fick för vid pass tre veckor sedan ett anfall av febern, som går här i
trakten, och jag inkvarterade stackarn hos en gammal backstugugumma,
som bor en fjärdedels mil härifrån. Sedan har jag under mina strövtåg
ej haft tid att se till honom förrän i dag. Får jag behålla honom, kan
jag för en så vacker rekryt påräkna en extra gratifikation. Jag önskar
bara, att han snart måtte få sina krafter igen, så att han på utsatt
tid infinner sig på mötesplatsen.
Adolf och Göran ville göra sig underrättade, var den nämnda
backstugukvinnan bodde, men Montan, på vilken ruset och sommarvärmen
gjort allt större verkan, gav endast orediga svar och tillkännagav
snart genom högljudda snarkningar, att han fallit i sömn.
Inspektorn och djäknarne anträdde nu återvägen nedför berget, lämnande
krigsmannen kvar att i frid och ro sova bort ruset. Oaktat enträgna
bjudningar att stanna kvar över natten, framställda av inspektorn,
hans fru samt framförallt av barnen i huset, vilka djäknarne haft
lyckan att synnerligt behaga, togo de samma afton farväl av de
gästfria människorna och ställde kosan söderut.
Ferietiden var nu för de båda vännerna i det närmaste slut. De hade
beslutat att, efter sitt besök på Taberg, utan krokvägar begiva sig
till Växjötrakten, göra ett par dagars påhälsning var och en i sitt
hem, och därefter, på höstterminens första dag, åter mötas i deras
gemensamma djäknekammare i Växjö. Nu ändrade de såtillvida sin plan,
att de överenskommo om ett kort besök hos korporal Brant för att höra
efter, huru det egentligen stod till därstädes, ty den gamle krigarens
bild stod livligt för deras sinne, och de hade under sitt korta besök
i hans fridfulla hem emottagit intryck, som ej så snart skulle
utplånas.
- Gubben Brant, sade Adolf, under det han vid Görans sida vandrade
framåt på den slaggbeströdda vägen genom skogen, är i mitt tycke en
typ av den äkte svensken, sådan Vår Herre väl egentligen ville ha
honom -- tapper, avgudiskt kär i sitt fädernesland och dess krigsära,
gudfruktig, sinneslugn, rättfram och bottenärlig. Vad som särskilt
fäste min uppmärksamhet, var det fina och sant aristokratiska, som
just i det okonstlade, hjärtliga och naturliga röjde sig både hos
honom, hans döttrar och hos själve Sven masmästare. Det aristokratiska
skicket består ej i lyckad salongdressyr, utan däruti, att karaktärens
inre ädelhet och det fulla uppskattandet av eget och andras
människovärde okonstlat och av sig själv framlyser i den yttre
människan, hennes ord, åthävor och hållning. Sådant fann jag
förhållandet vara hos denna familj, och sådant har jag även funnit det
i andra hyddor, där icke brännvinssuperi, nöd eller en rå och
fördärvad herreklass olater smittat folket. Det är blott hos den
oförfalskade svenske bonden och den gamla adeln av äkta svenskt blod
man finner naturlig ädelhet. Skandinaverna äro av naturen bestämda
till nationernas adel, fast de vansläktats och förlorat sin
ursprungliga prägel... det är min fars åsikt, och det är min egen,
tillade Adolf Sparrfält med mycken bestämdhet.
Göran förde samtalet på ett annat ämne; han skildrade med en ynglings
entusiasm lyckan av att äga -- "en koja och ett hjärta". Denna åsikt
delades alldeles icke av Adolf; den tvärtom retade honom på det
högsta. - Skulle du, utbrast han, vilja avbryta dina studier och
självmant kullkasta dina planer att såsom präst eller läkare gagna
dina medmänniskor och samhället blott för att i spiselvrån få kuttra
med en öm hustru och endast leva och verka för din egen värda persons
lycka? Nej, Göran, så eländigt kan du aldrig tänka! Huru ofta hava
icke du och jag drömt oss en framtid, i vilken vi såsom tvenne
trofasta kämpar vid varandras sida bryta oss genom världen, kämpande
som Karl den tolvte mot allt falskt, lumpet och nedrigt, varhelst det
anträffas? Se, det är ett liv, värdigt att eftersträva, det är ett
mål, värdigt att dö för!
Minnes du icke, huru det heter i "den nordiske ynglingens sång", som
vi sjunga på gymnasium:
"Fri och varm är hans kunskapshåg,
krossar dvärgarnes bojor och mörkrets här,
skingrar fördomars töcken båd fjärran och när,
för sanning och rätt sker hans ledungatåg" --?
