ROMAN
af
--a --g.
HELSINGFORS,
Theodor Sederholms förlag.
Imprimatur: _L. Heimbürger_.
HELSINGFORS,
Theodor Sederholms tryckeri
1862.
Min gamla Vän!
Hur modig, hur öfvermodig oftast, är man icke vid sjutton år! Gazer och
spetsar och band, som fladdra omkring oss, de tyckas oss vara idel
vingar. Vi flaxa så långt det bär, ack, men de vingarna bära så lågt,
det märka vi snart.
Har du sett en sjuttonåring vid pennan? Var säker att det skrifves en
tragedi i fem akter, en hjeltedikt eller något annat högt och stort.
Det var en dag i Åbo, för många år sedan. Jag stod framför brasan och
ditkastade blad efter blad af mitt manuskript.
"Ma chère, hvarföre bränner du sådant galant papillottepapper", sade
tante Aurore, som i detsamma inträde, "sådant är ju alltid brist på."
"Åh, tante, det är bara skräp, början till en misslyckad tragedi."
"Mais, chère petite, ne brûlez donc pas cela! Det var alldeles icke
ovanligt i salig konung Gustafs tid, att en dame skref ett plaisanterie
för att uppföras vid någon fête i famillen. Sådant hade alltid succès.
Detta kunde employeras vid pappas namnsdag nästa vecka."
Åter kastade jag ett blad i brasan och sade halft stött: "Icke var detta
något skämt. Clas Fleming, sorgspel på vers i fem akter."
"Ah, förträffligt, ma chère. Clas Fleming, riksmarsken, med draget svärd
i handen. Habit habillé, broderad rock, frisure ailes de pigeon. Ebba
Stenbock i pocher och engageanter, håret friseradt à la merveille. Johan
Fleming: chapeau bas, spetskrås och manchetter. Hans älskarinna, (en
sådan har du naturligtvis gett honom) en bergère, med en chapeau mignon
högt opp på en hög frisure. Alldeles som i salig kungens tid brukades.
Ah laissez moi faire! Jag förstår mig på sådant der. Det blir en
surprise tout à fait af god ton. Mais, ma chère, skona då din pièce! Om
det vore skäl att offra den åt lågorna, skulle jag i sanning vara den
första att det äska! Betänk hvilken effekt detta skall göra! Du låter,
till exempel, fru Ebba deklamera:
"Barbar, må fritt din glaf bland usla offer rasa,
Skall dock mitt stolta mod ej för din grymhet fasa!
Ha! Dygd och hjeltemod, förenta i min själ
De bott sen späda år, barbar, det vet du väl."
Då fäderneslandets historia just aldrig varit tante Aurores starka sida,
så undrade jag nästan öfver, att hon kunde gissa sig till personerna i
min förolyckade tragedi, om än hon just ej syntes särdeles hemmastadd i
tidens kostym. Jag frågade henne derföre huru allt detta herrskap vore
för henne så väl bekant.
Hon log ett litet satiriskt leende och sade: "I mina föräldrars hus
bodde en man, som var -- huru bör jag uttrycka det -- un peu hors du
monde. Ser du, jag var ung då och gjorde i honom en _lysande_ eröfring.
N'est-ce-pas? Nåväl, han intresserade sig för alla gamla enfaldiga
sägner, käringsagor enfin. När han dog, hade han testamenterat mig hela
sin förmögenhet, och så kom jag äfven i besittning af hans luntor.
Papillotter för hela min lifstid, tänkte jag då. Men nu ser jag redan le
commencement de la fin af de skrifna papperen, och begagnar derföre
stundom bladen ur en tryckt lunta, en gammal historia öfver ett par
gamla kungar, ehuru tryckpapper är mera fragilt, än rätt lämpligt skulle
vara. För att döda tiden, medan Lisette fäster opp mitt hår i
papillotter, kastar jag stundom ögonen på de framför mig liggande
bladen. Jag har sålunda kommit att läsa om den obstinata riksmarsken,
ståthållaren. I sanning, han blir charmant. Du vet ej, chère petite,
huru nödig en tyrann är för effekten. Det hörde jag sjelfva Leopold
säga. Låt, till exempel, tyrannen utbryta:
"Min nedrighet den vill jag klart i dagen ställa,
Med usla nidingsdåd vill jag hvar dygdig fälla."
