-------------------------------------------------------------------------
BARNAVÄNNEN
-------------------------------------------------------------------------
N:o 22 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg.
1 Juni. | Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905
-------------------------------------------------------------------------
Kristi Himmelsfärd.
Apg. 1: 4-11.
Wi minnas från berättelsen om Kristi förklaring, att frälsaren då nått den
fullkomning, att han utan död kunnat öfvergå till det himmelska och
oförgängliga lifvet genom en himmelsfärd. Men vi minnas också, att han af
kärlek till oss stannade kvar på jorden för att genom lidande och död
blifva försoningen för våra och all världens synder, och att genom sin
uppståndelse bära fram lif och oförgänglighet för oss. Nu först var hans
verk här nere fulländadt, nu kunde han och nu ville han återtaga den
härlighet, som han ägt hos Fadren, förrän denna världen var skapad, nu
kunde han och nu ville han genom en himmelsfärd intaga sitt rum på Fadrens
högra sida i himmelen. Från denna härlighet verkar han nu för att draga oss
människor upp till sig. Han vill höja och lyfta oss upp ur synd och
förnedring till ljus och frihet och lycka.
Men hans apostlar och alla hans lärjungar skulle jämväl de verka för samma
höga och stora mål. Fördenskull hade Fadren gifvit löftet om Andens
utgjutande öfver församlingen. Detta löftes uppfyllande skulle nu
apostlarna förbida i Jerusalem. Då skulle de erhålla den kraft af höjden,
som de behöfde för att eröfra världen åt Kristus och sätta den i rörelse på
väg uppåt till Gud. Äfven vi få taga till oss Guds löfte och bedja om hans
Helige Ande, på det att vi må kunna varda Herrens små tjänare och
tjänarinnor. Herrens första lärjungar trodde, att frälsaren efter
uppståndelsen skulle upprätta det rike, han så många gånger talat med dem
om under sitt jordelif. Men deras föreställningar om Guds rike voro ännu
uppblandade med judisk villfarelse. Kristus skall nog en gång förvisso
upprätta sitt rike på jorden, men därinne skall församlas icke blott
troende judar, utan troende från alla folk och släkten och tungomål.
Kristus tillhör nu icke blott Israel utan han tillhör alla folk. Han är nu
allas vår frälsare. Det var ett sådant evangelium, en sådan frälsare,
apostlarne skulle gå ut att förkunna i Jerusalem, Judeen, Samarien och
sedan intill jordens ände. Alla människor skola höra frälsningens
evangelium för att blifva i tillfälle att tro på Jesus till frälsning.
Och när han utvecklat för apostlarne, hvilken uppgift de skulle fylla i
världen och omtalat för dem huru de skulle varda skickliggjorda för detta
stora värf, då uppfor Herren Kristus till himlen i allas deras åsyn. Under
det de böja sig ned i tillbedjan, lyftes han upp ifrån dem, i det han
sträcker sina händer till välsignelse öfver den troende skaran. En ljus sky
döljer honom snart för deras lekamliga öga, men i sina hjärtan känna de,
att han är när de sina alla dagar intill tidsålderns slut.
Dock--innan lärjungarna återvända till Jerusalem från Oljoberget, sänder
frälsaren dem en sista hälsning genom två himmelska budbärare, som säga,
att Jesus Kristus en gång skall återkomma i synlig måtto till jorden. Det
är då han här skall upprätta sitt rike, ett rike af rätt och rättfärdighet.
Det är då jorden skall återfå paradisets fägring och mänskligheten edens
frid och lycka i sina hjärtan.
Men under det vi vänta på denna härliga tid, skola vi alla söka det eviga
och himmelska, på det att vi måtte få vara med i detta härliga rike.
_J. B. G._
----
Broderskärlek.
(Forts. fr. föreg. n:r)
Men en vacker januarimorgon stannade baronens vagn därute för att föra fru
Henriksson och hennes dotter samt doktorn till järnvägsstationen. Doktorn
ville icke afstå från rättigheten att följa sin lilla patient till
sjukhuset och öfverlämna henne åt sin berömde ämbetsbroder samt beskrifva
för denne förloppet af sjukdomen i foten.
* * *
En härlig vårdag närmar sig sitt slut. De försvinnande solstrålarna glittra
mot de silfverbeslagna seldonen på två hästar, hvilka liksom på lek springa
framför en vagn på den dammiga landsvägen. De båda kvinnliga resenärerna
äro klädda i djup sorgdräkt. Vi känna dem väl, det är fru Henriksson och
hennes dotter, Anna. Den sistnämnda har dock förändrat sig mycket, det
lilla ansiktet blickar så friskt och rosigt fram ur sin ram af ljust,
lockigt hår. Ögonen stråla af hälsa och lefnadslust och blicka gladt och
lifligt omkring sig i den vackra nejden. Hon gör modern uppmärksam på allt
som möter dem; hvarje nylöfvadt träd, hvarje liten blomma vid den sorlande
bäcken aflockar henne ett litet utrop af glädje, och omedvetet vänder hon
moderns tankar från de sorgliga minnena.
Fru Henriksson ser också ovanligt kry ut, om äfven det smärtfyllda draget
vid munnen samt hennes grånade hår bära vittne om, att den djupa sorgen
ännu icke är helt öfvervunnen. Men Annas blomstrande hälsa och friska
glädtighet uppmuntrar henne alltid, när smärtan öfver förlusten af hennes
gosse vill trycka ned henne.
Hon har ju också stor orsak att vara tacksam mot Gud. Behandlingen af Annas
sjuka fot har lyckats fullkomligt, och hon kan nu springa så muntert
omkring som hvilket annat barn som helst.
Nu viker vagnen af in i en skuggrik lindallé, som går förbi kyrkogården in
i byn. Där ber fru Henriksson kusken stanna och stiger ur tillika med
dottern. Vagnen rullar vidare, medan mor och dotter öppna kyrkogårdsporten
och långsamt gå dit in. Deras första vandring gäller deras älsklings graf.
Snart hafva de funnit den. Kärleksfulla händer hafva prydt kullen med
blommor och kransar och ett hvitt marmorkors lyser emot dem. Det reser sig
ur blommorna, och på korsets fot stå med gyllene bokstäfver orden:
"Kärleken upphör aldrig".
Länge stå de båda tysta framför den lilla kullen, som gömmer det käraste de
ägt på jorden, och varma tårar droppa ned i blommorna. Det är likväl icke
endast sorgens tårar, som rulla utför moderns kinder,--det är också tårar
af tacksamhet för Guds nådefulla hjälp, och denna känsla förvandlar den
bittra smärtan till mildt vemod.
Slutligen bemannar sig fru Henriksson. Solen är nära att gå ned och man
måste lämna den kära platsen. Ännu en gång fara moderns händer liksom
smekande öfver blomsterkullen, sedan lämnar hon och Anna kyrkogården. Vid
porten vända de sig om. De flyende solstrålarna kyssa det hvita
marmorkorset, och tröstefullt liksom ett framtidslöfte lysa orden vid dess
fot ännu en gång emot dem:
"Kärleken upphör aldrig".
