ursprungligen urgamla, ännu bibehållna egenskaper, saknar det t.ex. än
i dag, icke mindre än följande 8 Konsonant ljud: _b, c, d, f, g, q, x_
och _z_ hvilket äfven till en del var fallet med den gamla Pelasgiskan,
och hvilket förhållande ännu lärer äga rum med åtskilliga språkstammar
i Thibet. Ett annat bevis härpå är sjelfva ord-bildningen. Man har,
kanske icke utan skäl, anmärkt, att med en, i sednare tider, stigande
språkodling och kultur, sjelfva orden, genom abbreviation och
korruption, småningom blifvit förkortade; hvaraf man velat sluta, att
språken ursprungligen, och i fordna dagar, bestått af längre och
mångstafviga ord. Till denna hypotes skulle vi kanske kunna lägga en
annan: att det nemligen synes (för att sluta efter Finskan), som
språken i gamla tider, vid en stigande kultur, blifvit gjorde
långordigare; och hvaraf vi tro oss kunna sluta, att de ursprungligen,
d.v.s. i en vida aflägsnare forntid, bestått af idel korta ord. I
hvartdera af dessa fall, motsäger Finskan icke dessa båda hypoteser,
hvilka, så hvarannan motstridande de än månde synas, alltförväl med
hvarandra kunna samman jemnkas. Tvertom tyckes den, genom sjelfva
karakteren så väl af sin språkbyggnad som ordbildning, bevisa, att den
på engång står _högst_ på en uråldrig kultur, och _lägst_ på en
sentidigare. Ty jag skulle knappt tro att i hela språket finnas 50
enstafviga ord; men blir det fråga om flerstafviga: då tror jag Finska
språket kan uppvisa, hvad kan ske intet annat, utom måhända
Grönländskan och andra mindre kända tungomål, kan förete, nemligen 8,
9, till 11, 12, 13, -- ja till och med till 16, 17 och 18 stafviga ord
(och derutöfver) de der dock alla äro enkla, men -- till sitt begrepp,
så sammansatta, att de ofta icke utan omskrifning af flere meningar
kunna uttydas; och äfven då, högst ofullkomligt. Af sådana
ord finnes i Finska språket ingen brist: ja de flesta af dem
kunna få denna uttänjning, då man vid dem vill sammanbinda
flere begrepp, hvilka dock alla så sammansmälta till ett
grundbegrepp, att de knappt från hvarandra kunna urskiljas, som t.ex.
_yhyttäyttelemättömyytestähämmepähän_ (ja-just-af-vår-oförmåga-att-
icke-kunna-samman-verka-till-en-småningom-skeende-närmare-förening). Nu
finner man häraf strax, att det Finska ordet är, i sjelfva verket, icke
blott mycket kortare än alla de många deremot svarande Svenska,
tillsammantagne, utan ock ojemnförligt vackrare, emedan det uttrycker
ett ackord af idel veka vokaler, interfolierade med, till det mesta,
likstämmiga konsonanter. Men hvad som härvid likväl är det
märkvärdigaste, är att hufvud-begreppet (förening), som i Svenskan
kommer sent omsider, och ställes sist, står i Finskan deremot främst i
spetsen för hela ordet, hvilket derefter bildas genom sammanfogning af
idel suffixer, hvilka i och för sig sjelfva betyda intet, d.v.s. icke
utgöra något eget ord i språket; men genom det läge de erhålla inuti
ett annat, hafva de, en och hvar, sin särskilta, ganska noga iakttagna,
bemärkelse. För att nu äfven gifva ett exempel på ett ord, som går hvad
vi kalla -- i Dur, så betyder t.ex. _hoi-va-hut-ta-ut-tet-te-le-mat-to-
mi-an-sa-kin_ "äfven-hans-egna-om hvilka-han-icke-har-förmåga-att-låta-
sig-oftare-omvårda." På sådant sätt bildas ofta af ett enkelt,
enstafvigt, ord, t.ex. af _jeä_ (is) ett lika enkelt, ehuru
mångstafvigt ord, som genom tillägg af 15 särskilta, på och med
hvarannan sammanfogade, suffixer, utgör ett lika många gånger
modifieradt begrepp af det ursprungliga stamordet, t.ex.
_jeä-hyt-tä-yt-tet-te-le-mät-tö-myy-tes-tä-häm-me-kä-hän_, (icke-
heller-af-vår-oförmåga-att-småningom-låta-oss-då-och-då-afsvalkas).
