INNEHÅLL

Två adeliga familjer på landet.

Porträtter, Skuggbilder och småstadslif.

En konturteckning af Petter Nordenskans.

Läsaren gör, som vi hoppas, en intressant bekantskap.

Skiljsmessan.

Leonna. Andra Delen.

Leonna lär sig känna en fru med verldston och en annan af värde.

Friherrinnans berättelse, der ordspråket sannas

Besök på Vestervik.

Friherrinnan Perlkrans besöker Johanneshof.

Leonna.

Återseende af gamla bekanta.

Återseende. — Brudsorgen och Slut.

_Två adeliga familjer på landet._

Den på salsgolfvet utbredda halmen, och grenljusen i de på bordet

stående höga silfverstakarne vittnade, att julhögtiden redan hade

inträdt, men ljusen voro ännu icke påtända; deremot lågade en brasa uti

den rymliga spiseln i hörnet af rummet. Framför den satt ställets

åldriga ägarinna fru von Igeldorf, i en massif länstol med

läderöfverdrag; fötterna hvilade på en lång omålad trädpall; i hennes

knä låg en välfödd svart och hvit katt, som med synbart välbehag mottog

sin matmoders karesser, under det hon sjelf vänligt samspråkade med sin

bredvid sittande gifta dotter och omtalade de få händelser, som timat,

sedan de sist träffades.

Dessa nyheter syntes dock föga intressera dottern; ty hennes blick var

slö och tanklöst fästad på elden; de korslagda händerna hvilade i hennes

sköte, endast tummarne rörde sig mekaniskt i cirkellopp omkring

hvarandra. Ett enstafvigt ¯ja¯ eller ¯nej¯, och interjektionen ¯jopa¯!

motsade den förmodan att hon insomnat.

Hennes mor, som för sina år hade ett lifligt utseende och rörligt

väsende, reste sig nu för andra eller tredje gången, med sin spinnande

favorit på armen, för att vid ett fönster åt gårdssidan lyssna efter sin

måg, kapten von Nordenskans, som väntades från staden. Hon såg redan

något orolig på det stora gök-uret, der visaren gick till sju, när

bjellerklang omsider förkunnade hans ankomst. Ett vackert sextonårigt

flickhufvud tittade i detsamma in genom en sidodörr och ropade gladt:

«mormor lilla, pappa kommer!» och straxt derpå inträdde hon med den

efterlängtade genom den dörr, som förde till förstugan.

Fru Igeldorf gick sin måg till mötes; i deras helsning uttalade sig

ömsesidig aktning och välvilja. Den unga flickan hjelpte honom

beställsamt af med resskärpet och vargskinnspelsen, sägande: «hvad söta

pappa låtit oss länge vänta, mamma kom hit redan middagstiden.»

«Jag nödgades uppehålla mig längre i Lovisa än jag ärnat,» svarade han,

och gaf dervid sin fru en äktenskapligt kall kyss. «Saken var den, att

jag der träffade flere bekanta, ibland andra «Hertola herrn» och hans

bror sjökapten Lurhjelm.» —

«Är han vinterliggare der?» frågade gamla frun.

«Nej, hans fartyg vintrar nu som i fjol i Borgå, och Kapten sjelf på

lilla Rönnbacka,» var svaret.

Blyg och rodnande frågade den unga flickan: «var Ottilia med sin farbror

i staden, pappa?»

«Nej lilla näsperla! Hvad hade hon der att göra! Men jag kan ändock

helsa dig ifrån henne. Bröderne Lurhjelm och jag följdes åt på hemvägen;

Matthias och jag frukosterade på Rönnbacka, ty vi reste tidigt från

staden. Unga fröken var en rätt treflig och omtänksam värdinna.»

«Snälla Ottilia!» anmärkte den unga flickan med barnslig glädje.

Unga frun som hitintills suttit tyst och orörlig, erinrade nu, icke utan

en viss skärpa i tonen, «en länsmansenka förestår ju deras hushållning?»

«Alldeles, men vi inträffade mal à propos, ty fru Palman hade att syssla

i köket och hann icke med oss» svarade hennes man.

«Det var ju äfven på brådaste julafton,» inföll hans svärmor, och bjöd

honom en ressup. «Petter kom icke med?» frågade hon sedan.

«Han sade sig vara hindrad,» blef det korta svaret.

Nordenskans stoppade sin stora sjöskumspipa, satte sig sedan jemte

fruntimren framför eldbrasan och fortfor under korta uppehåll: «middag

åt jag på Hertola. Dit äro vi allesammans bjudna till nyårsafton. Gör nu

inga invändningar, kära Margreta, ty jag har gifvit mitt hedersord, att

både du och Leonna skola infinna er der. Laga er bara i ordning.»

Hans fru såg ganska liknöjd ut, dock gaf hon genom en afmätt nick sitt

bifall. Leonna deremot, var utom sig af glädje, kysste fadrens händer,

och kringklappade både mor och mormor; den förra gjorde en afvisande

åtbörd med handen; mormodren kysste flickans panna och sade leende: «du

lilla toka!»

Nordenskans aflägsnade sig på en stund och återkom med en viss

hemlighetsdiger min. Leonna hade undertiden tändt upp alla ljusen i

rummet och snart hördes ett dämpadt skratt från förstugan. Dörren

öppnades och in kom en väldig julbock på fyra fötter, utstofferad med

afvigvänd fårskinnspels och stora bockhorn. Till det både utan och

innanför dörren stående tjenstfolkets stora förlustelse, knuffade den

med hornen in en öfvertäckt pertkorg, och gjorde sedan hvarjehanda

löjliga krumbugter för herrskapet.

Nordenskans åtog sig att undersöka korgens innehåll; och aflemna det

enligt adress. Med stor ceremoni upptog han för fru och dotter hvar sin

svärtade spånhatt, med nära halfalns höga kullar. Under skärmarne voro

de fodrade med rosenröd kambrits. För Leonna särskildt en kappa af blått

kläde, i façon snarlik nutidens paletåer, med stark snodd i kanterna och

liten fyrkantig kraglapp försedd. Kappan var en gåfva af mormor, som

sjelf spunnit hvarje ända deri; hemma väfd var den ock, men färgad,

pressad och sydd i staden. Vidare ett par mörka kattuns «schalar» med

hvita horder som tillföllo fruarne.

Uppräknandet af dessa artiklar vore visst onödigt, om ej afsigten vore,

att derigenom låta våra yngre läsarinnor göra en jemforelse mellan vår

närvarande lyx med dess pretentioner, och den omtalta tidens enkelhet

och anspråkslöshet.

Allt beskådades och beundrades, så väl af ägarinnorna sjelfva, som ännu

mer af husets tjenstpersonal, ty «gamla hennes nåd» vinkade sjelf fram

några af de äldre; dessa fingo sedan visa det för de vid dörren stående,

hvilka under det de småfingrerade herrligheten, uttryckte sin förvåning

genom många «¯woi, woi!¯» Derefter skedde en utdelning af gåfvor för dem

sjelfva: bomullsdukar för de äldre, glasperlor för de yngre pigorna,

samt röda yllemössor och hemväfda västtyger åt drängarne. Efter många

bugningar och nigningar, samt kyssar på hennes nåds kjortel, gingo de

förnöjde och belåtne att förvara hvad de erhållit. Sednare inträdde de

åter allesamman, för att efter husets gamla sed hålla aftonbön. Derefter

sjöngo de en julpsalm, efter hvars slut, de trohjertadt räckte fram

handen åt sin matmor, för att önska henne och sedan de andra glad helg;

troppande sedan af till den så kallade stora bondstugan, der de funno

sitt med rikelig välfägnad och stora högar af kusar och kakor belastade

julbord.

En stund sednare satt den lilla familjen sjelf till bords, görande all

heder åt sina egna «Guds gåfvor» med undantag af Leonna, som af idel

glädje och längtan knappt kunde äta och sedan somna. Det var första

gången hon sedan barnaåren, skulle få se sig om i hvad man i allmänhet

benämner verlden.

Några ord om ställningar och förhållanden innan vi gå vidare.

* * * * *

Af det förutsagda gissas lätt att fru Igeldorfs egendom, Grönskog

kallad, var belägen i trakten af städerna Borgå och Lovisa, men om

socknen heter Borgå eller Perno är likgiltigt.

Född af finska föräldrar högre upp i landet, blef fru Igeldorf genom

sitt gifte ägarinna till nämnde egendom. Förmögen enka vid fyratiofem

år, med en då treårig dotter, ansåg hon sig vara för klok att träda i

nytt gifte.

Van vid landthushållning från sina unga år, vårdade hon sitt gods med

omtanke och verksamhet. «Husmodrens öga gör kalfven fet» var hennes

valspråk, men hvad hon vårdslösade var det enda barnet. Flickan växte

upp som «gran i skogen» utan eftersyn. I sinnelag helt och hållet

motsattsen af modren, var hon redan en lång tafatt slyna om fjorton år,

innan modren ens tänkte på att hon behöfde lära annat än innanläsning i

Abcboken. Denna erhöll hon i knapphändigaste måtto af en svensk

soldatenka i granskapet, ty hvad fru Igeldorf sjelf förstod af

läskonsten var finska.

Sedan hon genom sitt gifte blifvit medlem af en svensk församling, hade

hon väl efterhand tillegnat sig så mycket af svenska språket, att hon

förstod predikan och talade det, ehuru med stark brytning; men denna

ville hon ej fortplanta på sin dotter, derföre skulle flickan endast

tala och läsa svenska.

Det enda, bondfolket hade att anmärka mot den eljest afhållna frun, var

att «hon, liksom allt herrskapsfolk, skämdes te vara finska.»

Efter några allvarliga påminnelser af pastorn i församlingen, sändes

flickan omsider till Lovisa för att der «skolas.» Men som fröken «Greto»

der hade den harmfulla förödmjukelsen att i alla kunskaper öfverträffas

af sina sju- och åttaåriga skolkamrater, blef hon efter ett års förlopp

förlossad ur den pinan. Efter första nattvardsgången, glömde hon åter

hvad hon lärt sig i skolan.

Af naturen var hon ej stjufmoderligt behandlad på utseendets vägnar, men

det vårdslösa i hennes ställning, det tafatta i hennes rörelser, en viss

slapphet i anletsdragen, tillika med den sömniga, dåsiga blicken,

utvisade tillräckligt huru otroligt, bristande själsbildning verkar på

individuens yttre och inre väsende.

Adelsman och enkling hade Nordenskans, af oss obekanta orsaker, i sina

bästa år lemnat militären och arrenderat ett litet ställe i skärgården.

Der blef han en slags kommissionär för några upp i landet boende

possessionater, som plägade på skärgårdsfartyg skicka sina

landtmanna-produkter till Stockholm att föryttras. Äfven fru Igeldorf

lärde känna och värdera den driftige affärsmannen, och för henne, som ej

utan hufvudbry kunde skrifva sitt eget namn, blef han snart oumbärlig.

Grannarne trodde för säkert att den fyratioårige enklingen gjorde sin

kur för den nära sextioåriga enkan, när det en vacker söndag lystes i

kyrkan för honom och fröken «Greta.»

Ehuru detta giftermål påtagligen endast var ett verk af egennytta på den

ena sidan och moderlig klokhet på den andra, lyckades det någorlunda, ty

de första två åren efter brölloppet bodde Greta med sin man hos modren

på Grönskog, och när de derefter flyttade till eget hem, följde en

bepröfvad trotjenarinna med i det väl försedda boet, så att unga frun

utan ringaste omsorg kunde gå till «dukadt bord.»

