TECKNINGAR OCH DRÖMMAR

af

--a --g [Fredrika Runeberg].

Först publicerad av

Theodor Söderholms förlag 1861.

Imprimatur: _C. R. Lindberg_.

Innehåll:

Sid.

Aikyn.................................. 1.

Simrith................................ 9.

Manala Jungfrun........................ 18.

En Dröm................................ 27.

Salik Sardar Khans maka................ 32.

En saga om Vreden...................... 52.

Liljekonvaljen......................... 54.

Qvinnan på Tongatabu................... 57.

Oleandern.............................. 67.

Strålbarnen............................ 71.

Rankvexten............................. 74.

Myggdansen............................. 77.

Miriam................................. 81.

Tre som flyttade till Sverige.......... 87.

Rosen.................................. 93.

Indianens qvinna....................... 95.

Elas frågor............................ 99.

Lilla Isgumman......................... 102.

Hvad skall den gamla?.................. 107.

Det skönaste smycket................... 108.

Allt hur man tar det................... 114.

Kuhinanuis dotter...................... 116.

Puppan................................. 117.

Vid insjöns strand..................... 119.

Fläktarnes lek......................... 125.

Danserskan............................. 129.

Glasörat............................... 136.

De vackraste händerna.................. 171.

Suomiqvinnan på Saimaudden............. 180.

Blommornas nytta....................... 186.

Harpspelerskans Dotter................. 187.

Facetter af qvinnans lif............... 192.

Jasminen............................... 212.

De vackra orden........................ 215.

Den opp- och nedvända verlden.......... 219.

Aminas dröm............................ 225.

Missionären............................ 228.

Kamtschadalens hustru.................. 233.

Odalisken.............................. 238.

Hildred................................ 260.

Aikyn.

Sakta sjöng aftonvinden "sof i ro" för vågen, som vaggade till hvila.

Mellan björkarne syntes, huru solen lekte med en lång guldstrimma öfver

sjön. Rundt omkring stodo blommorna med daggperlor på bladen. Hvilan

sänkte sig öfver jorden med ett sagta sus.

Slumrade qvinnan på stranden? Det visste hon icke, men hon drömde.

En engel stod vid hennes sida; hon reste sig upp för att bjuda engeln en

blomma, som hon bar i sin hand. Det var en ros, en djupt glödande; dess

doft var rik, men på bladen sågos blott några få droppar dagg; så syntes

det.

Engelns anlete tog ett strängt uttryck: "Känner du mig? det är jag, som

afhemtar hvarje tår, gjuten ur djupet af qvinnans hjerta. Deraf blir

perlor, med hvilka himmelens salar prydas. Andra englar hemta ock

prydnader, rubiner af hjertblod, gjutet för fäderneslandet; smycken af

modersvakor och fadersomsorger och mångahanda dyrbarheter för himmelen,

hvar och en efter sin art. Men, qvinna, du betalar trögt din gärd. Se

huru få droppar synas på rosen. Tider hafva funnits, då äfven du erlade

fullt ditt mått, men redan länge har du icke så gjort. Jag har haft

tålamod med dig. Qvinna, tror du, att du ensam må undandraga dig? Skynda

att fylla äfven ditt mått af tårar."

I en skål af demant föllo nu dropparna från rosen, men ack, de nästan

försvunno i botten, så ringa syntes de.

Qvinnan knäföll i bäfvan. "Himmelens ljusa dotter, var skonsam mot

jordens svaga barn; fordra ej strängt din gärd. Skall jag med tårar

gälda, att mitt hjerta varit så rikt, att det varit fattigt på tårar,

ack då svigtar min själ".

"Se", sade engeln, "måttet måste fyllas, ännu felas mycket".

Än en gång bäfvade qvinnan: "Ljusa engel, låt mig vandra genom tiden,

för att söka; låt mig vandra till solens land, till polens is; låt mig

söka, kanske finner jag någon tår, som fallit obemärkt, hvarmed jag kan

fylla något af måttet. För litet deraf har jag ännu skattat, för att jag

ensam skulle förmå att fylla skålen". Hon blickade upp, för att läsa

engelns svar i dess anlete, men då föll solens sista stråle darrande

öfver vattnet och nådde hennes öga, och engeln var försvunnen.

Men se, hennes hjerta har sökt de gömda tårarna, de obemärkt till jorden

fallna. Vill du se en af dem, en stelnad droppe från landet vid polen?

Kanske vill du ock sedan se någon af de brännande heta från solens land?

Snöstorm rasar öfver tundran. Ej kan ett menniskoöga öppna sig, att se

dess brusande hvirfvel. Lättare går båtens väg genom ishafvets vilda

våg; då stormen kastar isstyckena som skum, än renens väg nu går fram

genom snöns vågiga afgrund. Främlingen skall resa öfver tundran. Det går

ej framåt. Hans ren stannar, främlingen stannar, vägvisarn stannar. Hvar

skall främlingen och hans vägvisare finna skydd? Skola de begrafvas af

snöstormen? Skola de uppätas af vargarne?

Litet rök synes på snöhafvets yta, på en drifvas spets. Derunder finnes

en menniskoboning. Främlingen och vägvisarn bana väg, stormen kullkastar

dem, de hjelpa upp hvarandra, de hinna småningom tälten.

Der är ljus och der är högtid. Tranlampan lyser, bröllop firas. Det är

den unga fjortonåriga Aikyn, som hennes fader sållt åt den vinde Mirgán.

Främlingen inträder. Inne är varmt. Imman bryter som en ström ut genom

dörren, men försvinner i snöyran. Får främlingen härberge?

Hvad vill främlingen på tundran? Främlingen är en stor herre, har många

papper, är väl zarens närmaste man? Skall han räkna renarna för att

lägga skatt på Samojeden? Främlingen säger, att han vill lära Samojedens

språk. Vill han trolla renarne från tundran?

Aikyn stiger fram på golfvet. Hon bugar sig djupt till jorden gång efter

gång. Hon sjunger med ödmjukt nedslagen blick.

"Hvart skall den arma föras, måste hon bort, måste hon bort till ett

fremmande hem? Måste hon bort från det gyllne hemmet, från fader och

moder?"

"O min fader, hvi sålde du henne, din hvita ren? Hon hade velat arbeta

för dig om dagen, om natten. Hon skulle ju dock varit värd, hvad hennes

lif kostade dig".

"Farväl min fader, som varit mig huld; farväl min moder, sörj dock ej

öfver droppen ur ditt hjerta! Farväl broder, ack, hvi skyddade du ej den

värnlösa? Farväl syster, ack, du arma vexer ock till qvinna!"

"Så fostrades jag i hemmet, som om jag varit en son, och jag var ju dock

blott en arm flicka. Nu måste jag bort, att bli tjenarinna åt en man!

Farväl du ljufva hem".

Åter bugade sig Aikyn djupt för den vinde Samojeden, så att pannan

vidrörde golfvet.

"Du, min herre, som råder öfver Aikyn, krossa dock icke den arma, som

din makt vore. Förakta icke din tjenarinna. Låt henne i ditt anlete se

en mild herres. Var ej sträng mot Aikyn, tala ej till henne som

snöstormen talar till drifvan. Så vis är ingen, att hon ej felar; men

Aikyn vill göra det bästa hon förstår. Vredgas icke, då hon felar".

Dagar gingo. Främlingen följde med till Mirgáns by och dröjde qvar bland

de många tälten. Han lärde sig Samojedens språk, och han hörde, huru

mannen talade till Aikyn som snöstormen till drifvan. Han såg huru hon

arbetade mera än trälinnans arbete, men aldrig erhöll ens så mycken

vänlighet som trälen.

Främlingen talade till mannen: "Var mild mot din hustru. Öfverhopa icke

den späda med det arbete, som vore dig sjelf för tungt. Bemöt henne

vänligt, hon är menniska som du".

"Skulle jag tagit mig hustru och betalt henne dyrt med trettio renar, om

icke för att ha någon, som hemtar mig ved och vatten och gör mina

sysslor?" Derpå slängde han till Aikyn ett afgnaget ben. "Se der, efter

herrn ber för dig, eljest hade du fått vara utan mat en dag till. --

Menniska, qvinnan? Åh, ett orent djur!"

Främlingen talade till Aikyn på drifvan: "Mitt hjerta lider af, att se

dig så ung, så fager, misshandlas värre än trälen".

Mildt slog Aikyn upp ögat och såg på den fremmande. "Främling, är du af

qvinna född, finns i ditt land icke qvinnor, efter du ömkar mig? Icke

har jag ju värre än andra qvinnor, det är så vårt öde".

"I mitt land finnas qvinnor, men de äro dock menniskor. Aikyn kom, följ

mig. Jag för dig till mitt land, du skall lära mig rätt Samojedens

språk, och om du än der måste tjena för ditt uppehälle, så blir du dock

åtminstone ej misshandlad".

Allvarligt svarade Aikyn: "Svårt är att bära misshandling. Den svaga

qvinnans mjuka hull bäfvar för att ristas med spjutspetsen. Hennes själ

bäfvar för det alltid skarpa ordet. Men det kommer deraf, att hon är

svag, att hon är dålig. Num har gjort henne så. Icke får renen klaga,

att menniskan misshandlar honom; icke får ripan klaga, att hon fångas i

snaran; icke får qvinnan klaga, att hon är en trälinna. Det är så

bestämdt. Mirgán har ju köpt mig dyrt. Kan han ej slakta sin ren, kan

han ej slå sin hund, har han ej rätt att göra, hvad han vill, med sin

köpta egendom. Aikyn är icke tjuf, skall icke bedraga Mirgán och föra

bort den han köpt".

"Vill främlingen medföra en, som lär honom att tala med Samojedens

tunga? I Aikyns hem finns en gosse, bjud honom komma. Han kommer gerna,

ty för honom vore det stoltaste öde nu blott fjellråttans på drifvan.

Han går hvart du vill, han är en död man. Sedan Aikyn såldes, är det

honom lika, huru eländigt hans lif blir; men han skall gå med dig, som

varit vänlig mot Aikyn".

Tvenne gånger hade tälten flyttats och till Mirgáns by återkom

främlingen. Han skulle nu fara hem till sitt land, och med honom följde

den unge Samojeden.

Åter svällde främlingens hjerta, då han såg huru Aikyn led. Han såg den

späda gestalten öfverallt fårad af ärr efter spjutet, såg den bleka

infallna kinden, den lutade gången. Han hade sett qvinnan vara träl

öfverallt, der han färdats; men dock rörde honom Aikyns öde mest.

Hans renar stodo förespända, han skulle resa. Mirgán var på jagt. "Aikyn

kom, jag betalar Mirgán trettio renar för dig, dermed är du löst. Du är

blott hans köpta trälinna, icke hans maka. Kom, Aikyns yngling följer, i

mitt land lär du känna Gud; der blir du ynglingens maka, der blir du

menniska".

Aikyns öga strålade, intet sade hon.

Ynglingen sade: "jag bad Tadibén, att han skulle fråga andarne, jag

sade: man har tagit min hvita ren och sålt den åt en annan, som ej vill

lemna den. Jag betalar honom, hvad han betalt, och röfvar ej min hvita

ren".

"Tadibén frågade andarne, han slog på sin trumma, han lyssnade till

andarnes svar. De svarade:"

"Bed ynglingen lemna i tältet lösen för renen och bortföra den, så är

den åter hans".

Än klarare strålade Aikyns öga, men hon sänkte åter blicken och sade:

"Främling, så säga våra sägner; Fordom lefde en Tadibé, han hette Urier.

Han var den högste af alla Tadibéer, en spåman öfver alla, vis öfver

alla. Men han fann jorden dålig, han längtade till himmelen. Så befallte

han sina båda hustrur göra nya kläder åt dem alla och nya körredskap åt

renarne, och intet gammalt finge blandas deruti. Han steg i sin släde,

och hustrurna stego i hvar sin släde, och renarne drogo dem upp mot

himlen. Men Urier såg, huru hans unga hustrus ren icke mäktade stiga

uppåt, utan huru hennes släde allt mer sänkte sig mot jorden. Han

frågade henne, och hon sade: i min klädnad sydde jag ett band, som jag

tog ur barnets linda. Det drager mig till jorden. Låt mig återvända".

"Och Urier tillät henne att vända om, men den andra hustrun delade med

honom himmelens herrlighet, åkte med dess starka renar, hade aldrig

brist på villebråd eller annat godt".

"Främling, du är vis som Urier; vän, hos dig vore himmelen; men i Aikyns

drägt sitter ett band ur barnets linda: hon kan ej följa dig".

Simrith.

Den mäktige konungen Arthahsasta hvilade, under en resa, en dag öfver i

Ninive, och hans undersåter firade fröjdefester öfver att konungen

dröjde inom deras murar.

Nu framträdde åtta af landets skönaste döttrar, prydda med guld och

dyrbara stenar, och lysande lika af skönhet som af prakt, och de dansade

inför konungen.

Då de slutat vinkade konungen åt den skönaste af dem alla, att hon

skulle framträda till hans konungsliga stol. Hon gjorde så och böjde knä

under det hon vördnadsfullt sänkte pannan emot handen. "Hvem är du,

landets skönaste dotter?" frågade konungen. "Måtte konungens lefnad vara

lyckosam!" svarade tärnan, "din tjenarinna är enda barnet af Moabiten

Bosnai, den hängångne".

Konungen talade vidare: "Rikedomar äger du mera än ditt hjerta kan

önska, ty hans ägodelar äro vida omtalade för deras storleks skull; hvad

vill du begära för en nåd af mig?"

"Konungens sällhet vare evinnerlig! Vågar din tjenarinna hoppas att

konungen vill höra hennes bön?"

"Dig vare din bön beviljad innan du utsäger den, du nejdens skönaste

prydnad! Vill du välja dig en make af de ädlaste i landet, jag svär dig,

vore det än konungens egen son, du skall blifva hans. Eller åtrår du

makt och ära? Arthahsastas makt är vidsträckt som solens, han skall

gifva dig hvad du fordrar, ty du har funnit nåd inför hans ögon".