Orsaken, hvarföre sjelfva den motsvarande Svenska öfversättningen, ofta
kanske, synes mindre väl sammanhängande, är den: att man, af de långa
och många preludierna, slutligen icke vet hvad det skall blifva utaf,
helst man dessutom fäster sig för mycket vid hvar och en af dessa
förelöpande modifikationer, oviss om man icke redan i någon af dem bör
söka hufvudbegreppet. I Finskan deremot, der redan hufvudsaken är mig
angifven, liksom _a priori_, uppstår så mycket mindre någon sådan
villrådighet, som allt hvad sedan derom säges, antydes så fint, att det
blott liksom hastigt framskymtar för tanken, qvarlemnande efter sig ett
till alla delar helt och sammangjutet grundbegrepp, der man icke mera
särskilt kan urskilja alla dessa fina bestämmelser. Visserligen
förefalla dessa långa ord ovane, för ett främmande öga, måhända äfven
svårläste; men detta åter beror ju blott på vanan! Och en Finne utsäger
lika lätt ett 16 stafvigt ord, som Svensken ett 6 stafvigt. Måhända
inser man bättre, och kanske lättare uppfattar, sjelfva fördelen af
detta slags ordbildning, genom följande, om ock korta, dock kanske
upplysande exempel:
Alla stam-ord i Finskan äro vanligen en- eller två-stafviga, hvilket
bevisar att sjelfva språket i sig sjelft, eller till sin upprinnelse,
icke är långordigt, ehuru det kan blifva det genom en sammanställning
af flere med hvarannan sammanfogade begrepp. Så t.ex. om man tager
stam-ordet Verbum Activum (svarande emot _Hebræernas Kal eller Pahál_)
_seisoon_ (jag står), hvars _Passivum_, eller rättare _Impersonale_
(svarande mot Hebræernes Pahel eller Pahél) är _seisotaan_,
kontraheradt _seistaan_, (man står), och _Reciprocum_, eller ett slags
_Medium_ (Hebr. Hithpahhél?) _seisoin_ (jag står för mig sjelf), jemte
ett annat _Reciprocum_ eller _Intransitivum_ _seisoiten_,[B]
samt _Neutrum_ _seisoun_ (det står, eller blir ståndande),[C]
så bildas deraf följande Verb-formationer; nemligen: _Verb.
Frequentativo-Diminutivum_ _seisoelen_ (jag står då och då, d.v.s. jag
står ofta, men litet i sender) med dess _Passivum_ eller _Impersonale_
_seisoellaan_ (man står då och då etc.), och dess _Reciprocum totale_
_seisoelein_ (jag står då och då, liksom för mig sjelf), samt
_Reciprocum partiale_ _seisoeleiten_; Af föregående Diminutivum bildas
nu ett nytt _Verb. Diminutivum Frequentativum_, _seisoskelen_ (jag
står, liksom än på en fot, än på en annan; eller ock: vänd, än åt ett
håll, än åt ett annat) med dess _Impersonale_, _seisoskellaan_ (man
står etc.) och _Reciprocum totale_ _seisoskelein_ (jag står sjelf,
d.v.s. utan att någon håller i mig eller stöder mig -- än på ett sätt,
än på ett annat) jemte _Recipr. partiale_ _seisoskeleiten_. Af detta
Frequentativum formeras nu ytterligare ett nytt Diminutivum, som
sålunda blir ett _Verb. Diminutivo-Frequentativo-Diminutivum_,
_seisoskentelen_ (jag står, och liksom vacklar, eller balancerar) med
dess _Impersonale_, _seisoskennellaan_ (man står etc.) och _Reciprocum
totale_ _seisoskentelein_ (jag står för mig sjelf, d.v.s. på
egen hand, och liksom contre-balancerar) jemte _Recipr. partiale_
_seisoskenteleiten_. Af sjelfva stam-ordet bildas nu vidare ett _Verb.
Factivum, Permissivum_, eller som _Renvall_ kallat det _Effectivum_
(svarande emot Hebræernes Hiphhél eller Hiphhil) _seisotan_
(jag låter, neml. genom andra, stå), med dess _Impersonale_ (Hebræernes
Hophhál eller Hyphhál) _seisotetaan_ (man låter stå), jemte _Reciprocum
totale_ _seisottain_ (jag låter mig sjelf stå) och _Reciprocum
partiale_ _seisottaiten_; hvaraf nu åter bildas ett nytt _Verb.