I början af sitt äktenskap sökte Nordenskans genom besök och umgänge med

grannarnes fruar, sätta lif i bildstoden, men utan framgång. En inre, vi

frukta, afundsam känsla sade fru Nordenskans, huru underlägsen hon var

dem i många hänseenden. Hon visade till och med dåligt lynne, när hon

stördes i sin maklighet, och hon lemnades derföre snart i sin ädla

frihet, både af man och grannfruar.

Från Grönskog var dryga två mil till socknekyrkan. Nära den låg en

vidsträckt ouppodlad slättmark, hvarest fordom hållits marknader. Invid

denna plan, lät fru Igeldorf bygga ett trefligt boningshus för sin måg

och dotter, innehållande fyra rum och kök, samt tvenne glada

vindskamrar.

Innan de flyttade dit, gungade frun på sina armar en dotter, som redan

afvänd från modren, blef qvar hos mormor. Enligt gummans önskan hade hon

erhållit namnet Eleonora.

Hon blef det enda barnet. Af sitt förra äktenskap hade Nordenskans en

son, den flygtigt omnämnde Petter, hvars bekantskap läsaren får göra

framdeles.

Vid den tidpunkt då ¯Jaget¯ är ett obegripligt ord för barnet, kallade

den lilla flickan sig sjelf «Leonna,» och man bibehöll namnet sedermera

både af tycke och vana.

För den gamla frun var Leonna den medelpunkt, omkring hvilken alla

hennes tankar, hennes görande och låtande, samlades; för henne ville hon

förvärfva, för henne ville hon samla. Sin dotter hade hon utstyrt ganska

hederligt; skänkt sin måg eget hus med nödiga möbler och bohagsting. Som

hennes affärsman njöt han en bestämd årlig lön, och deras visthus

försågs frikostigt från Grönskog; men Leonna skulle blifva hennes

arfvinge — likväl så, att fadren vore sin dotters förmyndare och

förvaltare af egendomen till dess Leonna gifte sig. Detta hennes

förordnande var gjordt och belefvadt i laga ordning.

Sådana voro familjens förhållanden den tid vår skildring begynner, men

ännu några ord om Leonna och hennes barndom.

Som redan är sagdt var Leonna sexton år och dertill vacker, men emedan

hvarje menniska har sitt eget skönhets-ideal, lemna vi till läsarens

egen fantasi att måla bilden till dess vi framdeles kunna gifva den mera

fulländning.

För en flicka i våra dagar anses de sexton åren vanligen vara rosens

skönaste blomstringstid. I stora verldens drifhus har kanhända redan då

dess artificiella sol — fåfängan — blekt bladen, eller en mask frätit

sig in i blommans hjertblad, men den tid vi här omtala, var sådant

sällsynt, och på landet isynnerhet, sattes en vacker flicka om femton

eller sexton år, aldrig som nu i ¯presens¯; talade man om henne,

¯skedde¯ det i ¯futurum¯, ty hon ansågs ännu för en sluten knopp, och

var i sin glada bekymmerslöshet full af friskhet och lefnadslust.

Leonna var hitintills lika obekant för verlden som verlden för henne;

mormodren reste endast någongång till kyrkan, intog då sin middag

antingen hos sin måg, eller i prestgården; och besök erhöll hon endast

af några få äldre personer.

Att Leonna var så olik sin mor, derför hade hon att tacka naturen och en

tilldragelse, som gifvit hennes intellektuella gåfvor en annan riktning.

Ehuru ogerna, hade hennes mormor dock, efter fadrens åstundan, tillåtit

Leonna åtfölja honom på en resa till Stockholm. Nordenskans hade der en

yngre bror, bolagsman i ett större handelshus, och nyligen hemkommen

från en affärsresa till Hamburg, hvarest han hade gift sig med ett ungt

fruntimmer af god familj.

Vi finnar med våra så kallade djupa, men, tillstå det, något trögt

uppvärmda känslor, beskylla orättvist nog tyskarnes medfödda liflighet,

deras snälla uppfattning af glädje och sorg, vänskap och kärlek, för

tillgjordhet, svärmeri och ytterlighet. Fremling på orten, obekant med

språk och seder, i saknad af sina anhöriga och ofta lemnad ensam af

mannen, som var upptagen af sina göromål, började den unga frun

vantrifvas, men erhöll nu en önskad förströelse vid svågerns ankomst,

och mottog sin elfvaåriga finska slägtinge med öppna armar, och tusende

ömhetsbevis. Att hon derigenom helt och hållet vann Leonnas barnahjerta,

derpå undrar väl ingen, och att Leonna blef gerna qvar, när hennes far

reste hem. Hon skulle så vara hos tanten i tvenne år.

Under denna tid hörde och talade flickan endast tyska språket. Tanten

lärde henne sjelf både att läsa och skrifva detta, samt smärre

handarbeten. I någon skola gick hon icke, och hade ingen jemnårig

bekant. Väl bodde det i samma våning en familj från Småland, men med den

hade tanten intet umgänge; utomdess hade deras barn vid tillfälliga

möten gjort gäck af Leonnas finska uttal, något som högeligen förtörnat

flickan, som tyckte sig tala vackrare svenska än de.

«O hvarföre får jag ej alltid vara hos dig, eller hvarföre har jag ej en

sådan mamma!» sade Leonna gråtande, när hon i skiljsmessans ögonblick

låg innesluten i tantens armar.

Småningom mildrades dock sorgen och saknaden hos Leonna genom tanken på

mormors glädje, och återseendet af barndomshemmet, dess trädgård och

äppelträd. På fartyget gjorde hon genast en angenäm bekantskap med

Ottilia Lurhjelm, som nu äfven reste hem från en pensions-anstalt i

Stockholm, der hon varit i fyra år, påkostad af sin farbror. Hennes far

hade under den tiden gift sig ånyo.

Flickorna hade ej återsett hvarandra sedan dess, ehuru det endast låg

fyra eller fem mil emellan deras hemvist. Nu skulle de likväl träffas.

* * * * *

Det var sent på qvällen, när kapten Nordenskans med fru och dotter dagen

före nyårsaftonen anlände till Hertola gård. Ett skall af jagthundar

mötte dem, men nedtystades af ägaren, som sjelf mottog och införde sina

gäster i salen och hjelpte damerna att pelsa af sig.

Rummet, der en magisk skymning herrskade, ty elden var nyss uppgjord i

spiseln, var afdeladt med en pappersskärm, bakom hvilken syntes

ljussken; dit ledsagades mor och dotter, medan herrarne stannade utanför

i samma rum.

På en innanför stående säng, hvilade frun i huset, omgifven af tvenne

hundrackor, som endast med möda, genom sin herrskarinnas ömsom bannande

och smekande tilltal, afhöllos att rusa ned mot de fremmande. De lade

sig åter under ett sakta morrande.

Sedan fru Lurhjelm helsat sina fremmande, återtog hon sin halfhvilande

ställning, bad dem sätta sig och ursäkta att hon tog dem så ogeneradt,

men hon var så «sjåfferad» efter det «ofantliga ambarra,» hon haft dessa

dagar. De väntade, sade hon, en hel hop gäster andra dagen och hade

smått om rum, då rysk inqvartering innehade de tvenne bättre gästrummen

i öfra våningen m. m. d.

Under detta ordrika meddelande hade Leonna tid att betrakta den

pratsamma frun. Hon kunde vara ungefär mot femtio år; stor och fetlagd,

ansigtet var rödt och bar något spår af koppor, men det var ej

obehagligt, der uttalade sig en viss godlynthet.

Eldbrasan utanför lyste så inbjudande, att den lockade Leonna att se sig

litet omkring i rummet, der många föremål ådrogo sig hennes

uppmärksamhet. Gamla porträtter beklädde väggarne. Allvarsamma männer i

olika upplagor af peruker, damer sippa och snörda med pudradt hår. En

stor spegel med ram af glas, slipad i facetter, hängde lutad öfver ett

förgyldt bord med vridna fötter och marmorskifva. Stolarne hade äfven

varit förgylda, öfverdragen voro ett slags tapisseri-arbete,

föreställande _Mars_ och _Venus_, _Neptun_ med sin treudd, de tre

_gracerna_, jemte andra af olympens innevånare, svåra att igenkänna, så

framt icke namnen varit dit sydda med tydliga romerska bokstäfver.

Detta var ett arbete af Lurhjelms mormor, förut stiftsfröken i Vadstena,

— underrättade värdinnan, som närmat sig fru Nordenskans.

«Saln är allt i sitt urmodiga skick,» fortfor hon, «när jag kom hit i

huset ville jag anskaffa nya möbler samt inreda allt efter nyare sätt,

men både min man och svåger, ja till och med barnen, lade sig deremot,

och alla bådo för det här gamla skräpet, som bär vittne om familjens

ålder kantänka! Det fick således vara. Men det här rummet» tillade hon

med ett sjelfförnöjdt leende, hvarvid hon öppnade en sidodörr, och lyste

omkring med ett ljus, «det har jag låtit ändra alldeles efter min egen

smak, det var sängkammare i förra fruns tid och ett mörkt dystert rum.

Nu är det mitt förmak. Jag har låtit slå igen det enda fönstret och

tagit upp tvenne andra.» Det var äfven ett trefligt och vackert rum,

hvars ljusa, moderna utseende gjorde en stark kontrast mot det andra.

Sedan man ätit qvällsvard, fördes mor och dotter till ett rum i öfra

våningen af unga Otto, sonen i huset af förra giftet.

«Här bodde min syster när hon var hemma,» sade gossen.

«Ack om hon vore här» svarade Leonna, «jag kan knappt afvakta

morgondagen.»

«Hon kommer nog i god tid,» försäkrade Otto. «Då blir det riktigt

roligt.»

«Hit komma ryska officerare, och rysk musik från Lovisa!»

* * * * *

I dagningen hördes bjellerklang från gården; kort derpå inträdde Ottilia

i deras rum. Tre år hade väl gått förbi, sedan hon och Leonna träffades,

men syskonsjälar igenkänna hvarandra snart.

Ottilia nära nitton år, var en intagande blondine, i hvars milda blå

ögon låg allvar, men tillika mycken känsla; ja, stundom antogo de ett

uttryck af svärmeri, det senare likväl blott under ögonblick, då hon

antingen trodde sig vara obemärkt, eller förstådd. Eljest egde hon en

viss likhet med sensitivan, som drager sig tillsamman vid minsta

beröring. Genom en vårdad uppfostran och lärorikt umgänge med sin

farbror, hade hennes förstånd tidigt mognat, och höjde henne öfver de

jemnåriga i granskapet (med hvilka hon likväl sällan umgicks). I Leonna,

ehuru hon var tre år yngre, trodde hon sig få en sympatiserande vän.

Många ord fingo flickorna icke vexla, innan de kallades ned att

frukostera. Salen hade på morgonstunden undergått förändring; skärmen,

sängen och ett litet väggskåp der ofvanför voro nu borta.

Ottilia presenterade Leonna för sin onkel, sjökapten Lurhjelm.

Det var en man om några och fyratio år; hans anletsdrag voro ädla, hans

tal och väsende ingaf förtroende; intet spår till det råa och ohyfsade,

som så ofta vidlåder dem, som från ungdomen egna sig åt sjölifvet,

syntes hos honom. Han förenade bildning och kunskaper med mångsidig

erfarenhet. Det intresserade honom att studera menniskor, och han

genomskådade dem lätt. Med synbart välbehag såg han de unga flickornas

tilltagande vänskap, och erhöll snart tillåtelse för Leonna att tidtals

vara hos dem på Rönnbacka.

