högljudda karlröster. Slutligen blef hon dock

varse en annan, nära trappan, der nyckeln satt i låset. Vid hennes

rädda knackning utkom en sömnig betjent som jakande besvarade hennes

fråga: om öfverstlöjtnant Wermell bodde i detta hus, och oförskämt

glodde henne i ansigte i det han tillade: "Hon lär vara den symmamselln

som de väntat hit från E----, kan jag tro -- --"

Hon svarade med ett: "jag kommer från E----", framtog sedan penningar

och likviderade skjutskarlen, som hon vänligt affärdade. Sedan följde

hon betjenten, som bar hennes saker, uppföre trappan och genom en

sidodörr, som förde till en lång koridor, upplyst af en i taket

hängande lanterna. Hennes ledsagare lade i frän sig sakerna i en

fönsternisch och ärnade öppna en dörr på andra sidan, då vår resande,

besvärad af sin våta kappa, bad honom hjelpa sig af med den samt hänga

upp den på en nära stående klädhängare; derpå tog hon af sig bahytten

och skakade regnet af den. Under tiden trädde en ung man i svart drägt,

med sorgflor kring hatten, ut från ett nära beläget rum, han stannade,

synbart öfverraskad vid åsynen af den täcka varelse, som i detta

ögonblick befriat sig från den vanställande reshabiten och som nu först

varseblef honom. Äfven betjenten såg förvånad ut. Karlen hade säkert

tänkt sig ett äldre anlete under denna drägt, men såg nu framför sig en

utmärkt vacker flicka om högst 18 år.

Rodnande besvarade hon den okändes lätta men uttrycksfulla helsning,

och påsatte hastigt bahytten, i det hon såg på betjenten med en orolig

blick, som tycktes fråga: hvarthän för ni mig.

Uppfattande denna blick, tillsade den unge mannen betjenten, att föra

in damen genom salongen. "Det vågar jag visst icke," svarade denne,

"herrskapet har fremman i afton, och mamselln här kommer, efter hvad

jag hört, hit bara på söm."

Likasom gäckad i någon förmodan, aflägsnade sig den andre.

Hon infördes nu i ett slags domestikrum, der en jungfru satt ock sydde.

Karlen gick sedan för att anmäla hennes ankomst hos "hennes nåd."

En stund förflöt under oangenäm väntan; då inträdde tvenne andra

qvinspersoner: den ena, redan öfver medelåldern, var utstyrd med

löslockar och negligén ombunden med en svart silkesduk; ett köks

förkläde samt en stor nyckelknippa vid sidan antydde genast

hushållerskan; den andra var en ung kammarpiga af näbbigt utseende.

Båda skärskådade vår resande från hufvud till fot och sluteligen

anmärkte den unga:

-- Hon har länge låtit herrskapet vänta på sig; vi andra ha varit här

allt sedan allhelgon.

Synbarligen sårad af denna näsvisa anmärkning, svarade likväl den

tilltalade saktmodigt:

-- Det måste vara ett missförstånd, jungfru lilla. Jag är ingalunda

städslad till någon tjenst här i huset, utan kommer på en vänlig

bjudning af hennes herrskap. Väl var det min afsigt att komma förr, men

händelsen fördröjde min hitresa.

Sömmerskan mumlade något om att "den kommer tids nog, som skall hänga,"

och efter några sinsemellan vexlade blickar, yttrade frun leende:

-- Ja så, mamsell stöder sig på att hon på långt håll är slägt med

"hennes nåd."

-- Jag är fru Wermells brordotter. Men hvarföre benämnes hon "hennes

nåd?" Wermellska namnet är icke af adel.

-- Det vet jag också alltför väl, min lilla mamsell! svarade

hushållerskan, men då vår husbonde från kapten med ens blef

öfverstlöjtnant, jäste högmodet upp, och frun kallade husfolket

tillsammans och tillsade oss att hädanefter säga "hennes nåd", för

korthetens skull, bevars! För oss var det just sak samma, men de

förnäma och till och med deras egna bekanta skratta i mjugg deråt. För

att ej skämma en god sak, kalla vi också döttrarna för fröknar, och det

upptages ganska nådigt. Men herre Gud, så jag pratar! Jag glömmer

alldeles att jag talar med hennes nåds brordotter och torde få...

