utmärkt Finnarne, endast att de till alla delar ganska väl kunna lämpas
på dem. Måhända kunna de med samma skäl äfven hänföras till andra
nationer? -- Detta är något hvad vi icke känna. Men visst är att mycket
synes röja en påtaglig likhet emellan Finnarnes karakter och de af
Tacitus beskrifne Germaniska folkstammars, ibland hvilka han äfven
räknar Finnarne; så t.ex. då vi om deras förlofningssätt, läsa: "_Dotem
non uxor marito, sed uxori maritus offert. Intersunt parentes et
propingui, ac munera probant_", (18 K.) så kunna vi härvid icke låta
bli att tänka på Finnarnes _kosiat_; och då Tacitus om deras gästfrihet
säger: "_Convictibus et hospitiis non alia gens effusius indulget.
Quemcunque mortalium arcere tecto, nefas habetur: pro fortuna guisque
apparatis epulis excipit_", (21 Kap.) synes detta oss endast vara en
närmare förklaring af det Finska ordstäfvet: _Koirat kuhtuin tuloowat,
hywät vieraat kuhtumatak_. Vid beskrifningen öfver deras klädedrägt,
säger han: "_Tegumen omnibus sagum, fibula, aut, si desit, spina
consertum; cetera intecti, totos dies juxta focum atque ignem agunt_."
Bara i brickan, och med blottade barmar, gå Finnarne ännu, liksom de,
än i dag, endast med en skinnrem och ett spänne, eller en sölja,
tillsluta sina rockar: med en brisk, sina skjortor. Visserligen väljer
sig Finnen, vintertiden, gerna en plats uppå _pankon_, liksom Svensken
för _spiseln_; dock sitter han der icke såsom denne, ofta nog, hela
dagen -- af orsak att Finnen eldar blott en brasa om dagen, och får
sitt rum deraf varmt som en bastu; Svensken deremot eldar den kalla
årstiden från morgon till qväll, och fryser likväl ofta ändå, med
mindre han icke alltjemt sitter för brasan, ty värmen utgår, med röken,
ur hans vida skorsten, som vanligtvis saknar ett spjäll. I anledning af
denna Nordbons dubbla natur, att, i följd af sitt olika klimat, ofta
tillbringa vintern i en slumrande sysslolöshet, och om sommaren deremot
försätta sig i den lifligaste verksamhet, utbrister Tacitus i 15 K. med
ett slags förundran: "_mira diversitate naturae, cum idem homines sic
ament inertiam et oderint quietem_", Äfven deras utseende: "_truces et
cærulei oculi, rutilæ comæ_" (4 K.) eller som Strabo säger _flavi
coloris_, motsäger icke sanningen. Ja han tyckes till och med hafva
attraperat några af deras ord och talesätt; då han t.ex. i 11:te K.
säger: "_Nec dierum numerum, ut nos, sed noctium computant: sic
constituunt, sic condicunt; nox ducere diem videtur_." Ännu är bruket
allmänt hos Finnarne att räkna nätter, der andra räkna dagar och dygn;
så säga de t.ex. om ett barn: _kolm öinen wanha_ (tre nätter gammalt)
då Svensken säger tre dygn gammalt; likaså räkna de ofta vintrar
der andra räkna år, så t.ex. säga de om en häst _kaks-talwias,
kolm-talwias_, (tvenne vintrar gammal, trenne vintrar gammal) der vi
säga, två eller tre år gammal, o.s.v. Äfven Svenskarne hafva här
upptagit detta Finska talesätt, så till vida att de säga t.ex. den är i
tredje vintern, i fjerde vintern, o.s.v., i stället för att säga på
tredje året; hvilket tyckes ge ett stöd åt den tanken, att menniskorna
i den aflägsnaste forntid med år betecknat årstiderna. Ja, hvem
igenkänner icke slutligen beskrifningen på båtfarten utför våra
nordliga strömmar och elfvar, då Tacitus, efter att i början af 44:de
Kapitlet hafva omtalt Svenska sjömakten, nämner: "_Forma navium eo
differt, quod utrinque prora paratam semper appulsui frontem agit: nec
velis ministrantur, nec remos in ordinem lateribus adjungunt. Solutum,
ut in quibusdam fluminum, et mutabile, ut res poscit, hinc vel illinc
remigium_."