"Ära och pris vare konungen, och seger och makt omgifve honom alltid!

Ringa är den lott din tjenarinna begär. Gif henne, o konung, till äkta,

Bani den Israeliten, som tjenar i ditt förmak".

Konungen sammandrog sina ögonbryn och sade: "Bosnais dotter, konungens

godhet är helig! Skall din fägring och dina rikedomar gifvas åt en af

fängelsets barn, en af dessa, som konungens nåd tillåtit att draga hem

för att uppbygga sin förstörda stad. _Du_, landets ädlaste dotter, din

faders slägt skulle förskjuta dig".

"Vågar din tjenarinna tala?"

"Tala".

"Denne Bani är uppvuxen i min faders hus; dottrens själ har fäst sig vid

hans, som vinrankan vid trädet. Ho kan skilja dem åt utan att förstöra!

Din tjenarinnas slägt vill icke gifva henne åt en af fängelsets barn,

men se, o konung! din vilja är deras lag, och din lag är helig. Din

tjenarinna vet att ditt ord är ett fast berg!"

Konungen befallte att Moabiten Bosnais broder skulle inkallas; han

infann sig genast och nedkastade sig inför konungen.

Arthahsasta befaller, att du gifver den Israeliten Bani din broders

dotter till äkta, och att du ända till sista penningen utbetalar hennes

arf till honom, och att henne icke förmenas att följa honom i hans land,

dit konungen lofvat honom att tåga till de sina.

"Höra är lyda", svarade mannen och gick för att fullgöra konungens

befallning.

Men Bosnais dotter gick hem och stängde in sig i sin kammare, der hon

kastade sig neder och tackade Israels gud, som bistått henne.

Men hennes gamla amma, som följt henne hem, hade redan på vägen hunnit

få veta hvad som händt hos konungen, och hon sprang nu att uppsöka Bani,

för att förkunna honom hans lycka. "Nu", ropade den gamla i jubel, "nu

få vi föra mitt hjertas dotter till våra fäders land, och alla hennes

rikedomar blifva dina, min själs son! Gläd dig, Bani, gläd dig du

lyckans utkorade!" När Bani förnam hennes mening, bad han henne bedja

Simrith, att han finge ett samtal med henne.

Då de nu möttes, sade Bani: "Simrith, o Simrith, skall jag väl tro hvad

amman sagt mig, skulle väl du, din faders dotter, vilja följa med den

fattige och föraktade fången?"

Simrith rodnade och räckte honom handen och sade: "Bani, jag har talat

för oss, jag visste att du ville äga mig, men intet hopp hade, nu är jag

din."

Bani tog hennes hand mellan sina händer, men teg. Sluteligen sade han:

"Tack, o Simrith, för denna ljufliga stund! Men se, icke skall jag

derföre missbruka din godhet. Jag reser i morgon till mitt land, der

skall jag arbeta för mitt folks väl, du Simrith får icke följa mig, här

är du aktad, här har du vänner. Landets furstar skola täfla om dig. Ack,

hos oss vore du en främling, derföre skulle du _der_ förskjutas och

_här_ äro fängelsets barn föraktade! Blif här i ära och rikedom".

Nu såg Simrith opp, lyfte högt sitt hufvud och sade: "Nej, Bani, med dig

vill jag följa, hos dig är mitt hem, här ar jag främmande. Din Gud har

jag länge tillbett, han skall bli min Gud, ditt folk skall blifva mitt

folk. Hälften af mina ägodelar skola vi helga åt din Guds hus, och du

skall vara min herre".

Ett år hade Bani och Simrith bott i en stad, en timmas väg från

Jerusalem, och Bani var en af sitt folks öfversta, och Simrith hade

suttit i kammaren och spunnit och väfvit kosteliga tyger, men nu satt

hon nästan hela dagen blott hos sitt barn och gladde sig öfver dess

fägring. "Bani, o min herre!" sade hon ofta till sin man, "mycket godt

hafver Herren gifvit mig, huru skall mitt hjerta tillfyllest lofsjunga

och prisa?" Och när de andra qvinnorna, af de Moabiters och de

Cananiters och andra fremmande folkslags döttrar, prydde sig med gyllene

klenodier och smyckade sitt hår och gingo prydda inför allt folk eller

dansade inför sina afgudar, då sade de till henne: "Simrith, hvarföre

skall du ensam stänga dig inne, se, vi hafva nog mycket uppoffrat, som

lemnat hem och vänner för att följa med fängelsets barn till deras

förstörda stad, icke skola vi dock neka oss alla nöjen". Men då sade

Simrith: "Låter oss vara glada, hvar efter sin håg, jag har glädje mer

än mången". Men de andra qvinnorna vredgades dock icke på henne, ty hon

var mild och ödmjuk af hjertat, och klandrade icke de andra, ehuru hon

ej följde dem.

Men se, då utgick ett påbud i Juda och Jerusalem till all fängelsets

barn, att de skulle församla sig i Jerusalem, och hvilken som icke komme

inom tre dagar, hans egodelar skulle gifvas till spillo, och han

afskiljas från menigheten.

Och Bani välsignade sin son och sade till sin hustru: "Herren vare med

dig Simrith, jag går till Jerusalem".

Men Simrith svarade: "Herren gifve dig en lycklig hemkomst; mitt hjerta

är tungt!"

Och Bani gick upp i staden och satte sig jemte allt folket inför Guds

hus.

[1] Och Esra, presten, stod upp och sade till dem: "J hafven förtagit

eder i det att J hafven tagit främmande hustrur, på det J skullen ännu

föröka Israels skuld".

[1] 1:sta Esra boks 10 kap. 10 vers.

"Så bekänner nu Herren edra fäders Gud, och görer det honom ljuft är och

skiljer eder ifrå landsens folk och ifrå de främmande hustrur."

"Då svarade hela menigheten och sade med höga röst: ske såsom du oss

sagt hafver".

"Men folket är mycket, och regnväder, och kan icke stå ute: så är det

icke heller ens eller två dagars gerning: ty vi hafve sådane

öfverträdelse mycken gjort".

"Låt oss beställa våra öfverstar i hela menighetene, att alle de i våra

städer, som främmande hustrur tagit hafva, komma på bestämd tid, och de

äldste i hvar stad, och deras domare med: till dess vår Guds vrede må

från oss vänd varda i denna saken".

Men Bani satt stilla såsom slagen af åskan, och rörde hvarken hand eller

mun. Men när folket begynte skingras, då steg han opp. Han var till

utseende som en eldslåga, och hans drägt fladdrade för stormen, men hans

långa lockiga hår nedföll nu raknadt kring hufvudet och vattnet

strömmade der utföre. Så trädde han fram för presterna och de äldste och

sade: "Håll, utöfven icke orättvisa i Herrans Israels Guds namn! Skall

väl den oskyldiga lida med den skyldiga? Må de som bedrifvit afguderi

och otillbörligt väsende, må de fördrifvas; men se, äfven jag har en

moabitisk qvinna till hustru, hvem känner icke hennes fromhet och

gudsfruktan; skall det oskyldiga lammet förjagas med rofdjuret".

Men då ropade allt folket: "Hvarföre skulle Bani ensam blifva

undantagen, på det Herrans vrede må drabba oss för hans skuld". Och de

ropade och bullrade så att Bani icke fick tala mera, och slutligen

stormade han rasande bort och hem.

"Simrith" ropade han genast då han inträdde. "Låtom oss draga hädan.

Lägg in dina och barnets saker och nödigt husgeråd; åsnor och kameler

skola snart vara tillreds, vi resa".

"Bani, o min herre, hvi vredgas du så, hvad har händt?"

Bani berättade nu för henne, huru de främmande hustrurna och barnen

skulle frånskiljas och sade sedan: "Dig lemnar jag aldrig. Jag vill

öfvergifva fader och moder och blifva när mina hustru, vi skola vandra

till främmande land".

Simrith knäböjde gråtande och bad till Israels Gud om styrka, derpå steg

hon opp och sade: "Ingalunda, o Bani, skall du öfvergifva ditt folk och

blifva en främling ibland hedningar för din qvinnas skuld. Se! du är en

af ditt folks öfversta, hurudant exempel vill du gifva, att du skulle

vara den förste att öfverträda Herrans bud. Se, jag går, gif mig något

att jag må kunna lefva och uppföda din son, och jag vill söka mig en

tillflykt vid ditt lands gränsor, på det jag må se röken af offren inför

Herranom och känna doften af blommorna på ditt lands ängar. Du skall

taga dig till hustru en af Israels döttrar och du skall snart glömma

Simrith. Se, icke bör jag klaga, jag har ju ägt så mycket. Herren gaf

och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn".

På första dagen i tionde månaden satte sig Esra presten och de ypperste

fäderne och de som beställde voro, och afskiljde alla de främmande

qvinnor och deras barn.

Och Bani rasade af ångest, och de satte vakt om honom, och Simrith och

hennes son och hennes tjenarinnor blefvo satta på kameler och fingo en

vägvisare, som skulle föra henne till hennes slägt.

Men hon sade: "Ingalunda till min slägt, ty de hafva förskjutit mig,

emedan jag omvändt mig till Israels Gud, och följt hit med Bani".

Då sade de som tillsatte voro att bortföra henne, att hon skulle

uppgifva hvart hon ville föras. Men hon visste det icke, utan bad dem

föra henne hvart de ville, Herren skulle väl gifva henne ett hem.

Och då de satte henne på kamelen och började tåget, då lemnade krafterna

henne, och hon sjönk ned afsvimmad. Då kom Esra gående den samma vägen

och sade: "hvem är denna unga qvinna?"

Och folket, som stod omkring, svarade gråtande att det var Moabitiskan

Simrith, Banis hustru, som hade gifvit sina ägodelar åt Herrans hus, och

nu skulle gå i landsflykt med sitt barn.

Och Esra frågade vidare, då svarade honom Simriths gamla amma, som gret

omkring sin matmoder: "Herre, när furstar och konungar ville qvarhålla

denna mitt hjertas dotter i hennes land, ja, då sjelfva den man, hon

ville följa, bad henne qvarstadna i ära och rikedom, då sade hon lik

Ruth: din Gud skall blifva min Gud och ditt land skall blifva mitt land,

och så sade hon: hälften af mina rikedomar vill jag gifva din Guds hus,

och så har hon gjort, och från barndomen har jag, din tjenarinna, lärt

henne att dyrka Israels Gud, och nu bortjagas hon, lik en missdåderska,

och fråga alla dessa här hurudan hon varit".

Då ropade allt folket med hög röst: "Du Guds man, låt icke förjaga

henne. Se hon har varit en mor för våra barn, hennes visthus har varit

den fattiges, och hennes gudsfruktan har varit vår lykta". Då bad Esra

att hon skulle återföras i sitt hus för att vederfås, och så gick han

åter upp till Jerusalem, dit mycket folk följde honom och der de äldstas

råd ännu var.

Och han gick upp i templet och bad inför Herran om insigt i denna saken,

och så samlade han åter de äldsta och dem som voro beställda häri, och

berättade dem om Banis hustru, och de sade alla med en mun: "Herren

varder henne upptagande för hennes fromhets skuld".

När folket hörde domen, vandrade det åter till Banis stad och togo honom

af vakten och prydde honom med kransar och buro honom omkring med jubel

och lust och sjöngo och ropade: "Herren låter sina nåd väldiga vara

öfver dem, som frukta honom".

Men Simrith låg hemma på knä invid sitt barns bädd och prisade Herren

för den stora nåd henne vederfarits: "Lofvad vare Herren, att han mig en

underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad; ty jag sade i min

häpenhet: jag är bortdrifven ifrå dina ögon: likväl hörde du min böns

röst, då jag till dig ropade".

"Glädjens Herranom all verlden, sjunger, priser och lofver!"

Manala[1] Jungfrun.

[1] Underjorden.

"Lif är kärlek".

Vill du höra sagan om Kalmas[1] dotter?

[1] Förgängelsen.

Dunkel framrinner Tuoniströmmen[1]. Hvem skymtar i dimman på dess

strand? Hvem nalkas mörka Manala hemmet?

[1] Underjordens flod.

Kalma står på andra stranden. Hon kallar Manalas jungfrur: "Kalmas

döttrar, Tuoni[1] nalkas det dunkla hemmet, den starke mannen, jordens

herre, nalkas med byte. Stolt är bytet som han för. Kalmas dotter, du

den yngsta af dina systrar, fatta årorna, flytta båten till strömmens

andra strand".

[1] Döden.

Redan flyter båten sagta fram på det dunkla vattnet. Tuonelas[1] flicka

ror med tysta åratag, hennes blick hvilar i fjerran der Tuoni nalkas.

Hvem medför den starke, den alltförödande? Bleke yngling, din vext bådar

styrka i hvarje muskel; huru har du låtit besegra dig? Dina lockar falla

trotsande ned på ömse sidor om en stolt panna, din knutna hand omfattar

ett stort svärd och ännu thronar vreden öfver dina ögon, röd brusar

bloden ur såret i ditt bröst. Din var styrkan, din var skönheten,

hvarföre låter du Tuoni bortföra dig?

[1] Dödens hem.

Men nu hördes en ton från harpans strängar, en sakta flägt krusade det

matta vattnet, en sång hördes, orden hördes, Kalmatars båt stannade.

Tuoni stannade ej, han skyndade framåt sin gång.

"Det är för sent, du gamla sångare" ropade Kalma på stranden. "Tuoni

återger ej det rof han fattat. Skynda med färjan, från Manala återvänder

ingen".

Men fullare ljöd sången, kraftigare klingade orden, ordets makt

besegrade jernets. Maktlös fällde Tuoni den mot rofvet sträckta handen.

Ynglingen slog upp sin blick.