Factivo-Freqventativum_, (Hebr. Pihhél eller Pahhél?) _seisottelen_
(jag låter ofta, eller då och då, stå; nemligen en liten stund för
hvarje gång), med dess _Impersonale_, (Hebr. Pyhhál eller Pohhál?)
_seisotellaan_ (man låter ofta stå etc.), och _Reciprocum totale_,
_seisottelein_ (jag låter mig sjelf ofta stå) med _Recipr. partiale_
_seisotteleiten_. Häraf bildas nu ytterligare en ny form, den vi vilja
kalla _Verb. Factitivum_, _seisottautan_ (jag låter, neml. genom andra,
ställa så till att det står), med dess _Impersonale_ _seisottautetaan_
(man låter etc.), och _Reciprocum totale_ _seisottauttain_
(jag låter ställa så till att jag står) jemte _Recipr. partiale_
_seisottautaiten_; hvaraf åter bildas ett _Verb. Factitivo-
Frequentativum_ eller _Diminutivum_ (Hebr. Pihpehél?) _seisottauttelen_
(jag låter, genom andra, ofta ställa så till att det står), med dess
_Impersonale_ (Hebr. Pohpahál?) _seisottautellaan_ (man låter etc.),
och _Reciprocum totale_, _seisottauttelein_ (jag låter, genom andra,
ofta ställa så till, så jag kommer att stå) jemte _Recipr. partiale_,
_seisottautteleiten_. Vidare bildas, af sjelfva stamordet, ett _Verb.
Inchoativum_, (Hebr. Pohél?) _seisahtan_ (jag börjar att stå, d.v.s.
jag stannar) med dess _Impersonale_ (Hebr. Pohál?) _seisahtetaan_ (man
stannar) och _Reciprocum totale_ (Hebr. Hithpohél?) _seisahtain_ (jag
stannar för mig sjelf), jemte _Recipr. partiale_ _seisahtaiten_; hvaraf
sedan formeras ett Verb. _Inchoativo-Diminutivum_ (Hebr. Pihlél?)
_seisahtelen_ (jag stannar litet), med dess _Impersonale_ (Hebr.
Pyhlál?) _seisahtellaan_ (man stannar litet) och _Reciprocum totale_
(Hebr. Hithpahlél?) _seisahtelein_ (jag stannar litet för mig sjelf),
samt _Recipr. partiale_ _seisahteleiten_. Dessutom bildar sig af
stamordet ett särskildt Verb. _Neutrum-Inchoativum_ (Hebr. Niphhál?)
_seisahtun_, kontrah. _seisaun_ (det börjar stå eller stanna, liksom af
sig sjelf), hvilket egentligen nyttjas om döda ting -- äfven om
lefvande, då de handla medvetslöst, eller utan afsigt: jemte sitt
_Diminutivum neutrale_ _seisaunnun_ (det börjar småningom af sig sjelf
att stanna). Af det förra formeras åter ett _Verb Neutro-Inchoativo-
Factivum_ _seisautan_ (jag gör att det börjar stanna, liksom af sig
sjelf), med dess _Impersonale_ _seisautetaan_ (man gör etc.),
_Reciprocum totale_ _seisauttain_ (jag gör att jag sjelf börjar
stanna), _Recipr. partiale_ _seisauttaiten_, och _Neutrum_ _seisautun_
(det gör så det börjar af sig sjelf stanna). Häraf uppkommer nu ett
nytt Verb. _Neutro-Inchoativo Factivo-Freqventativum_ (Hebr. Pilpél?)
_seisauttelen_ (jag gör att det småningom börjar af sig sjelf stanna),
med dess _Impersonale_ (Hebr. Pylpál?) _seisautellaan_ (man gör etc.)
och _Reciprocum totale_ (Hebr. Hithpalpál?) _seisauttelein_ (jag gör så
att jag sjelf småningom börjar stanna), med _Recipr. partiale_
_seisautteleiten_. Af det förra _Verb Neutr. Inch. Factivum_
"_seisautan_," bildas nu en ny form, nemligen ett _Verb. Neutr. Inch.
