Ernst-Olof var en hjälte. Därom fanns inga tvivel. Hela ön var säker på den
saken och Ernst-Olof kände det själv.
Då han kom på vägen till bryggan, viskade man:
--Där går han! Det är han! Tänk, så duktigt!
I tre dagar hade Ernst-Olof varit en hjälte. Under de 14 år han förut levat
och gått här på jorden, hade han bara varit en vanlig pojke, lik alla andra
pojkar, med en pojkes alla fel och svagheter i karaktären.
Men så kom vändpunkten, den stora händelsen i hans liv, då han blev en
hjälte, en person som en hel ö med 300 invånare kände och talade
uteslutande gott om. _Han hade räddat ett människoliv._
Tack vare honom hade en liten flicka, som var sina föräldrars lilla
älskling--det äro ju alla små flickor, huru de än se ut--ryckts undan en
säker död.
På morgonen, då Ernst-Olof vaknade, visste han ingenting om det som skulle
hända på aftonen. Han var bara trött och sömnig som vanligt, och det första
han tänkte på var, att det var hans tur att bära vatten och ved den dagen.
Tanken på dessa besvärande arbeten beredde Ernst-Olof obehag. Det såg ut
att bli en varm dag, och då var det dubbelt svårt att knoga med de stora
vattenhinkarna den långa vägen från källan till villan.
Men dagen gick. Och då eftermiddagen kom, hade Ernst-Olof det värsta bakom
sig. För 25 öre hade han fått sin yngre bror att övertaga vattenbäringen
och vedhämtningen och själv hade han legat vid havet och badat. Han kom hem
till middagen, som han åt med frisk aptit, och sedan han med stort besvär
letat reda på en chokladbit, som hans lilla syster gömt under en soffa i
sitt dockskåp, gick han ut för att se på naturen.
Och två timmar därefter var han en hjälte.
Han stod vid ångbåtsbryggan, då det hände. En flottans barkass hade nyss
kommit in. En kapten och några flottister gingo i land och på bryggan stod
en samling unga herrar och damer ur Ernst-Olofs umgängeskrets och följde
intresserat sjömännens arbete med båten.
Då föll Ingrid i sjön. Ingen vet hur det gick till. Hon bara föll i sjön.
Direkt från bryggan och rätt ned i vattnet, som var så djupt, att Ingrid
aldrig hade bottnat, även om hon varit tio gånger så lång.
Ingrid kunde inte simma, ty hon var bara fem år. Ernst-Olof såg då Ingrid
föll i, och han hoppade genast efter ned i vattnet. Han reflekterade inte,
som om det varit en vattenhämtning eller en vedbäring. Han bara hoppade.
Han kände att vattnet var kallt och att det var obehagligt att ha kläderna
på sig i sjön. Men han tänkte icke mycket eller länge på den saken. Han
fick tag i Ingrid, och då han kände, att hon inte gjorde motstånd, visste
han att saken var klar. Han simmade på rygg med säkert tag om Ingrids arm
runt om bryggan fram till viken, där stranden var lång och grund, och där
gick han upp med flickan.
Armar sträcktes emot honom. En äldre herre gav det allra första
erkännandet:
--Det var en duktig pojke! Riktigt duktig!
Och så kom hela ön springande. Ingrids mamma slöt sitt våta barn till sitt
hjärta och bar hem henne. Två fruar togo Ernst-Olof i vardera handen och
ledde hem honom. Han kläddes av. Han fick varm mjölk, han fick torra kläder
och runt omkring hörde han i ett surr:
--Tänk, så bra och duktigt gjort! Han hoppade i efter! Utan betänkande! En
sådan pojke finns det inte många! Hur skulle det gått, om inte han varit
där! Han borde ha något för det där!
En herre, som Ernst-Olof aldrig sett förut, han var gäst på hotellet,
tryckte hans hand och i handen låg en femkronesedel. Ernst-Olofs mamma kom
med en skål konfekt och hans pappa stod mitt i högen och såg bara högst
överraskad och förvånad ut.
Ernst-Olof själv kände ett djupt allvar lägra sig över sin unga själ. Han
blev en man. Han tog en konfektbit och sade:
--Vad är det att bråka om! Jag tog opp jäntan. Det var väl ingenting!
Så kom Ingrids mamma. Och hon var mest besvärlig. Hon föll den unge
räddaren om halsen och kysste honom, grät och sade, att när hon kom till
stan skulle hon köpa honom något riktigt vackert. Var det något särskilt
han ville ha?
Ernst-Olof försökte rodna av blygsamhet och längtade ifrån alltsammans.
Men kvällen var hans. Vid dansen på Societeten var han favoriten. Alla
flickorna skulle dansa med honom. Och för alla mammor och pappor fick
han berätta hur alltsammans gått till. Och man klappade honom på huvudet
och frågade om hans ålder och vad han tänkte bli och om det gick bra för
honom i skolan.
Ernst-Olof svarade snällt på alla frågor, och då lilla Ingrid själv kom och
tackade honom, tog han henne i hand och kände sig som om han plötsligt
blivit 25 år äldre.