Hotande ljöd Kalmas stämma i dunklet: "Ha du gamle deroppe, öfvar du

ännu dina trollrunor? Din makt skall dock snart se sitt slut".

Men i båten satt Kalmatar. Hennes blick hvilade på ynglingen, den

ljusnade småningom vid tonerna, en tår föll ur hennes öga, den första

som der uppstigit.

Åter ljöd Kalmas stämma hotande i dunklet: "Kalmatar, du din moders

yngsta, gå, följ det flydda rofvet ut i verlden; fäst dig vid hans sida,

sug blodet ur hans sår, kraften ur hans senor; återhemta till din moders

hem hvad henne blifvit frånröfvadt. Icke må lifvet vinna seger öfver

döden! -- Kalmatar gå!"

Vid den vaknande ynglingens sida stod Kalmatar, liknande nattens dimma

på ängen. Nu reste den unge krigarn opp sitt hufvud och famnande honom

stod Kalmatar, glad att föra honom hem till sin boning, men då utbrast

han: "Vik hädan spöke, vik under jorden om du dädan kommit, eller till

luften om ditt leda hem är der, eller i vattnet, om du är fiskens syster

eller äfjans dotter; eller sök dig ett hem i luftens alla fyra väder, du

troll". Kalmatars blick föll hemsk på ynglingen, men vid hans åsyn smög

åter en tår i hennes öga och hon sjönk undan, som en fallande dimma, en

skymtande skugga.

Men i sitt eget hem på det stolta Hamila låg den bleke ynglingen på en

bädd. Vid hans sida satt hans moder och beströk sakta den sårade med

undergörande salfva, och band deröfver fina bindlar.

På afstånd stod den rika flickan, hon som lofvat blifva den sårades

brud; men hon talade intet, utan stod blott i dörren och blickade inåt

rummet. Då susade en kylig fläkt genom dörren invid henne och Kalmatar

stod vid den sårades hufvud. Förfärad for den unga bruden tillbaka, och

störtade sanslös ned på gården; och den sjuke ville opp för att hjelpa

henne, men hans moder lade honom åter varsamt ned och den starke

ynglingen låg der som ett barn, då modren hastade att hjelpa den

afsvimmade.

Men Kalmatar hviskade sagta: "En kyss på dina läppar och du vore min;

men ack, i min moders gårdar, der förstöring och tillintetgörelse bo.

Kärlek är lif. Hvarföre skulle dödens jungfru älska? Unna mig blott att

stundom stå vid ditt läger, att stundom se dig lycklig vid hennes sida,

hennes, hvars hjerta hyser varm blod och kanske varm kärlek, men som

dock ej kan älska dig som jag! Förskjut ej den arma från lifvet, från

ljuset, från dig". Och Kalmatar böjde sin bleka panna mot sina

sammanknäppta händer inför ynglingen, som betraktade henne med fasa och

bjöd henne gå.

Åter skymtade Kalmatar bort, endast vid den sanslösa flickan stannade

hon, strök mildt med sina kalla händer den afsvimmades gyllne lockar och

lade sin hand på hennes panna; men då hon slog opp ögonen smög sig den

arma bort med en suck.

Men vid bäckens strand satt Kalmatar och sjöng tyst vid sig sjelf:

"Kalmatar, du långt bort burna,

Hvarför vill du söka värma?

Hvarför värma, hvarför glädje?

Ägde väl din moder glädje

Der i Manala, det dunkla?

Ägde dina systrar glädje

Uti mörka maskars hemvist?

Ack ej glädje jag ju söker;

Söker blott en droppe värma,

Liten, som i svalans hjerta,

I än mindre fågels inre,

Som i minsta blommas fibrer

Som i minsta stoftkorns gömma.

Söker blott af ljus en stråle,

Ej så rik som lysmask skenet,

Mindre än ett fjäril ögas.

Men hos honom blott finns värme,

Men blott han är ljus och glädje,

Han som, arma, dig förskjuter!

Domna, domna, Tuoni jungfru!

Domna, dröm ej falska drömmar".

Natt och dag vakade Kalmatar vid ynglingens läger då han sof. På hans

slutna öga hvilade i kärlek hennes blick och en skymt af en blek

rosenfärg spriddes på hennes bleka kind; men han vaknade och bort som

fläkten försvann den arma. Och hon sjöng:

"Om jag dock den siska vore

Till hvars röst han villigt lyssnar.

Om jag helst den blomma vore

Som hans hand så vänligt bryter.

Om med fläkten jag fick byta

Som förfriskar mildt hans kinder,

Ljust och rikt mitt öde vore.

Milde skapare mig unna

Till en flinga snö att bytas,

Som får smälta på hans lockar;

Eller till en liten bubbla,

Som försvinner vid hans händer;

Eller blott till stoft på marken

Som utaf hans fot får krossas".

Tiden gick framåt och den sjuke tillfrisknade, och gick så en dag till

sin bruds föräldrar och sade: "gif mig jungfrun att jag må föra henne

hem till maka". Men jungfruns moder svarade: "Den som vill betsla den

snabba elgen skall ej dröja, den som vill gripa det ilande forsfallets

vatten skall ej bida. Jungfruns sinne är snabbare än elgen, flyktigare

än forssens vatten! Den som dröjer att taga ungarna finner boet tomt.

Jungfruns sinne älskar den raske, icke den bleke sjuklingen och bort for

hon med den rike friaren från södern".

Ynglingen teg, men den gyllne brudgåfvan som låg i hans hand krossades

till smulor, som trängde in i handen i det han trädde ut genom dörren

för att återvända hem. Han märkte det ej.

Vid ynglingens sida gick Kalmatar den bleka jungfrun. Hon svalkade den

glödande kinden, hon lade handen på hans hjerta och lugnade dess hvassa,

brännande slag. Ynglingen kastade sig ned i gräset; ännu dröjde vid hans

sida Kalmatar. Hon följde den arme med glädje, ty han jagade icke bort

henne; men ack, det var emedan han ej blef henne varse.

Stillare svallade den svalkade bloden genom ynglingens ådror, mindre het

brände smärtan i hjertat, mindre brinnande glödde vreden i ögat vid

Tuonijungfruns vård, men nu vaknade ock ynglingens medvetande om det

yttre, och vredgad utbrast han: "Vik hädan, troll, hvi förföljer du

mig?" Och som en dimma sjönk jungfruns gestalt undan.

Men i dystra tallskogen i midnattens storm sjöng Kalmatar:

"Tjockna natt kring Kalma dottren

Att ej någon henne skönjer.

Brusa storm med vilda vingar,

Att ej någon hör min stämma.

Skog, du dystra, drag dig samman

Att en fot ditt djup ej hinner.

Dölj den arma i din gömma,

Mig, förutan hopp den enda!

Uti lifvet, än i döden

Gafs hvar varelse att hoppas;

Blott den arma Tuoni dottren

Gafs ej ens att hoppas döden".

Men från vestern kommo skaror af folk öfver hafvet, de härjade med eld

och svärd, förstörde gudarnes altaren och lunder; och som _en_ man stodo

Suomis ynglingar opp och i spetsen för dem stod Kalmatars älskling. Men

mäktigt frambrusade främlingarnes flod emot Suomis skaror, och längre

och längre trängde främlingarne fram, och Suomis ynglingar störtade som

tallar för yxan, ty deras gudars makt var krossad och Den Starke stred

för främlingarne.

Kalmatars yngling stod ännu ensam bland en fallen skara, men nu flög en

pil, bevingad, i ynglingens hjerta. Han föll, svärdens klang tystnade,

stridsfältet lemnades. Men vid den fallnes sida stod Kalmatar; dödens

flicka kunde icke lifva den fallne.

Se, då stod der en hög gestalt i natten. Högt bar han sitt kraftfulla

hufvud, från hvilket i rika vågor nedföll de hvita lockarnes flod. Sakta

sväfvade mantelns rika veck för den nattliga vinden, alfvar thronade på

den höga pannan, men mild, ehuru allvarsam, syntes den skönt formade

munnen öfver det rika skägget.

Fram gick Kalmatar emot den höge och sade: "Fader, se ynglingen, Suomis

stolthet! Skall Tuoni få äga honom, skall han föras till det öde Manala.

Skola maskarne föröda denna kropp, den skaparn gjort så fast som berget,

så skön som dagens sken?"

"Jungfru" sade den höge, "du är en Manala dotter!"

"Fader" svarade jungfrun ödmjukt sänkande sitt hufvud, "mitt hem var i

Manala, men din sång gaf mig i kärleken ett skönare hem. En gång förr

har du återgett honom lifvet med din sång, den alltförmående; Fader foga

ord vid ord, låt ej Suomis yngling föras till mörka Manala".

Den gamles blick höjdes då han sade: "Tuoni jungfru, äfven min makt

viker för den starkare. Den gamle går bort. Sök honom som är starkare än

sången, ty han är kärleken; starkare än den som vet ord, ty han är

ordet".

Den gamle gick, och i natt och sorg stadnade Kalmatar, ty hon visste

icke hvar hon skulle söka honom som kunde hjelpa.

Men ur fjerran hördes en sagta sång, en bön till den högste i himlen. En

stjerna blickade klar från fästet och Kalmatar nedsjönk på knä, men hon

bad icke, ty hon kände ej bönens ord.

Och i det hon knäböjde, då kom han den Mäktige för hvilken den gamle

måste vika.

I bäfvande glädje fattade jungfrun en fåll af hans skimrande hvita

klädnad och böjde ned sitt hufvud. Och himmelskt leende utsträckte han

sin hand, och på jungfruns skuldror skimrade vingar och i glansen af

hans ljus knäböjde med nedsänkt svärd den sårade ynglingen. Men då den

himmelske åter bortgick, sjönk ynglingen bleknande tillbaka och jungfrun

böjde sig sakta öfver honom, löste med en kyss hans ande och flög med

den, ej till Manala mer, men till ett högre hem.

En Dröm.

"Drömmar som strömmar", säger man, och anser det ej löna mödan hvarken

att berätta, eller att höra berättas om dem; men jag har alltid älskat

dem, och isynnerhet då jag var ung, drömde jag äfven ofta vaken. Att

sitta framför den småningom nedfallande eldbrasan, och se in i dess

vexlande former, var ett af mina bästa nöjen. Ännu sedan brasan

utbrunnit, satt jag ofta försänkt i drömmar med blicken hvilande på den

gammalmodiga kakelugnen, de gamla jerndörrarna dertill, eller på den

ännu urmodigare, stora, gjutna jernskifva, som var inpassad i golfvet

der framföre.

Mina föräldrars hus var ett af dem, som före branden i Åbo, funnos

byggda på och af de gamla klosterruinerna. Källrar med göthiska hvalf,

andra liknande celler å ömse sidor om en gång, en igenmurad dörr till en

källare, allt sådant, i förening med de otaliga spöklika ljud och syner,

tjenstefolket beständigt sade sig hört och sett, satte min fantasi i

rörelse. Hvad hade jag icke velat ge för att få en tydning af hvad jag

såg qvar sedan forntiden, eller af huru man här fordom lefvat och hvilka

märkvärdiga händelser här tilldragit sig.

Småningom vande jag mig att se en betydelse i allt, äfven det

alldagligaste, det ringaste. Derföre voro mig de vexlande bilderna i den

fallande glöden så kära; de gåfvo så många ämnen åt min inbildnings

spel.

Dock, ett föremål, som jag ofta hade för mina ögon, men i hvilket jag

aldrig kunde se någon betydelse, var kakelugnsdörren! Denna gråsvarta,

fyrkantiga figur, den var mig omöjlig att i inbildningen lifva.

Jag läste en gång huru Swift som gosse, tvungen att dagligen för ett par

gamla tanter läsa gamla, tråkiga andaktsböcker, en dag gömde i boken en

af honom sjelf skrifven uppbyggelig betraktelse öfver en sopqvast, läste

upp den, och huru betraktelsen särdeles behagade tanterna, hvilka trodde

den vara uppläst ur boken. Ofta kom jag sedan ihåg denna anekdot. En

sopqvast, hvarföre icke? Tusen saker kunna ju sägas om den; men denna

fatala kakelugnsdörr, finns det väl något olyckligare skapadt än den, så

utan grace, så utan poesi?

En afton hade jag särdeles lifligt tänkt härpå, och ännu från sängen

kastade jag en blick på den stackars smaklösa dörren. Jag hade för ett

litet illamående lagt mig ovanligt tidigt och somnade snart.

Mina tankar förvandlade sig småningom till drömmar, och hastigt stod

framför mig en ljus, skimrande varelse, som stundom tycktes mig vara

blott en lekande flamma, men stundom åter syntes mig som en den

aldrafinaste lilla luftiga flicka.

Detta luftiga ljusa väsende böjde sig emot mig och sade: "Syster, du

som i många, långa år bott med mig i denna kammare, och som så ofta sett

på mig med medlidande, ser du hvad jag är fin och lätt, och jag är ändå

ingen annan än den olyckliga kakelugnsdörren. Men blott i drömmen kan du

se mig, ty jag sitter der så fängslad att jag ej eljest kan visa mig för

dig. Min fader är den store eldkonungen, den store smeden. Jag var så

glad och hoppade omkring på blommorna, en liten flamma som ej brände, en

liten flicka, som ej tyngde ens det minsta strå.

En dag tog min fader mig på sin hand och förde mig i sin smedja och

sade: "ja visst är du för dålig och klen att gifta dig, men vänta, jag

skall väl smida dig en bättre kropp", och så lade han guld i elden och

silfver, och började smida. Men när jag såg mig om, såg jag en ful man

med rödt hår, som satt och såg på. Jag blef rädd och kröp bakom min far,

men han sade: "göm dig icke, flicka, utan låt din fästman se på dig".

När jag åter såg på den främmande och såg hans röda hår och krokiga ben

och sneda mun, då sade jag: "Fy far, en så'n ful karl, honom tar jag

aldrig till man!"