Göran var blott tjuguett år, och hans hjärta således ännu icke
tillräckligt skrumpet och kallnat för att tillåta honom komma fram med
gensägelser av det slag, varmed den så kallade mognade erfarenheten
hånar det friska och varma ynglingasinnets känslor. Han fattade sin
lille ivrige väns arm och vandrade stillatigande framåt.
Emellertid började himmelen småningom mulna. Digra moln hopade sig
över skogen, och djäknarne sågo sig om efter en hydda, under vars tak
de måtte kunna härbärgera sig, tills den hotande regnskuren gått över.
Det dröjde länge, och de voro genomblötta av regnet, innan de funno en
sådan. Det var en liten grå koja med lutande skorsten, vid sidan av
vägen, omgiven av några åldriga granar -- just en sådan där koja, som
tager sig så pittoresk ut, avtecknad i tusch på velängpapper, men i
verkligheten är ganska ruskig och obekväm att bebo.
Det var en sorglig tavla, som uppenbarade sig för de båda djäknarne,
när de stigit in genom den låga dörren. I ett mörkt rum av högst
torftigt, men likväl renligt utseende satt en gammal kvinna i en stol
vid det lilla blyinfattade fönstret och krusade ett så kallat lin, det
vill säga ett slags huvudbonad, som ärbara madammer ännu i dag
bruka. Det sorgliga låg ej häruti, ty gumman såg hjärtans välvillig
och fryntlig ut, men i rummets bakgrund skymtade en säng och på dess
huvudgärd ytterlinjerna av ett likblekt ansikte med tillslutna
ögon. Bredvid sängen satt en annan kvinna böjd över den sjuke; hon
vände sig långsamt om, då djäknarne inträdde, och dessa igenkände
Johanna Brant.
_________________________________________________________________
Auktionen.
Ödet hade fört djäknarne till samma koja, i vilken den sjuke Sven Stål
blivit inkvarterad. Karin, så hette den åldriga ägarinnan till
densamma, var änka efter en torpare och försörjde sig nödtorfteligen
genom att krusa "lin" åt nejdens kvinnliga befolkning. Det var en from
och gladlynt gumma, som i all sin livstid varit fattig och ändock
aldrig känt fattigdomens tyngsta börda, nämligen fruktan för
framtiden, ty hon ansåg, att den arbetsamma och fromma människan
tryggt kan lita på Guds försyn. Mången kväll lade hon sig till vila,
sedan hennes sista kopparslant åtgått till dagens behov, men den
följande morgonen kom alltid med ny hjälp; någon av hennes kunder
visade sig alltid i rättan tid för att hämta sitt "lin" och betala
hennes vackra arbete.
Under sin fotresa i Montans sällskap hade Sven häftigt insjuknat och
kunde slutligen med möda släpa sig fram vid den bekymrade värvarens
sida. Lycka var, att Karins koja befann sig i grannskapet; gumman
visade ej den nödställde ynglingen på dörren, såsom mången kanske
skulle gjort, utan upplät åt honom sitt enda rum, bäddade åt honom sin
enda säng och vårdade den obekante med samma ömhet, som om han varit
hennes son. Socknens pastor, som hade den hos präster tämligen
sällsynta vanan att besöka medlemmarne av sin hjord i deras hyddor och
med dem samtala om både deras andliga och världsliga angelägenheter,
hälsade även stundom på gamla Karin och hjälpte henne med små
penningebidrag att bära tyngden av hennes nya kall såsom husmor och
sjuksköterska, ävensom han använde sina insikter i läkekonsten för att
söka återgiva Sven hälsan. Sven var i många dagar illa sjuk och yrade
mycket, men småningom minskades sjukdomens styrka genom de förenade
verkningarne av ynglingens starka natur samt Karins och pastorns ömma
omsorger. När han återvunnit sans och tillräckliga krafter, sporde
honom pastorn om hans levnadsförhållanden, och sedan han erfarit
dessa, skrev han ett brev till korporal Brant och underrättade denne
om saken.