-- Var icke rädd, genom mig skall frun icke få någon ledsamhet.

-- Så mycket bättre, min lilla mamsell! Folk som löpa med sqvaller

hatar jag som synden. -- Man kan väl icke alltid väga sina ord på

gullvigt heller, utan då och då säger man sin hjertans mening.

Hvem vet huru många ovägda ord ännu kunnat undfalla husrådinnan, om

icke betjenten kommit för att efter hennes nåds befallning föra den

fremmande mamselln i det rum der téet serverades.

Med en tyst bönesuck om tålamod i sina nya okända förhållanden gick den

unga flickan att möta en nära slägtinge, som ännu var henne alldeles

obekant.

Vi måste med några ord gå berättelsen i förväg.

Fru Wermell hade efter sina föräldrars död som flicka varit några år i

brödrens hus, de första åren af hans gifte; men, såsom svägerskor i

allmänhet, hade hon och den unga frun ej sympatiserat. Hon skiljde sig

derföre och var en tid hos en aflägsen slägtinge i S:t Petersburg,

der hon lärde känna Wermell, som då endast var fänrik vid ett

infanteri-regemente. De gifte sig och lefde knappt i många år af hans

löjtnants lön, tills han sluteligen erhöll transport till Finland, och

inträdde vid ett rang-regemente, samt steg inom kort till den post han

nu innehade.

Nu lefde familjen på hvad man i allmänt tal kallar "stor fot", och fru

Wermell hade, sedan sin återkomst till fäderneslandet, alldeles icke

tagit någon vidare notis om sina anhöriga. Genom tidningarne kände hon

att brödren var död och hans egendom upplåten åt kreditorerne.

Anledning nog för visst folk att ej påminna sig fattige slägtingar,

eller barndomsvänner.

För en tid sedan hade hon träffat tillsammans med några damer af en

ansedd familj, -- hemma från hennes födelseort, der hennes bror varit

etablerad, -- hvilka kände och syntes mycket intressera sig för den

aflidnes fru och döttrar. De hade under sin hitresa besökt dessa

aktningsvärda personer i E----, dit desamme flyttat, för att genom

handarbeten söka sin utkomst. Den äldste af döttrarne, som haft den

olyckan att förlora hörseln efter en svår sjukdom, bidrog mest till

husets bergning genom sin skicklighet i klädssöm; den medlersta var

borta som guvernant uppåt landet, och de kunde ej nog loforda den

yngsta, så väl för hennes älskvärda personlighet, som hennes fallenhet

och lidsamma hand i alla då brukliga granlåtsarbeten. De beklagade

blott, att hon i en liten stad, sådan som E----, ej kunde draga någon

fördel af sina många talanger.

Fru Wermells fåfänga smickrades af dessa loford. Skulle ej motsatsen

varit tillräckligt känd, hade hon kanhända gjort sig en förtjenst af

deras förvärfvade kunskaper; nu gick ej detta an. Hennes yngre dotter,

Minette, som var närvarande, hviskade modren något i örat, och nu fick

den goda frun ett "rapptus" af slägtkärlek, vände sig till sin man med

den frågan: om han tillät henne skrifva efter den yngsta flickan,

Ida, på det att hon i deras hus skulle ernå den bildning för

sällskapslifvet, som modrens små omständigheter och sjelfva ortens

inskränkthet ej kunde meddela henne.

De resande drogo väl litet på mun åt fruns ensidiga tanke om E---- och

dess innevånare; men ansågo dock förslaget fördelaktigt. På sin

återresa besökte de åter fru Hedrén, som efter något betänkande mottog

anbudet. -- Ehuru lycklig Ida fann sig i hemmet, var hon dock icke

obenägen att se sig litet omkring i verlden, och väntade sig en ganska

treflig vinter hos sina nästan jemnåriga kusiner.

Då Ida inträdde genom yttre dörren till det rum, der en annan betjent

aftorkade de redan begagnade thekopparna, utkom fru Wermell från den,

som förde till sällskapsrummen.