Men då blef det värre af, ty min far blef ond, kastade guldet och

silfret ur ässian, och lade dit en bit jern, som han smidde och smidde

under det han mumlade: "så skall du väl få försöka, din näsperla, huru

godt det smakar att vara ful". Och bäst jag ej visste huru, så kände jag

mig vara samma kakelugnsdörr, som du så ömkat, och sedan förde han fram

den fula mannen till städet, och smidde endast några tag i hans anlete,

och några på hans armar och ben, och mannen stod der så fager och skön,

som den vackraste yngling jag sett. "Gå nu och tjena menniskorna", sade

min fader, "och lär dig att vara ödmjuk; förr blir du ej fri".

Ack! när jag sett den vackra elden så nära mig alla dagar har jag

dubbelt längtat ur mitt fängelse. Men år ha kommit och år ha gått,

hundrade och flera, och fåfängt har jag längtat! men nu -- hör du deras

röst, hör du min faders och min sköne brudgums röst, de komma, de komma

på stormens vingar, men de föröda, de förstöra. Vakna syster, vakna! De

komma, de komma, de befria mig, men du skulle förstöras af deras anda.

Vakna, vakna!"

Jag vaknade. "Skynda, stig upp, elden är lös, vakna då!" sade min moders

röst invid min säng, i det samma jag började reda mig ur sömnen.

Brådskande skyndade jag mig upp, redan härjade lågorna i flere hus,

snart kastade sig elden öfver ån, inom några timmar stod äfven mitt

barndomshem i lågor.

Dagen efter branden besökte vi de rykande ruinerna af vårt hem. Jag

skulle just gå ut genom en liten port invid den mur på hvilken

kakelugnen i min kammare ännu reste sig bränd och naken. Jag kastade en

sorglig blick uppåt, som ett farväl åt detta hem, som varit vittne till

min barndoms och ungdoms glädje och sorger; då brakade det hastigt öfver

mig, och inför mina fötter nedstörtade den förbrända kakelugnen med sin

skorsten. Förskräckt hastade jag undan, men återvände snart till

stället, för att nogare betrakta det skedda, och öfverst på stenhögen

låg den förbrända kakelugnsdörren, hvilken af elden var till den grad

förstörd, att den mera liknade ett nät af ståltråd, än ett

sammanhängande stycke.

Salik Sardar Khans Maka.

_Solen går ned!_

Brinnande purpur på molnen,

Flytande guld vid Himlens rand,

Skimmervågor, viggar af färger,

Glödande skyars fria lek,

Hvad sägen j väl?

Viljen j väl

Herrligt berätta om dagen,

Dagen som klar uti vestern bor,

Hatar dunklet, forskar i djupet?

Viljen j locka längtan dit?

Hvad viljen j mig?

Öster du natt!

Slumrande rosor på bäddar,

Svällande, veka, söfver du.

Sakta vaggar dimmiga slöjan,

Sagornas tärnors lätta drägt,

I aningens land.

Rosornas lund,

Öster, du sagornas hembygd,

Kulna, sorgsna Suomi-sångens,

Rika, varma, blomstrande syster,

Dunkelt glödande öster, du,

Du lockar mig mer.

Sköna voro Ben Hamouns trädgårdar, sköna voro dess rosor, men skönast

trädgårdarnes drottning, Ben Hamouns dotter. Innerst i trädgården stod

på lätta pelare hennes palats, af doftande jasminer och fylliga rosor

väfdes dess väggar, dess tak var ett hvalf, strålande af guld och purpur

och dyrbara stenar. Drottningens statsfruar voro unga sköna tärnor i

skära hvita drägter, hennes hofjungfrur voro rosor och liljor och

blommor utan tal. När hon hvilade på divanens svällande perlesmyckade

dynor, då susade trädgårdens vattenkonster sina mest smekande toner, och

näktergalarne slogo sina mildaste slag; men sväfvade hon åter omkring i

sitt rike i glädtig lek med sina tärnor, då drillade näktergalarne gällt

med tusende tungor, och glänsande fjärilar flögo med skiftande vingar,

en ståtlig lifvakt, omkring henne.

Kände Alhejdi glädjen? Ja, ty den var hennes beständiga gäst. Kände

Alhejdi sorgen? Ja, ty hon hade sett en af sina leksystrar sjuk och sin

käraste näktergal dö. Kände Alhejdi kärleken? Nej, hennes ögon hade

aldrig skådat någon annan man, än hennes fader.

En morgon satt Alhejdi ensam i gräset vid en strålande springbrunn.

Tankfull höll hon sin hand under en af dess finaste strålar, så att den

återstudsade och spriddes omkring i tusende glittrande perlor i gräset,

på blomstren, och smyckade hennes hår mer skönt än de demanter, som

vanligen fästade hennes dunkla lockar.

Hon hörde ett ovanligt buller, såg hastigt upp, framför henne stod en

ung man, hvilken med blixtrande ögon betraktade henne. Hon ville fly,

men han qvarhöll henne. "Sköna Alhejdi", sade han, "öknens son har

trotsat döden för att se dig, men han ångrar det icke, dröj blott ett

ögonblick, och han är mer än belönad".

Alhejdi ville fly, hon ville dröja, hon ville se ned, hon ville blicka i

hans ögon. Hon dröjde det ena ögonblicket efter det andra. Snart hördes

en af hennes leksystrar komma sjungande. "I morgon vid den tid, då solen

går till hvila, sköna Alhejdi", sade fremlingen och försvann, i det han

betydelsefullt lade fingret på munnen.

Hvem var den fremmande? Hvad ville han? Hvarifrån kom han, huru hade han

sluppit in?

Alhejdi låg hela dagen stum på sin divan. Aftonen kom och ännu stodo

middagens doftande frukter orörda, ännu lågo hennes svällande lockar

endast löst sammanfästade och utan smycken. Det blef morgon, redan

vaknade blommor och fjärilar, men ännu hade icke Alhejdi slumrat.

Slutligen tillslöto sig dock hennes ögon behagligt, och solen stod redan

högt på himmelen då hon vaknade.

Sköna tärnor, smycken i dag eder herrskarinna med dubbel omsorg.

Hvarföre vill hon i dag vara så skön? Hvarföre smyckar hon sig? På hvem

tänker hennes hjerta? Är det väl för sin fader hon vill stråla eller är

det, emedan den okände fremlingen skall se henne?

Solen sänker sig, den skall snart gå att slumra i vesterns svällande

molnbäddar. "Alhejdis väninnor, lemnen mig ensam, jag vill slumra en

stund, låten ingen nalkas".

Men Alhejdi slumrade icke. Skall Alhejdi gå till springbrunnen? Kommer

han, den herrlige fremlingen? Hon måste dock varna honom, befalla honom

att gå bort, han kunde ju eljest vänta henne länge och bli upptäckt. Det

vore hans säkra död.

Alhejdi gick med dröjande steg mot brunnen. Der stod redan fremlingen

hög och herrlig med den blixtrande blicken.

"Alhejdi, skönaste, ljufvaste sol! Hvar finnes i verlden den, hvars

skönhet ens skulle synas en stjerna invid din!"

"Fremling, vet du icke, att Ben Hamouns slafvar skulle döda dig, om de

funno dig här. Skynda dig bort, jag ville se dig blott för att varna

dig".

"Sköna Alhejdi, om än tusende dödar skulle hota mig, aldrig kan jag

lemna dig. Dig måste jag ega, dig måste jag befria, eller ock dö för

dig. Alhejdi, du himmelska, hvad är du annat än en fånge, fast dina

bojor äro förgylda. Lefver du icke här instängd såsom en fången gazell,

dold som en diamant i djupet af grufvan, eller en perla i musslan. Kom

Alhejdi, kom, var fri. Blif min brud, blif Salik Sardar Khans brud, han

som herrskar öfver de fria i landet vid öknen. Vet du, kan du ens ana,

hvad frihet är! Vet du, hur hjertat klappar, då man ilar hastigare än

vinden på pilsnabba fålen, som känner ryttarens vilja innan ens ett

tecken tydt den för honom. Har du sett män i blodig kamp med öknens

vilddjur, har du blifvit hyllad af de gränslösa rymdernas folk, af dem,

som ega verlden, ty de ega sin häst, sitt spjut och sin dolk. Vill du ha

perlor och kostliga smycken? Ett ord, och du får dem, skulle de än

hemtas ur Persiens konungs egen skattkammare. Vill du ha dyrbara oljor

och rökelse, Karavanernas fege söner skola skatta dig sådant i mängd.

Eller vill du ha sköna slafvinnor? Landets ädlaste döttrar skola

bortföras, för att tjena dig. Kom Alhejdi, Salik Sardar Khan är de frias

furste, han har försmått alla qvinnor och älskat endast bragder och

fejdens ära; men Alhejdi har besegrat den starke. Vill du blifva

slafvinna åt någon feg Schach, som knappt ser dig bland hundrade, eller

vill du blifva den tappres älskade, hans ögons ljus, hans hjertas blod,

hans lifs eld. Kom, Alhejdi, hörde du skottet, det var tecknet, mina

trogna som lika blixten slå ned på din faders hus. Blif ej förskräckt,

du hulda, de få der intet skada, intet bortföra, endast fängsla

uppmärksamheten ditåt, på det ingen må tänka på att vakta dig. Kom

Alhejdi, min snabba fåle väntar dig här utanföre, snart äro vi ibland

bergen, der en skara af mina tappre väntar oss, ögonblicket är vårt, ej

mera. Skynda, kom Alhejdi!"

Hastigt fattade han om den sköna flickans smärta lif och bar henne

under skyndsamt språng ur trädgården öfver ett ställe, der muren syntes

vara enkom nedrifven, ut öfver fältet. Der stod en frustande häst

bunden. Salik kastade sig upp med sin sköna börda framför sig. Hon hade

ej hunnit tänka, hon visste ej om hon borde ropa om hjelp. Nu flög det

ädla djuret snabbare än en jagad fogel, lättare än gazellen. Det

frustade eld ur vidgade näsborrar, det flög allt hastigare, dess hofvar

syntes ej vidröra marken. Alhejdis hjerta klappade af tjusning. Salik

omfattade henne med den ena handen, den andra höll hästens tyglar.

"Alhejdi, älskade, snart äro vi utan fara".

"Salik, jag är trygg hos dig".

Men hvem synes långt borta på fältet? Fyra ryttare synas, de störta

framåt med vildt skri, de förfölja de flyende. Den eldiga hästens

blixtsnabba fart minskas, den dubbla bördan är ovan, fast Alhejdi är

lätt som det unga lammets finaste ull. Förföljarene hinna närmare, Salik

omfattar Alhejdi ännu fastare, han tar tyglarna i munnen och sitt spjut

i handen. Höljdt af skum biter det ädla djuret i sitt betsel, blod

flyter ur dess af sporren sårade sida, men det flyger ej mer som ilen,

det frustar, det anstränger sig, allt närmare hinna de förföljande.

"Salik, se mina väktare, de hinna oss, låt ej Alhejdi lefva, för att se

dig dödas. Låt mig dö för din dolk, här vid din sida. Icke är det tungt

att så dö".

Snart syntes en af de förföljande framom de andra, men ännu på afstånd.

Nu ljöd en susning, nu flög en skugga öfver fältet, och tumlande rullade

häst och ryttare i sanden. Den andre ryttarn flög förbi honom, men redan

trängde Saliks andra spjut i hästens bröst. Den stegrade sig frustande

och föll med sin ryttare till marken. Nu hade också den tredje hunnit

närmare; han lossade ett skott, men felade i farten och låg i detsamma

sjelf för Saliks skott blodig i sanden, och hans häst flög med ohejdad

fart tillbaka öfver fältet. Salik fattade sin andra pistol, den fjerde

förföljaren tvekade ett ögonblick, Saliks säkra skott skulle träffa

honom långt innan han kunde hoppas att träffa Salik med sitt. Han

tvekade, men se, likt en brusande flod störtade en hop krigare med vilda

rop ur bergen. Jublande omgåfvo de Sardar Khan och hans brud, och snart

försvunno de alla ur de förföljandes åsyn.

Ben Hamouns slafvar hade åt olika håll förföljt de flyende, men de

återvände utan Alhejdi. Och Ben Hamoun kastade sig på golfvet i sitt hus

och ref sitt hår och sitt skägg, och ropade den ena gången efter den

andra: "Allah hafver tillåtit att röfvare bortfört mitt lifs ära, mitt

sköna smycke. Och redan i nästa nymånad skulle hon blifvit intagen i

Schachens, min herres, harem. Hvilken mäktig man skulle jag ej varit

genom henne, huru ärad hade jag icke blifvit. Den skönaste hade hon

varit af alla min herres qvinnor. Och nu är hon borta, borta utan

hjelp".

Stilla nalkades nu Alhejdis gamla amma till Ben Hamoun och sade:

"Herre, ville du höra mitt ringa råd, så kunde du ännu återfå din

dotter".

"Du skulle hafva vaktat henne", röt Ben Hamoun, "det hade varit bättre

än att råda nu".

"Åh!" sade amman med sådan ton, som gamla tjenare bruka: "Allah bevare

Ben Hamouns förstånd. Måste jag icke på er egen befallning lyda henne

som om hon varit Schachens mor, och bad hon mig icke alltid gå till

moskéen för att göra min aftonbön. Huru skulle jag då just i dag glömma

den. Men vore Ben Hamoun klok, så skulle han nu genast sända mig till

sin slägtinge, den sköna Zayda, för att genom henne förmå Schachen,

Allah låte aldrig hans skugga bli mindre, att han sänder folk för att

förfölja röfvarene".

