Min dotter har en lekkamrat som också är hennes fästman. Hon erkänner det
icke själv, men då hon går med honom på gatan, i vårsolen framför huset,
ropa alla barnen i bostadshuset:
Fästmö och man
kysste varann
högt upp i skorsten
med viskan i hand!
Jag ligger i fönstret och hör sången, som är avsedd att vara en nidvisa,
och jag tänker: vad tiden ändå står stilla trots allt som händer--precis
så sjöng man om mina öron, då jag kom hand i hand med min allra första
väninna. Och det är så många år sedan.
Bostadshuset kallas så därför att varje våning äges av sin hyresgäst,
som därför betalar en rätt liten summa om året. Hyresgästerna bilda en
förening om huset. De äro allesammans hyggligt folk och deras barn äro icke
sämre--men heller icke bättre än andra. De barn som sjöngo smädevisor över
min första kärlek bodde icke i Bostadshus--de voro lika grymma ändå.
Hyresbeloppet är tydligen icke det avgörande för karaktären.
Min dotters lekkamrat heter alltså Sten och är 6 år på det sjunde. Detta
_på det sjunde_ är mycket viktigt annars kunde man ju tro att han bara vore
6 år.
Sten är en vacker pojke, men han är icke så bildad som min dotter, ty hon
har redan börjat skolan. Sten bor i huset och hans förmiddagar äro dystra.
Han har då ingen att leka med. Han tittar ut genom fönstret på det gråa
gärdet där snön håller på att smälta. Där finns inga barn den här tiden.
Han är trött på sina leksaker och det är ännu tre långa timmar tills
Anna-Clara kommer från skolan.
Men han går ändå upp till oss. Då jag öppnar dörren, står han i förstugan
och frågar:
--Ä Anna-Clara hemma?
--Nej, säger jag, hon är i skolan.
--Jaså, säger Sten, och så stå vi där.
--Stig in ändå, säger jag, och se hur vi ha det!
Så har det gått till många gånger. Jag börjar bli litet högfärdig, ty jag
tror, att det är mig han söker fast han säger, att det är Anna-Clara.
Han sätter sig i den gamla björksoffan och ser mycket allvarlig och
tänkande ut. Det är som han letade efter ett samtalsämne. Inte kunna vi
tala om vädret, det är för banalt, jag ser att han längtar hem, men så
kommer det som gav uppslag till denna berättelse. Detta med lampan.
Det är en lampa av koppar, gjord av en ung konstnär, en stor vid ring, som
är fäst vid tre grova kedjor, som löpa rätt ned från taket. På ringen, som
uppbär de elektriska lamporna, har konstnären hamrat en lustig serie
bilder. Det är ett förhistoriskt djur, den s. k. Urhunden som sluppit lös
och som framför sig, runt ringen, jagar en hel del människor, som en gång
tillhört dagens krönika. Man känner väl igen deras ansikten och figurer.
Där är den radikale politikern, musikern med den kala hjässan,
hovpredikanten, teaterdirektören och den en gång mäktige polischefen. Runt
ringen löpa de, förföljda av det hemska vidundret med det öppna gapet.
Sten tittar rätt på lampan som om han aldrig sett den förut och så säger
han:
--Får djuret inte tag i dom?
--Nej, säger jag, de springa undan.
--Ja, men när de stanna!
--De stanna inte, de bara springa.
--Ja, men bli de aldrig trötta?
Jag blir intresserad. Något försiggår.
--Vad menar du, säger jag.
Han blir ivrig och så svarar han:
--Han måste ju få tag i dom och äta opp dom, för inte orkar dom springa
i evighet!
Nu börjar jag förstå honom. Nu gäller det att gå försiktigt fram så att vi
inte falla.
--Tycker du att dom springer? säger jag.
--Ja visst springer dom.
Jag letar fort fram en låda med fotografier över allt möjligt som jag själv
tagit. Där är också en fotografi av några hästar på en kapplöpning. Jag
visar honom den och säger:
--Ser du att hästarna springa?
--Inte! svarar han.
Då är jag på det klara med saken. Jag skulle kunna säga till honom:
--Olyckliga barn. Du har utan att veta det upptäckt konsten. Denna bild på
lampan rör sig, lever, därför att en konstnärs levande hand och hjärna
gjort den, men hästarna på fotografien stå stilla, ty kameran är död.
Konstnären har återgett en hel rörelse, då kameran blott kan ge ett moment
av en rörelse.
Men detta är för lärt. Det går inte. Jag ringer upp konstnären som gjort
lampan och så säger jag:
--Käre vän, du måste hjälpa mig med en sak. Här är en ung man som fått se
din lampa och nu vill han nödvändigt veta vilka som tröttna först, de
löpande människorna eller den vilda Urhunden.
Konstnären tror, att jag driver med honom, och så säger han:
--Hälsa och säg att de tröttna aldrig. De komma att springa i evigheters
evighet så länge kopparn håller!
Jag skall just berätta detta för min gäst, då min dotter kommer inrusande
direkt från skolan. Då hon fått av sig kappan och mössan och slängt
böckerna på kistan i tamburen, tar jag fram henne till lampan och säger:
--Hur tror du att det går med de här gubbarna? Tror du Urhunden får tag
i dem till slut? Sten tror, att han kommer att äta upp dem en vacker dag.
Vad tror du?
Anna-Clara såg på oss bägge så nedlåtande som endast en kvinna kan se på
två dumma karlar och så sade hon:
--Usch, vad ni ä dumma. Dom ä ju inte levande--de ä ju bara som dom
föreställer!
Då drogo vi oss tillbaka mycket generade och jag tänkte:
Min dotter saknar all konstnärlig begåvning--gudivaretackochlov!
Men hur skall det gå för Sten?
[Bild]