Det var snart sagdt ett underverk, att Bill Harrison tolererades i
Harristown. Måhända var det likheten mellan hans och stadens namn som
gjorde det, måhända det, att man vant sig vid hans små svagheter,
egendomligt var det i alla fall. Ty en större lymmel har väl sällan
slitit en svinskinnssadel.
I hela staden fanns inte en person, som icke hade fullt klart för sig,
att Bill för längesedan bort placeras på en telegrafstolpe, eller ägnats
någon liten uppmärksamhet, när man kände lust att öfva sig i skjutning,
men hur det var, så hade det icke blifvit af.
Det var inte så mycket hans boskapsstölder som retade Harristownborna,
ty boskap fanns det ju i alla fall godt om; och för öfrigt, ho var den,
som kunde kasta första stenen? -- men att han hade en ovanlig tur i
kortspel utan att man dock kunde komma på honom, när han ansade den, och
att värdeföremål ofta kommo bort, när han var närvarande och man icke
var noga på sin vakt, retade de öfriga. Ty det måste finnas en gräns.
Så var det hans kamrat, en gråtmild, svartmuskig gynnare, som gick under
namnet »Sonny», och inte ansågs vara mera ren i ullen än Bill själf,
fast han påstods vara mera anlagd åt det religiösa hållet och
tjänstgjorde som något slags ambulerande samvete för Bill. Han hade ett
smilande, inställsamt sätt, som inte tilltalade pojkarna, och ett rykte
gick, att en postdiligens en gång blifvit plundrad ute i Montana, medan
»Sonny» och några af hans vänner hedrade trakten med en visit.
Bill och »Sonny» lefde sitt rika lif i och omkring Harristown, försvunno
ibland, döko åter upp, spelade poker och faro och hade alltid godt om
pängar, fastän ingen hade officiell vetskap om hvar de kommo från.
Men en dag gick det för långt.
Tidigt en morgon väcktes samhällets vapenföra män af sheriffen och
diversehandlare Patterson, och anmodades att genast sitta upp. Under
natten hade nämligen en obekant person brutit sig in i Pattersons butik,
öppnat kassaskåpet, en större låda af korrugerad plåt, och lagt sig till
med femton hundra dollars i kontanter, som stadsförvaltningen anförtrott
ofvanbemälda kassaskåps säkra riglar.
Först af allt hade sheriffen uppsökt Bill Harrisons enkla boning för att
höra, om nämnde gentleman möjligen kunde gifva någon ledtråd, men fann
då, att Bill funnit luftombyte hälsosamt. »Sonny» hade däremot varit
hemma, men som han förra kvällen burits hem från Flanagans krog och var
litet svårväckt, ansågs han oskyldig och fick ligga.
Snart nog var befolkningen på benen, och sheriffen började göra
efterforskningar, men utan resultat, hvarför han tog med sig tre man och
red österut för att söka flyktingen på den leden, medan andra grupper af
pojkarna redo åt olika håll.
Den grupp, som red väster ut, bestod af Patterson, Store Steve, Fighting
Fred och ett par väl beridna och träffsäkra ynglingar till, hvilka
beslutat att fånga Bill Harrison död eller lefvande, om han fanns åt
deras håll.
Efter några timmars ridt kommo de till grannstaden Big Rock, så kallad
efter ett mindre stenblock, som låg midt på Storgatan och var stadens
stolthet. Där hade man tänkt hvila och låta sina hästar få en mun gräs,
medan deras herrar läskade sig med ett glas. Vatten, naturligtvis. Men
det gick inte alls. Ty på Pattersons fråga om Bill varit synlig, fick
man det svaret, att han ridit genom staden för flera timmar sedan, och
haft så brådt att han endast hunnit köpa en stång tobak. Hvad hade han
nu gjort för rackartyg igen?
Det blef genast lif i gossarna, friska hästar anskaffades i en
handvändning, och så bar det af på nytt. Vid nästa ranch hade man också
sett Bill, men han tycktes nu icke ha så stort försprång, och som
förföljarne bytte hästar vid hvarje plats där det gick för sig, vunno de
raskt på honom och fingo honom fram på eftermiddagen i sikte.
