Swedenborg.
Min svärmor och min tant, som äro tvillingsystrar och fullkomligt likna
varandra, med samma karaktär, smak och antipatier, se i varandra sina
dubbelgångare. När jag talar till den ena i den andras frånvaro, är den
frånvarande genast inne i vad jag sagt, så att jag kan fortsätta mina
förtroenden med vilkendera som helst utan omsvep. Därför blandar jag ihop
dem i denna berättelse, som icke är någon roman med anspråk i avseende på
stil och litterär planläggning.
Den första aftonen biktar jag sålunda för dem mina oförklarliga äventyr,
mina tvivel och ångestkänslor. Bägge två få en min av tillfredsställelse
och utropa med en mun:
-- Tänk, du har ju haft samma väg att gå, som vi ha genomvandrat!
Med utgångspunkt i samma likgiltighet för religionen hade de studerat
ockultismen. Därav hade kommit sömnlösa nätter, mystiska händelser
åtföljda av dödlig ängslan, och till slut nattliga anfall, så att de
emellanåt fördes till gränsen av vansinne. De osynliga furierna jaga dem
oavlåtligt framför sig ända till den räddande hamnen: religionen. Men
innan de nå fram dit, uppenbarar sig skyddsängeln, som är ingen mindre
än Swedenborg. De antaga oriktigt nog att jag är grundligt förtrogen med
min landsman, och överraskade av min okunnighet lämna de goda fruntimren
mig i händerna en gammal tysk bok, men med förbehåll.
-- Tag och läs den här, men bliv icke rädd!
-- Rädd? För vad?
Ensam i min rosenröda kammare, slår jag upp luntan på höft, och jag
läser.
Det må överlämnas åt läsaren att gissa vad jag erfor, då mina blickar
fäste sig vid beskrivningen på ett helvete och jag där fann landskapet
vid Klam, landskapet från mitt zinkbad, tecknat som efter naturen, med
den instängda dalen, de granklädda bergkullarna, de dystra skogarna,
hålvägen med bäcken, byn, kyrkan, fattighuset, gödselhögarna, dyngpölen,
svingården. Allt återfinnes där.
Helvete? Men jag är uppfostrad i det djupaste förakt för helvetet såsom
ett inbillningsfoster, kastat på sophögen med andra gamla fördomar. Och
ändå kan jag icke förneka faktum, det enda är att jag måste på följande
nya sätt förklara de så kallade eviga straffen: vi befinna oss redan där
nere! Det är jorden som är helvetet, detta med överlägsen klokhet byggda
fängelse, där jag icke kan taga ett steg utan att giva sår åt andras
lycka, och där mina medvarelser ej kunna förbli lyckliga utan att
tillfoga mig ont.
Sålunda tecknar Swedenborg, kanske utan att veta det, jordelivet i det
han framställer helvetet.
Helvetets eld, det är begäret att komma sig fram i världen; makterna
uppväcka begäret och tillstädja de fördömda att ernå vad de eftertrakta.
Men så snart målet är hunnet, önskningarna uppfyllda, befinnes allt vara
värdelöst och segern har ingenting att betyda! Fåfängligheters
fåfänglighet, allt är fåfänglighet. Då, sedan den första illusionen
brustit, underblåsa makterna begärets, ärelystnadens eld, och det är icke
den ostillade hungern som plågar mest, utan det är den tillfredsställda
lystnaden, vilken inger avsmak för allt. Och på detta sätt får demonen
undergå ett ändlöst straff därför att han erhåller allt, som han önskar,
och erhåller det ögonblickligen, så att han icke mera förmår njuta.