Fru Nordenskans redan färdig klädd för dagen, qvarblef der nere, och

glada att få vara på tu man hand, skyndade flickorna sig upp igen; de

sysslade med den enkla toiletten och småpratade.

«Din far och farbror äro bra olika bröder,» anmärkte Leonna. «Vet du jag

tycker riktigt om onkel Ludvig.»

«Vill du kanske blifva min tant?» frågade Ottilia skämtande, men tillade

sedan allvarsamt: «O om du kände honom så väl som jag! För mig har han

varit en far, i detta ordets ädlaste mening. Du kan ej tro huru god,

huru hjelpsam han är mot alla, äfven för Ottos framtid har han lofvat

draga omsorg, ty min far — — men just för det att det är min far, så låt

oss tala om något annat.»

«Din styfmor till exempel,» inföll Leonna leende.

«Hon har nog sina goda sidor,» svarade Ottilia. Men då jag aldrig kan

låta bli att jemföra henne med min egen aflidna älskade mamma, så tackar

jag innerligen Gud och onkel, som gifvit mig ett annat hem! —..... Du

har för långt lif på din klädning, söta Leonna, bruket vill ha det en

god del kortare. Men hvad gör det? Det moderna är icke alltid det

vackraste. Jag har här ett ljusrödt skärp, låt mig fästa det på dig:

ljusrödt och svart är så vackert tillsamman.»

Någon kom; det var fru Lurhjelm, som varm och pustande inträdde,

sägande, i det att hon med en flik af schalen torkade svetten från

ansigtet: «bevars! skall jag då sjelf «tränga» komma för att bedja

fröknarna komma ned, för att hålla de fremmande damerna sällskap!»

«Ursäkta söta mor! men vi ha ej fått något bud,» invände Ottilia.

«Men ni hörde väl när flere slädar körde in på gården? — och den som är

dotter i huset» — — frun afbröt här tvärt, och fortfor sedan godlynt:

«men då tvenne flickor komma i prattakten, glömma de lag och

förordningar! men «apråpå!» känner fröken Leonna flickorna Smitt?»

«Icke ens till namnet,» försäkrade Leonna.

«Det måste jag tillstå, och jag har redan erhållit ett förtroende, som

rör fröken någorlunda nära! men så äro de äfven af mina

flickbekantskaper, isynnerhet Hedda; hon var ofta hos mig, ja nästan

dagligen, under den tiden Matte friade till mig. Hon hade ett så eget

sätt att ställa sig in hos honom, att jag redan misstänkte att hon sjelf

ville blifva fru här i huset. Men Matte behöfde penningar, han, och

sådana ha icke Smittens, ehuru de eljest ibland slå på stort och kläda

sig granna.» — — —

«Var det icke söta mors önskan att vi skulle skynda oss ned;» afbröt

henne Ottilia.

«Ja det var sannt det, och fröken skall få se, hvad de äro hyggliga och

gentila dessa flickor, Hedda isynnerhet är alltid så munter och glad.» —

I salen var dukadt ett stort «hästsko-bord.» I förmaket funno de

mamsellerna Smitt och några andra damer från staden Lovisa. De

förstnämnde voro hvad man i allmänhet kallar vackra flickor; det yttre

utvisade genast systrarnes olika smak och lynne: den äldres klädning var

af lysande färg, hennes öfriga utstyrsel, prålande och smaklös. Den

yngre deremot var enkelt klädd, i en klädning af mörk färg. Men det låg

något sökt i hennes enkelhet, likasom något tillbakadragande i hela

hennes sätt; medan den äldre systrens ögon synbarligen spejade omkring

efter beundran.

Ottilia, som hade sett dem en gång förut, blef indragen i konversation

om julklappar, o. d. Leonna hade med en obehaglig känsla af förlägenhet

tagit plats nära kakelugnen. Onkel Ludvig tog, sedan han flygtigt helsat

det öfriga sällskapet, en stol, och satte sig bredvid Leonna samt

språkade med henne om Stockholm och hennes vistande der. Snart stördes

de af Hedda Smitt.

«Ack så roligt, att här få göra fröken Nordenskans' bekantskap,» sade

hon, «vi måste blifva goda vänner, isynnerhet som vi innankort blifva

slägtingar.»

«Slägtingar!» upprepade Leonna förvånad.

«Nå kors bevars! Fröken måste väl veta, att hennes bror är förlofvad med

min syster!» utbrast mamselln litet stött.

«Derom har jag aldrig hört ett ord» försäkrade Leonna ganska

sanningsenligt.

«Åh kors! Låt då ej heller märka sig för siktern, som också är här i

dag, ty han har sina egenheter, — men nog är det sanning. Man skall

kanhända finna det något besynnerligt,» fortfor hon sedan, «att den

yngre systern är förlofvad förrän den äldre, men sådant är på sätt och

vis mitt eget fel.» — — —

«Sådant inträffar ju ofta, och mamsell Hedda vill väl, som en öm och god

dotter, ej lemna sin åldrige far,» inföll Ludvig, till hvilken det

senare af hennes tal synbarligen var riktadt.

«Nog tror jag, att pappa skulle sakna mig bra mycket,» svarade hon, «men

icke kan hvarken han, eller någon annan, vara så obillig och begära, att

jag för hans skull afsade mig ett parti, som anstode mig; — — men

apropos af parti! Känner någon af herrskapet en mamsell Finnberg i

Borgå? Amalia menar jag hon heter. — Herre Gud hvad hon är lycklig, som

gjort ett så fördelaktigt giftermål!»

Ingen af de närvarande kände, eller hade hört omtalas detta parti, utom

Ludvig, som svarade något betänkligt: «jag delar icke mamsell Smitts

tanke i detta fall. Händelsevis träffade jag det nygifta paret på —

gästgifvargård, dit de följdes af några sina bekanta, när de reste till

sitt blifvande hem. Att dömma efter utseendet och den karakter, man

tilldömer denne man, ansåg jag denna förbindelse ingenting mindre än

lycklig.»

«Huru så? Hvarföre tror kapten det?» frågade Hedda ifrigt. «Blir hon

icke försörjd, till och med rik, om han gör henne testamente; och just

den rang han har, gör ju henne till en af de förnämsta ståndspersoner,

dit hon kommer. Hon har efter som jag hört berättas, fått de vackraste

och dyraste presenter.»

«Allt det der kan visst vara möjligt,» svarade kapten Ludvig; «och tror

mamsell Smitt, att lyckan — huslig lycka menar jag — består i sådant, så

har hon på sitt vis rätt; men jag för min del, kan ej utan grämelse

tänka på, att en ung, barnslig och oerfaren flicka, antingen säljer,

eller låter sälja sig för sådana lumpna förmåner; i synnerhet till en

sådan gammal och knarrig man, som — rådet X synes mig vara, ty det lilla

jag der såg af honom, motsäger icke hans rykte.»

«Nå visst kan det så vara,» medgaf hon, «men andra få äfven dragas med

knarriga gubbar, utan att hafva någon af dessa förmåner. Utomdess var

mamsell Finnberg en fattig flicka, som till och med arbetade för

betalning, efter hvad jag hört sägas.» Ludvig teg. Hon fortfor: «och

hvad ålder beträffar, skulle jag ej tveka att gifta mig med en äldre

man, förutsatt likväl, att han behagade mig» — och härvid gaf hon

kaptenen rätt blida ögon.

Hedda Smitt hade vackra ögon, men hon, lik många af sina medsystrar —

det vill säga, sådana qvinnor, som ega samma lynne, — vanställde dem

genom ett bemödande att göra dem ännu vackrare. «Ögat är själens

spegel.»

Rummen fylldes efterhand af talrika gäster, bland dem flere ryska

officerare. Enligt gammal sed, skulle en herre och en dam sitta om

hvarandra vid bordet. Onkel Ludvig tog plats emellan Ottilia och Leonna;

till venster hade den sistnämnda en medelålders jägarofficer,

inqvarterad i huset, bredvid honom satt värdinnan. Gentöfver dem, sutto

mamsellerna Smitt med unga Nordenskans emellan sig. Heddas andra granne

var en rödbrusig handelsbokhållare från Lovisa; båda sistnämnde syntes

vara mycket bekanta. En ung ryss, med ett qvickt och ganska hyggligt

utseende satt på andra sidan om Marie. Han talade temligen god svenska,

ehuru med stark brytning.

Fru Lurhjelm såg sig omkring, liksom saknade hon någon. Sluteligen höjde

hon sin stämma: «hvart har kusin Smitt gjort af med sin vackra tyska

inqvartering? Han var ju äfven inviterad.»

«Håll man sig med den frågan till mina flickor,» genmälte en äldre

flintskallig man, som satt nedanföre på samma sida. «Hedda har honom

kanhända i sin ridikyl, ha, ha, ha!»

«Deruti bedrar pappa sig,» svarade Hedda skrattande. «Han kunde ej hafva

den äran, ty han skulle på vakt i afton.»

«På vakt?» inföll Maries unga ryska granne. «Karlowitsch inte vara på

vakt — vara mycket lat — inte fara ferti verst för att dansa! Hvad ni

säga, mamsell Gedda?» fortfor han med en skälmaktig blick. «Karlowitsch

i afton vara assemblé, dansa vackra mamsell Agata.»

«Han kan rätt vara, hvar han behagar. Hvad rör det mig?» svarade hon

litet stött. Detta ryssens skämt hördes blott af de närmaste, men nu

yttrade Petter Nordenskans så högt, att det gerna kunnat höras af alla:

«förlusten är ingalunda stor! Damerna här, kunna gerna unna honom och

hans sällskap åt biljard-mamsellen; han trifs också der så gerna.» — —

«Är ni allt ovänner ännu, bror Petter?» frågade herr Smitt. «Det är illa

nog det! Ett sådant der lappris groll, sköljer en bra karl bort med en

butelj vin eller godt öl. — Karlowitsch är i alla fall en bra hygglig

ungdom.»

Petter teg, men såg förargad ut.

Leonnas ryska granne hade äfven börjat blifva språksam, och hviskade den

ena långa meningen efter den andra i hennes öra, hvaraf hon ej begrep

ett enda ord; till slut lade han sin arm om hennes lif; då blef hon

förfärad, och klämde sig intill onkel Ludvig, för att söka hans beskydd.

Okunnig i ryska språket, adresserade denne sig till den unga ryssen

gentemot med de orden: «vill löjtnant Schalinsky vara god och säga

kapten Markoff på mina vägnar, att fröken ej är van vid ett så familjert

uppförande.»

Något brydd öfver uppdraget, uträttade han det likväl. Markoff var

godsint nog, att ej upptaga detta illa; sade Leonna några ord liksom

till ursäkt, drack hennes och Ludvigs skål och lemnade henne sedan i

fred för allt galanteri.

Denna lilla mellanakt hade ganska mycket roat Hedda Smitt och hennes

rödbrusige granne.

Värdinnan proponerade sång; sjelf föregick hon med godt exempel: _Hvar

fogel sjunger efter sin näbb_ säger ordspråket, och så gick det äfven

här. «Rätt nu kommer vår tur,» sade Ludvig till sina vackra grannar.

«Ack för Guds skull laga så, att jag slipper!» bad Leonna. «Jag kan

alldeles ingen svensk visa.»

«Nå, sjung finska då,» sade han leende.

«Det kan jag lika litet. — På tyska kan jag väl några, och isynnerhet

en, som jag tycker så mycket om, men det ser kanske illa ut, om» — —

«Huru lyder den?»