[126] Pythea Massiliensis var, såsom namnet utvisar, hemma från det
nuvarande Marseille, i Frankrike, hvilken stad var en Grekisk koloni
från mindre Asien, anlagd af Phocæerna, under Cyri tid, eller ungefär
550 år före Christus. På hvad tid Pytheas egentligen lefvat är obekant;
men då hans skrifter redan citeras af en utaf Aristotelis lärjungar,
Dicæarcus från Messina, hvilken lefde 320 år f.Chr., och af Timæus från
Taormina, som blef landsförvist af Usurpatorn Agatocles, hvilken 305 år
f.Chr. underkufvade Sicilien, så kan man i det närmaste anse honom
hafva varit samtidig med Alexander den store. Han tros annars hafva
lefvat vid samma tid som Ptolemæus Philadelphus, eller a. R. 440, 445,
som (då man antager Roms 754:de år vara Christi första) blir efter vår
tideräkning, ungefär 313 år f.Chr. Utan att dertill uppgifva något
skäl, gör Fant (sid. 6, 8), enligt Lagerbring, Pytheas till 100 år
äldre, eller att hafva lefvat 400 år f.Chr. --
Angående denna Pytheas, och hans skrifter, känner man numera alltför
litet. Blott så mycket är afgjordt, att han varit ett stort snille på
sin tid, bemärkt såväl för sina matematiska och astronomiska, som för
sina geografiska och fysikaliska kunskaper. Historikern Plutarchus (i
sin skrift _de placitis Philosophorum_), och Astronomen Cleomedes (i
dess _Cycl. Theor._ L. 1, c. 7), hedra honom med namnet Filosof; och
flere, af äfven sednare tiders Författare, hafva låtit honom vederfaras
rättvisa för de förtjenster man länge nog frånkänt honom. Af
vettgirighet företog han sig vidsträckta resor åt Norden, hvarunder han
besökte främmande, då ännu okända, länder, genom hvilkas beskrifning
han betydligt utvidgade den geografiska kunskapen på sin tid. Men han
hade dervid samma missöde, som, både före och efter honom, träffat så
mången annan vetenskapsman, hvilken, i följd af ökade insigter, först
vågat utsäga en ny sanning, eller tilltrott sig framställa en annan
mening, än den så ofta, utan hof, beprisade _gamla_. -- Med ett ord:
han förföljdes, förlöjligades, och föraktades. Derföre, då hans
berättelser i allmänhet icke öfverensstämde med de felaktiga begrepp de
gamle gjort sig om norden, bör man kanske icke falla i förundran, om
han härföre af dem blifvit bittert tadlad -- isynnerhet af deras
Geografer, hvilka, i detta afseende, ansågo honom vara en kättare till
deras satser, eller sågo måhända med afund denna nya utveckling, som
förestod den Geografiska kunskapen. Det förakt man visade hans person,
öfvergick snart till en fullkomlig glömska af hans skrifter; och en
sen, men upplyst, efterverld, känner djupt förlusten af hans numera
förgångna arbeten. Att sluta af de få afbrutna meningar, hvilka,
lösryckte från sitt sammanhang, blifvit citerade af åtskillige Auktorer
-- mera i afsigt att derigenom göra honom än ytterligare misskänd, än
att genom deras meddelande bidraga till en närmare historisk kännedom
-- synes det som skulle han hafva författat tvenne arbeten; det ena,
under namn af Jordens omlopp (Ges periódos), det andra om hafvet (Peri
Okeano); hvilka båda skrifter, till en oersättlig förlust, numera äro
förlorade. Brehmer och Murray förmoda likväl att dessa båda
afhandlingar ursprungligen hört till ett och samma verk; förhållandet
blir i alla fall detsamma. Flere, deribland Bougainville (i dess
Mémoires de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 153), Brehmer (i sina
Entdeckungen im Alterthum, Weimar 1822, p. 349) och Ukert (i Geogr. d.