Då jag jämför Swedenborgs beskrivning på helvetet med de plågor den
germanska mytologien omtalar, finner jag en ögonskenlig överensstämmelse,
men för min egen personliga del det nakna faktum, att dessa två böcker
kommit över mig i rätta ögonblicket och att kärnpunkten är till finnandes
där. Jag är i helvetet, och fördömelsen vilar tungt på mig. Då jag
rannsakar mitt förflutna liv, återser jag min barndom, hur redan den
varit inrättad som ett häkte, ett inkvisitionstribunal, och för att
förklara den tortyr, som ett oskyldigt barn underkastades, hjälper intet
annat än att taga sin tillflykt till antagandet av en föruttillvaro, från
vilken vi blivit försatta hit ned för att lida följderna av förseelser,
som vi ej ha någon hågkomst av. Till följd av en vekhet i sinnet, som
endast är alltför vanlig, stöter jag ner i själens djupaste gömslen de
motbjudande intryck, som läsningen av Swedenborg framkallat. Men makterna
lämna mig ej längre någon rast.
På en vandring i byns omgivningar leder den lilla bäcken mig till
hålvägen mellan de två bergen. Den verkligt storslagna ingången dit
mellan nedrasade klippblock lockar mig med en alldeles säregen
dragningskraft. Det berg, som uppbär den öde borgen, stupar lodrätt i
djupet och bildar porten till den ravin, där bäcken gör kvarnfallet.
Genom en naturens lek är klippan modellerad till ett turkhuvud, så likt
att all traktens befolkning lagt märke därtill.
Nedanför tager mjölnarens vagnslider stöd mot bergväggen. På låset till
dess port är ett bockhorn upphängt, som innehåller vagnssmörjan, och tätt
bredvid lutar sig en kvast.
Ehuru allt detta är helt naturligt och som sig bör, frågar jag mig vad
det är för en djävul som har satt ut dessa två insignier för häxor,
bockhornet och kvasten, just där och särskilt denna morgon i min väg.
Jag går framåt på den fuktiga och mörka stigen, illa till mods, och en
träbyggnad av ovanligt utseende hejdar mig. Det är en avlång och låg låda
med sex ugnsluckor . . . Ugnar!
-- Store Gud, var är jag då?
Bilden av Dantes helvete, kistorna med syndare som rödglödgas, spökar för
mig -- -- -- och de sex ugnsluckorna! Rides jag av maran? Nej, det är den
anspråkslösa verkligheten, vilken röjer sig genom en hisklig stank, en
flod av gyttja och en korus av grymtningar, som utgå från svingården.
Vägen tränger ihop sig till en smal gång mellan mjölnarens hus och
berget, rakt nedanför turkhuvudet.
Jag går på, men i bakgrunden varseblir jag en väldig dansk dogg med färg
som en varg, en avbild av det odjur som vaktade ateljén vid rue de la
Santé i Paris.
Jag ryggar tillbaka ett par steg; men erinrande mig Jacques Coeurs
valspråk: »för ett tappert hjärta intet omöjligt», intränger jag i
avgrunden. Cerberus låtsar ej se mig, och jag marscherar på, nu mellan
två rader låga och mörka hus. En svart höna utan stjärt och med tuppkam;
en kvinna, som vid första anblicken synes vara vacker och i pannan bär
ett märke likt en blodröd halvmåne; på närmare håll är hon tandlös och
ful.
Vattenfallet och kvarnen; bullret liknar den öronsusning, som förföljer
mig alltifrån de första oroliga nätterna i Paris. Mjölnarpojkarne, vita
som de otrogna änglarna, sköta maskinens hjulverk likt bödlar, och det
stora skovelhjulet utför sitt Sisyfusarbete med att låta vattnet rinna
ned och oupphörligt rinna ned.
Längre fram smedjan, med nakna och svarta smeder, beväpnade med
eldtänger, kniptänger, släggor, mitt ibland eld och gnistor, glödgat järn
och smält bly; ett larm som skakar hjärnan på dess fasta stöd och kommer
hjärtat att hoppa i bröstkorgen.
Därnäst sågverket och den stora sågen som gnisslar med tänderna då den
torterar på pinbänken de jättelika trädstammarna, medan det genomskinliga
blodet rinner ner på den klibbiga marken.