Ah, kom till mig i morgon, ma chère, jag blir helt lifvad vid minnena
från den tid, jag dröjde i min oncles hus i Stockholm. Du vet att jag
växte opp der; och ehuru jag mången gång der fick bära opp ett badinage
såsom "Tavastfröken", så beredde mig dock min lilla mine ett icke så
ovänligt emottagande, äfven i de höga kretsarna."
På begäran fick jag tillbyta mig det lilla som fanns qvar af tantes
papillottepapper. Vid genombläddrandet fann jag, att de innehöllo
anteckningar om tilldragelser och personer, hvilka stått i någon
beröring med famillen Fleming. När och af hvem dessa anteckningar
blifvit gjorda, var omöjligt att utreda. Likaså var icke möjligt att
veta, huruvida de voro fullkomligt sanningsenliga.
Hvad som särdeles kom mig att misstro dessa pappers trovärdighet, var
det ovanliga sättet att se den märkeliga man, som var famillen Flemings
hufvud. Jag genomsökte sednare hvarjehanda böcker, som föllo i mina
händer, der jag kunde vänta att finna någon upplysning om den så mycket
omtalade blodlystne tyrannen, den hårdhjertade upprorsstiftaren och
mördaren, men en sådan fann jag icke. En mängd ohyggligheter, berättade
af motpartiet, har jag visserligen hittat; men dessa voro så tydliga och
så tjockt påbredda osanningar, att jag ej kunde anse dem bevisa något
emot manuskriptets trovärdighet. Läste jag åter i hvad jag af tante
Aurore hade erhållit af Wervings historia, så tycktes mig, som om jag
jemnt såge författaren titta sig öfver axeln, för att se om ej Carl den
elftes barska gestalt stode bakom stolen. Stundom föreföll det mig som
om jag såge gubben Werving småle i sin själ, när han med mycken
salfvelse utfar mot Flemings grymhet, blodtörst och framför allt hans
uppstudsighet emot hertig Carl, men tillika icke försummar att anföra
bref och bevis på huru Fleming handlade alldeles i enlighet med sin
konungs befallningar och icke utan förräderi eller svek kunnat förfara
annorlunda. De der beskärmelserna se ut temmeligen som sand, strödd i
den kungliga censurens ögon.
Alltså vet man ej huru mycket man af manuskriptet kan sätta tro till.
Sägnerna i en famillekrönika, mundtlig eller skriftlig, taga sig stundom
åtskilliga friheter med historien. Antecknaren synes ock icke velat
befatta sig med det egentligen historiska, annat än blott som den grund,
hvarpå personerna uppträda. De stora händelserna omordas vanligen endast
i korthet, likasom blott för att återkalla tiden i minnet, och sålunda
komma de små tilldragelserna, hvilka utgöra berättelsens egentliga ämne,
att klarare framstå. Klas Flemings karaktär är endast antydd. Det ser
nästan ut, som om den, som gjort anteckningarna, icke rätt skulle vågat
försöket, att befatta sig med en så stor karaktär.
Manuskriptet låg hos mig några tiotal af år, innan jag, i en stund af
saknad och bekymmer, sökte förströelse i dess omordnande. Jag sänder det
nu till dig.
Någon sammandragning här, en omflyttning der, ett modernare tycke lagdt
öfver det hela; sådana små förändringar har jag tagit mig friheten att
göra, ja tillochmed någon gång att tillägga en liten reflexion. Hvad som
dock undergått största ändring, är sjelfva språket. Man synes i vår tid
icke älska en tidigare ålders sätt att uttrycka sig, du läser kanske
hellre ett nyare, och detta ämne har dock allt för länge sysselsatt mina
tankar, för att icke jag skulle önska att meddela det äfven åt någon
annan.
Din ....