Griechen u. Römer. 1, 2., p. 305) tro att han gjort tvenne särskilta
resor, den ena till _Britannien_, den andra till _Thule_; hvilket i det
hela kan göra oss lika mycket -- antingen han företagit sig dessa resor
vid ett eller tvenne tillfällen. Om man af Skoliasten till Apollinus
Rhodus, L. 4, v. 761, skulle få sluta det Pytheas äfven sjelf besökt
Lipariska öarne, dem han händelsevis omnämner, så ville det synas som
han dessutom skulle hafva gjort en tredje resa, till medelhafvet; så
framt man icke, såsom Brehmer, p. 381, vill förmoda, att han från
Östersjön, landvägen (långsmed floderna Weixeln och Don) letat sig fram
till Svarta hafvet. Vare härmed huru som helst, så var Pytheas en man,
som stod mycket fram om sin tid, hvarföre han ock, såsom alla store
män, redan af sina samtida, misskändes, och bedömdes högst olika redan
af de gamle. Den gamle Geografen Eratoshenes (född i Cyrene, uti
Afrika, 275 och död 192 år f.Chr.) hyste för honom, enligt hvad Strabo
på flera ställen intygar, ett oinskränkt förtroende; lika så Astronomen
Hipparchus från Nicæa (hvilken lefde emellan 128 och 162 år f.Chr.)
ehuru likväl kanske just icke till den grad. Historikern Polybius från
Megalopolis (som, vid 82 års ålder, dog 121 år f.Chr.) kallade honom
deremot för en uppenbar charlatan och storljugare; likaså Strabo, som
knappt kunde citera hans namn, utan att dervid tillvita honom för
osanning; och äfven Plinius tyckes, till någon del, hafva delat denna
tanke. Af sednare tiders författare har Mannert (Geogr. d. Griechen u.
Römer, I. p. 85) gått så långt i sitt beröm öfver honom, att han
tillägger honom förtjensten att hafva varit den förste, som kommit på
den tanken att man från Europa, vestvart, skulle kunna segla till
Indien; en idé, hvilken sedermera påskyndade Amerikas upptäckt. Tiden
när hans skrifter blifvit förgångne, kan man icke så noga bestämma,
dock synes det troligt, som åtminstone en del deraf ännu funnits i
behåll vid slutet af 5:te seklet; hvilket man tror sig kunna sluta
deraf, att Stephanus Byzantinus, som lefde under Kejsar Justiniani tid,
anställer några reflexioner, i anledning af hvad Pytheas herättat om
Ostionerna; hvilka berättelser, enligt hvad han sjelf uppger, tyckas
blifvit honom meddelta af Artemidorus från Ephesus, som lefde vid pass
100 år f.Chr.
Hvad för öfrigt hans enskilta lefnad beträffar, är man derom lika
okunnig. Väl hafva många af sednare tiders skriftställare, och ibland
dessa, sednast, A. M. Strinnholm (Sv. Folk. Hist., 1 B. s. 10) antagit,
det han, på statens bekostnad, företagit sig dessa resor, hvilket dock
ingenstädes hos de gamle auktorerne står att hemtas; och hvilket skulle
förutsätta att han haft, hvad man kallar, ett "allmänt förtroende";
hvilket med andra ord vill säga detsamma som, att han innehaft ett af
de betydligare af statens offentliga embeten -- en förtroende-post. Man
har härvid mindre besinnat huru litet enskilte i allmänhet, och sjelfva
staten och landsmän i synnerhet, gynna vetenskapliga och litterära
företag -- helst då de företagas af den, för all yttre glans och flärd,
obemärkta, vetenskapsmannen, enär dervid icke tillika ingår någon
beräknad pekuniär vinst för det allmänna; i anledning hvaraf ock alla
stora framsteg, inom litteraturens områden, nästan alltid varit den
enskiltes förtjenst: sällan och aldrig det allmännas. Vi tro derföre,
så mycket mindre, att Massilienserna, i detta fall, egnat Pytheas någon
uppmärksamhet, som de fastmera tyckas hafva lemnat honom utan allt
slags understöd; emedan han, enligt hvad Polybius berättar, (jemf.
