Den Svarta Taflan.
Blå himmel jag målar, två hvita moln,
Två hvita skyar på himmel blå, --
Ett åskmoln der kommer så svart, -- det slukar,
Slukar de skyar två, -- o ve!
Så blef, o ve! min tafla svart! --
Duger ej, duger ej! blåa himlar!
En ros vill jag måla, en rosenkalk,
Två fjärlar slumra i rosen röd, --
Då sänker sig natten så kall, -- den dödar,
Dödar de fjärlar två, -- o ve!
Så blef, o ve! min tafla svart. --
Duger ej, duger ej! röda rosor!
En flamma jag målar, en blixt, en brand,
Två hjertan famnas af lågans glöd, --
Då kommer der hatet så mörkt, -- det härjar,
Härjar de hjertan två, -- o ve!
Så blef, o ve! min tafla svart, --
Duger ej, duger ej! lågor, lågor!
Tgn.
På Kyrkogården.
Gerna, gerna vill jag dröja
På den lugna kyrkogården;
Här, inunder granens skugga,
På den enkla minnesvården.
Och jag vill har ensam sitta
Uti qvällens stilla stunder,
Tills att solens lågor bleknat,
Tyst kring alla nejdens lunder.
Och jag går ej bort, fast natten,
Dunkel, öfver fästet tågar;
Månen blickar, blek, på grafven,
Och ur skyar stjernan lågar.
Fråga dock ej, hvi jag dröjer,
Gerna så på kyrkogården,
Här, inunder granens skugga,
På den enkla minnesvården.
Ty Hon hvilar här, den enda,
Hon som var mitt allt på jorden;
Hon som uti sjelfva döden
Änn' mitt enda lif är vorden.
Och Hon slumrar djupt, den hulda,
Bäddad i den svarta mullen;
Och jag sitter, lugn och lycklig,
På den gröna blomsterkullen.
Ty när änn' den dyra lefde,
Vid min barm ännu min lilja,
Fruktade jag dock beständigt,
Att oss något kunde skilja.
Men nu vet jag visst och säkert,
Att Hon icke från mig viker;
Att dess kärlek ren och evig,
Aldrig någonsin mig sviker.
Och nu kan Hon äfven veta,
Huru kär Hon var mitt hjerta;
Hur' Hon var mitt allt, mitt enda,
Så i glädje, som i smärta. --
Och en fläkt går tyst i natten,
Och den hviskar stilla sånger;
Och jag lyss till dem så gerna,
Fast jag lyssnat tusen gånger.
Och en suck går ur mitt hjerta,
Och en bön på sucken stiger;
Och i nattens djupa tystnad
Kärleken oss sammanviger.
Derför' dröjer jag så gerna
På den lugna kyrkogården;
Här, inunder granens skugga,
På den enkla minnesvården.