Brevet anlände till den lilla stugan vid insjön samma dag, på vilken
korporalen återkom från Växjö, och oaktat den sorgepost det medförde
om Svens värvning och hans iråkade svåra sjukdom, hade det likväl en
lugnande inverkan på stugans invånare och framförallt på mor Kerstin,
som alltsedan den morgon, då Sven avlägsnat sig från hemmet, varit
offer för en hejdlös förtvivlan. Då ryktet om uppträdet, som
förefallit mellan patronen och Sven, kom till Kerstins öron, hade
hennes ångest stigit till det yttersta. Hon fruktade, att Sven berövat
sig livet, och denna farhåga förföljde henne som en blodig skräckbild
under dagens göromål och i nattens drömmar. När korporal Brant hemkom,
fann han sålunda sin forna fridfulla boning förvandlad till ett
sorgehus. Han själv kände sig djupt böjd under ödets tunga slag, men
såg dock saken i betydligt ljusare dager än mor Kerstin. Han var
fullkomligt övertygad, att Sven icke begått en så gräslig missgärning
som ett självmord; han sökte således befria Kerstin från denna farhåga
och på samma gång sätta en damm mot de hårda förebråelser, gumman
riktade mot sig själv. Två timmar därefter ankom brevet, och detta
uträttade mer än alla korporalens bemödanden. Det gamla paret överlade
nu mera lugnt om vad som vore att göra, då i detsamma patronens gigg
stannade utanför stugan och han själv och länsman Spöqvist sågos
inträda under korporalens låga tak.
Patron Brackander hälsade vänligt. Allvar och en viss sorgbunden
högtidlighet tronade på hans panna. Efter en lämplig inledning började
han tala om det bedrövliga uppträde, som nyligen ägt rum på
Trevnadslösa, i det att Sven Stål utan all begriplig anledning
överfallit och illa misshandlat honom, husbonden. Patronen avmålade
Svens uppförande i bjärta färger, och teckningen skugglades ännu mer
av länsman Spöqvist. Patronen försäkrade vidare, att han av högaktning
och vänskap för den hederlige Brant, som sig ovetande fostrat en orm
vid sin egen barm, ville låta nåd gå för rätt och avstå från laga
åtgärders vidtagande mot brottslingen. Länsmannen begagnade tillfället
för att fråga, var Sven månde hålla sig dold, varpå korporalen
svarade, det han helt nyss erhållit underrättelse om, att fostersonen
låtit värva sig till gardist och för närvarande befann sig i
Jönköpingstrakten -- en underrättelse, som ögonskenligen fägnade
patron Brackander på det högsta.
- Min vän, sade han till korporalen, ni finner nu, huru bedragen ni
blivit i ert hopp att av er fosterson få en bra och hederlig karl. Han
har illa belönat er för era omsorger och er kärlek. Varje band mellan
er och honom bör från denna stund vara slitet; framförallt kan ni väl
aldrig mer tänka på att giva Johanna åt en sådan förtappad varelse.
Således är nu avlägsuat det enda hinder, som er samvetsgrannhet lade i
vägen för mitt och Johannas giftermål, och ehuru jag blivit djupt
kränkt av ert förra avslag, kommer jag nu att för andra gången anhålla
om ert och er hustrus bifall till vår äktenskapliga förening. Jag är
övertygad, att under nuvarande omständigheter intet hinder från
Johannas egen sida skall möta, men vill för övrigt lämna henne lång
betänketid. Min avsikt är nämligen att med ert tillstånd skicka
Johanna till någon bättre familj för att erhålla en bildad uppfostran
och därigenom bliva värdig den samhällsställning, jag erbjuder henne.
- Vilken ädel man, den Brackander! sade Spöqvist beundrande.
Men korporalen och i synnerhet mor Kerstin, som på senare tider fått
helt andra tankar i ämnet, tycktes alldeles icke benägna att nappa på
kroken. Kerstin tog med stor häftighet Svens parti och förmenade, att
gossen alldeles icke var en så förtappad varelse, som patronen kallat
honom, fast hon icke kunde försvara hans beteende mot sin
husbonde. Sven måste blivit mycket retad, ansåg Kerstin, annars skulle
han aldrig burit sig åt på det sättet, men i alla fall bad hon
patronen förlåta och hysa bättre tankar om honom, ty det förtjänade
han.