Strabo, L. II) skall hafva framsläpat sitt lif i största armod och
fattigdom. Äfven att sluta af de triviala epiteten _aneo_ och
_anthropos_, de enda hvarmed man hedrat honom, tyckes han icke heller
hafva ägt något slags offentlig tjenstebefattning, eller så kalladt
"allmänt förtroende."
[127] Enligt Strabo, L. I, c. 45, 46, och Plinius, Nat. Hist, L. II, c.
75 (77), L. IV, c. 16. -- Solinus (c. 35) säger att man på fem dagar
och fem nätter seglade dit från Orkadiska öarne, sedan han nyss förut
likväl nämnt, att det endast var tvenne dygns segling från yttersta
udden af Norra Skottland till Thule.
[128] Af denna Plinii och Strabos uppgift, (för hvilken de tyckas vilja
debitera Pytheas), att nemligen _Thule_ låg norr om England, böra vi
icke låta förvilla oss, då vi känna de gamles förvirrade begrepp om
läget och lokalen af de särskilta länderna i denna del af verlden.
Strabo, som alltjemt häcklar och motsäger Pytheas, i hvad han berättat
om norden -- uppger sjelf (L. IV, c. 5, §. 4) att äfven "Irland
(_Hibernia_) låg _norr_ om England." -- Så plär det ofta gå när kitteln
skall sota grytan!?
[129] Ishafvet har, i anseende till sin, stundom flytande stundom
stelnade, form, erhållit så väl af Romare som Greker skiljaktiga
benämningar. Orpheus kallade, enligt hvad s. 81 finnes nämnt, sitt
nordligaste haf _Kronion_, och tillade som en förklaring, "_nekrén te
thalassan_" (det döda hafvet). Hvad han i sin poetiska stil sålunda
nyttjat som ett epitet eller som en diagnos, anfördes af Dionysius,
Strabo, m.fl. såsom ett nytt namn, det de förklarade genom ett tredje
_ton-ton pepegota_ (det ihopfrusna hafvet), förmodligen för att
derigenom skilja det från det, med sin tjocka bituminösa salthinna
öfvertäckta, _Döda hafvet_ (Mare mortuum) i Palästina. Äfven Romarne
hafva icke saknat namn för att beteckna nordhafvet, hvilket de i
allmänhet indelade i tre delar, nemligen 1:o _Mare Schythicum_, 2:o
_Mare Sarmaticum_ eller, som de äfven kallade det, _Saturnium_, och 3:o
_Mare pigrum_ eller (som Tacitus tillägger) _prope immotum_. -- Utom
dessa benämningar hade de gamle äfven en hop andra namn, hvilka
uppgåfvos vara upphemtade ifrån sjelfva infödingarnes språk. Så t.ex.
uppger Plinius (L. IV, c. XXVII) och efter honom Solinus (c. XXX) att
Hecathæus, enligt invånarnes språk, kallat den del af Nordhafvet som
stöter till Scythien, räknadt allt ifrån floden Paropamisus,
_Amalchium_; hvilket ord på deras tungomål skulle betyda _mare
congelatum_; och att åter, enligt Philemon, Cimbrerne kallat den del af
detta haf som sträckte sig till landtspetsen Rubeas, _morimarusa_,
hvilket han öfversätter med _mare mortuum_; samt att hvad som härifrån
vidare sträckte sig upp mot norden, kallades _Cromium_, hvilket ord han
i XXX c. förklarar med _mare concretum_. Dessa tre benämningar, af
hvilka likväl endast de 2:ne första bestämt uppges vara nordiska, hafva
öppnat ett rikt fält för Etymologerne att deröfver utbreda sina
förklaringar. Det första namnet, _Amalchium_ (ej olikt Balthium?) var
dem likväl en hård nöt -- man lemnade det derföre oförklaradt. Så
mycket mer deremot förklarades det andra, _morimarusa_. Schlözer
(Allgem. Nord. Gesch. 1. 114, jemf. Schöning, p. 73; Forster, p. 34,