Factitivum_ (Hebr. Pehohél?) _seisauttautan_ (jag låter så göra, d.v.s.
jag ställer så till att det börjar stanna), med dess _Impersonale_
_seisauttautetaan_ (man ställer så till etc.) och _Reciprocum totale_
_seisautauttain_ (jag ställer så till så jag sjelf börjar stanna), med
dess _Recipr. partiale_ _seisauttautaiten_. Af sistnämnde ord bildas än
ytterterligare ett nytt _Freqventativum_ eller _Diminutivum_, eller
rättast _Freqventativum-Diminutivum_, som sålunda blir ett _Verb
Neutro-Inchoativo-Factitivo-Freqventativum_ _seisauttauttelen_ (jag
ställer så till att det småningom börjar stanna) med dess _Impersonale_
_seisauttautellaan_ (man ställer så till etc.) och _Reciprocum totale_
_seisauttauttelein_ (jag ställer så till att jag sjelf småningom börjar
stanna), med _Reciprocum partiale_ _seisauttautteleiten_. Då man nu, af
sistnämnde ord, tar i _Infinitivus Passivum, Participium negationis_
_seisauttauttettelematak_ (den som icke kan förmås att småningom börja
stanna) och häraf vidare dess deras deriverade _Substantivum_
_seisauttauttettelemattomuus_ (oförmågan att kunna verka, så det
småningom börjar stanna) hvilket i _Ablativus Interioris_, för medelst
en stasvelse-fördubbling (_Epenthesis_) i _syllaba penultima_, har
_seisauttauttettelemattomuutehesta_, hvartill då man lägger
pronominal-suffixen för _Nominat. Pluralis_ _me_ (vi) och dertill
_syllaba enclitica_ _pa_, eller _fördubblad_ _pahan_, (som, vid slutet
af ett ord, betyder _jo men, ja just_), så uppstår sålunda ett 17
stafvigt ord, _sei-sa-ut-ta-ut-tet-te-le-mat-to-muu-te-hes-tam-me-pa-
han_ (ja just af vår oförmåga att icke kunna ställa så till så det
småningom börjar stanna) hvartill man ytterligare, om man så vill, kan
tillskarfva suffixen _kaan_, fördubblad _kahan_, (ock). Häraf må man nu
icke förledas att tro, det ej även finskan, såväl som andra språk, kan
uttrycka samma mening med flere särskilta ord (hvilket sätt, numera,
blifvit det allmänna bruket); men hon kan, hvad intet annat språk kan,
uttrycka en hel mening, och det ganska vackert, genom manövreringen med
ett enda ord. Då man nu, med ett instucket _h_, åtskiljer vokalerna
_a u_, i alla ofvannämnde ord, der de finnas förenade, så uppkommer der
igenom, till de 59 nyssnämnde, följande 26 nya Verbformationer,
nemligen: _seisottahutan, setsottahutetaan, seisottahuttain,
seisottahuttaiten, seisottahuttelen, seisottahutellaan,
seisottahuttelein, seisottahutteleiten, seisahun, seisahutan,
seisahutetaan, seisuhuttain, seisahuttaiten, seisahutan, seisahuttelen,
seisahutellaan, seisahuttelein, seisahutteleiten, seisahuttautan,
seisahuttautetaan, seisahuttauttain, seisahuttautaiten,
seisahuttauttelen, seisahuttautellaan, seisahuttauttelein,
seisahuttautteleiten_; hvika hvar och en till betydelsen är lika med
sin motsvarande bland de föregående, endast med den skillnad, att de
sednare genom detta tillagda _h_ utmärka en större emfasis, en starkare
expression, hvarigenom de (i likhet med Hebr. Pehalhál och Pohalhál?)