Slut.
----
Lilla Berta.
Med teckning.
Berta är en skärgårdsflicka, rödblommig och stark, flink i vändningarna och
munter som en liten lärka. När isen ligger blank och säker öfver sunden vid
jul- och nyårstid, då fröjdas hon åt den och ilar öfver de blanka bryggorna
på skridskor som en hvirfvelvind. Och när så snön faller djup och gör slut
på den leken, då pröfvar hon i stället sina skidor utför de branta
strandsluttningarna. Men när på vårsidan isen ligger där grå och spröd utan
att hvarken bära eller brista, då tycker Berta det är trist. Vinden blåser
då vanligen kall och rå, och flickan längtar så innerligt efter böljeslag
mot strand och vågglitter därute på sundet. Men hon talar ingenting därom
och går där och väntar så rysligt, att hon ser allvarsam ut som en gammal
människa. Lyser då solen varm en dag, eller faller där vårregn öfver skär
och öar, ser Berta helt triumferande ut genom fönstret och tänker: "Nu får
du allt stryk, du gråa istäcke därute; snart måste du nog ge dig af från
vår strand". Men så komma där kalla nätter, och isen blir åter stark. Då
ser Berta så ledsen ut och sjunger bara i moll hela dagen vid sitt arbete:
"O strand, där aldrig en drifva snöat!
Du Sveriges frostiga, sena vår!"
Men när Berta nunnat om och om igen dessa ord några dussin gånger, suckar
lilla Bertas mor och säger helt bekymrad, fastän ett leende leker i
ögonvrån: "Du längtar nog bort, du liten, från vårt Stenvik till någon
strand på söderhafvets öar. Eller hur, Berta min?" Men då springer Berta
upp och tar mor i famn. "Mor, om du visste! Vår strand är den vackraste i
hela världen, och Stenvik är det vackraste ställe i hela Sverige. Men om du
visste, hvad jag längtar efter att se sundet i sol och böljeglitter."
Vanligen är det hvarken solen eller regnet, som bryter isens välde i sundet
utanför Stenvik, utan en frisk västanstorm. Och nu var isen borta och solen
sken och vågorna lekte och glittrade, och solen göt sitt guld öfver den
vackra fjärden. Och nu var Berta glad, nu log hon och sjöng och njöt af sin
vår. Hon satt långa stunder och såg drömmande in i böljeglittret därute.
Det var som om vågorna kommo just till henne och berättade om sin glädje
och sina äfventyr under den långa vintern. Och Berta lyssnade och kände sig
så oändligt lycklig. Men ändå längtade hon. Hon visste inte riktigt själf
hvarefter. Men hon kände, att hon behöfde en varmare sol, en klarare våg
och en vår, som evigt varar, ett hjärta så rent och så hvitt som snö.
[Illustration]
Det blef för trångt och för kvaft därinne. Hon måste ut, ut till stranden
och ned i fars stora båt, och där sjöng hon:
"Gör mig ren, o Herre, ren som snö,
Låt allt ondt, allt orent hos mig dö,
Gör mig ren, o Herre, ren som snö!
Gör mig såsom liljan ren och skär,
Rena hvarje tanke, hvart begär,
Gör mig såsom liljan ren och skär!
Gör mig ren som solens hvita ljus;
Höj min själ från jordens stoft och grus,
Gör mig ren som solens hvita ljus!"
----
Barnsligt.
Med två teckningar.
När jag var en liten flicka, var jag god vän med alla kor och kalfvar i
fars ladugård. Jag gaf dem alltid en bit bröd, då jag kunde komma åt,
smekte dem och gaf dem de allra mest välklingande namn, såsom Gullros och
Gullkrona o. dyl.
En dag gick jag med lilla Gullkrona munter och glad i ängsbacken. Hon var
en brokig kviga, utan horn i nacken, men hon kunde likväl hoppa och springa
som den morskaste häst.
Ja, där gick hon, och jag kom till henne vid stängslet och hade som vanligt
ett stycke bröd att undfägna henne med. Men under det jag gaf Gullkrona
brödet, så flög det genom mitt hufvud en tanke, som kom blodet att sjuda i
mina ådror: "Skulle icke Gullkrona kunna springa omkring i hagen med mig på
ryggen såsom ryttarinna?" Jo naturligtvis. Och i ett nu hade jag från
stängslet kastat mig upp på hennes rygg.
[Illustration]
Jo, visst kunde Gullkrona springa och hoppa, men det gick inte i någon
vanlig ridtakt. Det var en galopp, som jag icke förstod, och därför började
jag skrika af alla krafter, under det jag låg raklång utefter ryggen på
Gullkrona och höll mig fast, så godt jag kunde.
Det blef en ridt, som kunde hafva blifvit farlig nog för både mig och den
förskräckta kvigan, men lyckligtvis hade mitt skrik kallat hjälpare till
platsen för mitt äfventyr. Gullkrona kom undan utan en bruten rygg, och jag
utan att hafva brutit nacken af mig, men aldrig glömde jag den ridten, och
aldrig frestade den till vidare försök i den vägen.
[Illustration]
Nu är jag gamla människan och behöfver ej blygas att tala om detta äfventyr
från den tid, jag var en liten yrhätta. Men som barnen ännu i dag hafva
barnsliga tankar, och någon liten gosse eller flicka kunde komma att
frestas till samma slags tokerier som jag, så ville jag med denna lilla
berättelse varna eder från att försöka en dylik ridt, ty det är icke så
säkert, att I sluppen ifrån den lika helskinnad som jag.
----
Skyddsängeln.
Af _Ad. Gründler._
En vacker vårdag sprungo två små barn omkring på ängen och plockade blommor
till hvarsin bukett, ty i morgon var ju mors födelsedag. På äkta barnavis
plockade den lilla flickan bara gullvifvor med korta stjälkar och pressade
dem hårdt tillsammans i de små knubbiga fingrarna. Äfven brodern, fastän
han var något äldre, förstod icke, huru mycket behagligare de små blommorna
skulle tagit sig ut, om de tvånglöst och fritt fått sticka upp ur sitt
gröna omhölje. Men han hade åtminstone något mera omväxling af färger i sin
bukett.
När barnen tyckte sig hafva fått tillräckligt med blommor, lade de dem
försiktigt i skuggan under några buskar för att ännu en stund få leka i det
varma solskenet. Kristel kastade på lek tistlar på sin lilla syster, och
när de fastnade i hennes hår, skrattade de båda af hjärtans grund. Han tog
sedan försiktigt bort dem och flätade ihop dem till en krans, som han
varsamt tryckte ned på hennes guldglänsande hår.
Den lilla flickan med kransen på hufvudet bildade verkligen en älsklig
tafla. Det lilla rosiga ansiktet med de allvarliga bruna ögonen, som
skyddades af mörka ögonfransar, den skälmskt leende munnen och groparna i
kinden tog sig förträffligt ut med den gröna kransen på det lockiga håret.