«Süsse heilige Natur, Lass mich geh'n auf deine Spur.»

«Den är mycket bra, jag och Ottilia känna den äfven; vi skola sjunga

tillsammans» — sade Ludvig obesväradt.

Leonna hade ofta sjungit denna lilla visa med sin tant, men dubbelt

skönare förekom den henne nu, när hennes klara, men späda stämma fick

ett stöd i Ludvigs vackra, manliga röst; Ottilia sjöng icke tyska, det

var ett föregifvande af onkeln, att ingifva Leonna mod.

Efter maten föreslog Ottilia alla flickorna att gå upp i hennes kammare.

Hedda hade druckit flere glas punsch vid bordet, men det syntes ej

bekomma henne något. Båda systrarna voro något fjera mot Leonna; Hedda

raljerade med en växande flicka i sällskapet, för det hon vid bordet

sjungit en liten finsk visa, och sedan nekat att kyssa en herre, den hon

likväl slagit «matklapp.» Hedda kallade henne «sipp» och sade, att hon

ville göra sig «serdeles.» — — —

Det der skulle vara «fina pikar» åt Leonna.

Stadsmamsellerna begynte en ifrig diskurs om annandags assemblén. Hedda

sade, att hon ej fått sitta en enda dans och frågade en af de andra:

hvarföre hon tillika med sin syster hade dansat så litet.

«Vi ha inga ryska bekantskaper,» svarade denna något stött af frågan,

«och vi hade ondt om andra kavaljerer, när de flesta voro bortresta

öfver helgdagarne.»

«Å lappri:» svarade Hedda skrattande. «Ryssarne bjuda ej upp till dans,

för bekantskap skull, utan efter tycke och smak.»

«Vi kunna beklagligtvis ej skryta med denna lycka,» svarade den andra

litet försmädligt.

Tvisten afbröts derigenom, att damerna nedkallades att dricka kaffe.

Alla bord voro borta, men salen fylldes af herrar och tobaksrök.

Snart ljöd musiken och polonäsen kom i gång.

Under en sådan dans, tackade Schalinsky Leonna ännu en gång för den

vackra sången, den han sade sig väl förstå, ehuru han ej talade språket.

«Karlowitsch skall ångra sig mycket, att han ej kom med hit. Det är

sällsynt att finna fruntimmer här i nya Finland, som tala tyska,» sade

han.

«Han bor hos Smitts?» frågade Leonna, endast för att säga något.

«Ja, vi äro kammarkamrater der, och älska hvarandra som bröder, men den

der herrn, som satt mellan mamsellerna Smitt vid bordet, är icke hans

vän.» —

«Hvarföre? Hvad kan vara orsaken?» frågade hon med nyfiken förlägenhet.

«Några inbilla sig väl att det är jalusi i fråga, men det är visst icke

sannt. Den der siktern är allmänt känd som en öfversittare, och min vän

är för» — —

«Huru länge ärnar herrskapet hålla ut?» frågade kavaljern bakom dem.

Schalinsky återförde Leonna till förmaket och samtalet afbröts.

Det var första gången Leonna bivistade ett dansnöje, der andra danser än

menuette och polskor kommo i fråga. Musik, steg och turer voro henne

fullkomligt obekanta; men ett fint öra, en medfödd takt och

uppmärksamhet läto henne öfvervinna alla svårigheter. Äfven för de andra

gick det stundom på tok, men konfusionerna syntes snarare öka än minska

nöjet. Konversationen var äfven i god gång och Hedda Smitt syntes rätt

vara i sitt element denna afton.

Midnattstiden smögo Ottilia och Leonna sig från sällskapet, upp på sin

kammare. De funno der en så kallad «syskonsäng,» och några fruar, bland

dem fru Nordenskans, sofvo redan godt. Flickorna, för att ej väcka dem,

måste hålla sig tysta, och somnade äfven snart nog, oaktadt dånet af den

bullrande musiken der nere.

När gästerna dagen derpå samlades för att frukostera, innan hvar och en

reste hem till sitt, såg Hedda ganska medtagen ut. Hon och några andra

hade hållit ut till klockan sex om morgonen.

Leonna erhöll tillåtelse af sin far att genast följa hem med Ottilia.

Hennes föräldrar lofvade komma till Rönnbacka trettondagsafton, för att

dagen efter bevista ett ¯julkalas¯ hos herr Smitt, dit allesammans voro

bjudna. «Jag ställer till dans två gånger om året, på det mina flickor

måtte blifva bjudna igen:» voro hans egna ord.

* * * * *

Man lefver ofta mera verkligt under trenne dagar, än under tre år, då

lifvet liknat ett stillastående vatten. Det erkände Leonna. Hon lärde

här genom ett bildadt, lärorikt umgänge inse, att menniskan har ett

ädlare ändamål för sitt sträfvande, än att, lik djuren, äta, dricka,

sofva och dö. Det vill säga: man bör lefva för att söka ljus och klarhet

för tanke och begrepp, samt andens förädling, för att en gång kunna

närma sig ¯upphofvet¯ till allt godt, ädelt och skönt.

Ömsesidigt förtroende tillknöt ännu fastare de unga flickornas

vänskapsband.

Leonna erfor af Ottilia att hennes mor och onkel Ludvig älskat hvarandra

från unga åren. Ödet hade då skilt dem, men ej utplånat deras kärlek.

Bekantskapen skedde under de år, Ludvig var vid Borgå gymnasium, der han

bodde hos hennes far, dåvarande rektorn vid denna läroanstalt. Efter få

år träffades de unga händelsevis åter i Lovisa, der flickan, nu

faderlös, lefde hos en af fadrens fordna ungdomsvänner, som vid hans död

upptagit henne i sin familj. Tvertemot den ädle mannens förmodan, lärde

Fredrika snart känna, att nådebrödet är hårdsmält.

Hemkommen från akademien, kom Ludvig på sin faders vägnar i affärer en

gång till herr Müller, och återsåg der sin barndoms inklination, då

sjuttonårig. Deras fordna böjelse stegrades genom det tvång, hvari

flickan nu lefde; de måste förställa sig, förneka all bekantskap, för

att få träffas i andras närvaro. — Utan vittnen sågo de hvarandra

aldrig; — men då och då vexlades ett skriftligt ord.

Ludvig insåg nog, att hans far, som endast satte värde på adel och

rikedom, svårligen skulle lemna sitt bifall till en förbindelse med

henne. Han ville derföre gå in vid svenska flottan, för att söka vinna

oberoende af fadrens godtycke; men då äfven denna önskan strandade mot

fadrens egensinnighet, reste han i tysthet till Åbo, tog der tjenst på

ett handelsfartyg hemma från Lübeck, sedan han genom ett långt

kärleksfullt bref, tagit afsked af Fredrika, som han tröstade med

framtiden, och lofvade evig trohet.

På fyra år hördes intet ord från Ludvig. Under tiden dog gamla Lurhjelm.

Uppretad mot sin förstfödde, testamenterade han förut allt åt den yngre

sonen Matthias, som ännu ej var fullt myndig. Enligt fadrens vilja

skulle Müller vara hans förmyndare; i dennes hus skulle han bo, till

dess han finge tillträda Hertola; under tiden skulle han i böcker

studera landthushållningen.

Snart såg Müller att hans myndling Matthias fattat tycke för Fredrika

och såg det gerna. Han trodde denna förbindelse skulle göra bådas lycka,

och ett år efter fadrens död hemförde den unge egendomsherrn henne som

sin hustru.

Och Fredrika? — När ingen kände hennes fordna förhållande till Ludvig,

var det utan ändamål, tyckte hon, att nu upptäcka det. Matthias var

henne, såsom bror till den älskade, kärare än hvarje annan man, med

hvilken hon kunde tvingas att förena sig, för att slippa sin tryckande

ställning der i huset. Hon antog tillbudet med tacksamhet. Ja hon sökte

till och med inbilla sig, att det endast varit ungdomsvänskap mellan

henne och Ludvig.

På Hertola upplifvades dock mången gång gamla minnen, i synnerhet genom

ett familjeporträtt, som Ludvig mycket liknade; men hon, som alla andra,

ansåg honom för död, och blotta minnet var henne dyrbart. Var hon också

ej rätt lycklig som maka, hoppades hon blifva det som moder, och egnade

sig helt och hållet åt detta dyra kall.

Matthias, hvars uppfostran fadren i yngre åren mycket vårdslösat, i den

tanken att han nog skulle hjelpa sig fram som militär, var af ett

ostadigt lynne; han hade väl i början med ifver åtagit sig landtbruket,

men ledsnade snart dervid, och lemnade allt i legda händer.

Äfven Fredrika förlorade snart för honom nyhetens behag, i synnerhet

sedan hon blifvit blek och mager, efter det hon födt sitt andra barn.

Sällan såg hon honom numera hemma, om han icke der samlade sällskap

omkring sig. Han lefde helst med och hos sådana bekanta, som delade hans

smak för spel, jagt och andra förströelser; och vårdslösade ej allenast

hustru och barn, utan äfven sin egendom; afkastningen förslog ej ens att

betala räntorna på de upplånta kapitalerna.

Ottilia var tolf, och Otto sex år, när ett bref anlände från den för död

ansedde Ludvig.

Händelser alltför vidlöftiga att anföra, hade hindrat Ludvig att låta

höra af sig de första fem åren. Då erfor han genom en resande från

Lovisa, att hans far var död, och att denne gjort honom arflös till

förmån för hans bror. Af samma resande fick han äfven veta, att Fredrika

blifvit gift, med hvem kunde den resande icke lemna upplysning om.

Dessa underrättelser väckte hos Ludvig ingen håg att resa hem; men efter

femton år, vaknade fosterlandskärleken. Han återvände då som behållen

man, ägare af det fartyg han förde och fri från hvarje förbindelse. Han

återfann nu Fredrika — döende, som hustru åt hans egen bror. Otrogen —

och likväl så trogen sin ungdomskärlek! — — — — —

Fredrika hade genom sorg öfver sin mans obetänksamma lefnadssätt,

kanhända äfven af hemlig ånger öfver sitt löftesbrott, ådragit sig en

tärande bröstsjukdom. När hon nu erfor Ludvigs snara återkomst, intog

hon den sjuksäng, hvarifrån hon aldrig mera uppstod. Ludvig kom i lagom

tid för att mottaga hennes sista suck. I den döendes hand, lofvade han

att vara en far för hennes barn.

Den tolfåriga Ottilia var modrens förtrogna. Hon var vittne till de båda

älskandes möte, modrens ånger och Ludvigs stilla sorg. — — — —

«Men vet du Ottilia», sade Leonna, sedan de båda gråtit i kapp en stund,

«vet du, jag hade i din mammas ställe, heldre gått i tjenst, än gift mig

med en annan.»

«Ack det är lätt för oss att säga så,» svarade Ottilia vemodigt, «men

försätt dig helt och hållet i hennes förhållande. Om hon lemnat fullt

förtroende åt sin välgörare herr Müller, hade hon åstadkommit oenighet

inom familjen, och förbittrat hans husliga lefnad, genom vissa

upptäckter, om hon nödgats säga honom, hvarföre hon ej trifdes der. Hvad

skulle hon göra? men lemnom detta. Qvinnan är ju utomdess så beroende,

att hon sällan eller aldrig äger ett fritt val. — Ponera bara till

exempel: om du goda Leonna, tyckte om en rysk officer, och han om dig,

menar du att din pappa skulle gilla en sådan förening?»