Korporalen sade ungefär detsamma som Kerstin, men på ett lugnare,
förståndigare och därtill bestämdare sätt. Patronen kunde till sin
outsägliga förbittring väl förstå, att han, oaktat allt sitt krångel,
icke kommit ett steg närmare målet. Han gav Spöqvist en blick av
hemligt förstånd, varvid denne steg upp och talade som följer:
- Bror Brackander, jag förstår icke, huru du med lugnt sinne kan
fördraga en dylik otacksamhet och uppstudsighet. Du har med ett
ädelmod utan like behandlat dessa ovärdiga människor, som öppet våga
håna och trotsa dig; du har erbjudit dig att skona missgärningsmannen,
som bar hand på sin husbonde och därmed gjorde sig skyldig till
fängelse och spöstraff. Nej, min vän, måttet är rågat... om du är
stenhård mot dödliga förolämpningar, är jag det icke; jag kan icke
uthärda att höra sådant längre. Du måste taga itu med
hårdhandskarne... måste efterspana och häkta kanaljen... måste draga
honom för rätta, icke allenast med anledning av övervåldet mot dig,
utan även emedan han efter all sannolikhet begått den där stölden i
storsmedjan.
I samma ögonblick korporal Brant hörde Sven beskyllas för tjuveri,
rynkades hans yviga ögonbryn på ett ganska hotande sätt. Hans sinne
uppbrusade, såsom det från hans ungdom aldrig gjort, ty hans
övertygelse om fostersonens redlighet var lika starkt rotad som hans
tro på bibeln, och att angripa Svens heder var att angripa hans
egen. Han fattade den stortalige länsmannen hastigt i armen och sköt
honom tämligen omilt ut genom dörren, som genast tillstängdes mitt för
den snopne kronobetjäntens näsa. Då patronen såg detta, ansåg även han
tiden vara inne att slå till reträtt, i synnerhet då Kerstin med tårar
och skarpa ord började ge luft åt sin harm över den skamlösa
beskyllningen. Han mumlade något om, att korporalen skulle skylla sig
själv för följderna av sitt handlingssätt, och gick. Strax därpå
rullade giggen bort.
Längre fram på aftonen kom Johanna till föräldrarnes stuga. Så snart
nämligen patronen väl åter befann sig hemma, hade han kallat flickan
till sig, betalat henne resten av årslönen och befallt henne att
genast lämna Trevnadslösa. Johanna emottog sitt avsked med större
glädje än ledsnad, och sedan brevets innehåll blivit henne bekant,
tackade hon hjärtligen Gud för det, att hon nu, utan att vara hindrad
av sin tjänst, kunde skynda dit hjärtat kallade henne, det vill säga
till Svens sjukläger. Hon meddelade föräldrarne sitt beslut att ännu
samma kväll begiva sig på väg; korporalen ville, att hon skulle
invänta morgondagen, så att några de nödvändigaste anstalter kunde
träffas i och för resan, men Kerstin talade mot varje uppskov.
- Vem vet, om icke gossen möjligen dör, innan hon hinner fram, sade
gumman med tårar i ögonen. Tänk bara, om han lämnade denna världen med
den tro, att jag velat driva honom från hus och hem, och att Johanna
icke varit honom trogen! Det kom aldrig till någon förklaring mellan
Johanna och Sven; ja, de hava icke ens sett varandra, alltsedan
patronen fick det olyckliga infallet att fria till flickan. Det är
just den saken, som gått Johanna mest till hjärtat; det vet jag väl,
och det är, Gud nåde mig, min skuld. Nej, kära flicka, gå du genast,
och tag de pengar med dig, som du har kvar av lönen; de kunna nu väl
behövas. Stackars Johanna, hon har lidit lika mycket som jag. Gå du,
barn, och måtte du komma tillbaka med ett sådant budskap, som är i
stånd att lugna både ditt hjärta och mitt samvete!
Anstalterna voro snart träffade. Med ett litet knyte på armen lämnade
Johanna stugan. Hon gick denna kväll en halv mil och vilade över
natten i byn Fågelvik hos en bonde, som var besläktad med Kerstin.
Tidigt följande morgon fortsatte hon sin väg. Hon vandrade ensam genom
ensliga, okända trakter, men tanken på Sven gav henne mod och
bevingade hennes steg. Stundom hände, att någon beskedlig vägfarande
lät henne sitta upp i sitt åkdon och sålunda förkortade hennes
vandring; stundom mötte hon i de djupa, tysta skogarne kringstrykande
vagabonder och rusiga lösdrivare, som ej skulle tvekat att plundra
henne, om de vetat, att hon haft en liten penningsumma med sig;
stundom åter var hon utsatt för råa herremäns plumpa skämt och
ogrannlaga frågor, men hon dövade varje fruktan och gick med lätt
hjärta genom alla vedervärdigheter, livad av tanken på det mål, mot
vilket hon vandrade.