"Nu är du alldeles lik älfvadrottningen i sagan", ropade gossen och drog
sin lilla syster med sig fram till bäcken, för att hon skulle få se sin
bild i vattnet. Men när Maria skrattande nickade emot sin spegelbild
därnere, höll han henne sorgfälligt fast, så att hon icke skulle halka ner.
"Var inte rädd, Kristel", skrattade hon sorglöst, "jag faller inte i
vattnet. Vet du inte, att vi ha en ängel, som beskyddar oss? Mamma har ju
ofta talat om detta. Om natten sitter han bredvid vår säng, så att intet
ondt må hända oss, och du minns ju, hur vi sågo en tafla, där han stod
framför två barn, som lågo och sofvo under alarna vid dammen, så att de
inte skulle falla i vattnet under sömnen. Nu står han nog också bredvid mig
och håller mig fast."
Kristel skakade tviflande på hufvudet. "Jag ser ingen ängel", sade han,
"och för resten minns jag ju, hur mjölnarens Karin för en tid sedan
drunknade här i bäcken. Hvart hade då ängeln tagit vägen?"
Den lilla flickan var ett ögonblick tyst och eftertänksam.
"Ja, ser du", sade hon långsamt, "Karin var en sådan yrhätta, hon frågade
säkert inte efter ängeln utan slet sig lös ifrån honom. Men om ett snällt
barn faller i vattnet, då går ängeln med och visar det så mycket vackert
därnere på sjöbottnen, och så för han barnet hem till mor igen."
Kristel svarade intet. Systern var ju ännu så liten och oförståndig, hon
hade ändå inte kunnat förstå honom, tänkte han. Hon trodde ju ännu på
julgubben och påskharen, men det hade Kristel för längesedan kommit ifrån.
Han visste redan, att man själf måste arbeta med sina händer här i lifvet,
om man skall komma någon hvart, och att man icke får vänta på änglars
hjälp. Hos honom var redan gossens medvetande om kraft och förmåga
lefvande.
"När jag blir stor, Maja, då skall jag vara din riddare och beskydda dig
med mitt svärd", sade han, och hans ögon lyste af stridslust.
Med stora, förvånade blickar såg Maria på honom. "Hvem skulle väl vilja
göra mig något ondt, Kristel?" sade hon, och i hennes ögon låg ett uttryck
af så helig, ren oskuld som i änglarnas på taflan, som hängde i pastorns
arbetsrum.
Förvirrad slog Kristel ned sina ögon. Ja, för hvad hade han då velat
beskydda lilla Maja?--Troll och drakar, om hvilka han läst i sagorna,
funnos ju inte; att tro på sådana vore ju ännu barnsligare än att liksom
Maria tro på en skyddsängel! Han tyckte sig i detta ögonblick ej vara
mycket klokare än sin lilla syster.
"Kom", sade han, "vi måste nu gå hem."
De båda barnen togo upp sina blommor, Kristel löste försiktigt
tistelkransen ur Marias hår, och så gingo båda hand i hand till hemmet utan
att ana, hvilken sorglig anblick här skulle möta dem.
Fadern, som var spårväxlare på bergbanans lilla station, låg stönande på
sin säng, och under häftiga tårar baddade modern hans värkande lemmar. Ett
järnvägståg hade råkat in på orätt spår och med fruktansvärd hastighet kört
öfver den plikttrogne tjänstemannen. Under det barnen nyss lekte och gladt
sprungo omkring på den soliga ängen, hade en så förfärlig olycka drabbat
den lilla familjen. Läkaren, som genast tillkallats, gaf föga hopp. Allt
hvad han kunde göra var att gifva den krossade mannen ett rogifvande medel
för att lindra hans plågor. Han föll verkligen i en lätt slummer, ehuru han
emellanåt jämrade sig i sömnen.
Kristel och Maria stodo förskrämda i ett hörn. De hade aldrig förr hört en
klagan från sin kraftfulle fars läppar och knappt sett sin mor gråta, nu
kände de därför en oförklarlig ångest vid allt det ovanliga, som här mötte
dem. Den lilla flickan började gråta hon också. Men Kristel stirrade mörkt
på fadern och pressade hårdt sina läppar tillsammans.
"Det finns ingen skyddsängel!" mumlade han trotsigt, "annars hade han
säkert beskyddat far. Han gick då aldrig till sitt arbete utan att hafva
bedit sin morgonbön, det vet jag."
"Säg inte så där!" hviskade Maria och såg ängsligt bort till modern; men
denna gaf ej nu akt på barnen.
De vackra blommorna, som Kristel och Maria hade plockat till moderns
födelsedag, fingo nu pryda faderns sista hvilobädd. Redan följande natt
hade han förlossats från sina plågor. Och när han låg där i sin hvita
svepning, märkte man ej mer något tecken till smärta på det bleka ansiktet.
Han såg så mild och vänlig ut, som han alltid gjort under sitt lif, och man
tyckte sig till och med se ett drag af glädje och frid hvila däröfver.
På begrafningen talade pastorn så många vackra och tröstefulla ord om den
redlige mannen, huru han skördats midt under utöfvandet af sitt arbete, men
huru till sist efter ett svårt lidande Herrens ängel fattat hans hand och
stilla fört hans ande in i den himmelska friden, där han nu säkerligen vore
prydd med lifvets ovanskliga krona. Så skulle nu också Herren, som icke
förgäter änkor och faderlösa, sända sin ängel till den lilla sörjande
familjen och jämna deras lefnadsväg.
Vid dessa ord strålade lilla Marias ögon. Hon tryckte förstulet sin brors
hand såsom ville hon säga: "Hör du?"
Men gossen höll hela tiden sina ögon sänkta mot marken, ingen människa
visste, hvilka tankar gingo genom hans hufvud.
* * *
När man i ett soligt rum stänger fönsterluckorna, blir det på en gång mörkt
och dystert därinne. Och om i ett hem tvenne ögon slutas, hvilka strålat af
kärlek och godhet, så blir där plötsligt så mörkt och glädjelöst. Så gick
det nu också i växlaren Huberts hem.
(Forts.)
Barnavännens Sommarnummer
utkommer i början af Juni och sändes till alla våra prenumeranter såsom n:o
23 af årgången 1905.
BARNAVÄNNENS SOMMARNUMMER innehåller 16 sidor i samma format som öfriga
nummer, rikt illustreradt och med bidrag af Fr. Engelke, Onkel Erik, Elsa
Beskow, Anna H--m Preinitz, Ella, J. B. G. m. fl.
Vid rekvisition af minst 20 ex. lämnas Barnavännens sommarnummer för 8 öre
ex.
Tagas 100 ex. och därutöfver på en hand, nedsättes priset till 7 öre. ex.
Sommarnumret sändes FRITT till närmaste post- eller järnvägsstation.
Rekvirera helst genom postanvisning och om möjligt före Maj månads utgång.