«Derpå har jag aldrig tänkt — och likväl —»

«Du rodnar, Leonna!»

«Ja, ty du skall skratta åt min dåraktiga barnslighet. Vet du, det

förefaller mig mången gång, som hade jag varit förlofvad i flere år.»

«Din pappa har väl icke lofvat bort dig?» frågade Ottilia förvånad.

«Hvarken pappa eller någon annan vet ett ord om mina dumma drömmerier»

försäkrade Leonna skrattande. «Saken är den: min tant i Stockholm hade

en syster, gift med en tysk adelsman i rysk krigstjenst. Systrarne

älskade hvarandra mycket och brefvexlade ofta. Det var alltid en

glädjefest, när ett bref anlände från Ryssland. Det behandlade blott ett

ämne, men detta var så rikhaltigt. Denna fru hade ett barn, en son, som

hon gränslöst älskade. Fritz var början och Fritz var slutet. Men icke

nog dermed! Tant, som var bra svag för mig också, drog snart fram med

¯mina¯ små fullkomligheter. Kanhända ¯voro hans¯ lika inbillade som

mina. Men genom denna brefvexling, blefvo vi likasom bekanta, och

skickade mången helsning till hvarandra. Det der var ju allt bara

barnsligheter och är nu förbi; hela tre år ha gått, som jag ej hört ett

ord om honom — allt borde vara glömdt; och likväl, kan du tro det?

drömmer jag ej allenast ofta om honom, utan äfven vakande, står hans

bild liksom lefvande framför mig.»

«Det der är icke bra, söta Leonna!» varnade Ottilia. «Du har lefvat der

hemma ensam, utan bestämd sysselsättning. Ingenting skall vara så

farligt för unga flickor, säger onkel, som att lemna inbillningen fria

tyglar, den blir sjuklig då. Verksamhet och goda lärorika böcker är

bästa botemedlet. Böcker får du nog af onkel.»

«Tack, Ottilia, men lustigt vore det ändå, om Fritz von Harlinghausen,

en vacker dag, presenterade sig som rysk officer, för kusin Leonna! För

tre år sedan var han underofficer i Dorpat[1].»

Fotnot 1:

Läsaren bör erinra sig att detta yttrades i första åren efter

Ryssarnes ankomst till Finland.

_Porträtter, Skuggbilder och småstadslif._

Som herr Smitt, men isynnerhet hans döttrar, framdeles gripa in i

händelsens gång, måste läsaren göra deras närmare bekantskap.

Zacharias Smitt var allmänt känd som en munter sällskapsbroder, väl

något obildad i sitt väsende, ofta plump i sitt raljeri; men hans

verkliga godsinthet öfverskylde många af hans fel; äfven var man den

tiden ej så nogräknad, isynnerhet icke med en man, hvilken det i många

fall icke varit godt att stöta sig med. Han innehade sedan tjugu år

stadsfiskalssysslan, och himmelen må veta, huru en man med hans lynne

och egenheter, fått behålla tjensten så länge. Herr Smitts antagna

princip var den: att ¯Staten¯ och ¯Staden¯ voro tvenne herrar, och

sjelfva Bibeln säger: «ingen kan tjena tvenne herrar tillika,» utan att

den ena blir försummad.

Lönen befanns utomdess ej vara så tillräcklig, att icke sportlar väl

kunde behöfvas; men han var en fredälskande man, och lefde gerna i sämja

med stadsboarne; derföre ansåg han det vara bäst, att blunda eller se

igenom fingren med sådant, som enligt hans tanke lände till ¯stadens

bästa¯. Betalning tog han likväl aldrig för sin svagsynthet. — Det stred

mot pligt och embetsed. — Men hvem tager ej gerna emot presenter?

Utomdess ägde han god kredit hos alla trafikerande, utan att frukta

björnar — dessa plågoandar för mången annan syndare.

Under alla dessa tjugu åren hade hans lefnadsvanor ej undergått någon

förändring, i händelse ej något utomordentligt störde dagens ordning.

Förmiddagen bestred han sina göromål, och var i jemn rörelse. Vid

middagen, hemma eller borta, tog han sig alltid en liten nattmössa, på

det att eftermiddagsluren skulle smaka bättre; efter pipan och

kaffekoppen, var han åter tillgänglig på tjenstens vägnar, men efter

klockan sex, var ingen synnerligen välkommen. Han vandrade då ut för att

med vänner och bekanta, tillbringa aftonen under muntert glam.

När läsaren gör hans bekantskap, var han ungefär sextio år; enkling

sedan femton. När hustrun dog, var Hedda åtta, Maria endast fyra år

gammal. En piga, som redan tjenade i huset under fruns tid, förestod

sedan hushållningen, till dess hon för tre år sedan gifte sig med en

snickaregesäll, och i eget bo, kunde lefva af besparingar under sin

långvariga tjenst. Men ännu företogs ingenting i Smittska huset, utan

att hon hade ett ord med i laget; så stort var husbondens förtroende

till den «trogna Brita Caisa.»

Hade han, så väl som döttrarna, isynnerhet som Hedda, vetat huru litet

hon förtjenade namnet ¯trogen¯, så hade väl förtroendet upphört. Många

andra kände det äfven, men hvem ville säga honom det? I afseende på

Hedda sannades ordspråket «en korp sticker ej ögat ur den andra.»

Från barnaåren kände Hedda många af Britas konstgrepp, men då hon ofta

sjelf slog små dunster för fadrens ögon, ingingo dessa båda en tyst

öfverenskommelse att ej förråda hvarandra. Hvad Hedda som växande barn

ville dölja för honom, var visst bara småsaker; likväl hade hon ej stått

sig mer än jemnt, om fadren kommit underfund dermed. Brita insåg lätt

att flickan, af fruktan för upptäckt, aldrig skulle förråda, om hon

äfven blef vittne till huru hon (Brita) tog tull af allt, som lät dela

sig.

Vidskeplig och lättrogen, hade Brita en märkvärdig bekantskap med alla

spåkäringar, som i kort och kaffegrummel skulle se hennes tillkommande

öde; men äfven forntidens orakel gåfvo ej sina svar för intet, ännu

mindre dessa mer och mindre snuskiga Sibyllor. Tidigt förstod äfven

Brita ingifva Hedda en böjelse att afhöra deras mystiska prat, som med

åren hos Hedda vexte till passion; derföre måste hon då också betala

dessa qvinnor; och när sådant icke kunde ske med penningar, — ty om dem

var fadren mycket mån, — så plundrades visthus och kryddskåp i kompani,

och om husbonden någon gång brummade, att det gick mycket åt i huset,

fingo råttor eller kattor uppbära skulden.

Så lärde Hedda sig att säga osanning; detta blef en vana, och hon kunde

sedermera med den frimodigaste uppsyn försäkra som sanning det, hon

visste vara alldeles ogrundadt.

Visserligen gafs det i senare åren ögonblick, då en sådan falskhet, i

sin afskyvärda gestalt, stod hotande inför hennes bättre vetande, men —

vanan, och ögonblickets frestelse förförde henne ånyo, isynnerhet när,

efter hennes begrepp, egen fördel kom i fråga.

Maria uppfostrades ej i fadrens hus. En fru i granskapet öfvertalade

lätt herr Smitt att lemna sig flickan, emedan jungfru Brita sade sig

alldeles icke kunna med så små barn. Om något motiv låg till grund för

detta fru Snabbecks förslag, lemna vi osagdt; visst ville malicen påstå,

att den trettiofemåriga enkan ej varit emot att göra en ny färd på

äktenskapets skridskobana; men malicen säger så ofta saker, som aldrig

äga någon grund.

I mångas tanke hade detta likväl varit bättre, än att lemna hus och barn

i Britas vård; men Smitt var icke hågad för ett nytt gifte, och sade sig

ej vilja gifva sina flickor en styfmoder.

Fru Snabbeck hade som enka flyttat till Lovisa; genom sin skicklighet

med synålen och strumpstickan, blef hon snart bekant och var mycket

omkring i de bättre husen.

Sträng i sina egna seder, ännu mer i omdömet om andras, var hon

intolerant mot det som verlden anser för små synder; det vill säga:

öfverflöd och öfverlastande, lättsinne och behagsjuka, m. m. Det

oförlåtliga i dessa fel, bevisade hon genom många exempel ur

verkligheten.

I yngre åren husmamsell hos herrskaper, såväl i städerna som på landet,

egde hon ett outtömligt förråd af anekdoter och lätthet för att berätta

dem. Ehuru hon alltid höll sig vid det sanna i detaljen, hade hon

urskillning och fintlighet, att så krydda sin soppa, att den föll i

smaken: eller med andra ord: hon förstod att utleta sina gynnares svaga

sidor, och derefter rätta sina reflexioner, — och dessa äro ju

qvintessensen af saken. —

När fru Snabbeck åtog sig den lilla flickans vård, betänkte hon ej, det

hon hädanefter uti henne erhöll en uppmärksam åhörarinna, som besannade

att «små möss ha äfven öron.» Hvad fäster sig väl lättare i barnaminnet

än omtalade sagor, i synnerhet om de ofta upprepas; ehuru barn, anmärkte

Maria snart nog att frun i sina berättelser gjorde både undantag och

tilläggningar.

En gång i ett sällskap, föll flickan henne i talet med den naiva

anmärkningen: «moster kommer icke ihåg den sagan,» ty förr hade hon sagt

så och så. Man skrattade — men hemma fick hon aga för denna sin

näsvishet. Maria tog sig hädanefter till vara, men blef desto

uppmärksammare; det synes ligga i barnaårens natur, att spionera de

äldres fel, kanhända af harm, emedan dessa få passera fritt, när de

sjelfva ofta straffas för den minsta förseelse.

Fru Snabbeck ville och sträfvade visst att uppfostra henne så väl, som

möjligt. Hon predikade moral från morgon till qväll; men hade en så

inbiten vana att alludera på kända menniskor och förhållanden, att det

lände till barnets verkliga skada. Allt efter som hon blef äldre och

begreppet tilltog, såg hon samma personer, som framhöllos henne till

varnande exempel, aktade och firade i samhället, bemötte med ödmjukhet

af sjelfva fru Snabbeck, utan att denna tillvant flickan att gifva akt

på deras i andra afseenden många aktningsvärda egenskaper.

Mildhet i omdömet, öfverseende med nästans svagheter samt försonlighet,

voro ord af ingen betydelse i fru Snabbecks uppfostrings-metod; följden

blef ty värr den: Maria trodde att om man i det yttre strängt höll sig

till sedolärans bud, var man dygdig, men eljest en svag och dålig

menniska. Af naturen kall och högmodig, gjorde egenkärleken henne,

liksom andra af samma sinnelag, blind för egna fel.

När hon sedan återkom i fadrens hus, var Hedda 18 år, hade hufvudet

fullproppadt af spådomar om friare, kärleksbref och giftermål. I hvarje

ung karl såg hon en beundrare, såg en friare i hvarje ogift, som talade

vid hennes far, eller umgicks i deras hus, och trodde att det endast

berodde på henne att välja; men när det icke gick så fort med deras

frierier, som hon inbillat sig, ansåg hon sig böra uppmuntra dem

dertill. Ett sådant bemödande hos en qvinna, i synnerhet hos den, som ej

erhållit något af hvad man kallar själsbildning, urartar till koketteri,

och blir då både anstötligt och löjligt. — —

Långt ifrån att vinna sitt ändamål, var Hedda Smitt likväl alltid

omgifven af unga karlar, som, alltid välkomna hos fadren, gycklade och

pratade intetsägande granlåter för dottern.