Den bild, Idas fantasi gjort sig om tanten, efter modrens beskrifning

om dennas utseende som flicka, blef genast tillintetgjord. I stället

att finna henne som mager och mörklagd, såg hon henne nu vara en masiv

matrona med ett blekgult, pussigt ansigte, utan annat uttryck i de

platta dragen, än ett missnöje, eller rättare sagt: tillgjord

förnämhet. Hennes gång var tung, och rörelserna stela. En slags

afekterad vårdslöshet låg i hennes sätt att kläda sig: en otillbunden

blusrock af muslin de lain sväfvade omkring den nog fylliga figuren;

rosabanden i en elegant spetsmössa passade hvarken till hennes år, ännu

mindre till hennes utseende.

Idas hjertliga men vördnadsfulla helsning besvarade hon med en kall

kyss på kinden; tonen, hvarmed hon bjöd henne vara välkommen, var intet

sägande; och utan att inlåta sig i något samtal, befalte hon betjenten

servera thé åt mamselln. Sedan skulle den, som ännu stod vid dörren och

afvaktade hennes befallning, föra mamselln i fröknarnes arbetsrum, dit

en säng skulle ställas för hennes räkning. Efter dessa anordningar

vände hon sig åter till Ida, sägande, att hon nu vore hindrad, men att

de skulle återse hvarandra följande dagen vid frukostbordet.

Med det redan kallnade théet nedsväljde Ida de tårar som ovillkorligt

ville frambryta -- ty huru litet hade hon, vand vid okonstlad

hjertlighet och välvilja, någonsin kunnat ana eller tänka sig ett

sådant mottagande -- hon följde sedan med till det anvisade rummet, som

låg innanföre det, hvari hon först blifvit införd.

Lemnad här åt sig sjelf, såg hon sig omkring. Med allt skäl kunde detta

kallas ett arbetsrum; ty ett halft dussin sybågor med halffärdiga,

eller endast påbegynta arbeten i tappetseri och broderi, äfvensom

mönster, stramaljer af diverse färger, samt högar af sammantrassladt

zefir-garn intogo bord, stolar, m.m. Detta, äfvensom några perl- och

knytningsarheten, visade att julen var i antågande. Men för att till

dess hinna få allt detta färdigt, fordrades ett dussin snälla händer.

Van vid sysselsättning och ordning, företog sig Ida att reda ut och i

ordninglägga det trassliga garnet, samt ge det öfriga ett trefligare

utseende, medan hon allt emellanåt lyssnade, om icke någondera af

hennes kusiner skulle infinna sig; men derpå väntade hon förgäfves.

Sluteligen kom en piga med hennes qvälsvard, bestående af kall mat,

bäddade hennes säng, visade henne att man med en regel kunde stänga

dörren innanföre, och aflägsnade sig.

Nu frambröt de länge återhållna tårarne. Ack! suckade hon, hvarföre kom

jag hit, hvarföre lemnade jag mitt älskade och trefliga hem för att se

mig behandlad med köld och likgiltighet. Att mina kusiner, för min

skull, antingen skulle lemna sina gäster, eller införa mig bland desse,

såsom jag kom från en besvärlig resa, derpå undrar jag icke numera, ty

allt omkring mig intygar att våra förhållanden äro så olika; men ägna

mig några ögonblick till en vänlig helsning, eller skicka mig några

hjertliga ord, som en ursäkt, om detta icke låtit sig göra, det hade

väl ändå icke varit för mycket. Men -- måhända jag likväl gör dem

orätt; kanske har ingen låtit dem veta min ankomst. Morgondagen skall

åter försona hvad min egen otålighet och ringa vana vid "stora verlden"

genast ansåg för ogästvänlighet.

Under dessa och dylika tankar somnade Ida sent omsider, och vaknade i

detsamma en väggklocka i rummet utanföre slog sju. Af farhåga att hafva

försofvit sig, steg hon upp och klädde sig, oaktadt det var mörkt i

rummet, med den tanken: att om hennes kusiner ville öfverraska henne,

de då ej skulle finna henne oklädd; sakta drog hon ifrån regeln, och

tog sitt ljus för att tända det i yttre rummet, men äfven der var

mörkt.