Uppsala i Maj 1905.
REDAKTIONEN.
----
_Bibelläsning_
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 5-11 Juni 1905.
M. 5. Apg. 2: 37-47. KYRKANS GRUNDLÄGGNING.
T. 6. v. 37. _Folket frågar efter frälsning._
O. 7. v. 38-40. _Petrus undervisar dem om frälsningens väg._
T. 8. v. 41. _Tretusen taga ut steget till frälsning._
F. 9. v. 42-43. _Folket befästes på frälsningens väg._
L. 10. v. 44-45. _Deras kärlekslif._
S. 11. v. 46-47. _Deras gudstjänstlif._
_Söndagsskoltext för den 11 Juni._
Apg. 2: 37-47.
_Minnesvers_: Gal. 5: 22. Men Andens frukt är kärlek, fröjd, frid,
långmodighet, mildhet, godhet, trohet, saktmodighet, återhållsamhet.
-------------------------------------------------------------------------
BARNAVÄNNEN
-------------------------------------------------------------------------
N:o 23 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.| 22 årg.
8 Juni. | Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 1905
-------------------------------------------------------------------------
_Våren._
[Illustration]
Vårens blomma, vän och skär,
Smyckad står på ängen,
Björk och pil sin vårdräkt bär--
Mjuka, vackra hängen.
Säg, hvem kläder äng och lund?
Hvem har löst i fjärd och sund
Liten våg från vinterbojan--
Liten våg från bojan?
Himlens Herre kläder så
Jorden skön om våren
För att fröjda barnen små,
Torka sorgetåren.
Han, som allt i fägring klär,
Han ett fadershjärta bär,
Honom vill jag alltid lofva--
Honom vill jag lofva.
_J. B. G._
----
_Kyrkans grundläggning._
Guds helige Ande hade på pingstens dag utrustat en skara män och kvinnor
för det heliga arbetet att verka för själars frälsning. De hade ingen yttre
lärdom, voro endast fattige fiskare och publikaner, men hade blifvit lärda
af Gud. Petrus, som särskildt omtalas i vår text, hade genom Guds Ande fått
lära, huru han skulle utföra det viktiga uppdraget: »_Föd mina lamm!_»
Denna andeuppfyllelse, denna innerliga tro och kärlek, som blifvit gifven
åt den lilla lärjungaskaran, var villkoret för ett framgångsrikt arbete i
Herrens vingård.
Så höll då Petrus sin första predikan. Vi märka den lefvande hänförelse och
öfvertygande visshet, som genomgår den. Vi märka också, att den visade
genast sin verkan däruti att människorna, som hörde den, blefvo oroliga. De
frågade med synbart bekymmer: I män och bröder, hvad skola vi göra? Petrus
sade till dem: »Gören bättring och hvar och en af eder låte sig döpas i
Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse, och I skolen undfå den helige
Andes gåfva.»
Så visade Petrus dem frälsningens väg. Den första väckelsen hade börjat,
och tre tusen blefvo genom den förda till Herren. Det verk som Gud utförde
på denna underbara pingstdag var skönare och härligare än själfva
skapelsens under. Dessa människor hade måhända några veckor förut ropat:
korsfäst Kristus. De hade valt Barrabas i stället för sin Frälsare. Men nu
göra de ett nytt val. De ångra djupt att de förkastat honom, som dog af
kärlek till dem. De se med bäfvan, att de gjort en förskräcklig synd, då de
korsfäst härlighetens Herre. Då kommer ordet om syndaförlåtelse till dem
såsom ett tröstens och välsignelsens ord. De kunde nu räddas ur syndens
djup, och vi märka, att en underbar förändring försiggår med dem. De blifva
förda från syndens mörker till Guds underbara ljus. De blifva Jesu hängifna
lärjungar och frimodiga bekännare. De blifva nu passande för Guds saliga
gemenskap på jorden och i himmelen, och denna gemenskap tager sig uttryck i
deras innerliga syskonkärlek, då de hvarje dag komma tillsammans för att
bedja med och för hvarandra. Deras hem blifva förvandlade, föräldrarna
varda ett föredöme för barnen i gudsfruktan och barnen lära sig af dem att
känna och älska den store Barnavännen.
Älskade barn, en sådan väckelse är hvad vi behöfva i vår tid. Vi behöfva,
att Guds Ande kraftigt verkar i våra söndagsskolor, så att barnen blifva i
sanning Jesu lärjungar och hans efterföljare. Vi behöfva den i hemmet, så
att barnen där lära sig utföra det sköna budet: »I barn, varen edra
föräldrar lydiga i Herren». Vi behöfva den väckelsen i samhället, så att de
människor som nu vandra i hat och ondska må förvandlas till kärleksfulla
och fördragsamma människor. Vi behöfva den väckelsen, och vi kunna få den,
om vi af hjärtat bedja därom. Ty den första väckelsen likasom alla senare
hafva kommit såsom svar på Guds barns böner. Så vilja vi då bedja:
"Tillkomme ditt rike, o Herre vår Gud,
Tillkomme ditt rike på jorden!
Sänd ut dina vittnen med frälsningens bud,
Sänd ut dem till södern och norden,
Att kalla och bjuda all världen."
_Fr. E._
[Illustration: MIN LYRA]
Ett barndomsminne.
Ett barndomsminne är liksom ett flarn,
som hvirflar upp, när aftonvinden susar,
som både lockar, skrämmer och förtjusar
likt sagorna, vi hörde såsom barn.
Det väcker ofta någon känslosträng
uti vårt bröst och för vårt öga målar
i regnbågsfärger eller månestrålar
en skimrande och bildrik gobeläng.--
Alltnog, så minnes jag en månljus kväll.--
I hörnet af den stora, vackra salen
stod ett piano, och invid pedalen
låg jag en pilt i fagra drömmar säll.
O, hur jag smekte dessa strängars gull,
o, hur jag älskade pedalens lyra,
och huru var ej i poetisk yra
min sagovärld af tappra hjältar full!
Hvad klang af svärd! Hvad tinnar och hvad torn,
hvad bålda riddare och blanka vapen,
och tärnor, räddade ur fångenskapen
af pager, blåsande i silfverhorn!
Åh, hur jag frossade i fantasi'n,
och huru stormande ljöd ej pedalen,
och som ett féslott lyste hela salen,
när månen göt sitt trolska sken därin!
Då hände det en kväll, när som min håg
mig omotståndligt dragit till min lyra,
att husets dotter syntes kosan styra
till instrumentet, hvarest gömd jag låg.
Hon slår det an: Men ack, hvad spelas det?
I stället för den ystra dansmusiken
jag hör ett sus, liksom från andens riken
så känsligt ljuda ifrån ebenträt.
O, hur jag lyssnade! Hur hjärtat slog,
då ut i salen lik en dufva flyger
den lilla sången: "fram en suck sig smyger".
O, hur den sången barnahjärtat tog!