Maria var, tack vare fru Snabbecks omtanke! förut noga underrättad om

hvarjehanda som rörde systren och fadrens hus; och hennes misstänksamma

öga såg ännu mera. Hon varseblef snart ett visst hemligt förstånd mellan

Hedda och jungfru Brita, och insåg, att de hvar på sitt sätt bedrogo

hennes fader. Ofta hade hon mycken lust att upplysa honom derom, men det

hade varit att föra sqvaller; äfven anade hon dunkelt ett förhållande,

som kunde göra henne mindre trodd — hon teg således.

Van vid sparsamhet i fru Snabbecks lilla inskränkta hushållning, ansåg

hon lefnadssättet i fadrens hus för slösande; oförsvarliga fann hon

gubbens «nattmössor,» äfvensom hans plumpa skämt om och mot qvinnor, det

han, som så mången annan till åren kommen man, ansåg sig äga rättighet

att föra till torgs, utan att de ana det förakt, de derigenom ådraga sig

sjelfva. Något, som nära nog liknade nämnde känsla, grep Maria, när hon

sjelf kom underfund med, att fadren ej alltid gjorde hvad hans embetsed

fordrade. Med ett ord: hon var olycklig, missnöjd med sitt öde, och med

alla menniskor utomdess.

Af den religionsundervisning, hon sedan erhöll, behöll hon skalet, icke

kärnan. Hennes väsende och uttryck antogo framdeles en anstrykning af

gudaktighet, utan att vara lifvade af kristendomens milda anda. Hon

ansåg sig vara en martyr, dömd att lefva bland onda och felande

varelser, och likväl tvungen att tiga, att dölja deras fel, emedan de

tillhörde henne genom blodsband. Någon vän af sitt eget kön hade hon ej,

och hon saknade icke heller en sådan, ty misstroende låg inrotadt i

hennes karakter.

Sedan vi nu efter bästa förmåga sökt skildra personalen, införes läsaren

i deras boning.

Huset som af herr Smitt beboddes på hyra, innehöll ett stort rum, med

tvenne mindre på hvardera sidan, utom kök och farstukammare; kammarn

innanföre med utgång till «salen,» var mamsellernas, och det midtemot

belägna rummet tillhörde herr Smitt. «Farstukammarn» hyste gårdens

officersinqvartering, men var af den för dagen upplåten till de rökande

och dansande herrarnes disposition.

Bjudningen var på kaffe till fruntimren. Man samlades innan klockan tre.

Fru Nordenskans och de båda flickorna kommo en qvart efter slaget, och

salen var redan fylld ända till trängsel. Af Hedda införda i «förmaket,»

var der endast soffan så vida ledig, att hennes nåd från Hertola, med en

makning till sin granne, kunde lemna rum för fru Nordenskans och

Ottilia, och troligen hade Leonna fått bli stående, om icke Hedda låtit

inkila en stol mellan soffan och hörnet af rummet; hon satt således med

sina knän pressade mot sin obekanta grannes stol; en posityr föga

beqväm, och som alls icke skulle vara lämplig för våra styfstärkta

damer. Men Leonna var belåten, ty sjelf föga bemärkt, kunde hon derifrån

öfverse hela rummet, jemte en stor del af det yttre.

Fru Lurhjelm och den framför henne stående Hedda, konverserade i denna

halfhviskande ton, som lätt höres af ett fint öra. Hedda beskärmade sig

öfver trängseln, sade att hon vore i tusende ångest, ty doktor Ströms

stora familj var ännu icke ankommen, och det kunde hända att de förde

med sig en rysk öfverstinna med sin syster, som bodde hos dem. Doktorn

hade så sagt åt hennes far på förmiddagen.

«Men hvarföre bjöd ni tillsammans så mycket folk? hvarföre uteslöt ni

icke några?» sade hennes nåd.

«Pappa lade sig deremot,» svarade Hedda. «Hvem trodde också att alla

skulle infinna sig? om bara det här herrskapet» — med en sidoblick på

våra bekanta, — «ej gjort sig så förnäma, utan kommit tidigare, skulle

vi fört några af de andra» — åter en sidoblick — «i pappas kammare,

tilldess dansen begynts, då blir det nog rum.» — —

Hon afbröts här genom ankomsten af fem fruntimmer. Doktorinnan, hennes

båda döttrar och de omnämnda fremmande damerna. De öfversågo rummet;

stor förlägenhet uppstod. Fru Lurhjelm, som oaktadt sin ringa bildning,

var godhjertad och hjelpsam, steg upp och bjöd fru Nordenskans armen.

«Vi resande ha ännu ej helsat på värden i huset,» sade hon, «jag ser att

han är der i rummet midtemot: låt oss gå dit.» Ottilia följde dem, men

Leonna var alltför blyg att tränga sig fram och förblef sittande.

Fru Ström, ett medelåldrigt fruntimmer, hvars yttre visade resignation

och beroende af andras godtycke, såg, om vi så få uttrycka oss, litet

uppstufvad ut, och en mera ovanlig frisyr syntes göra henne sjelf litet

förlägen. Ett qvickhufvud i sällskapet yttrade till sin granne: «i afton

har doktorn gifvit in åt sin fru ett preservativ mot pratsjukan,» ty hon

yttrade knappt ordet. Den äldre mamsell Ström, var en af dessa flickor,

man räknar ¯legio¯, den andra såg bra ut; men något som utmärkte dem

båda, var en viss knyck på nacken, en viss svängning, som sade: hvad är

jag? och hvad är ni?

Fremlingarne väckte allmänt uppseende. I vår lilla stad hade ännu ej

något ryskt fruntimmer af stånd visat sig i sällskapslifvet, åtminstone

ej i en cirkel som denna.

Systrarna, om de voro det, hade ej ringaste tycke af hvarandra. Frun såg

yngre ut, var stor till växten, med yppiga former samt ett par bruna

lifliga ögon; den andra, ett par år äldre, var liten; en bred mun med

breda hvita tänder, en hvass, något uppstående näsa hade gifvit henne

ett utseende af fräckhet, såframt ej en viss matthet legat i hela hennes

väsende: hon hade varit sjuk, sades det. Bådas toilette var

anspråksfull, men det aristokratiska i hållning och konversation, sökte

man förgäfves hos dem; noggrannare iakttagare hade äfven kunnat se vissa

hemliga vinkar dem emellan, liksom fruktade de att falla ur någon

antagen roll.

Våra landtfruar funno herr Smitt i «farstukammarn,» der han bryggde

punsch och bischoff; på båda delarne måste de smaka; för att betyga sitt

bifall, tömde fru Lurhjelm sina glas, ordade sedan om sin ofantliga

glädje, öfver det ifrågavarande partiet. «Bara kusin Smitt nu äfven

snart lagar så att Hedda äfven blir försörjd,» tillade hon.

«Ingen fara dermed, min nådiga kusin,» försäkrade han, torkande svetten

från pannan med frackskörtet, «ingen fara alls. Mina flickor ha en

fästman på hvart finger, sade förra frun, ha, ha, ha! Nog kunde de ha

tid att vänta — kommer tids nog i den knipan — ha, ha, ha! men det unga

blodet tänker icke så det. Petter och Maria tänka redan på trolofning

och bröllop med, utan att vi gamla språkats vid om den saken; men i

afton hoppas jag allt skall afgöras till ömsesidig tillfredsställelse.»

Härmed bugade han sig för fru Nordenskans, som åhört honom med synbar

förvåning. Hon hade ej hört ett ord om saken och visste icke om hon

skulle anse detta för skämt eller allvar; men när de lemnat värden vid

sitt bestyr, och tagit plats i andra rummet, erfor hon allt, hvad fru

Lurhjelm sjelf trodde sig veta.

Maria syntes föga till. Hedda deremot gick från den ena till den andra;

talade om de kavaljerer, som väntades; brydde andra, för att blifva

brydd tillbaka. —

Herrarne samlades småningom. Musikanterna intogo sin anvista plats, och

polonäsen, anförd af Petter Nordenskans begynte. Våra båda fruar och

Ottilia passade på och fingo snart plats i salen. Derpå följde

ekossäsen. De icke dansande fruarna i förmaket barrikaderade med sina

stolar ingången till dansrummet. Leonna, befriad från sin arrest, ansåg

det för mindre passande att tränga sig ut, när hon icke var uppbjuden

till dans. Hon blef således stående bakom en äldre frus stol, och fann

sig rätt road af att se de andra dansa.

Ekossäsen slutades och dansörerne rusade ut för att svalka sig. Ingen

Martis son hade ännu varit synlig; nu först inträdde flere på en gång,

och utgjorde en grupp midt på golfvet. Leonna igenkände Markoff och

Schalinsky.

Den sistnämnde bjöd genast upp Ottilia, sannolikt hade han frågat efter

Leonna, ty han gick till en af sina kamrater, som likgiltigt öfversåg

sällskapet, och hvars person hade något «jag vet icke hvad,» som

utmärkte honom framför de andra. Liksom efter en anvisning af

Schalinsky, närmade denne sig derpå till förmaket, men mötte der den

ogifta fremmande damen; han studsade synbart vid hennes åsyn och blef

sedan stående vid dörren under hela nästa dans.

Ovilkorligt hvilade Leonnas blick på krigarens ädla gestalt och vackra

ansigte; för närvarande spelade dock ett satiriskt leende om de trotsiga

läpparna, i det att han såg sig omkring i rummen; men omsider träffade

hans ögon äfven henne, och likasom ertappad på en elak gerning, nedslog

hon sina, utan att mera våga höja dem; hvarföre, kunde hon ej förklara,

men hon «kände i luften» att han ännu såg på henne.

Ännu mera förvirrad blef hon, när det fruntimmer, som satt henne

närmast, frågade om fröken Nordenskans var bekant med löjtnant

Karlowitsch; rodnande gaf hon ett nekande svar.

«Har fröken hört talas om att han friat här i huset, men fått korgen?»

frågade hon med en småstadsbos nyfikenhet och pratsjuka. Leonna hann

knappt uttala sitt «visst icke,» förrän hon blef uppbjuden af den

obekante till nästa kadrilj. «Hvarföre skulle fröken neka till

bekantskapen,» sade hennes pratsjuka granne, och hotade henne

skalkaktigt med fingret. Det var således Karlowitsch.

Med tillåtelse, föra vi läsaren i ett ännu obesökt rum, ¯köket¯.

Kanhända gifvas de som anse sådant obelefvadt; men andra skola säkert

gilla oss, då ett kök egenteligen är qvinnans laboratorium, hennes

verkningskrets, dit hon hänvisas — när ögat ej mera strålar af ungdomens

glans, när nyhetens behag försvunnit. — —

För dagen var köket här i huset ett upp- och nederlags-magasin för hvad

som blifvit utrymdt från de andra rummen. Öfver och under dessa möbler

logerade damernas ytterplagg och utanskor, i fullkomlig egalité. Glas,

koppar och tvenne halffyllda bålar stodo på ¯bordet¯, under detsamma

korgar med färdiga smörgåsar o. s. v.

Thetimmen var förbi. Madam Brita Caisa Fors, som förestod bufetten, hade

nyss expedierat vaktmästarn med en bricka påfyllda glas och löste nu af

sig det randiga bomullsförklädet, släppte ned den svarta

sidenklädningen; jemkade om schinjongen och bindmössan, och begaf sig

sedan in i förmaket, för att der se på dansen; hennes hjelpredor stodo

för samma ändamål i förstugan.