Hålvägen fortsattes längs med bäcken, härjad av slagregnet och
virvelstormen; översvämningen har kvarlämnat ett lager av grågrön smuts,
som övertäcker de skarpa kiselstenarna, på vilka man slinter och gör
fötterna illa. Jag önskar komma över vattendraget, men spången är
bortförd, och jag stannar under ett bråddjup, där den överhängande
klippan hotar att falla ned på en madonnabild, som ensam uppbär på sina
svaga och gudomliga skuldror det undergrävda berget.
Jag återvänder samma väg jag kommit, försänkt i begrundningar över denna
fogning av tillfälligheter, vilka sammanlagda bilda ett stort helt,
underbart utan att vara övernaturligt.
* * * * *
Åtta dagar och åtta nätter förflyta lugnt i Rosenkammaren. Hjärtefriden
återkommer vid min dotters dagliga påhälsning, hon som älskar mig, älskas
tillbaka och är älskvärd, och jag omhuldas av mina släktingar likt ett
olyckligt barn, som man skämmer bort.
Läsningen av Swedenborg upptager min dag, och den förkrossar mig genom
sin naturalism i beskrivningar. Allt återfinner jag där, alla mina
iakttagelser, intryck, tankar, så att dessa visioner synas mig upplevda,
verkliga mänskliga dokument. Det är icke frågan om att tro blint, det är
nog att läsa och jämföra sina egna livserfarenheter.
Skada bara att den bok jag har tillgång till bildar endast ett utdrag.
Andelivets huvudsakliga gåtor skall jag först senare finna lösning på,
när originalarbetet Arcana Coelestia faller i mina händer.
* * * * *
Emellertid hämtar jag mitt i de skrupler, som väckts av övertygelsen om
att det finnes en Gud och straff för synder, tröst ur några rader av
Swedenborg, och genast infinna sig självurskuldandet och övermodet. När
jag på aftonen biktade mig för min svärmor, sade jag därför till henne:
-- Du tror att jag är en fördömd?
-- Nej, och ändock har jag aldrig sett ett människoöde likt ditt. Men du
har ännu inte funnit den goda vägen, som skall föra dig till Herren.
-- Minns du Swedenborg och hans principer om himmelen? Först: lusten att
härska med ett högt mål i sikte. Detta är det förhärskande sinnelaget hos
mig, då jag ju aldrig har eftersträvat samhällets hedersbetygelser eller
oktrojerade makt. Vidare kärleken till välstånd och rikedom för att kunna
befrämja det allmänna bästa. Du vet att jag har brytt mig föga om vinning
och föraktat penningen. Om jag gör guld eller en gång skall göra sådant,
har jag högtidligen lovat makterna att vinsten, ifall det blir någon,
skall användas för humanitära, vetenskapliga och religiösa ändamål. Till
sist: den äktenskapliga kärleken. Behöver jag säga, att alltifrån unga år
mina varma känslor för en kvinna koncentrerade sig omkring äktenskapets,
familjens och makans idé. Det att livet förbehållit mig den lotten att
gifta mig med änkan till en ännu levande man, är en ödets ironi, som jag
ej kan få klar för mig, och vad beträffar ungkarlens oregelbundenheter,
räknar jag dem icke med.
Den gamla satt ett ögonblick eftersinnande:
-- Jag kan icke neka till att det du säger är riktigt, och vid läsning av
dina skrifter har jag funnit en själ med höga syften, vilka alltid
misslyckats trots uppbjudande av all kraft. Helt visst får du göra bot
för synder, som du begått innan du föddes hit till världen. Du torde ha
varit en stor mannadödare i ett föregående liv, och därför skall du lida
dödens ångest tusen gånger utan att dö förrän syndaboten är fullkomnad.
Nu, när du är gudfruktig, grip dig verket an!
-- Du menar jag skall underkasta mig den katolska kyrkans bruk?
-- Ja, det gör jag!