Detta råd behagade Ben Hamoun. Amman sändes med tvenne slafvar, som buro

dyrbara skänker bort till den sköna Zayda, en af Schachens

favoritsultaninnor, och inom hela harem upphäfdes ett stort sorgeskri

vid underrättelsen om, att Alhejdi blifvit bortröfvad, och det just

invid murarna af sjelfva hufvudstaden. Men när Schachen en stund

derefter inträdde, störtade den sköna Zayda emot honom med utslaget hår,

gråtande och ropande: "O, att jag skulle upplefva den dag, då jag skulle

se en sådan skymf öfvergå min herre, hvars ära kringstrålar hela

verlden".

Schachen frågade, hvad henne fattades, och hon svarade under häftiga

tårar: "Skall det icke fylla mitt hjertas bägare med smärtans bittraste

dryck, att se huru min herre och konung skymfas. Se dessa röfvare, som

genomströfva vildmarken, hafva i dag vågat sig ända till portarne af din

heliga stad, och hafva bortröfvat en af mina slägtingar, den sköna

Alhejdi. Konung, kan du förlåta en sådan skymf, så låt aldrig mer ditt

anlete lysa inom harems portar, ty dina qvinnor skola icke se dess ljus

för tårar". Och åter utgjöt hon en flod af gråt.

På Schachens befallning inträdde uppsyningsmannen öfver harem, Hojar

Baschi.

"Hvem var denna Alhejdi, som blifvit bortröfvad?" frågade Konungen.

"O herre, den skönaste klenod. Din tjenare hade lyckats att finna denna

juvel ibland qvinnor, och hon var redan bestämd för den höga lyckan att

få pryda ditt harem. Hon var skön som den glänsande fullmånen, som den

lysande morgonrodnaden. Hennes fader skulle blott behålla henne till

nästa nymånad, för att bereda henne att värdigt mottaga sin lycka".

Emellertid anlände Storviziren, som Schachen låtit kalla; "Sadrazam",

tilltalade honom Schachen strängt: "oduglige tjenare, hvarföre

underrättar du mig icke om, huru man skymfar min hufvudstad? Röfvare

våga sig ända till dess portar".

Sadrazam kastade sig med pannan mot jorden och sade: "Allah är stor,

konungens makt varar evinnerligen. Hvilken skulle väl i vishet och

skarpsynthet kunna mäta sig med honom. Konungen täcktes låta sin nåd

skina öfver sin ringaste slaf, som ätit stoft och sofvit med

uppmärksamhetens öga, så att han försummat sin pligt".

"Välan, jag vill gifva dig nåd, om du, innan morgonbönen förkunnas, har

återhemtat flickan och förgjort den djerfve röfvaren och hela hans

anhang. Endast hans hufvud kan friköpa ditt".

På en sammetslik gräsmatta invid en källa hvilade Alhejdi. På litet

afstånd slumrade en dunkel krigaretropp, knappt synlig i natten, hvar

och en invid sin sadlade häst. Salik ensam vakade af männen.

"Alhejdi, älskade, i morgon hinna vi de mina. En stunds rast måste jag

unna männen och äfven hästarne, de skulle ej uthärda eljest; huru skulle

då du, ljufva, icke uttröttas. Hvarföre vill du icke slumra? Och jag

nänns dock knappt be dig derom, jag finge ej då se dina ögons glans och

höra din rösts ljufhet".

"Jag kan ej, jag är så underlig i mitt sinne, så många tankar tränga sig

in på mig, och jag kan dock blott tänka ett -- att jag funnit dig".

"Du saknar dina veka kuddar i ditt hem".

"Aldrig har jag hvilat på kuddar så veka som detta gräs!"

Hastigt spratt en af de sofvande männen upp, lade sitt öra tätt till

jorden och lyssnade ett ögonblick. Salik blef uppmärksam.

Mannen steg fram till honom. "Salik Sardar Khan, hör du ej hästarnes

hofvar? Har också du blifvit bedårad af en qvinna".

Saliks öga sköt en blixt i natten. "Abbas! dock på dig vill jag icke

vredgas".

Nu lutade sig äfven Salik till marken. "Dessa hästar äro många, det är

visserligen Schachens utskickade, som förfölja oss. Vi få ej blottställa

Alhejdi".

Han hvisslade, i ett ögonblick suto männen till häst. "Till öknen, tyst

försigtigt som den lurande tigern, men snabbt som vingade fogeln".

Ett susande for genom bergen, snabba skuggor skiftade öfver marken, --

var det lätta moln, som skuggande flögo öfver fältet? var det en sakta

nattvind som fläktade? Men fästet är klart som en dunkelblå azur, intet

blad röres på de trän, som omgifva källan, der Alhejdi hvilat; och nu

äro skuggorna försvunna och allt är stilla och tyst och dunkelt kring

lilla källan.

Men längre skrider natten, och den späda blomman, van blott vid lek och

ljuf hvila efter leken, domnar och bleknar. Alhejdi vill icke, att Salik

skall varsna hennes trötthet, hon håller sig ännu uppe, men hon vacklar.

Snabb som blixten är Salik af hästen. "Flygen, söken om det är möjligt

finna en källa. Vi rasta, om än tusenden förföljde oss. Alhejdi, den

minsta fläkt af blekhet på din kind, det minsta dunkel i ditt strålande

öga sårar mitt hjerta värre, än någon af Schachens dolkar kan göra det".

En källa var funnen i nejden. Salik bar Alhejdi dit på sina armar och,

knäböjande invid henne, uppfriskade han henne med det svala vattnet.

Men förföljarena hade icke förlorat spåret. Vid synranden märktes en

rad af blanka spjut.

"Bäfva icke Alhejdi, vi skola segra för dig".

"Till häst, till häst, stridom för Alhejdi. Död åt enhvar, som vill

nalkas att störa hennes ro".

Snabbt ilade ryttareskaran öfver fältet. Alhejdi qvarblef i bäfvan ensam

vid källan. Tystnad rådde i öknen, men hastigt afbröts den af de

stridandes gälla skri. Snart såg Alhejdi skaror flyende bortåt, men mot

källan nalkades några få män i sagta ridt. Hvem föra de emellan sig? Det

är Salik Sardar Khan, som de föra sårad ur striden.

"Alhejdi du är vår, vi hafva drifvit dem på flykten. Innan de hinna

utsända nya förföljare, äro vi säkra bland våra berg hos de mina".

Ännu en dags morgon grydde, och Salik låg på sitt smyckade läger i sitt

eget tält. Hans sår mörknade, febern brände hans blod. Tigande och

bekymrade vandrade hans män omkring, ty de sågo att såren voro dödliga.

Då trädde en gammal qvinna till tältets dörr. "Gifven rum för den visa,

som mycket vet och förmår". Hon stannade framför Alhejdi, som satt

sörjande hos den sjuke. Den gamla sade långsamt med knappt hörbar röst:

"I öknen, två timmars vandring härifrån, växer ett träd. Den balsam, som

droppar, när en skön qvinna, vid middagens stund, bryter dess qvistar,

helar genast jernets sår, men hon måste gå ensam den senare timmans

väg". Alhejdi reste sig hastigt. Hon smög sig sakta ur tältet. Den gamla

följde henne.

"Följer du mig den första timman, visar du mig vägen?"

"Rädes icke den unga späda rankan från de blomstrande trädgårdarna att

ensam sväfva i öknen?

"Moder, Salik är sjuk! skyndom att jag må hinna till middagen uträtta

mitt värf".

Följande dagens morgon var inne, och i glädje helsade Alhejdi solen, ty

Salik kände ingen smärta mer, och hans sår var nära heladt.

"O Alhejdi, min själ bäfvar vid tanken på, att du vågat dig ensam i

öknen. Du som är mig mera än lifvet, du hade kunnat råka ut för

vilddjur".

Månader voro förflutna, då trädde en dag Abbas in till Salik, rustad

såsom till en längre färd.

"Nå Abbas", sade Salik vänligt, "hvart ärnar du dig utan att jag hört

deraf, du, min trogne följeslagare, som ännu aldrig lemnat mig".

"Jag går till Ispahan".

"Du går i lejonets kula; blodet af Schachens män, som föllo i öknen, har

knappt upphört att röka".

"Lejonet skulle väl föga väntat till dess vi sjelfva infinna oss i hans

kula, om icke hans krigares anförare berättat, det du ju vet, att de

nedgjort oss alla, sedan vi förut hade dödat flickan, stridens orsak.

Han älskade sitt hufvud, derföre flydde han ock för oss. Men om också ej

så blifvit sagdt, icke var Salik Sardar Khan alltid så rädd att trotsa

lejonet, om ock i hans kula".

"Nå hvad ernar du i Ispahan?"

"Handla".

"Vid profeten, det skulle jag aldrig gissat. Du har alltid mera älskat

spjutets än penningens handel. Men kanske vill du ock handla för mig.

Jag har öfverflöd af hjordar och annat, som jag icke behöfver".

"Jag har ernat be dig att få sälja allehanda onyttigt".

"Säg hvad du vill, du skall ega valet".

"Din stridshingst, ditt spjut och din dolk".

Salik drog ögonbrynen ett ögonblick tillsamman, men snart klarnade åter

hans blick och han sade: "Abbas, du är missnöjd med denna ovanliga ro af

några månader? Men tro ej, att jag derföre glömt att strida. Låtom oss

göra ett ströftåg snart, jag vill ordna allt".

Abbas jublade högt, men tvärtystnade hastigt, lade händerna i kors öfver

bröstet och bugade sig sägande: "I den barmhertige och milde Gudens

namn, ära vare verldens beherrskare. Jag är beredd att följa dig hvart

du vill, mina tjenare kunna försälja mina hjordars öfverflöd".

Alhejdi, varsnar du dammolnet der vid öknens rand, vet du hvad det

bådar? Det är Salik och hans män, som återkomma från ströftåget.

Alhejdi, som sutit på kullen och skådat utåt, stiger opp, hennes slöja

fladdrar för vinden, handen skuggar de dunkelsvarta ögonen, blicken

spejar. "Det är han! Jag kan redan igenkänna färgen på hans turban. Men

hvarföre så långsamt? Längtar ej ditt hjerta efter Alhejdi. Har du

förvärfvat skatter, och är deras vård dig kärare än att möta din

älskade? Eller kanske sårad? Ha, balsamträdet i öknen, Salik, Salik,

skynda dig, eld förtär mitt hjerta. Späda äro mina fötter, men de skola

dock bära mig till ditt möte".

Nu störtade qvinnor och barn med vilda rop mot de kommande. Alhejdi

ryste och stannade ett ögonblick. Fram flög nu ryttarskaran åtföljd af

qvinnorna och barnen, under jubelskri, förbi stället der Alhejdi stod.

Salik varsnade henne icke, och se, framför honom på hästen satt en

qvinna. Så hade äfven Alhejdi en gång sutit, och hvem var denna? Lågande

glöd brann i Alhejdis anlete. Hon följde långsamt efter tåget och gick

in i sin boning. Men der mötte hennes blick en sällsam syn. På en divan

satt den unga qvinnan, som Salik nyss hemfört. Hon var hvit som dalens

lilja, endast på hennes kind låg ett matt sken af rosen. Hennes ljusa

hår hade i lockar nedfallit kring de elfenhvita skuldrorna, och i hennes

milda ögon, blå som himmelen, summo tårar. En sådan hade Persiens

svartögda dotter icke skådat.

Salik trädde mot Alhejdi. "Alhejdi, jag bringar dig en syster, vårda

henne väl. Jag har tagit henne af köpmän, som förde henne att säljas. De

hade köpt henne af Turkar, som röfvat henne långt, långt härifrån. Ser

du hon är skön, hennes fägring är lik månens i silfverklar natt. Du har

ofta sagt, att du icke älskade våra qvinnor, att de voro vilda. Nå väl,

denna är mild och ljuf. Dyrbara smycken och kosteliga tyger hemtar jag

dig dessutom".

"Salik, endast du återhemtar din kärlek, så är den mig öfver alla

verldens skatter".

Den fremmande steg upp, gick mot Alhejdi och sade några ord på ett

obekant språk, fattade hennes hand, tryckte den hjertligt och såg med

sina milda blå ögon innerligt på Alhejdi. Alhejdi omfamnade henne

vänligt i det hon sade: "icke kan jag vredgas på dig, du dufva".

Med hvarje dag slöt sig den sköna fremmande allt mer till Alhejdi, och

Alhejdi älskade henne; men hennes hjerta led allt djupare, ty hon såg

huru Saliks blickar brunno allt varmare, då han såg på den fremmande, så

sköna, men alltid sorgsna flickan. Men Alhejdi dolde sin smärta i djupet

af sitt bröst.

Då trädde en dag Salik till henne. "Alhejdi, min häst, min älskling, är

sårad; gå Alhejdi i öknen att hemta balsam för såret, att det må läkas".

Alhejdi såg ett ögonblick på Salik: "Salik Sardar Khan, tigrar bo i

öknen. Älskar du din häst mera än mig".

"Är Alhejdi barnsligt rädd? Vill du ej göra mig en glädje, icke rädda

min häst, den som burit äfven dig hit". Alhejdi gick.

Åter en dag inträdde Salik hos Alhejdi. På divanen lågo tvenne blommor,

en ros och en lilja. Sardar lekte med blommorna och fägnade sig åt deras

doft. Han lade sedan bort rosen och behöll liljan i handen.

"O Salik förstör rosen, men kasta den icke ifrån dig att ensam vissna;

mindre tungt är att dö, än att lefva förgäten".

Salik återtog rosen i sin hand, och höll den tillsamman med liljan.

"Alhejdi, mannens hjerta är en rosengård, har rum för många blommor.

Huru skulle du kunna begära, att jag ensam skall älska en alltid. Äfven

kärleken är en blomma, begär ej att blomman skall vara oförgänglig som

stenen, hon vore ej skön då. Men äfven Alhejdi är kär för Salik".

Salik gick bort. I Alhejdis hjerta bodde natt.

Åter några dagar förflöto, och nu kallade ett bud Alhejdi till Salik

Sardar Khan. Hon gick.