Så hände det, att några dagar efter brevets avgång en ung kvinna
inträdde till den gamla Karin. Hon sade sitt namn, och Karin igenkände
det, ty hon hade ofta hört sin sjuke gäst under yrseln nämna detta
namn. Med den ömhet och outtröttlighet, varav endast en älskande
kvinna är mäktig, vakade nu Johanna över Sven och vårdade honom, såsom
en moder sitt sjuka barn, och Karin fick nu för första gången på länge
själv njuta någon nattro. En dag yrade Sven mycket: orediga bilder av
de händelser, han nyligen upplevat, föresvävade honom; Johanna hörde
åter sitt namn från hans bleka läppar; det låg kärlek och även klagan
i den sjukes osammanhängande ord. Då föllo på hans panna tvenne tårar,
tvenne sorgens daggpärlor, från flickans ögon, och de tycktes hava en
förunderlig verkan på den sjuke, en verkan sådan som det friska
aftonregnets på den i solhettan smäktande blomman. Ett klarnande
medvetande återspeglade sig i hans blick; den uppslogs sakta och
häftades på Johanna, och utan att veta, om åsynen av de kära dragen
var villa eller verklighet, sträckte ynglingen sina matta armar mot
sin barndoms älskade, sin första och enda kärlek. Snyftande tryckte
Johanna hans bleka ansikte till sitt bröst. Den gamla Karin stod bakom
och betraktade de unga med tårade ögon.
Johannas närvaro bidrog mer än allt annat att påskynda Svens
återställande. Ynglingen hade knappt någonsin känt sig så lycklig som
nu på sjukbädden.
Vi återkomma nu till djäknarne. Johanna utbytte med dem ett tecken,
som betydde, att hon väl igenkände dem, och ett annat, att de borde
iakttaga tystnad, emedan Sven sov. Men då han snart därefter vaknade
och varseblev de nykomna gästerna, smålog han glatt och räckte dem
till hälsning sin avmagrade hand. Efter en stunds samtal lämnade de
båda kvinnorna rummet. Sven frågade då de bägge djäknarne, om de på
återvägen ämnade besöka nejden kring Trevnadslösa, vartill djäknarne
svarade, att de just överenskommit att i förbigående hälsa på hos
korporal Brant.
- Vad det var roligt! sade Sven. I skolen då hälsa far och mor och
Ingrid från mig och omtala, att det är ingen fara med mig, och att jag
lugnt avvaktar kommande dagar. Ni, Göran, skall säga far och mor, att
jag ej tog värvning, förrän jag fått veta, att man i Stockholm har
utsikt till god arbetsförtjänst såsom smed, och att jag ämnar mycket
ordentligt skicka mina hopsparade månadspenningar till dem, så att de
ej bli utan hjälp, fast jag är långt borta. Ni skall också säga dem,
att jag väl vet, huru många de frestelser äro, som i en stor stad och
bland lättsinniga kamrater lura på en människas väg, men att jag med
Guds hjälp icke skall låta fånga mig. Jag skall taga vara på mitt
lynne och hämta styrka av Guds ord och i minnet av mina kära anhöriga.
Träffar ni patronen och länsmannen eller någon annan, som talar illa
om mig, så tro dem icke, ty jag vill behålla den goda tanke, ni har om
mig; jag har intet ont och intet ohederligt gjort. För övrigt har jag
i mitt hjärta längesedan förlåtit dem, som brutit mot mig, och känner,
Gudi lov, icke det ringaste agg eller bitterhet inom mig... Göran, i
bröstfickan på min tröja ligga några sedlar, som jag dels fått av
värvaren, dels erhållit som köpesumma för ett skjutgevär. Räkna av
hälften och lämna de pengarne till min far; den andra hälften skall
den goda Karin ha.
Göran gjorde såsom Sven begärde och lovade framföra hälsningen och
berätta allt, vad Sven sagt. Längre fram på aftonen, sedan djäknarne
talat med Karin och Johanna och av dem tagit ett hjärtligt farväl,
lämnade de den lilla kojan för att söka ett lämpligare nattkvarter.