När stundom se'n jag till min lyra smög,
jag mer och mer min riddarsaga glömde
och i en annan värld mig ljufligt drömde,
dit bönens dufva med min längtan flög.
Dit flyr jag än. Och när min dag blir grå
jag söker upp min barndoms vackra lyra
och sjunger om Guds kärlek evigt dyra,
som ännu famnar stora barn och små.
_Eric._
----
Hon vann seger.
Berättelse af _Anna H----m Preinitz_. Med 3 teckningar af _Elsa Hagström_.
En tolfårig, spenslig flicka ilade skogsstigen framåt med snabba steg. Det
var som om hon velat skynda bort från någon, som förföljde henne. Hennes
ansikte var uppsväldt af gråt, och då och då skakade hennes gestalt af en
undertryckt snyftning. Kommen djupt in i skogen kastade hon sig ned i
mossan och grät, som om hennes hjärta skulle brista.
[Illustration]
»Jag går aldrig mer tillbaka dit, aldrig, aldrig. Mamma, lilla kära mamma,
hvarför skulle du dö ifrån mig!»
Så småningom afstannade dock snyftningarna, och då kommo tankarna och föllo
som långa, mörka skuggor öfver den lilla. Hvarför skulle hon vara så ensam?
Hvarför fanns det ingen, som älskade henne? Vinden susade i trädens kronor,
och Karin tyckte, att de suckade: »Ingen, ingen». Men så började solen att
lysa på furornas stammar, och mellan de höga, vajande kronorna såg Karin en
skymt af den vackra aftonhimmeln.
--Ingen som älskar mig----jo visst, kanske ändå. Men kanske var det endast
de snälla och goda han brydde sig om, och Karin hade varit så ond, så ond.
Men allt efter som hon blickade upp mot det blåa himlahvalfvet, kom en
ljuflig stillhet öfver henne. Hon kände, att Jesus visste allt, och så föll
hon på knä där ute i skogen och bad: »Käre Herre Jesus förlåt mig och rena
mig i ditt blod, och säg mig äfven, hvad jag skall göra, och hvart jag
skall gå, ty jag har ingen annan än dig.»
[Illustration]
Karin lyssnade efter svaret, men hon var så trött af den själsskakning hon
gått igenom, att hon somnade in. Och sommarnattens lätta skymning föll
öfver skogen, och vinden saktade af och det blef så tyst och stilla.
* * *
"Här en källa rinner,
Säll den henne finner
Hon är djup men klar,
Gömd men uppenbar.
Om du där dig tvager,
Hon hvar fläck borttager,
Ty den källan god
Är Immanuels blod."
Drömde hon, eller var hon vaken? Karin låg med slutna ögon och lyssnade. Då
böjde någon sig ned öfver henne och strök henne smekande öfver håret:
»Karin, min lilla Karin, hvarför ligger du här? Hvad har händt?»
Då förstod Karin, att hon ej drömt. Yrvaken, men med glädjestrålande ögon
blickade hon in i det kärleksfulla ansikte, som var lutadt öfver henne.
»Jag drömde, att jag hörde så vacker sång, och så vaknade jag, och då var
fröken här.»
»Det var nog jag, som sjöng, Karin. Morgonen var så härlig, och Gud är så
god. Jag vaknade så tidigt i morse, ty fåglarne sjöngo jublande gladt
utanför mitt fönster, och som Gud gifvit mig en stor glädje, var äfven mitt
hjärta stämdt till att tacka och lofva Herren. Jag klädde mig därför
hastigt och tog en lång promenad i skogen, och då förstår du, huru förvånad
jag blef, när jag fann dig sofvande här ute. Berätta nu, kära barn, huru
detta kommer sig!»
»Jag sprang bort i går eftermiddag, jag kunde icke stanna hos dem där borta
längre. Det var ett så förfärligt uppträde, och hon slog mig och sade så
stygga saker.»
Harmens rodnad steg åter upp på Karins kinder, och ögonen riktigt
blixtrade, när hon tänkte på den oförrätt man begått mot henne. Fröken
Ström drog henne lugnande intill sig och sade: »Tala om allt, Karin!
Hvarför slog mor Jonsson dig?»
»Jo, jag stod ute på förstukvisten och tvättade strumpor, och så skulle jag
på samma gång ha tillsyn öfver småbarnen, som lekte nedanför. Då kom John
och kastade sand i vattnet, och ju mer jag bad honom låta bli, dess värre
blef han, och till slut röck han tag i baljan, så att den for öfver ände
och alla strumporna, som jag haft så mycket arbete med, föllo ned på
sanden. Och till råga på olyckan fick lillan såpvatten i ögonen och började
skrika. Jag fick tag i John och skakade honom allt hvad jag orkade, men då
bet han mig så förfärligt i armen. Se här, fröken», sade Karin, och drog
upp den tunna klädningsärmen, och fröken Ström såg då blåa märken efter
gossens tänder. »Men när mor Jonsson kom ut, gaf han sig till att skrika
och sade, att jag slagit honom. Hon brydde sig inte om att ta reda på, hur
det var, utan trodde honom, och hon slet mig i håret och slog mig, tills
jag lyckades komma lös och sprang till skogen. Och jag går aldrig dit mer,
aldrig, aldrig.»
[Illustration]
»Karin lilla», sade fröken Ström, »låt oss sitta ned här och rådgöra om,
hur du skall handla, men innan dess låt oss också hämta råd från vår käre
himmelske fader!» Och så stego bönerna i den sköna sommarmorgonen upp till
Guds tron, och en tung börda föll från ett sorgset, bedröfvadt litet
barnahjärta.
* * *
Mor Jonsson skuggade med handen för ögonen och blickade bort åt vägen. Hon
tyckte nästan att hon såg någon komma där borta i kröken, men det var nog
ingen, som brydde sig om henne nu, när hon satt som en stackars sjukling
och ej kunde hjälpa sig själf ur fläcken. Hon ville ej tänka, mor Jonsson,
men hur det var, gingo tankarna gång på gång till en föräldralös liten
flicka, som hon en dag genom sin hårdhet jagat bort. Det var fyra år sedan
den dagen nu. Hvar kunde Karin vara?
Hon hade ibland liksom känt en aning, att pastorn visste det, men hennes
onda samvete hindrade henne att fråga, och ibland hade hon också tänkt, att
flickan kanske omkommit i skogen, och då for en rysning genom henne.
Men nu kom verkligen någon där borta på stigen. En ung, smärt flickgestalt
stod snart vid hennes sida, och en vänlig röst hälsade: God dag, mor
Jonsson! Känner Ni icke igen Karin?»
»Åh, är det du? Och så stor och fin du blifvit, du är ju en riktig fröken
nu. Men hvarför kommer du hit? Det är väl för att visa, att du har reda på
min olycka och för att håna mig, kan jag tro. Ja, du har då all anledning
att vara belåten, ty nog är eländet tillräckligt stort alltid.»