Alhejdi, min älsklingshund blef sårad farligt af ett spjut under jagten.

Intet annat än den balsam, hvars källa du känner, kan rädda den. Gå, att

du må hinna dit innan middagens timme och vara hemma vid den tid, då jag

med mina män återkommer från jagten".

"O Salik, jag hörde rytandet af en tiger, då jag hemtade balsam för din

häst".

Salik svarade intet. Ännu stod hon ett ögonblick dröjande. "Salik Sardar

Khan gifver icke _en_ befallning _två_ gånger", sade Salik långsamt.

Alhejdi gick.

Hon hade ännu ej gått långt, då stod framför henne den gamla visa, som

bar i sin hand en liten, knappt ett finger lång dolk. "Min själs dotter,

den gamle kan ej ledsaga dig på färden. Salik Sardar Khan har bjudit mig

komma för att pryda hans nya, ljusa brud. Här vill jag gifva äfven dig

något att skänka henne. Alhejdi, tre dödar ligga på denna udd. Se dess

tre kanter äro hvassa, vidrör dem icke, minsta vidrörande sårar, och

minsta sår ger död på ögonblicket!" Sakta som hon kommit, smög sig den

gamla bort.

Alhejdis öga lågade, hon betraktade stålet. "Tre dödar! ha! Alhejdi,

ville du väl döda henne, den fromma, som gråter öfver Saliks makt, den

hon ej kan emotstå? Ljusa fremmande flicka, icke hatar Alhejdi dig".

Men redan gick hennes vandring i öknen. Het sken solen på sanden,

glödande brände den Alhejdis fötter. Tänkte hon väl på svedan i sina

fötter, tänkte hon på tigern som lurande genomsmög öknen, eller tänkte

hon på Salik Sardar Khans sköna brud, som nu stod i smyckad fägring, lik

fullmånen mellan silfverglänsande skyar, och på Saliks brinnande

blickar, hvilka, glömmande henne, nu blott berusade sig af den nya

brudens skönhet.

Men på Alhejdi skåda blixtrande ögon, icke Saliks kärleksdruckna, nej

brinnande klot, som hvälfva i vilddjurets hufvud. Alhejdi, ser du ej

öknarnes herre, hur han smyger sakta i dina fjät. Redan spänner han de

krökta klorna, glänsande böja sig hans fläckiga sidor, han störtar på

rofvet, och krossad och blödande ligger Alhejdi skälfvande i sanden. Men

hvem slog den starke, hvarföre rullar sig öknarnes herre i sanden? En

ryckning ännu och tigern ligger död vid sitt rof. Alhejdi hade icke

glömt sin dolk.

Rop höras i öknen, lätt störtar en skara fram, det är Salik Sardar Khan,

som återvänder hemåt med sina män för att hemta sin sköna brud.

"Ha, en nyss dödad tiger. Alhejdi, det var värdigt Salik Sardar Khans

maka. Men hon är sårad. Tagen vård om henne, jag rider hemåt. Jag vill

sända slafvar att bära henne hem".

Redan lyfte Saliks häst foten till språng, då bad Alhejdi med sakta

röst: "Salik, innan du far, stig ned af din häst och gif mig din hand,

om ej för annat", tillade hon med ett besynnerligt leende, då Salik

tycktes tveka, "så för att tacka mig för tigerns hud".

"Nå, hvarföre skulle jag icke ega tid dertill", sade Salik, kastade sig

af hästen och räckte henne handen, den hon fattade och förde till sitt

hjerta, i det hon sade: "Lef väl Salik! Välsignad vare Allah och

Profeten, jag får dö hos dig. Ännu en bön, den är den sista. O Salik,

tag ännu en gång min hand mellan dina båda och tryck den vänligt, som du

brukade förr".

Salik tog Alhejdis slutna hand och sade förströdd: "Icke äro dina sår

väl så farliga. Snart skall du åter uppblomstra. Jag rider nu hem

förut".

Redan satt Salik på sin häst, Alhejdis hufvud sjönk tillbaka mot sanden,

en enda droppe blod smög sig fram mellan den slutna handens lena

fingrar, och då hästen for, snabb som vinden bort öfver sanden, låg

redan Salik Sardar Khans sköna maka död vid sidan af öknarnes herre.

Hvilka äro de, som nalkas qvinnornas boning, hvad bära de? Bära de

prydnader eller blommor, eller skänker åt den sköna bruden på hennes

bröllopsdag? Men hvarföre äro deras steg långsamma, deras blickar

dystra, hvarföre glädjas de icke? Ack icke prydnader, icke skänker, icke

blommor åt bruden föra de, de bära blott en vissnad blomma, den blomman,

som var den skönaste af alla.

Men se ur qvinnornas boning störtar den ljusa fremmande flickan. Rika

prydnader lysa i hennes hår, men i hennes ögon glänsa tårar. Hon tyckes

fly med fasa. Hon möter det sorgliga tåget. Hon stadnar, hon bäfvar.

"Alhejdi död? Du älskliga, du mitt enda värn! Men se, hvad glimmar i din

halfslutna hand, tack Alhejdi".

Sakta löste hon dolken ur Alhejdis kalla hand; men hon dröjer ännu, hon

tyckes tveka. Se hon knäböjer, hennes händer omsluta dolken, hon ber. På

hennes fäders språk gå orden öfver hennes läppar: "Fader, o fader, styrk

ditt svigtande barn, att hon må tåligt lida, hvad du ålägger henne.

Detta lilla vapen skulle befria den svaga. O min Gud, o min Gud, styrk

mig, att jag må tåligt och undergifvet säga: icke min vilja utan din".

Kämpande i bön knöt hon ångestfullt sina händer omkring det förrädiska

jernet, och mildt, såsom blomman om aftonen sluter sin kalk och sänker

sitt hufvud, nedsjönk den ljusa tärnan bleknad på gräsets bädd.

Salik Sardar Khan, störta ej så vild till rosens och liljans, de

vissnades, läger. Rasa ej så. Hvi stöter du det lilla jernet i ditt

bröst, det intränger ju knappt djupare än till hullet. Icke bortflyter

en mans lif med några droppar blod, och endast _tre_ dödar lågo ju dolda

på dolkens udd.

En saga om Vreden.

Vet du hvad vrede är? Jo det är en hel knippe dolkar och svärd, fina,

skarpa, hvassa och osynliga. De finnas just invid menniskohjertat, vid

somliga hjertan flere, vid somliga färre, hos somliga stora, hvassa och

skarpa mera än om de vore smidda af det finaste stål, hos andra likna de

blott små knappnålar, ja hos några till och med endast agnar. De ligga

helt tätt tillsamman, lika bladen i en pennknif med många bett och

inrättningar, och äro så konstfullt sammanfogade att de upptaga blott

ett helt litet rum, och der sammanhållas de af en stark klämmare från

hjertat. Men när hjertat kommer i _sådan_ svallning att klämmarn rubbas,

då springa fjädrar opp och alla de fina skarpa vapnen spridas omkring

till tungans spets, till ögat, till handen, ja till hvarje kroppens del,

och derifrån ut i verlden.

De såra, de sticka, de mörda blindt hvad de träffa, men vi som utsända

dem, vi märka dem vanligen ej, ty de äro osynliga. Sedan de rasat så

länge att de spända nerffjädrarne slaknat, då falla de åter småningom

tillbaka, hvar på sin plats och den starka klämmarn griper åter fast

öfver dem.

Men, ser du, det händer ändå att mången stackars qvinna märker

sprittningen när fjädrarne slå opp. Förskräckt öfver att de hvassa

vapnen äro lössläppta vill hon samla dem åter, men hvad förmår hon, den

svaga, hvad förstår hon, den olärda, af deras konstiga mekanik. Men hon

sträfvar och bjuder till och trycker dem så rakt ned i sitt bröst, in i

hjertat, våldsamt, våldsamt, de måste ned, och slutligen, sedan hon

länge arbetat med dem, måste de jemka sig in på sina bestämda rum och

klämmarn griper om dem; men hjertat är söndersargadt och det är så sjukt

innan det helnar igen. Dock öga och tunga kasta inga dolkar mera, och

hon känner då åtminstone åter sig vara qvinna.

Sök dock icke för ro skull att lösa hennes vrede, du vet icke hur den

kan ge smärta. Och så är det slut med min saga.

Liljekonvaljen.

Har du sett den största och skönaste bro, som leder öfver ett vatten?

Har du kunnat stå deruppe, högt på den ej mycket mindre än en mil långa

bron, upprätt och djerf och utan att svindla sett ned i djupet å ömse

sidor, i det kristallklara vattnet; eller har du svindlande gripit fast

omkring en stödjande vän, starkare än du, för att icke åt någondera

sidan nedstörta i den skimrande grafven?

När i fordomtimma Den Gamle hade sjungit fram det vida Suomensaari, hade

utstrött dess tusen sjöar och sjungit fägring öfver hela landet, och de

vida Saimavattnen med uddar och sund lågo speglande för hans blick, då

log den gamle gladt; men han sade: "Långsamt röres redan den gamle,

långsamt röras ock Suomis män, de springa ej som haren, de skutta ej som

ikorrn, lång är vägen rundt om sjön, bro behöfves", och se: nu sjöng han

Pungaharju det sköna, öfver Puruvesis vatten det klara.

Har du sett björkarna och granarna som vexa öfver hvarandra på brons

båda sidor? Icke vexa de dock på hvarandras toppar, fast det ser nära så

ut, der de stå i branten öfver hvarandra. Har du, bedragen af vattnets

klarhet, velat plocka de blänkande hvita stenarna och musslorna i sjöns

botten, der de ligga på flere alnars djup under vattenytan?

Nära midten af näset står en björk, den står der så glad och blickar

öfver den vida sjön. En sakta vind far öfver åsen; den lyfter björkens

mjuka, behagfulla grenar; behagsjukt böjer sig den smidiga ljusgröna

björken och strör sitt blomstoft än på ena än på andra sidan af höjden,

ned i det glittrande vattnet, der små silfvermoln segla på det blå

djupet, en himmel nere, spegelbild af himmeln ofvan.

Och konvaljerna vid björkens fot de blomma och glädja sig, men deras

systrar, som vuxit upp några få steg längre bort mellan hjulspåren på

vägen, de dofta ock, men deras hvita drägt höljes af dam och de längta

och tråna och veta ej sjelfva hvarföre.

Vägens trånande blomma frågar: "Syskon, hvita, doftande konvaljer, huru

kunnen j blomma och dofta så friskt och hvarföre tråna vi?" Och

konvaljerna svara: "Vi blomma och dofta i björkens skydd, vi veta ej

annat. Men fråga rosorna se huru rika de blomstra".

Rosor vexa tätt i sluttningen, konvaljerna fråga: "Rosor röda, glödande,

huru kunnen j blomstra så rikt, så yppigt, hvad gläder så edert hjerta,

hvarföre måste vi arma tråna".

Gladt svara rosorna: "Se vi vexa här fritt, den resandes hjul krossar

oss icke, knappt når oss ett damkorn af dem hans vagn sätter i rörelse,

och vi äga hela den sköna verld, som här utbreder sig för oss; vi äro

rika, vi äga sol, vi äga dagg, men -- vi äga af allt dock endast den ena

hälften, derföre att vi stå här på åsens ena sida, men se björken, den

äger all vida verldens fägring rundt omkring sig, den äger sol, luft och

lif, hvadan de än må komma, derföre är björken stor, derföre är björken

stark och fager mer än någon annan".

Men vägens konvalje visste icke huru hon skulle, äfven hon, komma från

vägens dam till ljus och frihet.

Kom så en ung flicka; hon band en krans, hon plockade vägspårets

konvalje och fäste den i kransen, och så var kransen färdig.

"Vackra björk, i dig vill jag hänga min krans, högt upp på en af de

svajande grenarna"; och högt uppe sväfvade nu blomman, och hon lefde ett

ögonblick af ljus, der intet stoft föll på hennes skönhet; nästa

ögonblick var hon död.

Qvinnan på Tongatabu.

"Fremlingens lära är vacker, fremlingens lära är mild; Wainahée älskar

fremlingens lära, Wainahée hör gerna fremlingens röst, när han talar

fridens ord, när han bjuder stridsklubban hvila och menniskorna älska

hvarandra. Wainahée ville blifva fremlingens syster och låta honom

vattenösa sitt hufvud -- men hon vill det ej numera. Fremling, Wainahée

är stolt, hon är fri. Se, fremlingen säger, att hans gud befaller

qvinnan lyda mannen! Wainahée vill icke bli fremlingens syster, vill

icke låta vattenösa sig. Fremlingen har bedragit henne, då han sade, att

hans lära bjuder frihet, likhet för alla. Wainahée vill icke blifva slaf

i sin själ".

"Flicka, är du mindre slaf, då en fremmande krigare bortröfvar dig? Han

krossar dig i stoftet för sin fot".

"Ja då är Wainahée fri, fri som fogeln i luften. Hennes själ är fri, ty

_vill_ hon icke lyda, så lyder hon ej, om än den starke krossar henne

till stoft. Hvite fremling, Wainahée kan dö, om hon ej vill vara

undergifven. De många öarnes gud är qvinna, hon bor i skyarna, men hon

säger icke, att Wainahée gör orätt om hon är stolt; Wainahée kan dö, det

är lätt".

Fremlingen gick. Vid stranden låg en kanot, han satte sig deri och

fattade årarna, han skulle blott ro öfver till vikens andra sida. Lugn

och stilla låg viken, men utanför svallade högt bränningen mot

korallrefvet. Den hvite mannen var icke van vid kanotens årar, han var

icke van vid hafvets bränning; åren halkade ur hans hand, den fördes

hastigt bort i bränningens svall, han kunde ej mer styra sin båt och

häftigt brusade bränningen. Båten kastades omkring och mot vågornas våld

kämpade den hvite; men fastlandets barn kan ej simma, han sjunker.