liksom ge tillkänna att man användt en starkare kraft, för att
frambringa den åsyftade effekten, och att således äfven verkan deras
(neml. sjelfva stannandet) inträffat hastigare än annars. På sådant
sätt uppstår nu af ordet _seison_, 85 särskilta Konjugations-former
eller Verb-formationer, oberäknadt 12 stycken Karelska _Reciproca_
flexions-former, hvilka sluta sig på _mme_, och tyckas till begreppet
vara en sammansättning af sjelfva _Verbum_ och _Accusativus totalis_
_ihtemme_, eller _Accusativus partialis_ _ihtiämme_, _Pluralis numeri-,
Pronominis Reciproci_ _ite_, _ihe_ (jag sjelf) t.ex. _minä seisotimme_,
i stället för _minä seisotin ihtiämme_, v. _ihtemme_, eller, som det
ursprungligen troligtvis hetat: _myö seisotiin ihtiämme_. (Om dessa
slags idiotismer, jemf. _Otava 2 D._ sid. 256-260). Dessa 12
Verb-former, som kunna anses såsom Archaismer i språket, och hvilka
genom ett emellan vokalerna _a_ och _u_ instucket _h_, uppgå till 19,
äro följande, nemligen: _seisoomme, seisoelemme, seisotamme,
seisottelemme, seisottautamme, seisottauttelemme, seisahtamme,
seisahtelemme, seisautamme, seisauttelemme, seisauttautamme_ och
_seisauttauttelemme_, af hvilka genom ett tillägg af _h_ ytterligare
bildas följande 7 Verber: _seisohomme, seisottahutamme,
seisottahuttelemme, seisahutamme, seisahuttelemme, seisahuttautamme,_
och _seisahuttauttelemme_. Sålunda bildas af ett stamord 104 olika
Verb-formationer, hvilka alla hafva hvar sin egen fina bemärkelse; men
af hvilka många, helst i poesi, nyttjas, ömsom, _promiscue_ för
hvarandra, för att göra begreppet mera lekande och obestämdt, (diskret,
och diskursift). I alla dessa ord, såväl som i de många deraf bildade
Nomina och Adverbia, äfvensom i deras flere tusende olika flexioner,
kan, till följd af språkets analogi, icke förekomma någon af de veka
vokalerna _ä, ö, och y_. Kanske börjar man nu, att, åtminstone i ett
fall, inse naturen och rikhaltigheten -- äfvensom den gamla, högt
drifna, kulturen, af Finska språket, och anser icke mera otroligt, om
vi försäkra att t.ex. af det ena ordet _yksi_ (en) finnes, (oberäknadt
alla de deraf sammansatta ord), 663 särskilt deraf deriverade enkla
ord, nemligen 94 Adverber, 141 Adjektifver, 323 Substantifver, och 105
Verber, hvilka, sistnämnde, hvar på sitt olika sätt uttrycka, och
förklara, särskilta nuancer af begreppet: att af flere göra ett
(förenkla, förena), eller: att af ett göra flera (fördela); och hvilka
ords särskilta flexioner utgöra en sammanräknad summa af något öfver
41,400 olika ordböjningar, i hvilka icke få finnas en enda af de hårda
vokalerna _a, o, u_. Om man nu härtill ytterligare lägger den
i Nomina, genom tillägg af _pronominal-suffixen_, uppkomna dubbla
flexions-formen, hvarigenom, af hvarje Kasus, uppstå _sex_ nya former,
så uppgår total-beloppet af de, utaf detta stamord härledda, olika
ordböjningarne, (och följaktligen äfven de, i anledning deraf,
skiljaktiga begrepp-nuancerna) till ett antal af 165,724 olika fall --
i sanning en rätt fruktsam ord-afvel; enär, i många språk, antalet af
de särskilta orden, knappt torde uppstiga till denna summa; och då
hafva vi ändock icke beräknat de många hithörande, Karelska
Verb-formerna, jemte deras derivata. Man skulle häraf kanske tro att
detta språk vore svårt, ja nästan omöjligt att lära. Tvertom, det är
ganska lätt! Man behöfver endast känna ett _paradigma_ för Verberna,
och ett _schema_ för Nomina, för att derefter konjugera och deklinera
alla möjliga ord. Vi känna i detta fall intet tungomål, som är så
reguliert som Finskan, och hvarest finnas så högst få anomaliteter, som
der. Hvilket språk vill man väl nu jemnföra med Finnarnas, såväl i
rikhaltighet till sina källor, som i dess tillgångar på nya? Ja sjelfva
Arabiskan, ansedd som det rikaste af de Österländska språken, är ju
häremot ett intet, och då man talar om Tyska och Grekiska språkens
böjlighet för utbildande af nya begrepp, så har man ännu icke tagit
någon kännedom om Finskan.