I stället se vi tvenne fruar inträda, för att här kunna samspråka en

stund, ohörda af obehöriga öron. Fru Lurhjelm var den ena, fru Snabbeck

den andra; den förra satte sig på den enda stol, som fanns i rummet, den

sednare stödde sig emot en högt bäddad säng, belastad med hattar och

kläder. De fortforo i ett redan börjadt samtal om unga Nordenskans.

— «Men hurudan karl är han egenteligen?» frågade hennes nåd. «Han ser

mig så fasligt spotsk och konstig ut.»

«Jag känner honom nog litet för att döma, skall jag ha den äran att

säga,» genmälte fru Snabbeck halfhviskande. «Maria säger, att han är en

reél menniska, men som icke bryr sig om att krusa för någon. Så snart

han får länsmanssysslan, — hvarom han är temligen säker — blir det

genast bröllop; — men oss emellan sagdt: stort värde tycks den unga

herrn sätta hvarken på sina egna eller tillkommande slägtingar, det

synes tydligt; men att han ej förr'n i afton underrättat sin far om det

tilltänkta giftermålet, låter bra otroligt, men jag har det af gubben

Smitt sjelf.»

«Hvad må hans föräldrar tycka om partiet?»

«Hvad de tycka inom sig, vet jag icke säga. Fadren hade svarat, att

sonen var myndig och fick göra huru han ville. Styfmodren är som ers nåd

nyss sjelf behagade säga: «alldeles som det hvita plåstret;» men en

vacker dotter har hon, som icke tycks brås på sin mor. Jag betraktade

henne nyss, när hon stod i förmaket, och talade ögonspråk med löjtnant

Karlowitsch.» —

«Nu misstager frun sig den här gången,» invände fru Lurhjelm;

«Karlowitsch var icke hos oss nyårsqvälln, och flickan hade derförinnan

aldrig sett en rysk officer, ty hon har ingenstädes varit, och Grönskog

ligger för afsides, att få inqvartering.» —

«Ja icke vet jag, men nog såg jag att hennes ögon först följde honom;

och sedan under dansen språkades de som gamla bekanta — och svenska

talade de icke — det sade Lotta Ström.»

«Hon lärde sig tyska af mostern, när hon var i Stockholm som barn. Men

efter hvad jag tyckte på gubben Smitt, när han var hos oss, fjesar ju

Karlowitsch för Hedda.»

«Gubben pratar mycket persilja! — Men hvad tycker hennes nåd om damerna,

som följde hit med Strömmens?»

«Hvad jag tycker? åh jag förundrar mig så ofantligt, huru sådana der

förnäma kunde komma hit så der objudna; — hvad menar fru Snabbeck

sjelf?»

Den tillfrågade såg sig försigtigt omkring. «Ja den som tordes säga,

hvad man tänker. Oss emellan sagdt, förefaller det herrskapet mig — som

sett så mycket förnämt folk i mina dagar — justament som ett par

utklädda pigor! Hvilka stora händer och fötter, hvilken lunsig gång har

icke den så kallade öfverstinnan?» — — —

«Nå, nå, hvem kan rå för sitt utseende,» anmärkte hennes nåd synbart

träffad. «Men att hennes man tillåter» —

«Ja deruti ligger en hund begrafven! De bo ej tillsammans som annat gift

folk; öfversten bor i dess vackra våning vid torget, och fruntimren hos

doktorns, dit de på vanliga bondkärror ankommo en afton i kolmörkret vid

slutet af November. Ingen har sett dem ute förrän dagarna före jul, då

de gingo omkring i bodarne med mamsellerna Ström, som nu så ståtas öfver

den bekantskapen, kantänka! att de knappt vilja känna igen andra.» — —

«Öfversten besöker väl dagligen sin fru?»

«Förmodligen, men» — — härvid lutade sig frun, för att hviskande meddela

något vidare, ty madamen inträdde i detsamma; men fick dervid hela det

på sängen liggande klädförrådet öfver sig. Alla tre måste nu förena sina

krafter, att få det i sitt förra skick, och dermed var det mysteriösa

samtalet slut.

Senare på qvällen kungjorde herr Smitt, med glaset i handen och lallande

tunga, sin dotter Marias förlofning med Petter Nordenskans.

Nordenskans och Ludvig Lurhjelm hade för sig och sina fruntimmer ett

trefligt logis i staden, och ämnade qvardröja några dagar, men ett ilbud

kom från Grönskog med den sorgliga nyheten, att fru Igeldorf låg för

döden i följd af ett fall. Hennes barn reste hem, och voro lyckliga nog

att ännu få mottaga hennes sista välsignelser.

* * * * *

¯Leonna till Ottilia¯.

Grönskog den 21 Jan. 1810.

«Ingendera af oss trodde väl, när vi vaknade efter den förflutna

aftonens nöje, att vi så snart åter skulle skiljas. Jag var så lycklig i

den tanken att få vara hos dig några veckor på Rönnbacka. Du skulle då

hjelpt mig med de klädningar, hvartill pappa lofvat köpa mig tyg. — I

stället för dessa och andra förhoppningar, sitter jag nu sorgsen här i

min lilla kammare. Hundrade gånger önskar jag mig vara en liten fogel;

då skulle jag, fastän vägen är lång och vintren kall, sväfva öfver de

med snö och is betäckta berg och dalar, för att med näbben knacka på

ditt kammarfönster. Du med ditt för alla lefvande varelser ömsinnade

hjerta, skulle säkert skynda att uppvärma den halftförfrusna fogeln, som

då förvandlades till din egen Leonna.

Féernas och sagornas tid är tyvärr förbi, och jag får vara glad att få

detta bref till dig genom ett bud, som reser till Lovisa.

Jag har ofta önskat dö, för att bland englarna få lofsjunga Skaparen för

allt det vackra, det sköna på jorden. «Lifvet är en dröm, döden är en

sömn,» har jag läst någonstädes. Jag trodde det vara så lätt att dö — nu

har jag första gången stått invid en dödssäng — — — —

Ack Ottilia, i mormor förlorade jag ett, med mig beslägtadt, väsende,

som från späda åren egnat mig omvårdnad och — kärlek!

Outtröttlig i sin verksamhet — en verksamhet, som efter hvad hon alltid

sade, hade mitt väl till ändamål — hörde likväl mormor, alltid med

tålamod, ofta med nöje, mina ibland rätt barnsliga frågor och

anmärkningar, ehuru hon äfven kunde säga, att hon ej förstod dem —

förmodligen för deras barnslighets skull. Jag är säker att hon äfven nu

skulle lyssnat till den sextonårigas meddelande och farhågor, samt delat

hennes glädje. — — —

Ack Ottilia, nu har jag endast dig! Huru innerligt tackar jag icke den

gode Guden, som just nu förde oss tillsamman! Finge jag blott en gång

gråta ut vid ditt bröst! Mamma förstår mig icke, eller vill hon ej — har

hon inga känslor? —

Jag har nyss sjelf erfarit, att sorg och sinnesrörelse kunna väcka

känslor, som förut legat liksom i dvala inom oss, och gladde mig nästan,

i den öfvertygelsen, att mormors död förmått smälta den is, som gjort

mammas hjerta så kallt, — så känslolöst, men jag bedrog mig; må

efterföljande vara som ett ringa bevis huru olika vi uppfatta allting.

När jag om morgonen efter mormors död, kom in i hennes hvardagsrum, der

hon alltid tillbringade vinteraftnarne, satt mamma i hennes stora

länstol. Hvilka minnen fästade sig ej vid denna stol! — Der satt mormor

hvarje afton, och jag på den stora palln vid hennes fötter; der

insomnade jag ofta som barn, med hufvudet lutadt mot hennes knä. Der

satt hon äfven när jag, hemkommen från Stockholm, öfverraskade gumman;

den innerliga ömhet, som mottog mig då, lindrade saknaden efter tant

Elise. Der satt hon sluteligen samma morgon, när jag med af glädje

klappande hjerta tog afsked af henne, för att fara till Hertola och dig!

Ack Ottilia, nog förstår du mina känslor vid återseendet af denna stol!

Dessa minnen och min längtan, att denna stunden skulle förena våra

hjertan, dref mig att kasta mig i mammas armar, der jag utur stånd att

få fram ett ord, utbröt i häftig gråt. Hon sköt mig sakta ifrån sig, såg

på mig något förundrad, nästan med missnöje, och frågade: «hvad felas

dig Leonna? hvarföre gråter du? — Hvarföre har du den der brokiga

halsduken på halsen? Jag har ju lagt en svart och hvit kattunsduk på

bordet i din kammare» — o. s. v. — —

Tror du mig när jag säger: det var som om hon hällt kallt vatten öfver

mig. — —

«Ack mamma!» utbrast jag ännu gråtande, «består då mammas hela sorg och

saknad efter mormor bara i kläderna?»

«Du är narraktig, flicka! nog måste du sett att jag också gråtit, men

allt har sin tid. — Gå nu bara och tag på dig den andra duken.» —

Mormor hade en katt, som hon mycket höll af; någon hade nu släppt in den

i rummet. Van att alltid bli karesserad af sin matmor, hoppade Misse

också nu upp i dens famn, som intagit hennes plats i stolen. Men mamma,

som jag ännu aldrig sett smeka något djur, föste kallsinnigt ned den på

golfvet — och skratta nu om du vill — jag tror likväl ej att du gör det,

— jag tog katten på armen, gick i min kammare, och gret mig riktigt

mätt, och trodde mig hos djuret se mera känsla för min sorg, min saknad,

än hos den, jag har att tacka för lifvet. — —

Ack, kanhända är jag orättvis mot mamma, men nog är det hårdt, när ett

barn ej kan och får utbyta ömhet, tankar och ord med sin egen mor!

Jag söker väl ibland att sätta mina tankar på pappret, men pappret är

dödt; meningarna stå der så stympade och intetsägande. Annorlunda är det

med det lefvande ordet, ledsagadt med en blick, en tryckning af handen;

det ena går från själ till själ, den andra säger mer än flera timmars

arbete med pennan i hand. — —

Huru trefligt förgick icke dagen hos dig, under arbete och utbyte af

tankar öfver ett och annat, eller vid en god bok, föreläst af din onkels

uttrycksfulla stämma, kryddad af hans lärorika anmärkningar. Hvad du är

lycklig, Ottilia, jemförd med den stackars Leonna! Du kan, du förstår så

mycket, som kan ge glädje och intresse åt lifvet. Du har väl äfven

förlorat din moder, men du har qvar minnet af hennes ömhet, hennes

kärleksfulla sinne. I din onkel äger du den bästa faderliga vän; han är

så olik alla männer, jag hittills har sett; de anse ju qvinnan som ett

noll, eller ett lastdjur. — Men det var ej derom jag ville tala; jag

ville säga: i bredd med dig är Leonna en nolla, som endast lefver i

hoppet att åter få komma till Rönnbacka. Som detta ej lär kunna ske på

ett par veckor, så svara mig ändteligen med det återgående budet.

Berätta hvad du tyckte om staden och menniskorna, Smittens i synnerhet.

Herre Gud att jag måste blifva slägt med dem!

Säg mig huru länge du blef qvar i Lovisa, och om du hade roligt på

assemblén; hade jag dig här, hvad jag skulle plåga dig med frågor.»

¯Leonna¯.

¯Ottilias svar¯:

«Tack goda Leonna för ditt välkomna bref, der din vänskap för mig lyser

fram öfverallt; men den sinnesstämning innehållet visar, oroar mig.