Så bitter och hård hon var ännu. Tårarna stodo Karin i ögonen, men så kom
hon ihåg, hvad hennes kära vän sagt till henne, just innan de skildes: »Kom
ihåg, Karin, att för hvar gång du vinner seger öfver dig själf, så tar du
in ett nytt stycke af landet». Det var ju därför hon kommit för att med
kärlek och själfförsakelse gå i sin Mästares fotspår och på så sätt söka
att vinna dem för honom. Icke skulle hon då ge tapt vid första försöket.
Josua fick ju icke uppge striden genast han kommit in i Kanans land, han
skulle hvarje dag taga in nya stycken af landet. Och så sade hon vänligt:
»Jag hade fått höra, att Ni blifvit så svårt sjuk, mor Jonsson, och så
tänkte jag, att jag kanske kunde vara Er till någon nytta, och om Ni vill,
skall jag stanna här i sommar och hjälpa Er, så godt jag kan.»
Mor Jonsson såg förbryllad ut. Menade flickan allvar? Men så kom en
misstänksam glans i hennes ögon, och hon sade: »Åhå, jag förstår, du har
väl blifvit bortkörd från din fina plats, hvar du nu har varit, och då
tänkte du spela barmhärtiga samariten här.»
Harmens rodnad flög upp på Karins kinder, och hon var nära att vända om.
Hvad tjänade det till, att hon uppoffrade sig för denna elaka kvinna, som i
hennes själfuppoffring endast såg låga bevekelsegrunder. Men åter ringde
orden 'ett nytt stycke af landet' för henne. Och så sade hon: »Jag förstår,
att Ni är förvånad att se mig här, mor Jonsson, och Ni kan väl undra, hvar
jag varit, och hur det kommer sig, att jag nu är här. Den dagen jag lämnade
Er, sprang jag på måfå djupt in i skogen. Jag kände mig så ensam och
bedröfvad, och så grät jag mig till sömns där ute till slut. Morgonen därpå
fann fröken Ström mig sofvande i skogen. Hon tog mig med sig hem. Hon var
så lycklig, ty hon hade just dagen förut fått veta, att hennes fästman fått
pastoratet i X. och att de kunde få hålla bröllop till hösten.»
»Ett par dagar stannade jag hos henne, medan vi väntade svar på ett bref,
som hon skrifvit till sin trolofvade, och när det svaret kom, tog hon mig
med sig och reste. Öfver sommaren fick jag stanna hos fru W., en vän till
pastor G., men sedan min fröken på hösten gift sig, fick jag komma till
dem. Jag har fått gå i skola, och just för några dagar sedan profvade jag
till seminariet i K., och kom in. I höst skall jag börja där, men nu
önskade jag så gärna att få vara er till hjälp i sommar. Snälla mor
Jonsson, jag menar verkligen ingenting annat och hoppas, att Ni icke visar
af mig.»
Det skimrade fuktigt för mor Jonssons ögon, men hon sade endast: »Visste
pastorn hvar du var?»
»Ja, fröken Ström talade om det för honom med det samma. Jag trodde, att
han talat om det för mor Jonsson.»
»Nej, han tyckte väl, att det var lagom åt mig att gå och ängsla mig, kan
jag tro.»
»Åh, kära mor Jonsson, har Ni varit orolig för mig, då bryr Ni Er ändå lite
om mig, och då vet jag att jag får stanna.» Och med ens var Karin inne i
stugan. Snart flammade elden i spisen, och kaffepannan stod på. Fönstren
öppnades, den rena luften strömmade in och sopkvast och skurborste kommo i
flitig rörelse.
När mor Jonsson, där hon satt i sin stol ute i trädgården, hörde den unga
flickan sjunga under arbetet och såg hennes af glädje strålande ansikte
skymta förbi ibland och nicka uppmuntrande till henne, mumlade hon gång på
gång för sig själf: »Hvarför har hon gjort det, hvarför har hon gjort det?»
Och när Karin, rosig och varm, kom ut till henne med det goda kaffet, då
kunde hon ej tillbakahålla den frågan längre: »Hvarför kom du tillbaka,
Karin? Ha de gjort så mycket för dig, då förstår jag väl, att de gärna
behållit dig, men hvarför kom du då tillbaka till mig, som varit så hård
emot dig, jag förstår det inte.»
»Kära mor Jonsson, Gud har ju gifvit mig så mycket godt, och jag är så
tacksam till honom därför, och det ville jag så gärna visa honom. Jag
tänkte då, att om jag kunde vara till nytta här, så skulle Han förstå, att
jag vill tjäna honom. Mor Jonsson får nog vara snäll och ha öfverseende med
mig ibland, men jag vill verkligen göra mitt bästa.»
Då runno ett par tårar utför mor Jonssons kinder. »Ja, det är nog ovant för
mig att säga, men vill du förlåta mig, Karin? De här åren, då jag icke har
vetat, hvar du var, de ha tagit på mina krafter. Jag tyckte jag hörde dig
gråta i skogen om nätterna, och så trodde jag du var död. Pastorn kunde
allt ha varit lite barmhärtigare mot mig, än han var, så kanske jag inte
hade varit den stackare jag är nu.»
Vid de orden gjorde den unga flickan något, som hon väl aldrig drömt om,
att det skulle kunna hända. Hon böjde sig ned och kysste den sjuka och
hviskade: »Mor Jonsson skall bli bra nu, det skola vi bedja Gud om».
När barnen kommo hem från skolan, gjorde de stora ögon. John, nu en
tioårig, solbränd pojke, såg litet generad ut, ty han kände genast igen
Karin. Men när hon inte tycktes göra min af att påminna honom om deras
sista sammanträffande utan intresserad frågade honom om hans uppgifter till
skolan, blef han genast frimodigare, och en stund senare hörde Karin honom
säga till Maja: »Hon är allt vådligt bussig, den där. Kom, så kila vi efter
ved och vatten åt henne». Karin log, och hon var så innerligt glad. Nog
skulle hon få mycket att beställa, det förstod hon, men kanske skulle hon
kunna ta in ett stort stycke af landet, kanske skulle hon kunna vinna några
själar för sin älskade Mästare.
Och det blef en både glädjerik och pröfvande sommar för Karin, men när
krafterna och modet ville svikta ibland, då läste hon på nytt Jos. 13: 1.
»Af landet står ännu mycket åter, som skall intagas», och så tog hon åter
nya tag. Hon ville taga in mycket af landet, hon ville försaka sig själf
och vinna hjärtan för Jesus.
----
Gult och blått--Svenskt och godt.
Med teckning.
Blågul fanan är
I vår fosterbygd.
Den oss är så kär,
Gifve Gud den skygd!
Blå vår himmel är,
Blå den lugna vik
Blåa blommor bär
Sveas bygd så rik.
På vårt åkerfält
Täck syns blåklint stå,
Där sig sammanställt
Har vårt gula-blå.
Blåa klockor bär
Linet på sitt strå.
Första sippan är
Också den ju blå.