Regnet hade upphört, och solen gick ned, omgiven av purpurröda och
guldglänsande skyar. Det doftade friskt ur skogen; de blåögda
förgät-mig-ej, som växte i landsvägsdiket, de ljuvt rodnande linneorna
och de blågula styvmorsblommorna nickade åt vandrarne med kalkar,
tyngda av regnets svalkande pärlor. Men det mörknade mer och mer, och
lille Adolf kände sig trött och sömnig efter dagens mödor. Fast
nejden, genom vilken de vandrade, just icke var glest bebodd, lågo
dock få människoboningar vid själva landsvägen, och när djäknarne
slutligen funno en sådan och klappade på dess dörr, öppnades denna
blott för att utsläppa en arg och morrande gårdvar, som de först
förmedels några käpprapp lyckades att hålla på vederbörligt avstånd
från sina ben. Från denna ogästvänliga hydda avlägsnade de sig nu, men
funno strax i grannskapet en hölada, i vilken de inkröpo genom en
öppen glugg. Här utsträckte de sig i det välluktande höet och voro
inom några ögonblick förflyttade till de glada drömmarnes brokiga
värld.
De stego följande morgon upp med solen och fortsatte sin väg under
allvarsamma samtal.
- Såväl av den lilla erfarenhet, jag under våra vandringar inhämtat,
som av min egen medfödda böjelse tycker jag mig finna och känna, sade
Göran bland annat, att de människor äro lyckligast, som tillbringa ett
verksamt och på samma gång intelligent liv i naturens sköte. Lyckan är
visserligen icke beroende av yttre förhållanden, utan alstras ur vårt
eget hjärta, men detta slår sundare och kraftigare, då det klappar mot
modern naturens friska barm. Jag förstår ej de människor, som
frivilligt nedgräva sig som mullvadar i de stora städernas mörka,
stinkande gränder och dö där, utan att de kanske någonsin sett en blå
himmel, en sorlande skogsbäck, en skön soluppgång, utan att någonsin
hava andats en ren, upplivande luft, utan att hava hört den ljuvaste
av all musik: naturens evigt omväxlande, stora pastoralsymfoni. Och
vad hava dessa mullvadar vunnit i utbyte mot de offer, de gjort av
allt detta? De hava måhända med obeskrivliga bekymmer samlat en
rikedom, som de vid gravens rand måste lämna, och av vilken de aldrig
kunnat njuta mer, än naturmänniskan njuter genom tillfredsställandet
av sina små behov. Och den, som i enlighet med högre plikter lever
icke blott för sig själv, utan i sin lilla mån söker verka som medlem
av mänsklighetens stora familj, för mänsklighetens stora mål, han har
sannerligen tillräckligt fält för sin verksamhet varhelst han lever,
på landet eller i staden, i hyddan eller palatset. Emellertid är det
väl, att människorna ledas av olika böjelser; de stora städerna äro
lika nödvändiga som de spridda hyddorna.
Djäknarne gjorde just icke långa dagsmarscher och uppehöllos ofta på
vägen av än en, än en annan orsak. Först på femte dagen hunno de
därför till Trevnadslösas ägor. De vandrade förbi masugnen, i vilken
de först gjort Sven masmästares bekantskap, och den lilla skogsbäcken,
där de i hans sällskap badat, samt återsågo, sedan de hunnit genom
skogen, den vackra dalen, där korporalens hydda var belägen. Det var
samma dal, samma insjö, samma höjder, men ändock gjorde det välbekanta
natursceneriet på djäknarne ett annat intryck nu än förra gången. De
små åkerfältens böljande gröda var avmejad, ängarnes och lövträdens
grönska mindre saftig, vårens blommor ersatta av andra, som förkunnade
höstens annalkande. Det låg en prägel av stilla, drömmande melankoli
över nejden, men solen göt nu som då sitt gyllne sken över klippor,
fält och sjö, likasom minnet av förflutna, lyckliga dagar sprider ett
vemodigt återsken över ett framskridet, ödsligt och förhärjat liv.
- Se där, där är stugan! sade Adolf, då den lilla rödmålade boningen
framskymtade mellan de kringstående aplarne. Men om jag ser rätt, är
det en stor folksamling utanför henne. Vad månde stå på?
Göran förde handen över ögonen och sade:
- Du har rätt, Adolf. Vad kan detta betyda? Låtom oss skynda på!
Djäknarne erforo snart, vad som var på färde. De hade kommit just i
lagom tid för att övervara sista scenen av ett bland dessa sorgespel,
som visserligen ännu, ej med vederbörligt konstnamn blivit
inregistrerade i estetiken, men i det borgerliga livet äro kända under
namn av utmätningsauktioner.
Göran och Adolf inträngde i folkhopen och sågo framför sig trenne män,
som, att döma av deras dräkt, tillhörde den så kallade herreklassen
och tycktes utgöra de förnämsta skådespelarne i tragedien.