Jag måste misstagit mig om klockslagen, tänkte hon, och ämnade vända

om, men då blef hon varse eldsken genom glasrutan på en dörr som förde

till köket. Der möttes hon af hushållerskan, som storligen förundrade

sig öfver att mamsell redan var uppstigen och färdig klädd, hon, som nu

riktigt bordt hvila ut efter sin resa. "Här i huset stiger ingen af

herrskapet upp förrän mellan åtta och nio, ty sällan går någon i säng

före midnatten; men oaktadt jag får vara den aldra sista, måste jag

dock vara den första som stiger upp. Då jag omöjligt kan vänta på deras

kaffe, består jag mig vanligtvis mitt morgonkaffe sjelf, och om mamsell

är van att stiga tidigt upp, så kan hon alltid dricka en kopp med mig.

För det närvarande skall häradshöfdingen alltid ha kaffe till sig på

slaget sju -- och 'aldrig så mager stek att ej något dryper af', säger

ordspråket -- gå nu in tillbaka, min lilla mamsell; så snart jag

skickat in häradshöfdingens 'mandarin', hemtar jag panna och tillbehör,

och vi dricka då tillsammans."

Del dröjde också länge förrän hon kom; medan de drucko, slog gumman upp

sin språklåda:

-- Så ondt det gjorde mig att mamsell måste tillbringa hela långa

qvälln här allena, var jag "okapabel" att komma ifrån för att prata

bort en stund. Det sved mig in i själen att se henne mottagas som en

vild fremmande af sin närmaste slägtinge, ehuru det allt förut anade

mig huru det skulle gå. Hon är god och oerfaren, och tänker derföre väl

om alla menniskor; men vår fru är skam till sägandes -- en riktig

kalkonhöna af lutter förnämhet; rangen af öfverstlöjtnanska har

förvridit hennes svaga hufvud. Skulle någon tro det? hon söker

öfvertala sin man att skaffa sig adelskap; men det lär icke vara så

lätt det, och kostar, efter hvad jag förmodar, vackra pengar, och dessa

gå åt, när de finnas, som smör för solsken.

-- Men hennes döttrar?

-- Äplet faller sällan långt ifrån trädet, och det sannas äfven här, ty

den äldsta är "justement" modrens afbild. Stolt och inbilsk, tror hon

sig förmodligen bli en grefvinna med tiden. Den yngre systern är

bättre, men en yrhätta, som gerna gör "spektakel" af alla menniskor;

qvick är hon som en girs, men har intet tålamod med någonting "regelt."

Det är hon som begynt med alla dessa arbeten, som mamsell säkert får

tråka med, ty genom henne blifva de i all evighet icke färdiga.

-- Är den af frun omnämnda häradshöfdingen son i huset?

-- Nej bevars! han är brorson till öfverstlöjtnanten, som visst icke

vore emot att få honom till måg, ty den unga herrn har sin goda

utkomst, och är utomdess en ganska hygglig ungdom, som...

Frun blef nu utkallad och Ida lemnad allena att eftersinna hvad hon

hört, tills klockan nära tio, då betjenten kom för att föra henne till

frukosten.

I stället att visa henne den ginaste vägen genom köket till matsalen,

hade han tillsägelse att ledsaga henne genom koridoren, tamburen och

salongen. Sannolikt ville man imponera på den fattiga slägtingen, genom

de många, för henne fremmande lyxartiklarna.

Vid en pelarvägg i salongen satt en ung dam i en elegant morgonklädsel;

hon spelade vårdslöst med ena handen, under det att hon talade vid en

bredvid stående ung man, som tankspridd bläddrade genom ett häfte med

noter. Ida igenkände i honom densamma hon mötte i koridoren aftonen

förut. Han bugade sig artigt, och en glad öfverraskning målade sig i

hans blick, under det att damen endast höjde sig ett par tum från

stolen och med handen visade på en dörr till venster om kaminen.

Ida följde anvisningen och tänkte: den der är säkert häradshöfdingen,

men hon var säkert någon fremmande person här i huset.