Såsom ett tredje bevis på Finska Språkets ålder, är just den
omständighet, att det äger nästan inga, åtminstone högst få, så kallade
sammansatta ord, med undantag af dem som i sednare tider blifvit
bildade; hvilket bevisar att konsten att sammanslå begrepp, med
sammansatta ord, icke varit af dem känd eller öfvad. Liksom Chinesarn,
än i dag, har ett särskilt enkelt tecken (en egen bokstaf) för hvart
ord i sitt språk, så har Finnen ett särskilt enkelt ord för hvart --
äfven sammansatt begrepp; och detta må förklara orsaken hvarföre i
Finskan finnas så många stam-ord, och hvarföre detta språk således
äfven sjelf måste vara ett stamspråk, för många andra; och icke ett
tungomål, här stammande af flere. Några, deribland _Rudbeck_, hafva
väl, med hänsigt till några gamla plägseder, velat bevisa, det Finnarne
ursprungligen härstamma af de 2:ne Israëlitiska Slägter, hvilka, under
Konung Hoseæ tid, då de af Salmanassar bortfördes i den såkallade
Assyriska fångenskapen, skilde sig från de öfriga af sin stam, och
(enligt Esræ IV:de Bok, 13 Kap. Vers. 40-46) vandrade öfver Euphrat,
sträckande sitt tåg upp emot norden; andra åter, (deribland _Idman_)
hafva med anledning af den ovanliga mängd gemensamma, eller likartade,
ord, som förekomma i Finska och Grekiska språken, deraf velat draga den
slutsats, att Finskan ursprungligen, åtminstone till en del, härstammat
från Grekiskan. Vi tro dock att dessa ord, vid en närmare undersökning,
skola befinnas icke från Grekiskan vara inkomne i Finskan; utan
tvertom, från Scythiskan (såsom ett vida äldre språk) ingått
i Grekiskan, helst de icke utgöra några konst-termer eller
vetenskaps-ord, utan fastmera konstituera Språkets primitiva grundord:
och tro vi detta så mycket mera, som Grekerne sjelfva, vid flere
tillfällen, intygat, det de inhemtat mycket af Scytherne, då desse
deremot visat ett afgjordt hat och förakt för allt, som har burskap
från Grekland.
[7] Häribland kan såsom en _sällsamhet_ t.ex. räknas, att Finskan helt
och hållet saknar, hvad man i andra språk kallat ordens genus. I
Finskan finnes icke dessa tre slags könsbestämmelser, som man utmärkt
med _Masculinum, Femininum och Neutrum_; och hvilka, med afseende å
Adjektifvernas rätta bruk, så mycket försvåra språkens studium för
nybegynnare. Man skulle kanske tro, att härigenom skulle uppkomma en
stor villervalla vid begreppet af ordens grundkarakter. Visst icke! Då
man närmare besinnar saken, skall man finna huru stor orimlighet det
t.ex. är att vilja tillägga _pallen_ (_scamillus_) karakteren af _karl_
(_Mascul._), men _stolen_ (_sella_) en karakter af qvinna (_Femin._)
och _bänken_ (_scamnum_) deremot, en egenskap af intetdera (_Neutr._),
då i dessa begrepp ingen karakter af kön, och således icke heller af
könskillnad, ingår, och der de dessutom alla tre ursprungligen
utmärka samma grundbegrepp. Äfven i fråga om djur och växter, der
könsbestämmelse möjligen kan komma i fråga, uttryckes den i Finskan,
liksom i andra språk, genom tillägg af egna ord; och som man t.ex. i
Svenskan utmärker denna skillnad genom tillägg af orden _hane, hona_,
sker det i Finskan genom de motsvarande begreppen _gubbe, gumma_, eller
_hund, hynda_; utan att behof göres att införa olika genus. Likaså
litet som man i Svenskan gör någon skillnad vid Adjektifvets genus, då
man säger _min_ far eller _min_ mor, likaså litet göres det i Finskan,
om man t.ex. säger _min_ blod eller _mitt_ blod: begreppet blir alltid
detsamma.
[8] Ibland Finska språkets många märkvärdiga _egenheter_, förtjenar
t.ex. nämnas den, att då ett Verbum skall konjugeras, och begreppet
deraf är förenadt med en negation, hvilket uttryckes genom tillägg af
Adverbet icke, t.ex. _en auta_ (jag hjelper icke) så förändras, eller
rättare omkastas hela, den annars så reguliera, flexionsformen, på så
sätt, att sjelfva Verbum nu, i stället för partickeln, blir ett
_inconjugabile_, eller rättare: behandlas såsom ett Impersonale, och
sjelfva flexionen deremot öfverflyttas på den nekande partikeln,
hvilken, genom tillägg af pronominal-suffixen, nu, sin tur, flekteras
genom alla _numeri_ och _personæ_. Denna iakttagelse följes af språket
ganska noga, och förkastar, så väl i detta som i hvarje annat fall, med
sträng konseqvens, äfven den minsta kränkning af dess egenskaper.