Bitter är hafvets sälta. Wainahée de milda sjöarnas mö har icke badat i

det salta vattnet, som skys af öarnas tärnor; men hon kan simma, hon

kastar sig i hafvet, hon strider med oceanen, den svaga kämpar med den

mäktige och snart ligger den hvite på den hvita korallsanden vid

Wainahées fötter.

"Fremling från fjerran, hvarföre skulle du lemna ditt land, för att dö i

Tongatabus våg?"

"Fremling från fjerran land, egde du på hemlandets kust ingen, som

älskade dig? egde du icke en moder, egde du icke en maka?"

"Hvite fremling från fjerran, flickan från Oceanens ö gråter ensam din

död, hon, som ville rädda dig ur hafvets våg, men ej kunde det, förrän

din ande flytt".

"Fremling från fjerran, en fremmande flicka gråter ensam vid din graf".

"Hvi gick du från hem och vänner? Det var din mäktige gud, hvars röst

du lydde; han sände dig till oceanens ö, för att dö!"

"På stranden af fjerran ö sitter hans moder, hon flätar en korg med

konstfull hand; den skall sonen få till välkomstgåfva, när han kommer

hem, att han må se, huru hans moder tänkt på honom. Moder till

fremlingen, moder till fredsbudbäraren, fåfängt spejar din blick öfver

hafvet, din son sofver på den hvita sanden på Tongatabus strand".

"På stranden af fjerran ö sitter hans maka, hon smyckar den matta, hon

arbetat åt sin älskling; dess färger äro sköna, dess prydnader täcka.

Maka, kasta bort mattan, din älskling sofver på Tongatabus strand".

"Hvem skall odla din yams, hvem skall slå ned dina kokosnötter, hvem

skall vårda dina plataner? Din yams skall förstöras, dina palmer stå

oskördade, din jord skall stå oskött på fjerran strand".

"Fremling från fjerran, flickan på oceanens ö skall strö blommor öfver

ditt stoft; din moder, din maka skola sörja mindre, då du hvilar bland

blommor".

Vid hyddan under palmerna satt Wainahée. Hennes händer voro tabu, de

voro förbjudna, ty hon hade vidrört en död. Hennes vänner buro mat till

henne och förde den till hennes läppar, ty hon fick ju icke begagna sina

händer.

Kom så en qvinna skyndsamt. "Wainahée! höfdingarnes höfding, han den

unge, de hundra öarnes beherrskare, segraren öfver Tongatabus fiender

kommer hitåt. Skynda att bada, att han må kunna befria dig från tabu".

Och Wainahée badade i insjöns våg, och hennes kind var frisk och hennes

öga log och hennes hår pryddes af blommor, då hon gick emot höfdingen.

Djupt ödmjukade sig Wainahée inför honom, nedsättande sig vid hans fot.

Höfdingen stadnade och Wainahée vidrörde sina axlar med hans fot; men då

höfdingen skulle upplyfta och omfamna den unga för att upphäfva tabu, då

bäfvade den starke ett ögonblick tillbaka, men slöt henne sedan häftigt

till sig, i det han sade: "Wainahée, icke allenast nu skall du hvila vid

höfdingens hjerta; för alltid är din plats der och vid hans sida". Och

han tog af sitt hufvud sin röda fjäderprydnad och fastade den på

Wainahées hufvud. Men Wainahée darrade som magnoliens blomma på sin

stjelk och blickade sedan opp, såsom om hon sett solen gå opp ur hafvet,

och hennes blick glänste, men sjönk åter ned, ty hon kände sig så ringa

som det minsta strå vid höfdingens fot.

Men öfver hafvet simmade en underbar bygnad mot Tongatabus strand.

Tvenne gånger hade man sett dylika förut. Der voro hvita män och deras

djur, det var deras ö och deras boning. Men af deras sällsynta djur

försvann ett, och deras höfding vredgades. Men icke ens öns store

höfding lyckades att återskaffa djuret och han sade: "Gerna ville jag

återskaffa ditt djur, ty rätt är rätt, och djuret är ditt; men den, som

tagit det, har lyckats dölja det äfven för mig".

De hvites höfding vredgades allt mera och hotade att förstöra Tongatabus

ö, om icke hans djur återskaffades. Och öns höfding bjöd sina krigare

väpna sig, och de stodo mellan träden färdiga till försvar. Men då lät

de hvites höfding åskan rulla och viggen ljunga från sin stora kanot,

och palmerna föllo och krigarena föllo som rör för den mäktige, och i

vanmäktigt raseri stod Tongatabus stolte höfding. Han vek icke och

krigarena veko icke, men de föllo, de flesta i döden, de andra sårade,

de kunde intet mot den fjerran ifrån drabbande makten.

Och den stare hvite höfdingen steg i land med många sina män och

sönderhögg och uppbrände krigskanoterna, som lågo på stranden.

Tongatabu, hafvets smycke är utan skydd, utan värn mot fienden. Ack,

många, många år gå förbi innan Tongatabus värn hinner ersättas.

Kanoterna voro icke få dagars arbete.

Öns stolte höfding var som en slagen man, der han satt på mattan under

ett träd. Hans blick var vild, hans händer hårdt sammanknutna. Han var

som ett vanmäktigt barn inför de hvites höfding, som egde blixten och

åskan.

Wainahée satt vid hans fot, hon vågade icke tala, ty höfdingens sorg var

som elden i etoa trädets bark; men sakta smekte hennes hand hans

nedböjda hufvud. Slutligen kunde hon ej längre se hans sorg. Hon steg

upp och gick till de hvites höfding, satte sig ned inför honom, tog hans

fot, vidrörde med den yttre och inre sidan af sin hand och förde den

sedan till sina axlar i det hon sade: "Höfding, du är stor och mäktig,

var ock stor i mildhet och rättvisa, som i vrede. Se du har gjort oss

till ett värnlöst folk, vi kunna ej mera motstå någon fiende; låt nu din

hämnd hvila".

De hvites höfding gaf ett tecken, och med hast grep hans folk Wainahée

och förde henne bort till sin kanot, och han sade: "icke förr blir du

fri, än det stulna djuret återhemtas".

Och på Tongatabu blef stor sorg, och qvinnorna foro omkring den stora

kanoten och klagade högt och ristade med snäckor sönder ansigte och

bröst; ty Wainahée deras höfdings sköna maka var fången på fremlingens

flytande ö.

Men ändtligen, när ett dygn hade gått om, fördes Wainahée åter till

stranden, ty nu hade en qvinna på en annan ö funnit och återhemtat det

stulna djuret och fremlingarna lemnade nu den härjade ön.

Glad, som den befriade fogeln, lätt som vinden far öfver sjön, hastade

Wainahée till sin make, till hennes ögas ljus, men hon mötte icke ljus,

hon mötte natt. Med foten stötte han till Wainahée, i det han sade:

"Hvite mäns qvinna, bort från mig", och Wainahée nedsjönk som dimman på

stranden. Höfdingen gick.

Värnlöst låg oceanens smycke, perlan bland hafvets hundrade öar, den

hade intet försvar. Länge dröjde ej heller fienderna, innan de anföllo

den värnlösa. Panu var en ringa höfding, men han segrade dock snart

öfver den, som intet värn hade. Tongatabus mäktige höfding irrade

omkring, sårad och ensam som ett jagadt djur och nedföll slutligen

dignande i ödslig skog.

Men i skogens djup följde honom, utan att han det viste, ögon, som följt

honom alltsedan fienden kom. På afstånd hade Wainahée följt den sårade

och aldrig lemnat honom. Nu hastade hon fram, letade och fann blad, med

hvilka hon förband hans sår. Men förgäfves sökte hon en droppe vatten

att dermed läska den försmäktande. Allt mera ångestfullt sökande gick

hon omkring och fann slutligen en inhägnad plats. Der lågo tre friska

kokosnötter på en ställning, men ack, de voro heliga, de voro tabu, det

fanns ingen möjlighet att tvifla derom, det syntes på sättet af deras

uppställning bland platangrenarne.

Att borttaga dem vore döden, men hvad mer! Wainahée må dö, men skall

dock kanske lefva, till dess höfdingen hunnit läska sig af kokosnötens

mjölk.

Med darrande hand grep Wainahée en nöt, ännu drabbas hon icke af

straffet, fastän hon brutit tabu. En hvass sten, en annan till klubba

och nöten är öppnad. Wainahée gjuter några droppar mjölk i den

afdomnades mun, hon gnider hans tinningar och se hans ögon öppnas. Men

han vänder dem med afsky från Wainahée.

Wainahée, du arma, hvarföre drabbar dig icke straffet? Du bröt mot

gudarnes tabu, och du lefver ännu. Wainahée kan du lefva då din make

föraktar dig.

Men åter slötos den sårades ögon af matthet, och åter gick den unga

makan och satte sig vid hans sida. Hon vakade öfver hans slummer, hon

jagade från honom hvarje fluga och fläktade svalka öfver hans brännande

kind, men när han åter uppslog ögat, var redan Wainahée som en fläkt

försvunnen.

Dock än en gång slår höfdingen hastigt upp sin blick; han varsnar

Wainahée, innan hon hinner hasta undan, han störtar upp och stöter henne

med ett slag af sin hand ifrån sig, så att hon sjunker ned blödande; men

ej långt derifrån dignar han sjelf åter maktlös ned i vild feberyra.

Wainahée, hvarföre skall du vakna än en gång, hvarföre låter du icke din

blod förrinna, kan den stolta icke dö? Wainahée måste lefva; höfdingen

skulle utan henne försmäkta. Wainahée säg åt höfdingen din oskuld! ack

då han icke tror på Wainahée, skulle han väl då tro hennes _ord_!

Ändtligen hade Wainahée funnit en källa i nejden, hon sköljde af sig

bloden och bar i ett kokosskal vatten till sin make. Vattnet svalkade

den sanslöses tinning, drog hettan ur hans sår och febern brände mindre

våldsam. Nu syntes han vakna till fullt medvetande, och som en skugga

skymtade hans unga maka undan.

Men krigaren vill ej längre sofva, höfdingen vill ej längre hvila; upp

stiger han häftigt, fastän hans steg ännu äro osäkra. Wainahée följer på

afstånd hans spår. Snart finner han några af sina spridda krigare, deras

mod vaknar åter, då de återfinna sin höfding. De genomströfva ön, de

samla alla krigare, som ännu finnas der och på närmaste öar, och ännu

engång öfverfaller den lilla hären Panu, den fremmande inkräktaren. Men

den lilla hopen faller som småskogen, när orkanen far fram öfver ön, och

Tongatabus höfding ligger slagen bland sina män. Ingen sjunger

dödsklagan öfver den fallne, ty från hans lik rycktes af Panus händer

hon, som bordt sjunga hans dödssång, hon som bordt följa honom i döden.

Hvite man, sannas dina ord, Wainahée slafvinna åt en fiendtlig höfding?

Se äfven Panu är stolt och mäktig nu, och Panu befaller öfver Wainahée.

Men hela ön är i hans våld, hvi skulle han neka den sköna Wainahée att

gå till stranden, för att afskölja bloden från sin drägt, från sina

händer, blod af hennes hjertas lif.

Wainahée stod vid vikens strand, hon blickade öfver hafvet. Hon sjöng

som vågen sjunger mot stranden:

"Fri är Wainahée, fri som kormoranten i skyn, som vågen i hafvet, som

vinden i löfven. Fri är Wainahée, hon är icke vattenöst, hennes själ är

icke bunden, hennes ös gud säger icke: du skall vara mannen undergifven,

Wainahée behöfver icke lyda slafvens lydnad".

"Wainahée lefde gladare än rosenskyn, ljufligare än doftande blomman, ty

hon lefde som en droppe i den starkes hjerta, hon hade gerna varit ett

stoft under hans fot; hon kunde ega hjertats fria, vackra ödmjukhet, ty

ingen befallte henne lyda slafvens lydnad".

"Hvite fremling du sofver, men Wainahée är fri, hon måste icke vara

slaf, ty hon är icke vattenöst, och hennes gud befaller henne icke att

lyda".

"Wainahée älskar icke Panu, höfdingen. Wainahée vill icke vara honom

undergifven, se hon är fri".

"Fria haf, fri som du är Wainahée, emottag henne i ditt sköte".

Wainahée sjöng ej mera; men ännu sjunger hafvet sin dödssång öfver

hennes graf i dess djup.

Oleandern.

Har ej vexten lif, har ej vexten känsla? Man gråter vid berättelsen om

en menniskas lidande, man anser det värdt att skildras och målas; men

blomman lider, och hvem skänker henne en medlidsam blick.

Min moder var ett stort, skönt träd, dess präktiga, hvita blomklasar

höjde sig rika och doftande öfver Callor, Heliotroper, Cactéer och en

hel verld af små vexter, som stodo vid hennes fot och äfven vid hennes

sida, ty de stodo radade högre opp och lägre ned på ett blomsterbord.

Glad vexte jag i min moders hägn och blef allt större och tänkte: Ack

hur roligt skall det icke bli den dag, då äfven jag får bära blommor.

Hvad jag skall dofta, huru skära och rena skall jag icke bibehålla dem i

sin hvithet.

Men en ung flicka kom och slet mig från min moder. Jag gret, och alltsom

hon bar mig bort, droppade mina tårar på hennes hand. Hon märkte det och

skyndade att ställa mig i vatten.

Ryckt från mitt hem, hvad kunde jag annat, än bjuda till att blifva vext

på egen rot. Det lyckades mig, och snart stod jag ung, förhoppningsfull

och lefnadsfrisk i flickans fönster. Och åter började jag tänka på den

tid, då jag skulle få bära hvita doftande blommor. Men ack, min

vårdarinna glömde mig snart nästan alldeles. Hvem tänker på en stackars

vext, då man har sin paryr att lägga på hjertat, hvem bryr sig om att

vattna en blomma, då man skall på bal.