m.fl.) bevisade att det kom af Cimbriska och Iriska orden _mor_ (haf)
och _marw_ (död), och följaktligen betecknade hvad Plinius ganska
riktigt anmärkt, det _döda hafvet_. Vi böra kanske i förbigående nämna
att kustlandet af Ryska Lappmarken, allt ifrån floden Ponoja ned åt
hvita hafvet, än i dag kallas af Ryssarne _Moremanskaja Laponja_, (se
Rühs Sv. R. Hist. 1. D. s. 148) hvilket, rådbråkadt af Finska ordet
_meri-moan_, betyder "Lappska kustlandet." Möjligen kallade nu Finnarne
det närmast derintill stötande hafvet, efter sitt sätt att tala:
_kustlandshafvet_, till skillnad från det derifrån längre bort belägna
frusna hafvet eller _hafs-hafvet_, (svarande mot Grekernes _thalassa
pontou_); hvilka ord, i ablatifven _in loco_, skulle, på deras språk, i
förra fallet, heta: _merimaan meresä_, i sednare: _meri-meräsä_ (_mori
marusa?_). På samma sätt förklarades nu äfven att _Chronium_ kommer af
de Iriska eller Irländska orden _Muir-croinn_, som betyder det _frusna_
eller _sammangrodda_ hafvet, (se Adelungs Mithridates II, 54 & 84)
således hvad Plinius ganska träffande kallade _concretum_; ett ord
hvaraf det förra, nära nog, kunde anses vara sammandraget.
[130] _Thule_. Hvad land Pytheas egentligen menar med sitt _Thoule_,
har blifvit mycket omtvistadt bland de lärde. Strabo (L. IV, c. 5,
§. 5; L. VII, c. 3, §. 1) anser såväl allt hvad Pytheas, som andra,
derom skrifvit, för en ren dikt. Plinius (L. 4, c. 10) förmodar blott
att det låg beläget inom den nordiska polcirkeln. Mela (L. III, c. 6)
anser det ligga vid Belgiska kusten; och Solinus (c. 30) nämner det
såsom af alla öar den längstbelägna från Britannien, ofvanför hvilket
allt var frusit, och ishafvet vidtog; men tillägger på ett annat
ställe, der han nämner att man på 5 dygn kunde segla dit från
Orkaderna, att landet var fruktbart, och att invånarne lefde af
vår-växter, mjölk, och trädfrukter. Tacitus (Agric. c. 10) säger att
Romerska flottan, som kringseglat England, fått _Thule_ i sigte, ett
land hvilket allt hitintills af snö och vinter varit förborgadt.
Claudianus (de quart. Cons. Honorii, v. 32) besjunger det, såsom skald,
mera poetiskt, då han qväder att det upptinat af de i Brittiska kriget
stupade Picters blod; hvaraf någre sednare tiders författare velat
sluta, det han härunder tänkt sig någon af de _Shetländska öarne_,
såsom t.ex. D'Anville (i Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 37, p. 436) och
Forster (Gesch. der Entdeckungen und Schiffahrten im Norden, Frankf.
1784, p. 33). Ungefärligen under samma latitud, tyckes verkeligen
Ptolemæus (_Tab. ad Geogr._) och Stephanus Byzantinus (_nox Thoule_)
hafva tänkt sig detsamma. Henrik från Hunthingthon (i sin Hist. L. I,
p. 297, Erf. uppl. 1601) som lefde i 12:te seklet, förstod härmed den
nordligaste af de _Orkadiska öarne_; i anledning hvaraf ock Adamus
Bremensis (_de situ Daniæ_) och efter honom Saxo Grammaticus (i
företalet till sin _Hist. Dan._) Pontan (_Rerum Danic. Hist._, p. 745).
Henrik Massiliensis (_Sect._ 2, i Gronows _Thesaur._ p. 2973)
Bougainville (Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 146). Mannert
(Geogr, d. Gr. u. Röm. I. p. 83). Zeune (Erdansichten, Berlin 1820, p.