-- Swedenborg har sagt, att det icke är rätt att övergiva sina förfäders
religion, eftersom var människa tillhör det andliga landområde där hennes
folk är fött.
-- Den katolska religionen är en högre nåd, som beviljas var och en som
söker den.
-- Jag nöjer mig med en lägre rang, och i värsta fall ställer jag mig
inför tronen bakom judarna och muhammedanerna, vilka släppts fram de
också. Jag håller i med att vara blygsam.
-- Nådens tillstånd är dig erbjudet, och framför förstfödslorätten
föredrar du en grynvälling.
-- För tjänstekvinnans son är förstfödslorätten för mycket, alldeles för
mycket!
* * * * *
Från det ögonblicket inbillade jag mig, upprättad av Swedenborg, ännu en
gång att jag var Job, den rättsinnige och oförvitlige mannen, prövad av
den Evige för att visa de ondskefulla huru en redlig man kan uthärda
orättvist tillfogade lidanden.
Denna föreställning biter in sig i mitt sinne, som sväller av from
fåfänga. Jag räknar mig till beröm de motgångar med vilka jag blivit
benådad, och jag tröttnar icke att upprepa: se hur jag har lidit! Och jag
beklagar mig över att jag har det så bra hos mina släktingar; rosenrummet
är ett bittert begabberi; man förhånar min uppriktiga ruelse genom att
överhopa mig med välgärningar och livets små njutningar. Kort sagt, jag
är en utvald, det har Swedenborg sagt, och försäkrad om den Eviges
beskydd utmanar jag demonerna . . .
* * * * *
På åttonde dagen av min vistelse i rosenrummet kommer underrättelse om
att mormorsmor vid Donaus strand har blivit sjuk. Angripen av en
leversjukdom åtföljd av kräkningar och sömnlöshet med nattliga
affektioner åt hjärtat. Den tant, vars gästfrihet jag åtnjuter, kallas
dit ned, och jag inbjudes att återvända till min svärmor.
På mina invändningar att den gamla har förbjudit det ger man till svar,
att hon har återkallat sin utdrivningsorder och att det står mig fritt
att bo var jag behagar.
Denna plötsliga omkastning i det en gång fattade beslutet hos henne, som
bär agg till mig, väcker min förvåning, och jag vågar icke skriva denna
gynnsamma kursförändring på räkningen av den iråkade sjukdomsnöden.
Följande dag berättar man att den sjuka blivit sämre. Min svärmor
överlämnar åt mig en blombukett från sin mor till tecken på förlikning
och anförtror mig, att den gamla tror sig ha fått en orm i magen och
andra dylika inbillningar.
Nästa bulletin: en stöld på 2,000 mark är begången hos den sjuka, som
misstänker sin trotjänarinna därför. Denna har harmats djupt över en så
orättvis misstanke och ärnar stämma matmodern för ärekränkning, så att
husfriden är störd hos en orkeslös sjukling, som hade dragit sig från
världen för att få dö i frid.
Varje budbärare har med sig till oss blommor, frukt eller villebråd,
fasaner, kycklingar, gäddor . . .
Är det den gudomliga rättvisan som drabbar, och har den sjuka medvetande
därom? Minns hon att hon en annan gång kört ut mig på stora landsvägen,
som förde mig till sjukhuset?
Eller är hon kanske vidskeplig? Tror hon mig vara i stånd till att ha
förhäxat henne, och äro de skickade gåvorna endast mutor, kastade i
ansiktet på trollkarlen för att stilla hans hämndtörst?
Olyckligtvis kommer en bok i magi mig till hända från Paris just i detta
ögonblick och undervisar mig om de förfaringssätt som kallas förgöringar,
och författaren råder läsaren att icke tro sig vara fritagen från skuld
därför att han undviker de magiska konster, som gå ut på att skada någon;
man måste övervaka sin onda vilja, som förslår att inverka på en annan
till och med om denne är frånvarande.