Vår sitt intåg gör
I vårt nordanland,
Då den rikligt strör
Guld med öppen hand.
Tussilago slår
Med sitt blyga bud:
"Nu så är det vår,
Se min gyllne skrud!"
Vårlök öppnar snart
Gula kalken sin.
Vifvan skjuter fart,
Står där rak och fin.
Gul är vårens färg,
Blå den är också.
Då i dal, på berg
Sveriges färger stå
Under höstens tid
Gula färgen rår.
I den fagra lid
Guldgul björken står.
Blågul fana bär
Detta fagra land,
Den oss binder här
Med sitt starka band.
Må vi höja den
Högt mot himlen opp!
Må den svaja än,
Ge oss mod och hopp!
ELLA BESKOW.
[Illustration: GULT OCH BLÅTT--SVENSKT OCH GODT]
Blomsterförsäljerskan.
Med teckning.
»Tusenskön--vacker tusenskön!» Så ljöd en vacker sommardag en späd, klar
barnaröst på gatan i en liten landsortsstad. Vid ljudet af den ovanligt
välklingande rösten stannade de förbigående och betraktade med förvåning
den lilla flickan, som med sitt guldlockiga hår och sina stora, mörka ögon
syntes dem älskligare än själfva de vackra blommorna, som hon höll i
handen. Visserligen voro hennes små fötter bara liksom ock hennes knubbiga
armar, men hon såg i alla fall så prydlig och fin ut, att folk sade till
hvarandra: »Hvem kan den där lilla flickan vara?»
[Illustration]
En herre stannade framför henne och frågade litet tvärt och med rynkad
panna: »Hvad gör du här, liten? Är du ute och leker?»
Den lilla flickan skakade på hufvudet. »Jag leker inte. Jag måste försöka
förtjäna några slantar», sade hon och hennes ögon blickade nästan
förebrående upp på främlingen. »Vill inte herrn köpa några blommor af mig?»
fortfor hon. »Se, så vackra de äro!»
»Hör du barn, du måste tala sanning, förstår du», sade den främmande herrn
strängt. »Sådana här fina, hvita händer har inte en vanlig blomsterflicka.
Du har säkert något upptåg för dig.---Hvad heter du?» frågade han och såg
forskande på henne.
»Jag heter Nita», svarade hon allvarsamt. »Men jag tycker inte att ni är
snäll mot mig. Vill ni inte köpa blommor, så kan jag inte hjälpa det»,
tillade hon.
Främlingen log och räckte fram sin hand. »Jag skall köpa alla blommor du
har och betala hvad du begär», sade han, »men då måste du i stället låta
mig följa med dig hem.»
Nita fäste sina stora, själfulla ögon på främlingen. Sedan räknade hon
omsorgsfullt sina buketter.
»Det är tolf», sade hon. »Då blir det jämnt en krona.»
Främlingen räckte henne slanten. Med en stråle af fröjd i de underbara
ögonen tog hon emot den och räckte honom korgen.
Men han sköt undan den. »Du skall få ge mig blommorna sedan», sade han. »Nu
gå vi hem.»
Utan att säga ett ord lade hon förtroendefullt sin hand i främlingens, och
följda af många nyfikna blickar gingo de därifrån.
Slutligen kommo de till en utkant af staden, och Nita gick in i ett litet
hus, torftigt men rent och prydligt liksom hon själf. Främlingen gick med
in och såg huru barnet störtade fram och slog armarna omkring en ung, blek
kvinna, som satt på en stol och höll ögonen sänkta mot marken.
»Min lilla Nita!» utropade hon med en obeskriflig ömhet i rösten. »Har du
redan sålt dina blommor?»
»Ja», svarade Nita med en suck som liknade en snyftning, »men alla
människor stirrade på mig så förfärligt. Och här är en herre, som
nödvändigt ville följa mig hem, ty han trodde visst att jag inte talade
sanning, när jag sade att jag ville förtjäna en slant.»
»Ack, min herre», sade nu modern och slog upp sina stora, mörka ögon, »hvem
ni än må vara, så vill jag säga er, att min lilla flicka här är ett godt
barn. Hon är min enda tröst, skall ni veta. Jag är blind och måste sitta
här alldeles hjälplös, men då försöker hon i sin barnsliga kärlek tänka ut
ett sätt att förtjäna något. »Hon är så god.»--Den blinda moderns röst
darrade, och hon brast i gråt.
»Ellen!--Det är ju min syster Ellen!» utropade främlingen. »Åh, nu förstår
jag, hvarför jag inte kunde gå förbi den här lilla flickan. Det var dina
drag jag såg i hennes barnansikte. Ack, min stackars, kära syster, att jag
skulle återfinna dig i sådana omständigheter!» Han böjde sina knän framför
henne och gömde sitt hufvud i hennes knä, medan hans tårar droppade ned på
hennes händer.
»Robert», hviskade hon, »är det möjligt? Och jag som trodde, att jag inte
ägde en enda vän på jorden, sedan min man dog! Men när nöden är störst, är
hjälpen närmast.»
Brodern såg sig omkring i det lilla rummet med dess torftiga bohag, och
slutligen stannade hans blick vid den unga, bleka kvinnan samt det
ofullständigt klädda barnet.
»Och jag som kom tillbaka från Indien för två år sedan och icke kunnat
finna dig förr, min enda, kära syster!» utropade han. »Jag har dock aldrig
upphört att söka dig, fastän jag hittills aldrig kunnat finna ett spår af
dig. Ingen visste, hvart du tog vägen när din man dog och ditt hem
skingrades. Jag fruktade, att du var död och förtviflade om att någonsin
återfinna dig.»
»Du hade måhända heller aldrig lyckats, om ej min lilla flicka i sin
barnsliga tillit till frälsarens hjälp gått ut för att sälja sina blommor,
som vuxit i hennes lilla trädgårdssäng härute. Hon har bedt mig om lof att
få gå ut förr, men jag har aldrig kunnat besluta mig för att låta henne gå.
Jag hade nog icke gjort det i dag heller, men--nöden har ingen lag, som du
vet, min bror», sade hon med ett svagt leende.
Robert Malm lade sin hand på den lilla flickans lockiga hår. »Gud välsigne
dig, min lilla flicka», sade han. Jag hoppas dock detta varit både första
och sista gången du gått ut för att sälja blommor. Nu skola vi resa
härifrån och taga med oss din stackars mamma till en vacker trakt, där sol
och värme och kärleksfull vård skall göra henne frisk igen och där hon
skall kunna återfå sin syn, om Gud välsignar läkarens behandling.»
Så kom det sig att man aldrig mera såg den älskliga flickan bjuda ut sina
blommor på den lilla stadens gator.
Ingen kommer på skam som förbidar Herrens hjälp.
[Illustration: EN PRESENTATION.]
En presentation.
Med teckning.
_Den lilla Lisa har ögon blå
Och mun, som beständigt vill skratta,
Och hvad härnäst hon skall hitta på,
Det är ej så lätt just att fatta.