Nu höll man sig dold i sänkorna mellan rullpräriens dyningar, ty man
ansåg det fullkomligt onödigt att Bill skulle få veta att man var så
nära. Det kunde oroa honom. Och man får ju vara hänsynsfull mot en
person, som kanske är nervös.
Bill tycktes emellertid vara rätt sorglös och sparade sin häst, han
tyckte väl att han nu var tillräckligt långt borta från Harristown, för
att icke behöfva vara orolig, och pojkarna voro inte mera än en
kilometer bakom honom, när han vände sig om, och fick syn på
diversehandlaren, som ridit upp på en kulle för att titta efter de
femtonhundra.
Genast blef det lif i spelet. Bill satte sporrarna i sin häst, och bar
af som en blixt, och de andra följde exemplet. Men Bills häst hade hela
dagen burit sin ryttare, medan de andras djur voro jämförelsevis
hvilade, och de vunno hastigt på honom.
Snart var det endast ett par hundra meter, som skilde dem åt, och Bill,
som såg att spelet var förloradt, höll in sin häst, och väntade dem med
skjutjärnen färdiga.
Genast spredo förföljarne sig, svepande in på honom i en vid båge och
äfven de med blottadt artilleri. Bill höjde revolvern och vände sig mot
Patterson, som kom anstormande med de andra, och diversehandlarens lif
hängde ett ögonblick på ett hår, men Fighting Fred räddade det genom att
tjänstvilligt placera en kula i Bills häst, som stupade på stället, och
kastade sin ryttare i en kullerbytta på marken.
Innan han hunnit upp, var Store Steve öfver honom, och hade honom säkert
bunden till händer och fötter. Därefter yttrade han några berömmande ord
om Freds vackra skott, och gick fram för att beskåda den skjutna hästen,
men när han fick se att djuret knyckts ur hans egen corral, blef han
något stött, etablerade ett större slagsmål med den tjänstvillige
Fighting Fred, och fick smörj trots sin herkuliska styrka.
När sällskapet nästa dag kom tillbaka till Harristown var sheriffen ännu
icke återkommen, och icke heller borgmästaren, som ridit ut med en annan
grupp. Alltså utkorade Steve sig själf till lagens upprätthållare och
tillsatte en jury, som genast fann Bill skyldig till stöld. Man hade ju
funnit de femtonhundra i hans sadelpåse. Dessutom uttalade juryn som sin
bestämda åsikt att den anklagade var en boskaps tjuf, falskspelare och
fähund i allmänhet och borde hissas.
Som domaren lutade åt samma åsikt, anskaffades ett rep och Bill
placerades under närmaste telegrafstolpe, medan gossarna klarade sina
revolvrar för saluten.
Allt var klart, man endast väntade på Steves order, då »Sonny»
storgråtande kom rusande.
-- Ooooo!! tjöt han. Gör inte min kamrat något ondt! Min Bill! Min ende
vän! Rör honom inte, hör ni! I hela världen finns inte en så fin
gentleman som han. Ooooo! Hela mitt lif är sköfladt om ni lägger era
smutsiga labbar på honom. Mitt lif blir en öken, hör ni. Ooooo!!
Steve betraktade medlidsamt »Sonny».
-- Damn it! sade han och strök sig med handen öfver ögonen. Det är
verkligen rörande att se en sådan tillgifvenhet. Mina ögon tåras när jag
ser det. Så'na vänner dom ä'! Kamrater! Bill Harrison är väl värd sitt
straff, men det vore inte rätt af oss att sköfla hans stackars kamrats
lif. Det vore inte värdigt Harristowns gentlemän att göra Sonnys lif
till en öken. Inte sant, boys, vi ä' inte i stånd till det?
-- Nej, de ä' vi inte! instämde de andra något förvånade, men dock
enligt vanan sekunderande Steve.
-- Rätt taladt, Harristowns gentlemän! Så tala äkta präriepojkar. Fastän
också »Sonny» är boskapstjuf, falskspelare och fähund i allmänhet samt
dessutom postrånare, ska' vi inte göra honom den sorgen att ta hans ende
vän från honom. Skaffa ett rep till, så hissa vi dem på en gång. Det
blir alltid mera högtidligt.