40), m.fl. lämpat detta på Island, såsom den nordligaste af dessa öar,
helst det sades ligga i grannskapet af Ishafvet. Plinius (L. IV, c. 80)
säger att man från Norrige (_Nerigon_) plägade segla till _Thule_,
hvilket han förmodligen anför på grund af Pytheas' uppgift; (hvilken
måhända äfven sjelf sålunda kommit dit). Men man har ju inga spår på
att Norrmännen den tiden seglade på Island; ty som bekant är, blef
detta land först 1000 år derefter eller 871 år eft. Chr. af dem
upptäckt. Deremot är det verldskunnigt att de, redan i de äldsta tider,
företogo sina resor norden om (ikring Finnmarken) på Biarmaland. Vi
hålla det derföre troligare, att Pytheas med Thule betecknat den
nordligaste delen af Skandinavien, eller de så kallade Finnmarkerna; i
hvilket fall vi förena oss med Dalin (Sv. R. Hist. l. p. 58),
Lagerbring (Sv. R. Hist. 1. p. 31), Murray (i _Nov. Comm. Goett._ T.
6), Schöning (i Schlözers Allgem. Nordische Gesch, Halle 1771, p. 18),
Adelung, m.fl. Malte Brun deremot är den enda som tror att Pytheas
härmed menat Jutland. Någre hafva åter med Thule velat förstå Grönland,
som först, enligt de nordiske sagorna, blef upptäckt år 981 e.Chr.
Detta har man troligen gjort i anledning deraf att Plinius i
grannskapet af Thule nämner (i 4 B. 13 Kap.) ett land, och (i 16:de,
27:de och 30:de Kap.) ett haf, det han kallar Cronium, ett namn
förmodligen taget af hvad redan den gamle Skaldekonungen Orpheus
(hvilken lefde omkring 1200 år f.Chr.) (i sin Argonautica, vers. 1079,
1080) berättat om _Kronion_ (scil. _ponton_) såsom han kallar
Hyperboréernas haf, eller det döda (frusna) hafvet, hvarmed han torde
hafva förstått _Mæotiska träsket_. Apollonius Rhodus, som lefde omkr.
230 år f.Chr., betecknar i sin _Argonauticon_. L. IV med detta namn
_Adriatiska_ hafvet; Philemon, som här citeras af Plinius, förstår
härmed det ytterst nordliga _Ishafvet_, och Eustathius, som lefde
omkring 330 år eft. Chr., kallar _Kaspiska_ hafvet med samma namn.
Detta ord, neml. _Cronium_ (troligen deriveradt af _Kronos_, eller
_Saturnus_, såsom härstammande från den ännu döda, oformade materien),
har man trott vara en förvridning af ordet _Grönland_. Men Harduinus, i
sina kommentarier öfver Plinius, vederlägger sjelf denna sin tanke, och
förklarar det med Sarmatien, uti hvilket land, en ligt Ptolemæus
(L. III, c. 5) en flod med detta namn skulle befinna sig.[L]
Af allt detta finner man nu att Pytheas är den förste och den ende som
besökt och beskrifvit Thule, och att alla de andres förklaringar äro
blott mer eller mindre lyckliga gissningar hvad land han härmed menat.
Häraf följer, att då numera intet land med detta namn står att finnas,
så måtte under den tid af 1000 år som förflutit innan den Nordiska
Historien egentligen tager sin början, namnet antingen undergått en
betydlig förändring, eller blifvit helt och hållit utträngt af ett
annat nytt och främmande. Emedlertid hade Antonius Diogenes, som lefde
ej långt efter Alexanders tid, författat ett historiskt arbete,
bestående af 24 Böcker, under namn: "_Thules märkvärdigheter_", och
hvartill han troligtvis hemtat sina materialier från Pytheas' resor.
Äfven detta verk är numera förgånget, hvaraf likväl den lärde
Patriarken Photius, som lefde vid slutet af 9:de seklet, skall, på sitt
bibliotek i Constantinopel, ännu hafva förvarat ett excerpt. Att man
ansett allt hvad han deruti berättat för orimligt, och alltsammans
såsom en uppfinning af Förf. sjelf, intyga Eusebius och Synesius. Men
det är vanligen menniskans lott att vara lätttrogen eller misstrogen;
och då hon i förra fallet tror allt, vill hon deremot i sednare fallet
ej tro annat än hvad hon sjelf ser. Och hvad ser hon? Derföre påstod
äfven Strabo offentligen, att Pytheas ljugit i allt hvad han berättat
om Thule, hvilket han ansåg för idel dikter.