Av denna upplysning drog jag en dubbel slutsats: först angående mina
samvetsbetänkligheter i förevarande fall, när jag i vredesmod hade lyft
handen mot porträttet under uttalande av en förbannelse, vidare den gamla
återväckta misstanken att jag själv var föremål för hemliga nidingsdåd
från ockultisternas eller teosofernas sida.
Å ena sidan samvetskval, å den andra fruktan; och de två kvarnstenarna
börja mala mig sönder och samman.
* * * * *
Så här målar Swedenborg helvetet. Den fördömde får bo i ett hänförande
vackert palats, finner livet skönt där och tror sig tillhöra de utvalda.
Småningom börja behagligheterna på att försvinna som dunster, och den
olycklige finner sig vara instängd i ett eländigt kyffe omgivet av
exkrementer (se det följande).
Farväl Rosenrum! När jag träder in i den stora kammaren vid sidan av min
svärmors, känner jag i förväg att min vistelse där icke skall bliva
långvarig.
I själva verket ha alla småsaker som förgifta livet sammansvurit sig mot
den ro, som mitt arbete kräver.
Golvtiljorna gunga under mina fötter; stolen är rank, bordet haltar,
kommoden vacklar, sängen knarrar, och de andra möblerna skaka när jag går
fram och åter på golvet.
Lampan ryker; bläckhornet är för trångt så att pennskaftet blir
nersmetat; det är ett lanthus, som utdunstar gödselhög, dyngvatten,
vätesvavlat svavelammonium, kolsvavla. Hela dagen skria korna, svinen,
kalvarna, hönsen, kalkonerna, duvorna. Flugor och getingar oroa mig om
dagen, myggor om natten.
I byn kan man nästan ingenting få köpa hos kryddkrämaren. I brist på
bättre måste jag hålla till godo med deras bläck, som har högröd
rosenfärg! Eget i alla fall! Ett paket cigarrettpapper innehöll bland
hundra vita ett rosenrött blad! (Rosenrött!) Det är helvetet med sakta
eld, och jag, som är van att uthärda stora sorger, lider omåttligt av
dessa futtiga nålsting, så mycket mera som min svärmor tror mig vara
missnöjd med hennes mest grannlaga omsorger.
* * * * *
Den 17 september. Jag vaknar på natten och hör byklockan slå tretton
slag. Omedelbarligen förnimmer jag den elektriska känningen och ett
buller på vinden över mitt huvud.
Den 19 september. Vid undersökning uppe på vinden får jag syn på ett
dussin spinnrockar, vilkas hjul påminna mig om elektricitetsmaskiner. Jag
öppnar en ofantligt stor koffert, som är tom, utom att fem svartmålade
käppar av okänd användning äro lagda på bottnen så att de bilda ett
pentagram . . . Vem har spelat mig detta streck, eller vad har detta
att betyda? Jag vågar icke fråga det, och gåtan står olöst.
På natten rasar ett förfärligt oväder mellan klockan tolv och tu.
Vanligen uttömmer ett oväder inom kort sin kraft och drager bort; men det
här stannar kvar över min by i hela två timmar, vilket jag upptager som
ett personligt angrepp, och varje blixt siktar på mig utan att träffa.
* * * * *
Om aftnarna förtäljde min svärmor för mig traktens dagskrönika. En sådan
ofantlig samling av husliga och andra tragedier! Äktenskapsbrott,
skilsmässor, processer mellan nära anförvanter, mord, stölder,
våldtäkter, blodskam, ärerörigt förtal. Slotten, villorna, hyddorna
innesluta olyckliga av alla grader, och jag kan ej göra en spatsertur
utefter vägarna utan att tänka på Swedenborgs helveten. Tiggare,
svagsinta av båda könen, sjuka, krymplingar kanta dikena vid stora
landsvägen, där de ligga på knä vid foten av ett krucifix, en madonna-
eller martyrbild.