I rummet, der frukosten väntade, befunno sig trenne personer; vid ett

fönster satt öfverstlöjtnanten insvept i en mångbrokig schlafrock,

rökande en cigarr och läsande i ett tidningsblad; vid det andra stod en

ung flicka med ett gladt och lifligt ansigte, som kunnat kallas

vackert, om hon ej varit så fräknig och hennes blonda lockar icke

skiftat för mycket i rödt. "Hennes nåd" satt i en mahogny, med

tappiseri beklädd gungstol, och karesserade en hvit spitshund, som

häftigt skällande rusade ned emot Ida. Ofverstlöjtnanten lade från sig

tidningen och cigarren, likväl utan att stiga upp eller lyfta på

rökmössan räckte han handen mot den unga flickan och drog henne till

sig, fixerade henne, sägande: "Var icke rädd för hunden, mitt vackra

barn, den är på långt när icke så farlig som den skäller till" -- och

nu tryckte han en ljudelig kyss på hennes rosiga kind, hvars fina hud

erhöll ett synbart märke efter hans yfviga, sträfva, rödaktiga

mustascher. Men denna helsning syntes mera vara ägnad _den vackra

flickan_, än hans hustrus nära anförvandt.

Den unga damen hade emellertid tystat hunden, och fattade nu Idas hand,

sägande: "Välkommen till oss, kära Ida, så heter du ju, vill jag

minnas? och som ingen vill presentera mig, så vill jag göra det sjelf.

Jag är den yngre dottern här i huset och heter i skriftspråk Natalia, i

dagligt tal Natinka."

Hjertligt besvarade Ida hennes handtryckning. Glädjen öfver detta

förhoppningsväckande bemötande varade dock icke länge; ty under denna

lilla scen hade tanten varsamt stigit ned från gungstolen, helsande

henne med en nådig nick, likväl utan att taga henne i handen. Sedan

begynte hon fråga efter såväl hennes, som systrarnes ålder; huru

längesedan det var som fadren dog; hvad hennes mor nu lefde af, och

mera dylikt.

Ehuru obehagligt och föga passande detta inkvisitoriska förhör äfven

förekom Ida, svarade hon likväl uppriktigt och okonstladt på alla

tantens frågor: sade, att hennes goda mor lefde endast af sitt eget,

och i synnerhet af hennes äldsta systers arbete.

-- Men dervid lär det säkert icke vankas många feta stekar! invände fru

Wermell ironiskt, -- och sådant lär minsann kosta på. Se icke så

förvånad ut, barn. Du känner kanske icke huru mycket din mors slöseri

och misshushållning bidrog till din faders ruin.

-- Förlåt, om jag frågar hvaruti detta bestod, afbröt henne Ida,

dristig vorden genom att höra sina föräldrar, i synnerhet sin goda

älskade moder förtalas. -- Så långt mitt barnaminne sträcker sig,

påminner jag mig ej något öfverflödigt lefnadssätt, hvarken i kläder,

möbler eller kalaser.

-- Deruti har du på sätt och vis rätt, -- men i hvardagslag lefdes der

alltför kostsamt, för att vara ett borgarhus. Din mor hade från

barndomen varit vand vid ett läckert och godt bord; utan att besinna

att sådant förstört hennes egna föräldrars tillgångar, och att hon

ingenting förde med sig i min brors hus, införde hon der samma

lefnadssätt. Den unga frun satte en heder uti att laga det som var

smakligt och godt, kantänka! Bodbetjeningen, till och med

tjenstefolket, äto samma slags mat som herrskapet sjelfva.

-- Då hade ju mamma också goda dagar, den tiden mamma var i deras hus,

inföll Natinka. -- Mamma är ju ingen kostföraktare heller.

Wermell, som då och då gifvit sin fru en missnöjd blick, den hon likväl

icke syntes blifvit varse, steg nu upp, tog henne under armen och

närmade sig frukostbordet, samt afbröt derigenom det ledsamma samtalet,

och Ida -- hon vände sig bort, för att borttorka den tår som denna

plågsamma stund frampressat. Då såg hon den, hon med rätta ansåg för

häradshöfdingen, stående bakom sig, och att han varit ett vittne till

föregående samtal. Blodet strömmade upp i hennes kinder; men hans öga

hvilade på henne med sådant deltagande, att hon småningom lugnades och

deltog, åtminstone efter utseendet, i frukosten, sedan Wermell

presenterat den äldre dottren, som gjorde en ganska knapphändig

helsning. Det var samma dam hon nyss sett i salongen.