Det förtjenar kanske anmärkas, att då namnet _Thule_ icke låter
derivera sig hvarken ur Grekiska eller Romerska språket, så måste det
följaktligen vara ett _vox barbara_, eller det måste vara en benämning,
som är hemtad från infödingarnes eget språk. Det är derföre så mycket
mer underligt att våra gamla nordiska Antiqvarier och fornforskare, som
med sina lärda etymologiska förklaringar, eller rättare sagdt
gissningar, vanligtvis varit till hands att dechiffrera hvarje obekant
ord, på ett sätt som ofta varit lika löjligt som orimligt, här icke
engång vågat på försöket, af orsak, som det synes, att det varit dem
nästan omöjligt att i något af de utaf dem kända nordiska språken finna
dess _radix_, eller åtminstone ett ord, hvilket kunde vridas till dess
förklaring. Väl uppger Werlauff (Skand. Lit. Sällsk. Skrift för år
1814) att ordet _Thual_ på forn-Iriska språket skulle hafva betecknat
norden; måhända, liksom hos oss, endast i följd af denna Pytheas
beskrifning? Ett sådant isoleradt ord i ett språk, är vanligtvis sjelf
af ett främmandt ursprung, (hvarföre det ock redan tyckes hafva dött
ut) och upplyser derföre icke heller hvarom här egentligen är fråga;
nemligen: hvilket land härmed bör förstås. Andra hafva åter sökt
härleda det från Isländska ordet _Tili_, mål, _yttersta gräns_. Utan
att kunna utfundera betydelsen af detta ord, tror likväl Ortelius att
namnet _Thule_ ännu bibehållit sig i _Thelemarken_, eller som det af
infödingarne kallas _Tauhlmarken_, hvarmed man betecknade landskapet
Tellemarken i Norrige. Djurberg går ännu längre, och påstår (Geogr.
Lex. 2 D. s. 385) likväl utan att anföra något bevis, att detta
landskap fordom kallades _Thule_. Så litet vi i allmänhet äro böjde för
dessa lärda hårdragningar och ordtydningar, böra vi likväl nämna, att
om Finnarne den tiden, liksom till en del ännu, innehade norra delen af
Skandinavien, så är det äfven i deras språk man bordt söka anledningen
och betydelsen till detta namn. Finska ordet _tuulee_ (det blåser)
hvilket uttalas precist såsom Grekiska ordet Thule, skulle visserligen
kunna tjena såsom ett slags förklaring, det man härmed betecknade ett
land eller en kust, der det _ständigt blåste_, eller der _vinden låg
på_; och då detta ord på flera af de med Finskan närmast beslägtade
tungomål, heter _tél, tyrél, til, toi_, (jemför Otava II Del. pag. 71)
kunde det möjligtvis blifva en ännu större anledning att tro det man
med _Thule_ äfven betecknade _Tellemarken_, om nemligen ursprunget till
detta namn ej låter sig på annan väg naturligare förklaras. Äfven
Tacitus tyckes tala om blåst och orkaner vid kusterna af Thule, då han
med anledning af det isbelupna hafvet, såsom tungt för rodden, säger:
"_perhibent ne ventis quidem perinde attolli_." Annars kunde man äfven,
ehuru med mindre sannolikhet, derivera det af Finska ordet _tule_
(kom), och anse det som en vänskaplig inbjudning till en främling, att
besöka deras land -- ett yttradt: "välkommen!" Eller, i motsatt fall,
en sådan varning, hvarmed de nordliga Finnstammarne helsade
_Wäinämöinen_, då han besökte deras bygder (se E. Lönnrots Kantele. 1
D. s. 5); men måhända ingå dessa slags etymologiska deduktioner redan
nog mycket i Rudbeckska maneret. --