Jag trånade och orkade ej vexa. Jag saknade mitt lifs källa, det klara,

friska, lifvande vattnet. Jag fick blott sällan en droppe deraf, jag

sörjde och egde allt mindre och mindre kraft att utveckla mig. Slutligen

glömdes jag, i en mörk vrå, två hela veckor utan vatten. Förtorkad och

bladlös stod jag, en usel sticka, och mina jemnåringar, vårdade af

vänliga händer, stodo redan med svällande knoppar, fulla af lifskraft

och ungdomsmod. En gammal qvinna tog mig i sin vård. Hon skötte och

ansade mig, och än en gång lefde jag upp, fast icke mera i friska, raska

former, blott i små sjukliga grenar.

Men qvinnan vårdade mig allt fortfarande. Hon bortskar de dåliga skotten

och hägnade de bättre och, se, ännu en gång började jag lefva och

sträfva uppåt, ännu en gång började jag redan drömma om att äfven jag

skulle blomma, ja kanske ren nästa år, fast jag nu ej var mer än ett

qvarter hög.

Den unga flickan tog mig åter till nåder, men ack jag hade ingen lycka

hos henne. En dag då fönstret stod öppet igenslogs det af vinden,

kullkastade min kruka och afbröt min krona. Mina tårar strömmade utefter

den nakna stammen, jag trodde, att jag skulle förrinna i gråt.

Förtretad kastade den unga flickan undan mig och min kruka, och jag var

glad att få dö, jag hade känt nog af lifvets bitterhet.

Men nu upptog mig en ung gosse, han vårdade och vattnade mig och ställde

mig i solskenet och kastade solvarma blickar på mig, och nu började jag

rätt åter att trifvas. Jag reste mig i höjden, jag tänkte på, huru jag

skulle bli ett stort präktigt träd, ja jag tror bestämdt att jag skulle

fått blommor samma år. Men ack, min glada tid var kort.

Den unge gossen reste bort. Han gaf mig åter åt flickan. "Vårda

Oleandern väl, ser du huru rask den är nu åter". Men nu blef det höst

och vinter. "Blommor öfvervintra godt i källare", sade flickan, och i

källarn kom jag, och der var natt och mörker, och råttorna uppåto min

krona, och när kökspigan om våren hemtade opp mig, sade de, som sågo

mig: "nu är det slut med den olycksoleandern".

Men det var ännu icke slut. Jag stod i köksfönstret, man gaf mig stundom

litet vatten, solen såg varmt på mig och småningom började jag åter

vakna ur den domning, som angripit mig. Öfverallt slogo fram blad och

små skott och alla sade nu: "se Oleandern lefver ännu! Ja, men ett träd

kan det omöjligt bli numera. Den måste få vexa till blott en buske".

Må vara, kan jag ej bli ett stort träd, så vill jag gerna vara en liten

buske, blott jag finge bära skära, hvita doftande blommor. Hvem vet,

kanske nästa år, eller efter två år; jag skall vänta och bida. Fast jag

blir bra gammal ren, måtte jag ej bli för gammal att blomma.

Strålbarnen.

I solen var mycken rörelse och liflighet. En hel mängd af småbarn, dem

vi kalle strålar, skulle ut på resa till jorden.

"Hvad vi längta till de sköna nejderna, som våra resande beskrifva, der

rosorna svälla i yppig fägring, der palmerna svaja, der fjärlarne glänsa

som flygande blommor, och blommorna dofta ett haf af vällukt, dit, dit,

låt oss fara, låt oss skynda i glada lekar, att strö guld på vågen, att

förgylla med glänsande glöd hvarje blomma, hvarje strå, och måla i

purpur och brinnande färger skyar och jord". Och så ilade de åstad.

Men några sade: "Värme och guld och glöd och färgprakt, det ega vi

hemma, hvad bry vi oss om att söka sådant, nej låtom oss fara till andra

trakter. Se den eviga isens verld, hur dess stolta skönhet gömmes i natt

och mörker. Flytande klippor af demant kämpa med brak i stormande strid

mot grundfasta demantberg och endast död och natt herrska, och intet

hjerta slår der i glädje.

Dit, dit, låt oss fara, att ge glans och ljus och värme och lif".

Solen var allt litet bekymrad för barnen och fruktade, att de skulle

förkyla sig. De måste mätta sig väl med värme och ljus, innan de gåfvo

sig på färd; men visst voro de ändå litet kalla och bleka, när de hunno

fram. Men i skimrande prakt strålade dock isens verld vid solbarnens

lek. Och en liten strålflicka sökte opp en fläck, der en smula jord

samlat sig, och framkallade der en vext så liten, att den knappt kunde

synas; men den lefde ändå och den var hennes fröjd.

En annan flock åter begaf sig litet mera söderut men de skälmarne kommo

i fängelse. Med samma fart, som de rest hela vägen, foro de in genom

glasen på ett litet vexthus, och der blefvo de fångade. De svängde och

återstudsade hit och dit, men hittade ej tillbaka. I början tyckte de

små strålbarnen rigtigt illavara. De höllo sitt jordlif för ett

fängelselif och greto så, att små tårar satte sig helt tätt på glasen.

"Barn äro vi ej rätt oförståndiga som gråta och sörja öfver att vi

befinna oss här. Här äro vi ju en hel mängd församlade ren, och allt

flere komma. Varmt och godt är här och vi kunna ju hafva rätt en liten

solverld för oss. Seså ingen sorg mera! Ser ni, här äro ju helt många

små blomsterbarn: de äro ännu blott gröna och späda, låt oss taga vård

om dem. Här kunna vi ju måla och leka och glöda så mycket vi vilja".

"Det blir roligt, ja så roligt", ropade strålbarnen, och med ifver

börjades nu leken. Och se, innan kort stod drifhuset fullt af de

skönaste rosor och deras blomstersyskon af alla former, och strålarne

hade ej tid att tänka på sin fångenskap mer, utan blott på att hinna

måla deras sammetskinder med glans och fägring.

Rankvexten.

En resande hemtade tvenne frön från fremmande land. Han gaf mig dem, men

jag fruktade att ej rätt förstå deras vård och gick för att begära råd

af min granne, som var trädgårdsmästare. Han var en lagens man, regelrät

och hatare af all obundenhet. I hans trädgård fanns ej ett grässtrå,

träden stodo saxade och raka i häckar, rundlar, åttkanter och fyrkanter,

ej en gren stack utom sin plats.

"Det blir rankvexter", sade han om mina frön, "ställ dem vid unga träd

på skuggsidan".

"På skuggsidan?" sade jag förvånad.

"Ja", sade han, "hon planteras alltid så, och det duger ej annorlunda.

Nog får hon sol ändå genom återskenet af trädets löf, hvad skulle en

ranka mera behöfva, hon får lefva på trädets bekostnad, icke duger hon

till sjelfständig vext. Bind och basta henne i bestämda former och

fasoner allt efter som hon vexer opp, skär bort alla skott, som vilja

sväfva i luften, och du skall få se huru vacker och ändamålsenlig hon

skall bli".

Mig syntes min rankas öde tungt, men jag lydde mannens råd, ty han var

ju så mycket klokare än jag. Men jag planterade dock blott det ena

fröet.

Det vexte opp, min ranka sköt i höjden, jag bastade och band henne. Hon

sköt ut lena, fina trådar, liksom för att omfatta eller fästa sig vid

något, men ofta då jag vridit och format och bundit henne, hade just den

sida råkat vändas utåt hvarifrån trådarna skulle vexa ut och så sköto de

fladdrande i luften, och så skar jag bort dem.

Trädets stam var på sina ställen skroflig och knölig. Min hårdt bundna

ranka blef vid sådana ställen kantig, underlig och liksom knuten.

Småningom stego dock de bleklagda stänglarna uppåt, de trängde sig fram

med list emellan många af de finaste af trädets grenar och tvungo dem

att vridas ur sin rigtning, sammansnärjde och hoptrasslade andra, och

mitt träd och min ranka stodo hoptofvade till en underlig skepelse, der

väl trädet egentligen syntes stödja rankan, men mången påstod också, att

det var rankan som beherrskade trädet. Små bleka blommor prydde ändå här

och der min stackars ranka, men hon såg så sned, så kantig och så

bortkrånglad ut, att jag tänkte: nej ranka, så var visst icke ditt

väsendes rätta art!

Invid ett annat träd satte jag nu mitt andra frö, sålunda att rankan och

trädet skulle dela lika af Guds sol och luft och dag.

Mitt frö vexte opp, jag lät stängeln vexa fritt utan att binda den i

konstladt tvång. Trädgårdsmästaren, min granne, kom och såg det, han

hånlog och sade. "Jaså, du vill göra ett träd af den der rankan, men se

det blir den ändå i evighet icke; rankan blir aldrig annat än en ranka".

Skall det då nödvändigt fordras tvång, för att kunna bli, hvad man är

skapad till att vara, tänkte jag. Behöfver Gud hjelp af menniskolagens

tvång, för att få sin skapelse fulländad; men jag svarade intet. Jag såg

ju, huru i Guds fria sköna verld allt artade sig väl utan bojor och

band, och jag trodde på min ranka.

Och hon vexte och hon skickade ut sina fina trådar och fäste sig med dem

vid trädet och slingrade sig om trädet och utvecklade sig allt rikare

och smög sig allt närmare. Och äfven detta träd var skrofligt och

knottrigt här och der, men i fria, mjuka vågor smög sig min ranka fram

deröfver och fäste ofta just vid dessa ojemnheter sina trådar och slog

ofta just der ut sina vackraste blommor. Och många skott, som först

tycktes sväfva i luften några dagar, blefvo sedan just de lätta trådar

hvilka fäste sig vid trädet och dess grenar, och smögo sig mellan

grenarne mjukt, ja man kunde säga harmoniskt. Men dessa drag af ett den

förtrycktas listigt tillkämpade välde, som den andra rankan så ofta

framställde, de funnos icke här, utan skön och rik i sin vekhet och

fägring blomstrade min ranka i fulla, svällande och doftande blommor.

Allt större och präktigare vexte mitt träd, allt mjukare och rikare min

ranka; och se de voro min trädgårds skönaste prydnad och mitt ögas

glädje.

Myggdansen.

"Sköna mygga, vågar jag anhålla om nästa galoppad?"

"Jag är uppbjuden".

"Den följande?"

"Omöjligt! Jag är uppbjuden till alla danser".

"Hvilken olycka! Jag är förtviflad öfver att ej förr ha lyckats få reda

på er ibland den talrika myggsvärm, här är församlad i qväll".

* * * * *

"Söta du, såg du hur gudomligt söt han var, när han bugade så der litet

gratiöst, då han bjöd upp mig? Ack hvad han är väl vext. Min gud, har du

sett en så smärt taille, sådana långa och smala ben. Ack den som med

honom finge dansa genom lifvet, genom evigheten, ja genom en hel dag.

Hvad jag kan vara förtretad, att jag lofvade dansa med den der klumpiga

ladugårdsmyggan".

"Nå söta du, nog tycker jag han kan vara lika god som den der andra. Jag

försäkrar han var rätt söt, nyss när jag dansade med honom".

"Mon dieu, ser du inte hur gammalmodigt han för sitt hufvud, så der bär

ingen mygga comme il faut numera sitt hufvud; så här skall man hålla

det, gadden mot nacken".

"Men, söta du, det är ju bra obeqvämt. Och alla ha ju här sina hufvun på

gammalt sätt".

"Mauvais genre, ma chère. De ha ingen smak. Hm, jag skulle minsann ej

lemnat hufvudstan och kommit hit, om jag ej råkat glömma mig qvar ombord

på en ångbåt och måste derföre följa med. De tongifvande myggorna i

hufvudstan tänka nu på att införa bruket af kläder, man har enkom

införskrifvit skräddare från Paris. Det blir högst elegant. Så kan man

hädanefter ock få tala om myggvärde, ej allenast om menniskovärde. Värde

betyder ju naturligtvis, hvad ens kläder kosta eller äro värda. Icke

säljer man ju hvarken myggorna eller menniskorna sjelfva, så att de utom

kläderna skulle kunna ha något värde. Men så få ju ock menniskorna värde

i den mon de kläda sig väl".

* * * * *

"Kors, lilla du, hvarför håller du ditt hufvud så der vidunderligt?"

"Det är märkvärdigt, hvad vi här på landet kunna vara utan smak! Jag

rigtigt skäms för att vara en af er! Ser du då inte, huru

hufvudstadsmyggan der håller sitt hufvud; just som jag. Så bära _alla_

det nu".

"Jo, men du vrider ändå ditt dubbelt mer än hon. Aj hvad det blir svårt

att lära sig. Är det bra nu".

"Kom, söta du, låt oss dansa bort från det här sällskapet, de äro så

gammalmodiga med sina hufvuden".

* * * * *

"Hvarthän sköna mygga? Får jag ej lof att bjuda en liten droppe blod?

Jag försäkrar den är delikat. Se här barnet som sofver i gräset, hur

präktigt, mjukt och varmt det mjella hullet höjer sig på den runda

armen. Eller kanske det behagas kindblod? Se så röd och blossande kinden

är, bloden rigtigt spritter upp der, nästan utan att man behöfver

sticka. Haf blott godheten att välja. En sång vid droppen, jag ber".

"Jag är så hes, det är mig omöjligt att sjunga i dag".

"Ack förlusten att icke få njuta af edra sköna toner vore alltför stor.

Låt beveka er?"

"Jag försäkrar, jag får knappt ut en ton, jag kan knappt sjunga det

vanliga veli kulta, veli kulta".

"Ack blott några toner".

"Hvad ni är envis! Nå för att ej vara oartig! Men då måste ni sjunga

med".

Surr surr, surreri surr,

O njutom gladt den flytande glöd,

Mer eldig än vin, mer än rosen röd.

Du läskande dryck, du ger rusande mod,

Du herrliga, djupröda, svallande blod.