Ibland andra egenheter har Finska språket äfven den, att det icke,
liksom andra språk, begagnar sig af _prepositioner_, så framt ej, för
omvexlings skull, någongång i poesin. Hon har förvandlat dem alla till
_postpositioner_, derigenom att hon ställt dem efter de ord, hvartill
de skola höra. Deraf kan ock förklaras uppkomsten till de flesta
suffixer. Finskan har i detta fall, på ett märkvärdigt sätt, utbildat
och bibehållit sin genuina karakter, att nemligen lägga största vigten
på _början_ af orden. Derföre tål hon hvarken _Prefixer_ eller
_Prepositioner_, derföre bildar hon sina mångfaldiga _derivativa_ af
_slutändelserna_, derföre intonerar hon _första_ stafvelsen med en
stark _Aksent_, och derföre har hon ganska laglikmätigt uppfattat
_Rimmet_ (allitterationen) i början af versen, liksom i början af
ordet, och icke, liksom andra språk, vid slutet. -- Också deruti har
Finskan en egenhet, att den, egentligen att tala, ickc har något
_Passivum_, utan brukar i det stället ett _Verbum Impersonale_, som
konstrueras såväl med _Accusativus partialis_, som med en enkom dertill
egnad kasus (se _Otava_. 2 D. p. 259). Så t.ex. i stället att säga:
_jag älskas_, uttrycka de sig: "man älskar mig"; hvilket, sanningen att
säga, är logiskt rättare, emedan predikatet här, jemte Subjektet, äfven
utmärker Objektet för handlingen; ty jag kan icke _älskas_, om icke
någon _älskar mig_. Dessa _Impersonalia_ hafva orätt, i Södra
dialekterne, blifvit behandlade såsom _Verba-Passiva_; under det de, i
de Norra dialekterna, lika orätt, blifvit begagnade såsom ett slags
_Verba Deponentia_ (se _Otava_. 2 D. p. 256.) Såsom en egenhet, i
Finska språket, kan äfven anmärkas, att ganska många _Substantiva_
hafva tvenne slags, eller dubbla, _Pluralis_; t.ex. _säkkiä_ och
_säkkilöitä_, _pussia_ och _pussiloita_, _tuolia_ och _tuoliloita_,
_pukkia_ och _pukkiloita_; eller, (enligt en annan form): _weljet_ och
_weljekset_, _sisaret_ och _sisarekset_, _serkut_ och _serkukset_,
_kälyt_ och _kälykset_; _lankot_ och _lankokset_, o.s.v.; af hvilka
några äfven tyckas hafva haft en dubbel singularis, och hvilka
hvardera former deklineras genom alla sina Kasus, både med och utan
promominal-suffix, utmärkande visserligen en fin distinktion, i
begreppet, den vi dock här icke tro oss böra examinera. Troligtvis har
Finskan, ursprungligen, såväl som dess systerspråk -- Lappskan, äfven
haft en egen form för _Dualis_, hvaraf spår ännu skola röja sig äfven i
Magyariskan eller Ungerskan. (Jemför _Gyarmathi_, _Affinitas Linguae
Hungaricae cum linguis Fennicae originis_, p. 11.)
[9] Väl omtalar Herodotus en Scyth eller Get, vid namn _Zamolxis_,
hvilken först såsom betjentgosse, och sedan såsom lärjunge, åtföljt
Pythagoras till Egypten, hvarifrån, sedan han insupit dennes läror och
visdom, han återvändt till sin hemort, der han omfattad af sine
landsmäns kärlek, ibland dem infört Egyptiska bruk och plägseder. (?)
Detta må vara. Enligt en annan berättelse deremat (Jfr _Zedler_, T. 36,
791). skola dessa Scyther, hvilka varit mycket hemmastadde i magiska
konster, lärt sig dessa mysterier af de nordiska Hindus-stammarne, i
anledning hvaraf de ock, redan på Platos tid, voro ansedde såsom stora
svartkonstmästare. Det säkra torde vara, att hvar och ett folk haft
sina Myter, m.m. liksåväl som sitt språk; men hvarifrån de först
erhållit dem, eller på hvad sätt? lärer ej blifva så lätt att förklara.