Den kvällen kom Ernst-Olof i säng en timme senare än vanligt. Men det var
ju också en högst ovanlig kväll. Ernst-Olof somnade lätt och lycklig men
något undrande över allt det märkvärdiga som hänt honom.
Ernst-Olofs ära gled icke bort med en dag. I stället växte den och blev
allt större. Men så är det ju alltid, och varför skulle en pojkes ära vara
olik alla andras. Ernst-Olof har liksom en gloria över sin rödhåriga
hjässa, en gloria som för var dag besvärade honom allt mer och mer. Han var
van att gå barhuvad--även då det gällde karaktären.
Det kom ett visst allvar och en tvungen värdighet över hans uppträdande.
Pojkarna stannade upp med sina lekar, då han kom, och hemma i familjen
sattes han upp som ett exempel för de andra syskonen.
--Se på Ernst-Olof! sade fadern, och tag honom till föredöme! Han är som en
pojke skall vara. Kom ihåg vad han har gjort!
Så blev det höst. Dagen började litet senare, vattnet blev kallare och
kvällarna mörkare. Pojkarna kände en viss längtan till staden, till
gatorna, fotbollen och biograferna. Men ännu fanns ju en del kvar att göra
på landet. I trädgårdarna mognade äpplen och päron, och plommona kunde ätas
fast de voro hårda och sura.
En dag säger Ernst-Olofs fader:
--Nu stjäls det äpplen i pastorns trädgård.
--Ja, kvällarna börja bli mörka, sade Ernst-Olof.
Den kvällen togs en pojke, just då han snattade äpplen hos pastorn. Pastorn
tog honom själv. På bar gärning. Med fickorna fulla av frukt och smygande
fram under träden. Pastorn tog ut pojken på vägen, där det var ljust, såg
honom i ansiktet och sade:
--För den här gången får det vara, men nästa gång blir det tråkigt!
Dagen därpå visste alla att det var Harry, som varit i pastorns trädgård.
Ernst-Olof sade, då han fick höra det:
--Det där att stjäla äpplen tycks vara en osäker sysselsättning. Åtminstone
hos pastorn.
Denna dags afton dröjde det innan Ernst-Olof kom hem. Man väntade en timme
med kvällsvarden, men han kom inte.
Ernst-Olof hade sina skäl, varför han inte kom. Det förnämsta och avgörande
skälet hette Buck och var en bulldogg. Han satt under det äppelträd i
direktör Pilmans trädgård, i vilket Ernst-Olof av en händelse befann sig.
Kvällarna förut hade Ernst-Olof varit ensam i trädgården, men denna vackra
afton fick han sällskap av doggen. Ernst-Olof hade flera gånger försökt gå
ned ur trädet men Buck tillät det icke. Han var en envis hund. Ernst-Olof
började med att kasta äpplen på honom. Små hårda kart, som träffade Buck
mitt i huvudet. Han tog emot dem, blinkade litet och morrade men satt kvar.
Ernst-Olof försökte lämna trädet. Då reste sig Buck på bakbenen och pojken
förstod, att så länge hundar icke kunna klättra i träd, var det säkrast att
stanna där han var. Hans väntan på de hårda, obekväma grenarna blev lång,
men den fick dock ett slut, när direktör Pilman kom.
Ernst-Olof kom hem till sin faders hus i sällskap med Buck och direktör
Pilman.
Den aftonen tilldrog sig mycket i det huset. Då allt var över, smög sig
Ernst-Olof ut bakvägen till villan. Han kände ännu svedan efter faderns
spanska rör, nå, det gick över, men djupast inne bodde en smärta som ej
läktes så lätt: han, hjälten, öns bäste pojke, exemplet för alla de
andra, hade fått stryk, stryk som en helt vanlig pojke.
Ernst-Olof gick sakta uppför backen till Societetshuset. Han gick med
händerna i byxfickorna och försökte vissla, men det gick inte. En nedstämd
och dyster pojke kan inte vissla, åtminstone inte fullt musikaliskt.
Ernst-Olof såg någon komma nedför backen. Det var en liten flicka. Hon kom
sakta trippande och småsjöng för sig själv, som små flickor ofta göra. Det
var lilla Ingrid, den yttre och påtagliga orsaken till Ernst-Olofs stora
ära och rykte.
Ernst-Olof gick rätt emot henne, och då hon stannade, knöt han näven under
näsan på henne och sade så hårt han kunde:
--Det vill jag bara säga dej, unge, att om du ramlar i sjön en gång till,
så kommer jag absolut inte att dra opp dej--så mycket du _vet det, jäkla
jänta_!
Aftonen var stilla och vacker. Solen hade gått ned bakom sitt vanliga
berg och skogens mörka dunkel drog in bland hus och villor. Allt var
tyst. Man hörde bara en ensam hund som skällde. Kanske satt han under en
pojke, som stal äpplen ur en annans trädgård. Men vad angår han oss? Det
var säkert bara en helt vanlig pojke, utan ära och rykte och en sådan
kan man ju inte ha något djupare intresse för. Om man inte händelsevis
rår om trädgården.