Om natten irra sådana olyckliga, som lida av sömnlöshet och maran,
omkring på ängarna och i skogarna för att ernå den trötthet, som må kunna
återskänka dem deras sömn, och bland dessa kvalda människor finns det
folk ur de högre klasserna, väluppfostrade fruntimmer, man räknar till
och med en kyrkoherde bland dem.
Alldeles i närheten av vårt hus ligger ett kloster, vilket tjänar som
förbättringsanstalt för fallna kvinnor. Det är ett riktigt
korrektionsfängelse, där den strängaste ordensregel härskar. Om vintern
och i tjugu graders köld sova dessa botgörerskor i sina celler på
överisade stenbänkar, då det är förbjudet att elda, så att deras fötter
och händer betäckas med kylsår, som spricka sönder.
Bland andra finns det där en kvinna, som har bedrivit synd med en andans
man, vilket är en dödssynd. Söndermald av samvetskval, bragt till
förtvivlan tager hon sin tillflykt till biktfadern, men denne nekar henne
bikten och heliga sakramentet. För dödssynd gäller fördömelse. Då mister
den olyckliga förståndet, inbillar sig vara död och irrar omkring från by
till by, anropande prästerskapets barmhärtighet för att få bli begravd i
vigd jord. Bannlyst och bortjagad överallt, kommer och går hon skriande
som en hjort, och folket korsar sig och säger: där går den fördömda.
Ingen tvivlar på att hennes själ redan är i den eviga elden medan hennes
vålnad stryker omkring här, ett vandrande lik, för att tjäna som
avskräckande exempel.
Man berättar vidare för mig, att en man vart besatt av djävulen och att
den olycklige bytt om personlighet och tvangs av den onde att uttala
hädelser, mot sin egen vilja. Sedan man länge sökt en andebesvärjare, får
man tag på en ung franciskanermunk, ofördärvad och känd för sin
hjärterenhet. Han bereder sig medelst fastor och botövningar, och när den
stora dagen är inne, föres den besatte in i kyrkan och biktar sig inför
folket, _coram populo_. Då skrider den unge munken till verket och genom
böner och åkallan från morgonen till långt fram på kvällen lyckas han
jaga ut demonen, vilken gick sina färde på sätt som de skräckslagna
åskådarne aldrig efteråt vågade tala om. Ett år senare dog
franciskanern.
Sådana berättelser och andra därtill stärkte min övertygelse att denna
nejd var ett till botgöring förutbestämt ställe och att det fanns en
mystisk motsvarighet mellan detta land och de platser, dit Swedenborg
förlägger de helveten han avmålar. Har han besökt denna del av nedre
Österrike och i likhet med Dante, då denne skildrar trakten söder om
Neapel, tecknat sina helveten efter naturen?
-- ?
-- ?
En fjorton dagars rast under arbete och studier, och jag ryckes ännu en
gång ut ur mitt läger. Vid höstens inbrott skola nämligen min tant och
min mor flytta tillsammans i Klam, så att vi bryta upp, och för att
bevara mitt oberoende hyr jag mig en stuga bestående av två rum, som
ligger strax ovanför, så att jag blir nära granne till min dotter.
Första aftonen efter det jag tagit min bostad i besittning erfar jag en
ängslan som om luften vore förgiftad. Jag går ned till min mor.
-- Om jag sover däruppe i natt, skola ni finna mig död i min säng i
morgon. Härbärgera en fredlös för en natt, kära mor!
Rosenrummet ställes genast till min disposition, men, gode gud, så det
har blivit omgestaltat efter min tants utflyttning! Svarta möbler; ett
bibliotek med tomma hyllor som vidöppna gap; blommorna borttagna ur
fönstren; en gjutjärnskamin, hög, smal, svart som ett spöke, med hiskliga
fantasifigurer på, salamandrar, drakar. Med ett ord en disharmoni som gör
mig sjuk. För övrigt tar allting på mina nerver, därför att jag är en man
med ordnade vanor, vilken gör allting på bestämda timmar. Oaktat alla
mina bemödanden att dölja, hur ledsen jag är, förstår min mor att läsa
mina hemliga tankar:
-- Alltid missnöjd, mitt barn!