* * * * *

Fjorton dagar derefter skref Ida till sin äldste syster följande:

"Hvarföre kom jag hit? Hvarföre lemnade jag ett älskadt hem, för att

här framsucka ett tråkigt lif bland fremmande, likgiltiga personer;

fremmande för mig både i tankesätt och vanor -- intet drag af ett

varmare deltagande för fremlingen, en enda undantagen... dock, derom en

annan gång...

"Mitt första omdöme var icke så förhastadt och orättvist, som du och

mamma tyckes tro. Efter onkels första, mera hjertliga mottagning, synes

han knappt blifva mig varse; utomdess ser jag honom ganska sällan,

endast någongång vid frukosttimmen, den enda tid på dagen då din Ida

får den äran att vara en ringa medlem af familjen; ty i anseende till

de allt kortare dagarna, och på det jag icke skall försumma mig, föres

middagen in till mig, och om aftnarne äro de merändels borta, eller är

der fremmande, och ingen har yttrat en önskan att se mig vara med. Jag

sitter då nästan som en fånge på mitt rum, öfverhopad med arbete.

"Den lilla tid jag dagligen sammanträffar med tant, plågar hon mig med

sina enformiga frågor öfver de minsta omständigheter i hemmet. Detta

sker ingalunda af deltagande, utan endast för att visa sin egen

öfverlägsenhet. Dessa dagligen upprepade frågor besvaras också alltid

af mig med samma svar. Månne hon icke tröttnar till slut!

"Ingen sympati råder mellan hennes döttrar; de äro lika olika till

lynne som utseende. Aurora är lång och smal, men icke väl växt, något

mörklagd, med sammanvuxna ögonbryn. Läste vi icke en gång att detta var

tecken till ett despotiskt, egoistiskt sinnelag? åtminstone synes det

inträffa här. Merändels kommer hon en gång om dagen, sällan två, för

att se, dömma och korrigera de arbeten Natinka och jag ha under händer.

Sjelf sysselsätter hon sig endast med romanläsning och musik; jag tror

hon äfven gör anspråk på att vara vitter, åtminstone inbillar hon sig

vara en kompetent domare öfver vitterhet och poesi. Hon är väl icke

ovänlig emot mig, men i hennes väsende ligger en kyla, som hindrar all

förtrolighet.

"Men huru ge dig en skildring af Natinka? denna lifliga, ombytliga

varelse, som ej i tvenne minuter. kan tänka på något allvarligt. Hon

fattar allting lätt, och begynner allt, utan att fullborda något.

Lättrörd, har hon känsla för en olycklig like; men i nästa ögonblick

kan hon vara i stånd att skratta åt den, ty hennes nyckfulla fantasi

finner alltid något att förlöjliga. Det värsta är, att tant tror henne

vara ett geni, och hon är sjelf icke sällan af samma tanke. Det är hon

som begynt alla dessa arbeten, och hvarje dag faller hon på en ny idée.

Vill du ha en förteckning på de arbeten jag måste förfärdiga, så se

här: tvenne soffdynor åt tant; en nattsäck för onkel; en eldskärm för

salongen ock en skjutväska åt kusin Ferdinand, häradshöfdingen; alla

dessa äro på långt när icke halffärdige ännu. Utom allt detta vore ännu

mycket annat; men man börjar inse omöjligheten att få det färdigt.

Likväl började Natinka i går en börs, sydd med perlor på spetstyg, den

hon ärnade häradshöfdingen, men i dag var hon mätt på saken. Inom mig

har jag likväl beslutat, att om också något annat måste lemnas, så

skall denna börs bli färdig, skulle jag ock försaka hvilan en hel natt:

ty vet du, han är den enda person, hvars närvaro stundom gör lifvet

drägligt här i huset. Jag träffar honom visst icke oftare än vid

frukosten, och då tilltalar han mig aldrig, men alltid ger han

konversationen en sådan vändning, att den har och ger mig intresse;

derigenom försvinner månget obehag, som tants odrägliga frågor och

anmärkningar eljest förorsaka mig.