Att du sörjer, hjertligt saknar din goda mormor, finner jag så

naturligt; jag känner ju hvad det vill säga att förlora ett älskadt och

dyrbart föremål, och beklagar din förlust, men tillåt mig äfven göra

några anmärkningar. Det hör ju till våra öfverenskommelser och är, efter

min öfvertygelse, vänskapens dyrbaraste rättighet.

Om också aldrig din mormors ålder varit så olik din egen, skulle likväl

den verld, hvari hon lefvat, det vill säga den grad af bildning hon

erhållit genom uppfostran, vanor och omgifning, säkert gjort henne mera

oförmögen att förstå ditt unga lifliga, efter högre bildning törstande,

sinne och det som nu ligger dig om hjertat — ty något är det, kan du

neka dertill? men derom en annan gång.

Jag kände ej din mormor, men efter din egen skildring om hennes vanor

och ert lefnadssätt, måste hon i många fall liknat fru Palman;

välmenande och god till tänke- och handlingssätt, men inskränkt till det

alldagliga, utan uppfattning af något, som ligger utom denna synkrets.

Har jag orätt?

Fru Palman är af god härkomst, men tarfligt uppfödd på landet och

tillhållen att arbeta och hushålla; hon är omtänksam och driftig i allt

hvad kroppens nödtorft tillhörer. Utomdess bestod hela hennes

undervisning i en äfven nödtorftig katekesläsning och något skrifva;

utom Bibeln, katekesen, psalmboken och almanachen, kände hon ingen bok

till namnet en gång. Hennes umgänge bestod af lika inskränkta som

fördomsfulla menniskor.

Som ung flicka plockade hon åkerblomman och väpplingen för att deraf

binda kransar åt barnen; men som äldre endast millefolium, myntan,

kamomillen och några andra örter, nyttiga i husmedicinen, med ett ord,

det är endast ¯nyttan¯ hon håller sig vid, själens och naturens poesi

förstår hon icke.

Hon hör till exempel åskan, ser blixten, men finner ingenting skönt och

majestätiskt deruti; ingen har lärt henne inse dess välgörande

verkningar, långt mindre dess orsak. Hon tror det vara tecken till Guds

vrede öfver ett syndigt slägte, hvaremot hon väpnar sig med korstecknet

och småskrock.

Händer det nu någon gång att luften är het och tryckande, och jag eller

onkel önskar att ett åskregn måtte rensa atmosferen och uppfriska

jorden, så ser hon på oss med en förundran, som gränsar till missnöje;

och när jag med en verklig njutning står och ser på, när ett oväder

brutit ut, ber hon mig icke fresta Gud. En gång följde hon mig ut, sedan

ett sådant oväder upphört, i vår lilla trädgård, med skogsbacken på den

ena sidan, ängen på den andra. När jag då förtjust, af den sköna

färgprakt som omgaf mig, böjde mig till blommorna, ännu öfversådda med

regnets briljanter, för att rätt inandas deras balsamiska ånga, knotade

gumman öfver min stora barnslighet, bad mig ej väta ned min klädning för

«några lappris blommor, som efter några timmar vore torra nog att lukta

på.»

Af luftens sångar-skara fäster hon endast uppmärksamhet vid gökens rop

eller skatornas skratt, det sednare skall, efter hennes mening bebåda

fremmande, till och med falska fremmande, och det är icke utan, att om

någon kommer då, betraktar hon den med fördom och misstroende. I

anseende till göken, omtalar hon ofta, hurusom hon och prestgårds

mamsellerna i S—, en midsommarsafton rådfrågat detta orakel. På hennes

fråga: «huru många år skall jag ogift gå?» hade göken endast svarat en

gång. Hvad hände! nästa Johanne derpå stod hon brud. Sin tillkommande

man kände hon blott genom talmannens försäkran, att han såg bra ut, och

kunde föda sin hustru. De förlofvades, när de sågo hvarandra för första

gången. Ingen fråga om känslor eller sympathi!

Med allt detta är hon god, välmenande mot alla, i synnerhet mot mig. Jag

håller af henne, men icke kan någon inre förtrolighet råda mellan oss,

när våra åsigter, vår tankegång i allt äro så olika, det inser du nog.

Derföre goda Leonna, döm icke din mamma för strängt; nog älskar hon dig,

fastän hon ej kan uttrycka det så, som du önskar det. Onkel sade en

gång: «alla menniskor äro icke stöpta i en och samma form; hvar och en

antager dens façon, hvaruti han blifvit gjuten.»

Min far och farbror äro bröder, Hedda och Maria Smitt systrar, — och

likväl huru olika! — Det måste således vara: först uppfostran, sedan

omgifningen, som utvecklar de frön, som Försynens godhet nedlagt i

hvarje menniskohjerta, som kommer plantan att antingen trifvas och

förädlas, eller endast vegetera och urarta.

Men nog nu med reflexioner, sällsamma nog i en brefvexling mellan tvenne

unga flickor. Jag tror dem likväl vara nyttiga, men låt det vara «unter

uns.» Det finnes beklagligtvis menniskor som förlöjliga det de icke

förstå, och för sådana går jag gerna ur vägen.

Och nu till nyheterna från Lovisa.

Jag hade gerna rest hem, tillika med dig, men onkel hade affärer der,

och ville äfven, det jag skulle bevista assemblén, på det jag, som han

uttryckte sig, ej alltför ensidigt skulle bedömma sällskapslifvet i

Lovisa; ty jag var icke så belåten, som du, med dansnöjet hos Smittens.

Jag är kanhända nogräknad, men förmodar att vi med några undantag, ej

voro i hvad man med rätta bör kalla ¯godt sällskap¯. Jag hörde

utlåtelser om vissa personer der, som jag likväl ej säger efter; ty i

sådant fall bör man vara alldeles viss på sin sak.

Onkel gjorde mig present af façonerad nättelduk till klädning. Dottern i

huset, der vi logerade, hjelpte mig att sy den; hon är en ganska hygglig

och snäll flicka.

Om lördagsafton var den färdig, då gick onkel och jag till Smitts för

att tacka för sist. Deras piga förde oss in till mamsellerna; fadren var

icke hemma. Maria lagade en hvit klädning i ordning för morgondagen;

Hedda hade ingenting för händer, och öfverhopade oss med frågor, hvad vi

tyckte om deras tillställning, om den inte var bra rolig; hvarföre icke

onkel dansar, o. m. d.; en sak syntes dock intressera henne mera än det

öfriga: hvar du blifvit bekant med löjtnant Karlowitsch; hon ville ej

tro mig när jag sade: att du hos dem såg honom för allra första gången.

I parentes sagdt, kunde andra tänka så med, så liflig var er

konversation. —

Maria beskyllde dig för behagsjuka, men onkel tog med värma ditt

försvar; detta syntes ej göra Hedda något nöje; ty hon anmärkte något

hvasst: att hon «flere gånger observerat det kapten Lurhjelm ansåg

fröken Leonna vara en liten gudomlighet.» Onkel, utan att låtsa om

hennes lilla humör, svarade helt enkelt: att «en ren och okonstlad själ

är det gudomliga hos menniskan.»

I lagom tid afbröts detta samtal genom herr Smitt, som blifvit

efterskickad. Han bjöd oss enträget på husmanskost qvar till afton, och

förde sedan onkel till sin kammare.

Hedda tog fram kort och proponerade mariage på tre man hand, men Maria

föregaf hushållsbestyr. Straxt efter kom din bror dit, och de förlofvade

voro sedan för sig sjelfva hela aftonen i salen.

Hedda frågade om jag kunde spå i kort; men på mitt nekande svar, blef

det mariage på tu man hand. Alltför litet hemma i spelet, för att finna

intresse, roade det mig dock en stund, att se den ifver, hvarmed hon

sökte vinna de af henne sjelf uppsatta ogifta karlar.

Huru lång föreföll mig ej denna afton! Din bror gick utan att deltaga i

aftonmåltiden.

Enligt aftal, begaf jag mig, klockan något efter fem om

söndagseftermiddagen, i balparyr till Smittens. Pigan förde mig i salen

och bad mig vänta der, ty mamsellerna voro ej färdiga ännu. Snart hörde

jag från deras rum en häftig ordvexling, och urskilde tydligt Heddas

röst; men den häftighet, hvarmed hon talade, tillät mig ej att fatta

orden; den andra svarade med dämpad stämma.

Efter en qvarts obehaglig väntan, kom Maria ut färdig klädd, enkel men

nätt som vanligt; men hon var blek, hennes ansigte bar tydliga spår af

qväfd vrede. I samma ögonblick utkom äfven fadren från sitt rum, och

frågade om vi voro färdiga att gå. Hedda syr ännu på sin klädning,

svarade Maria tvärt, och vände sig bort. Jag erbjöd mig att gå och

hjelpa henne; Maria gjorde en rörelse liksom att hindra mig, men fadren

kastade på henne en ogillande blick och öppnade sjelf dörren.

Det såg bedröfligt ut derinne. Hedda stod blossande röd, halfsnörd och

okammad, och tråcklade ett bredt rödt sidenband i fållen på sin hvita

klädning. Hon hade haft många motgångar, sade hon, först när hon skulle

kläda sig, blef hon varse att klädningen krympt i tvätten, hon hade då

skickat efter band; redan fastsydda såg hon att de sneddade sidorna voro

mycket längre, och måste sprättas upp. Maria hade ej det ringaste hjelpt

henne, «bara grälat.» Jag insåg lätt huru det kunde hjelpas, och snart

var Hedda klädd; när vi kommo ut i salen, stod Maria redan påpelsad. Hon

var hela aftonen utur humör, såg stolt ut, var snäsig mot systern, tvär

mot mig; hos Hedda syntes snart intet spår af missnöje.

Hvilken skilnad på rum och societé! Här syntes ganska få af dem som voro

hos Smittens, både af damer och herrar, med undantag af militärer. Med

godt utrymme, skön upplysning och god musik, blef dansen här ett nöje,

på det förra stället förekom den mig som ett tröttande dagsverke.

Jag dansade en rysk kadrilj med Karlowitsch. Damen till venster hade en

så utringad klädning, att jag blygdes på hennes vägnar. Karlowitsch blef

säkert varse min förlägenhet, ty han vände sig så, att han bortskymde

henne; men i ronden såg jag de andras försmädliga blickar, och kände

sjelf, huru jag rodnade.

Karlowitsch sade högt nog, för att höras äfven af andra än mig: «om jag

en gång blir så olycklig, att jag får en hustru, som vill kläda sig till

ett spektakel för alla, stänger jag henne inom lås och bommar.»

«Naturligtvis om ej goda varningar hjelpa,» svarade jag; han smålog.

Jag antecknar detta till din underrättelse!

När vi sedan åter dansade tillsammans, frågade han efter min goda vän,

som talade så väl tyska.

«Det är väl fröken Nordenskans, löjtnanten menar?» frågade jag, som

tyckte frågan vara något för familjèr. Han studsade synbart.

«Nordenskans? är hennes dopnamn Lonchen? eller hur var det Lonna?» hans

frågor jagade nästan hvarandra.

«Hon kallas Leonna; men huru känner löjtnanten hennes namn? Hvarför

öfverraskar det er att hon heter så?» frågade jag på min sida nyfiken.

Dröjande med svaret tills dansturen var förbi, sade han: «jag har en

bekant, som på långt håll är en anförvandt till en fröken Leonna

Nordenskans, men han känner henne icke personligen.»

«Bekantskapen har skett genom korrespondens, och eder vän heter Fritz

von Harlinghausen,» sade jag småslugt.