Hon gör sitt bästa och mer till för att få se mig nöjd, men
tvedräktsandarne blanda sig i spelet, och ingen bot hjälper. Hon söker
draga sig till minnes min smak och mina vanor, men det blir alltid
bakvänt. Sålunda är det få saker jag har sådan motvilja för som
kalvhjärna med brynt smör.
-- Här har jag någonting gott i dag särskilt för din räkning, säger hon
åt mig.
Och hon lägger för åt mig kalvhjärnan med brynt smör. Jag förstår att hon
missmint sig, och jag äter, men med en vedervilja, som är illa dold under
en låtsad aptit.
-- Du äter ingenting!
Och hon fyller min tallrik . . .
Det är för mycket! -- Förr i världen tillskrev jag kvinnlig elakhet alla
mina olyckor; nu urskuldar jag den oskyldiga och säger inom mig: det är
djävulen!
* * * * *
Alltifrån ungdomen ägnar jag min morgonpromenad åt meditationer, som
utgöra förberedelse till mitt dagsarbete. Ingen har fått ledsaga mig då,
icke ens min hustru.
I själva verket kan mitt sinne om morgonen glädja sig åt en jämvikt och
en expansion, som kommer nära extasen; jag går icke; jag flyger; jag
känner ej att jag har någon kropp, all sorgsenhet förflyktigas, och jag
är helt och hållet själ. Det är för mig en den inre samlingens, en bönens
timme, min gudstjänst.
Nu när jag måste offra allt, förneka mig själv och mina mest berättigade
tycken, nu tvinga makterna mig att avstå från detta sista och mest
upplyftande nöje.
Det är min lilla dotter som yttrar sin åstundan att få följa med mig. Jag
avböjer hennes erbjudande med en mycket öm omfamning, men hon förstår
icke mina förevändningar att jag behöver vara ensam med mina tankar. Hon
gråter, och då blir hon oemotståndlig, så att jag tar henne med mig ut
att promenera, besluten att icke oftare medgiva detta missbruk av
rättigheter. Känner du barnet, förtjusande, medryckande genom sin
ursprunglighet, sin hjärteglädje, sin tacksamhet för minsta sak, det vill
säga när man har sina fristunder; men är du upptagen av dina tankar,
frånvarande, förströdd, vad en liten byting då kan sönderslita din själ
med sina otaliga frågor, sina påhitt och nycker! Min lilla vaktar
svartsjukt på mina tankar som en älskande; hon lurar på det ögonblick då
hennes pladder kommer lagom för att fördärva ett nät av skickligt
hopspunna tankar . . . å nej, det menar hon inte, men det ser för oss
alldeles ut som om vi vore rov för överlagda stämplingar av ett litet
oskyldigt kräk.
Jag går med långsamma steg, jag flyger icke längre; min själ är fången,
min hjärna tom till följd av ansträngningen att sänka sig till ett barns
ståndpunkt.
Vad som plågar mig ända till tortyr äro de djupa och förebrående blickar
hon kastar på mig då hon tror sig vara mig till besvär och inbillar sig
att jag inte tycker om henne. Då förmörkas det lilla öppna, frimodiga,
strålande ansiktet, blicken drar sig tillbaka, hennes sinne sluter sig,
och jag känner mig berövad det ljus, som detta barn har kastat i min
töckniga själ. Jag kysser henne, bär henne i mina armar, plockar blommor
och kiselstenar åt henne; jag skär ett spö och leker att jag är kon, som
hon skall föra ut på bete.
Hon är lycklig och nöjd igen, och livet ler mot mig.
Jag har offrat min samlingstimme! Det är botgöring för det onda jag en
gång velat draga ner över denna ängels huvud, i ett ögonblick av yrsel.
Att få försona ett brott med att bliva älskad! I sanning, makterna äro
icke så grymma som vi.