Nu Tello och kisse hon sammanför
Att stifta vänskap, som man ju bör._
_Men kisse, den stackarn, han fräste till,
Och håren sig reste på ände.
Han sade: "Jam, jam! Jag inte vill.
Det är då ett riktigt elände.
Jag skälfver i hela min stackars kropp,
Ty tänk, om den hunden mig äter opp!"_
_Men Tello satt där så sur och tvär,
Och sade: "Så kattorna gnälla.
Man kan rent få örsprång utaf det här,
Och aldrig de lära sig skälla.
För vänskap behöfs det väl sympati,
Men vän med en tocken kan ingen bli."_
_"Usch Tello", sad' Lisa och tassen tog,
"Det är väl ej vackert att gnälla.
Men är du förståndig, du inser nog
Det passar ej alltid att skälla.
Du är ju min vän, det är kisse me'
Och så bli vi vänner nu alla tre."_
_ANNA H--M PREINITZ._
----
Lärkans hemlighet.
Af _J. B. Cherman._
Med teckning.
Elsa var en blyg liten flicka, som jämte en syster bodde hos mormor i en
liten by vid hafvet.
När lilla Elsa föddes, fick hon af Gud en skön gåfva--en klar och vacker
röst. Den rösten var så mjuk och klangfull, att den som en gång hört
flickan sjunga, längtade att åter få höra henne. Men just ingen mer än
mormor och syster Betty fick lyssna till hennes sång, ty, som sagdt, Elsa
var mycket blyg.
Till slut kom likväl ett tillfälle, då hon måste försöka att vara modig.
Ett nytt kapell skulle vid pingsten invigas i den lilla byn. Det var en
stor händelse och den skulle göras riktigt vacker och högtidlig. Äfven
barnen måste vara med. Det gafs tillkänna, att alla barnen skulle samlas i
kapellet för att af skolläraren pröfvas i sång. De som kunde sjunga bäst
fingo sedan vara med i en barnkör, som under flera veckor skulle öfvas.
Åh, hvilket tillfälle för Elsa! Det skulle hon då sannerligen icke gå miste
om, och så bestämdes det, att Elsa följande dag skulle gå med de andra
barnen.
»Ja, det är verkligen ett gynnsamt tillfälle», sade mormor, »och jag
hoppas, att du nu skall försöka vara modig, min flicka, och låta höra din
röst, ty tänk hvilken förmån det blir för dig att få vara med om
öfningarna. Måhända skall du en gång komma att sjunga och drilla som lärkan
därinne, men då måste din röst öfvas, förstår du.»
»Men min stackars lärka sjunger ju inte alls, sen hon kom in i buren.
Kanske mår hon inte bra af de frön hon får.»--
Nästa dag på utsatt timme var Elsa vid kapellet, och dit kommo skaror af
barn äfven från de närliggande byarna, alla väntade de ifrigt att läraren
skulle komma.
Och när han slutligen kom, hvilket spännande ögonblick! Alla stodo där med
klappande hjärtan, och då var det ej underligt att Elsa darrade af fruktan.
Hennes väntan att blifva uppropad, var henne som en plågsam dröm.
Slutligen var det hennes tur, och hon fäste sina allvarliga ögon på den
fruktade läraren.
Men då hände något ledsamt. Trots alla hennes föresatser svek modet henne.
De klara, höga tonerna, som kommo så lätt därhemma blefvo nu till blott en
darrande snyftning. Man kunde ej annat än känna deltagande för henne och
själfva den allvarsamme läraren var bedröfvad. Det var förbi--allt var
förbi.
[Illustration]
Elsa var nu på väg hem. Hon försökte kväfva sina snyftningar så godt hon
kunde, men hennes ögon skymdes så af tårar, att hon icke gaf akt på de
andra barnen, som skyndade förbi henne på väg mot sina hem.
Men hvad var det som rörde vid hennes axel? En vänlig hand var det, som
stannade henne. Det var verkligen läraren. Han bad henne inte vara ledsen
utan vara välkommen igen till nästa pröfning.
Således var tillfället ändå icke alldeles förloradt för henne. Men huru
skulle hon lära sig att vara frimodig?
Långt in på natten låg liten Elsa vaken och grubblade. Hennes lilla syster
sof och allt var tyst, endast lärkan i buren rörde på sig i sömnen.
»Lilla lärka», hviskade Elsa, »huru är det med dig? Kan inte heller du
sjunga mer?»
Åter rörde lärkan på sig. Men Elsa var nu mycket sömnig. Var det månskenet
som gjorde det, eller nickade fågeln verkligen åt henne? Ögonlocken blefvo
allt tyngre, och Elsa visste inte längre, om hon drömde eller om lärkan
talade med henne. Jo, nu hörde hon tydligt att hon talade, fastän rösten
var svag.
»Kära Elsa», sade lärkan, »jag vill tala om en hemlighet för dig. Du
frågar, hvarför jag ej sjunger. Men har du aldrig tänkt på, att man inte
kan sjunga i ett fängelse? Gif mig friheten åter, lilla Elsa, så skall du
få veta min hemlighet. Ja, jag vill säga, huru jag sjunger och huru också
du måste sjunga.»
Elsa satte sig upp på armbågen. »Ack så roligt», sade hon. »Tala om bara,
tala om din hemlighet, och jag lofvar, att du i morgon skall slippa ut ur
buren.»
Lärkan hoppade till sidan af buren och såg ned på Elsa.
»Har du aldrig gifvit akt på», sade hon, »att när jag sjunger, blickar jag
alltid upp till den blåa himmeln? Vi sjunga för solen och för den friska,
rena luften, men först och sist för den gode himmelske fadren. Ser du,
härinne kan jag inte sjunga, inte för burens väggar och ej för dess tak kan
jag sjunga. Och du kan inte heller sjunga för kyrkväggarna eller för folket
därinne, lilla Elsa. Men tänk på den sköna skapelsen och på honom, som
skapat allt och sjung som fåglarna sjunga. Då skall du lyckas.»
Elsa var mycket förtjust och försökte klappa i händerna, men vid denna
rörelse förändrades allting. Solen sken nu klart in genom fönstret och
syster Betty stod bredvid för att väcka henne. Men lärkan såg ut, som om
hon vore medveten om deras samtal och Elsa hade svårt att tro, att det
varit blott en dröm.
»Jag har lofvat dig någonting», sade hon till lärkan. Och efter frukosten,
sedan hon talat om allt för mormor och Betty, togo de två flickorna buren
med sig ut på ängen, där de släppte lärkan i frihet. Och se, lärkan som
varit stum så länge, hade knappast hunnit ur »fängelset», förrän hon höjde
sig mot himlen och brast ut i en jublande sång. De båda flickorna höllo
andan och lyssnade. Något så gripande vackert hade de aldrig hört. Allt
högre steg fågeln mot solen och ljuset, ännu hörde de hennes sång, fastän
de icke sågo henne, och nu förstod barnet, att nattens händelse icke var
bara en dröm.