"Efter jag har tid och papper, vill jag meddela dig en liten scen under

frukosttimman i förgår, medan vi väntade på tant.

"Då jag inträdde in i rummet, sutto flickorna och läste i hvar sin

roman; jag närmade mig Natinka. 'Har du läst Cousinerna?' frågade hon

och visade mig titeln.

"Nej, svarade jag, men jag läste i en uppsats på någon tidning, straxt

efter sedan boken kommit ut, att den ej skall vara någon nyttig lektyr

för unga flickor.

"Natinka storskrattade, och Aurora sade, i det hon medlidsamt leende

skakade hufvudet: 'Du är likväl bra enfaldig och småstadsaktig, kära

Ida! Begriper du icke att den uppsatsen enkom var skrifven för att göra

boken desto begärligare. Åtminstone gjorde just densamma uppsatsen oss

nyfikne att läsa denna bok.'

"Jag teg som ett godt barn. Natinka ropade på häradshöfdingen från

andra sidan rummet, der han stått en stund och betraktat ett par

guldfiskar, utan att synas ge det minsta akt uppå oss.

"'Har kusin Ferdinand läst Cousinerna?' frågade hon skrattande.

"'Jag studerar dem som bäst', svarade han, nästan allvarligt.

"'Det der låter ju otroligt', anmärkte Aurora. 'Kusin är ju en

romanföraktare!'

"'Hvem har behagat säga så?' frågade han. 'Det är jag visst icke;

tvertom gillar jag mycket teckningar från hvardagslifvet i dess

mångfaldiga skiftningar, endast de medföra något förädlande för själen

och hjertat, eller sannt målade karaktärer; men att unga damer,

antingen de läsa för sitt nöje, eller det som bättre vore, för att odla

sina begrepp och samla någon menniskokännedom, kunna uthärda samt till

och med föredraga en Victor Hugos och Balzacs skapelser, det begriper

jag icke! Ni torde erinra eder, att det var mina anmärkningar mot dessa

författare, som ådrog mig beskyllningen att vara romanföraktare. I min

tanke medför denna lektyr endast en nytta.'

"'Och hvilken då, om jag får fråga?'

"'Den, att de unga damer som älska denna slags lektyr, aldrig böra lida

af svaga nerfver, emedan vanan vid skildringar af skräckscener, sådane

som dessa författares, måste härda dem.'

"Alla skrattade, kallade honom en ulspegel, en satirikus, och...

"Men hvartill tjenar denna berättelse? frågar min äldsta syster. Jo,

goda Anna, jag önskade att du sett den blick, hvarmed han sade: 'Jag

studerar Cousinerna'; den uttryckte tydligare än ord: jag genomskådar

er alla tre. Och -- anse mig icke för fåfäng, bästa syster! -- jag tror

att detta iakttagande var till din Idas fördel."

En dag sednare.

"En händelse har stört den vanliga enformigheten; den i mitt förra bref

omnämnda hushållerskan, fru Lundström, inträdde så glad och nyter till

mig i morse med mitt kaffe, och medförde en liten biljett till mig från

en åldrig fru, som bebor några rum i husets tredje våning. Jag har

några gånger mött henne i trapporna, och då har hon alltid helsat mig

så vänligt, och sett på mig med en så moderlig blick, att jag funnit

mig helt intagen af hennes person. På min efterfrågan sade man att hon

var enka efter en Assessor.

"Hon skref nu till mig följande ord:

"'Om den unga mamsell icke anser den tid förlorad, som hon ägnar

ålderdomen, och det förnekar hennes hela väsende, så tar hon, med det

första, arbete med sig en afton och besöker en gammal barnlös gumma,

som vänskapsfullt tecknar sig Helena Sylvan.'

"Mamma varnade mig, att ej göra någon enskilt bekantskap; men jag tror

med tillförsigt, att hon skall gilla denna, och jag anser mig ganska

hedrad af denna bjudning. Du, som känner min stora förkärlek för den

ålderdom, som hyser godhet och medkänsla för ungdomens små fröjder och

sorger, inser lätt att jag i hennes umgänge mindre skall sakna min goda

mamma."